onsdag 15 november 2017

Novembergolf i höstsol.

Öresunds GK - 2017-11-07
Det var förra tisdagen. Eva hade förklarat att denna dagen ville hon inte bli tillfrågad om jobb på skolan. För ovanlighetens skull! Vädret var perfekt. Solen vräkte ner och blåsten lyste med sin frånvaro. Och, på tisdagarna har man på Öresunds GK något som kallas för Happy Tuesday, vilket innebär att man får spela för en reducerad greenfee på 200 kronor.
Under perioden 16:e oktober fram till den 28:e februari går det också att köpa ett klippkort för 1200 kronor, som berättigar till tio rundor golf. Verkligen prisvärt då banan i stort sett alltid kan spelas med öppna greener.

En sådan här höstdag kan man bara inte sitta inne.
Dagen innan hade vi talat med paret Kvant från Viken, som tyckte att det var alltför längesedan det varit väder att spela golf i och därför var sugna på att spela. Jörgen hade bokat en starttid vid elvatiden och vi kom överens om att träffas vid klubbhuset en halv timme innan.

Kvants hade redan anlänt och stod och väntade på oss när vi kom.
Tidigare i veckan hade det kommit stora mängder regn och många klubbar i nordvästra Skåne hade tvingats att stänga sina banor.
Som framgår av bilden så hänger flaggan precis rakt ner. Banan är, med sin närhet till Öresund, väldigt utsatt för vind, så det kan vara skönt att spela någon gång i lugnt väder.

Lite kyligt, men friskt.
Det var inte precis varmt när vi skulle slå ut på första tee, men av erfarenhet vet vi alla att efter några hål och många missade slag, så brukar det kännas ganska OK.
Med tanke på det myckna regnandet hade vi nog förväntat oss att det skulle var blött i marken och blev förvånade av att både fairways och greener var i mycket bra skick.

Eva och Eva myser i solskenet.
Vårt spel var väl inget att yvas över, men många missar blandades med ett och annat hyfsat slag. Och, ingen av oss hade heller några större förväntningar eftersom vi var ringrostiga, det var kallt och bollarna flög kortare än vid varmare temperatur. Men vi fick lite underhåll av våra svingar, vilket var viktigtdå för långa uppehåll från golfen leder till att det känns som att man aldrig hållit i en klubba förr.
Som vanligt tog vi en liten paus i solskenet efter de nio första hålen. Kaffet köpte vi i restaurangen medan äggamacka och kexchoklad tagits med hemifrån.

Eva fick använda bollhåven för att få tag i våra bollar.
När vi fortsatte spela de avslutande nio hålen pratade vi om att det kanske vore läge att åka några svängar till varmare breddgrader i januari och mars. Att göra sådana resor före jul känns inte lika bra då man vet hur vädermässigt trista de första tre månaderna på det nya året brukar vara.
Vi skulle nu spela det tolfte hålet. Det är det svåraste och längsta hålet på banan, ett par fem hål. Halvvägs till green upptäckte vi verkligen resultatet av det tidigare dagarnas regnande. Mitt på fairway hade det bildats en stor sjö i vilken flera av oss hamnade med våra bollar på andra slaget.

En ganska dramatisk bild, eller hur?
När vi äntligen, efter många vedermödor, tagit oss fram till nästa hål, det fruktade per tre hålet där greenen ligger på en ö, så blev banan torr och fin igen.
Det hade emellertid börjat dyka upp lite moln på himlen, en himmel som blev allt mörkare efter hand som hålen spelades. När vi spelat klart det femtonde hålet började det också att regna. Eftersom vi inte hade några bra resultat på gång beslöt vi att skippa två hål och gå den korta vägen från femtonde green till artondes tee, istället för att riskera att bli blöta. Vi saknade nämligen paraplyer allihop denna inledningsvis så soliga dag.

Men, en skön promenad fick vi i alla fall!

tisdag 24 oktober 2017

En man och hans garage

Garageportar kan dölja spännande saker - 2017-10-19
När jag är ute och kör eller ute på en promenad brukar jag titta på hus med tillhörande garage. Bara här i byn vet jag att det bakom många garageportar finns många spännande saker att beskåda. Om dessutom porten är försedd med en skylt som informerar om att det finns gasbehållare bakom dörrarna, så är sannolikheten stor att det också finns annat där inne som kan få en bilentusiast att kanske drista sig att oinbjuden knacka på.

Inte bara en Healey utan två!
Jan och jag träffas ibland på gymet. Varje gång säger jag att jag gärna vill komma hem en dag och titta i hans garage, men det har inte blivit av förrän nu häromdagen. Vi delar båda ett intresse för engelska sportbilar och har träffats massor av gånger på olika bil- och motorträffar.

Var sak på sin plats.
Har man ordning på grejerna behöver man inte leta efter dem.
Att Jan inte har tummen mitt i handen är ganska lätt att förstå. Inte enbart på grund av den uppsjö av verktyg och annan utrustning, som finns i hans garage, utan kanske framför allt för att han har helrenoverat inte bara en utan två stycken Austin Healey 3000. Den första, från 1964, blev han klar med redan i början av 90-talet. Jag glömde fråga hur många år det tog, men det måsta ha tagit några år för, om jag minns rätt så var objektet i ett bedrövligt skick.

När min renoveringsprocess befann sig i det här stadiet...

...hade jag ingen aning om hur mycket jobb som återstod innan jag nådde till slutmålet.
Av egen erfarenhet vet jag hur mycket jobb det är med en helrenovering. Ja, nu ska jag definitivt inte jämföra mig med Jan, som jämfört med mig visste vad han höll på med. Och, det som tog mig en vecka klarade Jan säkert av på en dag. Men i alla fall. Jag fick självklart hjälp med mycket, jag har ju som humanist noll erfarenhet av eller kunskap om tekniska ting.

Shrouden är all den plåt (av aluminium) som finns runt motorhuven.
Ta till exempel det här med att svetsa. Inte lätt! Och, för att göra det svåra ännu svårare, så är en del av karossen på en Healey tillverkad av aluminium. Om det är något som är riktigt svårt så är det att svetsa i aluminium. Jan berättar att han lagt ner hur många timmar som helst för att få den s k shrouden runt om huven att passa perfekt.

Elegant, ser ut som nytt.
Det måste var roligt att ha sådan kunskaper om tekniska ting att man kan prestera något liknande. Men, ytterligare en egenskap, utan vilken du aldrig under några omständigheter skulle bli klar med ett sådant här projekt, är tålamod. Som exempel berättade Jan om återställandet av instrumentpanelen, som har en yta av ädelträfanér. För att få den perfekt fick han hålla på att slipa, lacka och polera under flera veckor.

Vacker är inte ordet.

Perfekt passform överallt, nästan bättre än det var när den kom från fabriken.
Att det blir höga priser på den här typen av bilar beror inte minst på att de är just eftertraktade sportvagnar, men kanske främst på att en sådan här renovering är förenad med stora kostnader. Och, då räknar man i regel inte med alla de timmar som lagts ned i garaget på kvällar och helger, som de flesta av oss som håller på betraktar som en fritidssysselsättning. Istället handlar kostnaderna om inköp av saknade delar och hjälp med saker de flesta inte kan göra själv, som till exempel renovering av motor och växellåda, kromning och lackering. Förmodligen kostar det minst lika mycket och kräver lika mycket jobb att renovera en Amazon som trots detta inte betingar ett pris som är i närheten av vad en Healey säljs för. Jag beundrar därför särskilt de som renoverar och vårdar de bruksbilar jag växte upp med.

Jan och hans A-H 3000 1967.
Rent, snyggt och propert...

...både från sidan och framifrån.
Och, en elegant inredning.
Trots allt sitt jobb och alla vedermödor med renoveringen av sin 1964 års modell, så skaffade Jan ytterligare ett Healey-projekt för ett antal år sedan. Det var en 1967 års modell, som om möjligt var i ännu sämre skick än den första.

För att köra race krävs lite tåligare fälgar än vad ekerfälgarna är.
Nu är också den bilen färdigrenoverad och Jan har inte ens hunit åka till bilprovningen med den ännu. Från början hade nämligen Jan lite andra planer för det andra projektet. Han hade funderat på att bygga en raceversion av Healeyn. Men, allt eftersom arbetet fortskred och han närmade sig färdigställandet, så tvekade han att börja skära i framskärmarna för att få till de gälar som finns på raceversionerna.

Crosshoj?
Hjälmsamling.
Om jag förstått det rätt så började Jans motorintresse med motorcyklar. Han har fortfarande kvar några stycken, bl annat en Kawazaki, som han och hustrun var ute och åkte med tillsammans.
Men, när hustru Ulla tyckte det blev för jobbigt och klumpigt med alla kläder och hjälmar, så fick det bli starten på att skapa ett lite bekvämare färdsätt så att båda två blev nöjda.
Nu har Jan beslutat att sälja den ena av sina Healeys. Kanske upplever han det på samma sätt som jag och Eva gjorde när vi hade en Triumph TR2, en Morgan och en MGBGT i garaget, att det blev lite i mesta laget.

Tänk, två fina Healeys i ett och samma garage, vilken lycka!
När Jan kör tillbaka sin ena Healey, efter det att jag tagit mina foton på bilen ute i trädgården, så tackar jag för mig och kör hem och tittar på vår Morgan Roadster i garaget.

Och, vår Morgan är också fin, så det så!


måndag 2 oktober 2017

Två dagar i Båstad.

Mat, övernattning och golf - 2017-09-26/27.
Förra veckan körde Eva och jag upp till Båstad där vi skulle tillbringa en natt på Hotell Skansen. Vi skulle äntligen utnyttja det presentkort, som Eva fått av sina kolleger i samband med att hon gick i pension.

Ett anrikt ställe i Båstad.
För att se till att "bränna" hela beloppet på presentkortet, hade Eva beställt en uppgradering av hotellrummet, utökat menyn till en femrätters samt beställt ett vinpaket (enbart till sig själv då jag inte dricker vin). Dessutom hade hon bokat starttid på Båstad GK:s gamla bana vid lunchtid dagen efter.

Trevliga omgivningar att flanera omkring i.
Vi skulle checka in på hotellet klockan 1500, men då vi anlände till Båstad i god tid så turistade vi en stund på de ganska folktomma små gatorna i byn. De flesta sommarrestaurangerna var redan stängda och det slog mig att säsongen för dessa krogar måsta vara väldigt kort och intensiv. Om en lokal står tom nio månader, så ska ju hyran trots allt betalas hela året. Och, då gäller det att turisterna har fyllda plånböcker och är spendersamma de veckor de tillbringar i denna sommarmetropol.

Gott om plats och möjlighet till fler kakor.
Efter det att vi checkat in så informerades vi om att det serverades kaffe och kakor i loungen. Vi väntade dock en stund med att gå ner dit då det var fullt med konferensdeltagare, som just då hade rast/vila för eftermiddagskaffet. I lugn och ro kunde vi sedan avnjuta vårt kaffe och ett antal chokladbollar samtidigt som vi tog in den ganska spektakulära interiören. Eva fick dock vissa associationer till ett fängelse, med tanke på alla ståltrappor, staket och gångbroar som kunde beskådas.

Eva har örnkoll efter intressanta stenar på marken.
Vår femrätters meny skulle börja serveras klockan 1900 varför vi hade några timmar att fördriva. I närheten av hav och sjö är alltid Eva intresserad av att leta stenar i strandkanten. Detta intresse har också, vid något tillfälle, renderat övervikt i samband med någon av våra utlandsresor. Vi bestämde oss därför för en promenad längs stranden, där Eva gjorde ett och annat stenfynd.

Ganska fint, eller hur?
Det är väldigt rogivande att vandra längs havet, som idag var i stort sett alldeles lugnt. Här, nedanför hotellet, är stranden och havsbotten väldigt fin, med nästan bara sand. I mitt saktmod funderade jag på hur det kanske kunde se ut här under högsäsongen, då alla nollåttor och innemänniskor är samlade här. För egen del så föredrar jag nog, nuförtiden i alla fall, att besöka Båstad när det är lite lugnare och mindre folk.

Villor med havsutsikt.
I den här byn bor det säkert väldigt många välbärgade människor. Men, av alla de hus vi passerade på våra små promenader så verkade en hel del vara obebodda. Och, kanske är det så, precis som i många andra charmiga sommarbyar, att en hel del hus bara används som sommarhus. Egentligen är det lite synd att dessa hus får stå tomma under så lång tid av året. Det finns säkert många som gärna skulle bo så här året runt, men de har förmodligen inte råd.

Lockande för de som inte är badkrukor.
Vid vår strandpromenad upptäckte vi också ett kallbadhus, som förmodligen tillhörde hotellet. På bryggorna ut till badhuset såg vi folk i sina vita badrockar på väg dit för att förmodligen ta ett dopp i det knappt femtongradiga vattnet.

Vederkvickande?
Tillbaka till vårt rum, nu med några nya fynd till Evas stensamling, så satte vi oss i våra sängar och kopplade av. Eva med en bok och jag med min iPad. Efter någon timme, i ömsesidig tystnad, kunde jag konstatera att Eva hade bestämt sig för att ta årets sista (?) bad i havet. Självklart följde jag med henne till badhuset, men inget i världen skulle få en badkruka som jag är att hoppa i det iskalla vattnet (14,6 grader i vattnet är i min värld iskallt!)

Här hade jag nog kunnat tänka mig att hoppa i.
Eva var dock inte ensam om detta, i mina ögon, hjältedåd. Ett helt gäng andra tjejer och några av det manliga släktet gjorde gemensam sak med Eva. Jag kan dock inte påstå att de stannade länge eller tog några längre simturer innan de åter tog sig upp på land. Som tur var fanns det också en liten varmvattenbassäng, som höll 26 grader, att krypa ner i efter fullbordat havsbad.

Kvällens meny.
Men, nu var det snart dags för oss att ta restaurang Salt i besittning. Så, vid återkomsten till vårt rum blev det ombyte till lite mer civiliserade kläder samt för mig, intaget av en liten "stänkare" i form av en Dry Martini. Eva skulle ju ha sitt vinpaket vid middagen medan jag, renlevnadsman som jag är, endast drack mineralvatten till maten.

Rätt nummer ett!
Menyn såg spännande ut och både Eva och jag började bli hungriga. Strax efter sju på kvällen blev vi serverade den första rätten av en mycket trevlig servitris. När jag såg vad som fanns på tallriken, trodde jag först att det var ett skämt. Det var så lite, (det ser faktiskt större ut på bilden än det var i verkligheten) att det nästan inte gick att dela i två bitar. Men, som min salig mor brukade säga "det var lite men välment".


Rätt nummer två!
Rätt nummer fyra - ost.
Rätt nummer fem - chokladmousse.
Och, så fortsatte det på samma sätt tills hela menyn var avverkad. Som framgår så finns inte rätt nummer tre med på bild, vilket beror på att jag i mina fruktlösa försök att bli mätt, glömde att fotografera den.
Visst var allting gott, ingen tvekan om den saken, men någon långtradarchaufförsmåltid var det definitivt inte. Det märkliga var dock att efter måltiden så kände jag trots allt ingen hunger längre, även om jag säkert, med lite god vilja, hade kunnat trycka i mig en tjock grillad med mos efteråt.

Granne med hotellet ligger det (ö)kända Peppes Bodega,
där rikemansungar brukar "vaska" champagne á tusen kronor flaskan under högsäsongen.
Vi knoppade in vid tiotiden på kvällen för att kunna gå upp, fräscha och utsövda, i hyfsad tid och äta en rejäl frukost, innan det var dags för oss att ta oss an gamla banan på Båstad Golfklubb. Hotellet har en egen parkeringsplats, med ett fåtal platser precis utanför, där vi lyckats hitta en plats. Så efter att ha packat in vår lilla väska, lämnade vi Båstad för ytterligare lite turistande på Bjärehalvön.

Inte ett levande väsen i sikte.
Nu gick färden till Torekov, några mil från Båstad. När vi körde genom byn, ner mot hamnen, så var ödsligheten påtaglig även här. Krogar fanns det i nästan varje hörn, men bara någon enstaka hade en skylt som berättade att etablissemanget höll öppet på helgerna fram till någon gång i oktober.

Flytetyg, i väntan på upptagning.
Rofyllt fiske med Väderöarna i bakgrunden.
Hamnen, i den här typen av samhällen, brukar var den centrala punkten för boende och turister. Men även här var det tyst. Vi såg dock några personer, som höll på med att arbeta med en liten båt samt en man, som precis när vi parkerat, hämtade en stor fiskhåv i sin bil. Det gäller att vara beredd när den stora fisken behagar nappa.


Efter en liten promenad i den stilla hamnen körde vi de två milen tillbaka till Båstad, bl a på den vackra italienska vägen, parkerade på golfklubben och gjorde oss reda för dagens golfrunda. Det var många år sedan jag spelade här och då på den nya banan. Jag gillar inte den då den är ritad av en arkitekt, som heter Tommy Nordström. Han har en tendens att ofta ha upphöjda greener som är omringade av bunkrar. Det gör det omöjligt att rulla in bollarna på green och gynnar verkligen inte golfspelare av min kaliber.

Vinnarens lott!
Hur som helst, så blev klockan 1200 och det var vår tur att slå ut på första tee. Det blåste ganska friskt och på första hålet hade vi rak motvind. Trots detta slog vi båda två bra utslag rakt ut på fairway. Banan, både fairways och greener var i bra skick, trots att det regnat ganska mycket veckan före. Vi spelade hyfsat båda två och inga sur miner visades, som ju kan ske ibland. Artig som jag är lät jag Eva gå vinnande ur striden. Att min avståndsklocka slutade att fungera efter ett antal hål, hade nog väldigt stor betydelse för slutresultatet. Intalar jag mig.

Innan vi drog vidare hem till Lödde igen, så tog vi en fika med kaffe och våfflor, som serverades av en mycket trevlig tjej, som måste vara en tillgång för klubben.

Vi åker gärna dit igen!

onsdag 13 september 2017

Morgan South:s höstmöte 2017

Regn, regn, regn, 
men till slut kunde vi äntligen köra öppet - 2017-09-08/10
Vädergubbarna hade, redan en vecka tillbaka, förutspått väldigt dåligt väder hela den aktuella helgen. Men efter många års erfarenhet har vi lärt oss att meterologernas precision, när det gäller att spå väder, många gånger är väldigt tveksam. Med andra ord skulle vädret kanske ändra sig innan det var dags för Morganklubbens södra distrikts årliga höstmöte, en av årets höjdpunkter.

Trist syn.
När Anita och Ola anlände till oss för gemensam färd till Valhall Park utanför Ängelholm, så var taket mycket riktigt uppfällt, även om regnet inte direkt öste ner. Eva och jag hade redan förberett oss på en Morganhelg med suffletten uppfälld, vilket skulle bli en ny erfarenhet för oss.
Vi tog oss till Ängelholm och den tidigare flygflottiljen F10 genom att trafikera lite mindre vägar, för att undvika motorvägen. Och, skönt var det med suffletten uppe, där vi lättklädda, utan klumpiga skinnjackor, kunde njuta av lugnet i kupén och värmen från värmeledningen. Riktigt mysigt faktiskt. Vi skulle faktiskt också kunnat lyssnat på den radio och CD-spelare som ingår i utrustningen, men jag har aldrig lärt mig hur man gör.

Paret Ingelov från Vetlanda lät sig väl smaka.
Trots väderutsikterna och regnet så hade 37 bilar med besättningar blivit anmälda till mötet. De flesta anlände redan på fredagseftermiddagen för att få tid att socialisera med alla de andra entusiasterna.
På fredagskvällen är det i regel någon form av buffé på kvällen. Så också denna gång.

Suddig, men dramatisk bild på våra bilar på parkeringen.
Vid det efterföljande kaffet och för vissa i samband med intagandet av diverse rusdrycker, fortsatte minglandet långt ut på kvällen. Dock inte alltför sent då vi hade ett rally att tänka på på lördagen.

Frukosten på Valhall Hotell innehöll det mesta som jag behöver för att klara mig utan mat ända till kvällen. Med ett rejält intag av bullar, lax, youghurt, kaffe, ägg, bacon, äggstanning och korvar, så är det hur lätt som helst att undvika att bli hungrig under hela dagen.

Anders informerar om dagens övningar.
I samband med frukosten informerade Anders Arvelid oss om det kommande rallyt och resten av helgens program. För att undvika köer och väntetider så blev vi uppdelade i tre grupper, där varje grupp startade med en halv timmes mellanrum.
Eva och jag, tillsammans med tio andra Morgans, startade i först gruppen klockan 09:50. Varje bil hade fått sig tilldelat en mycket detaljerad s k roadbook, som beskrev hur vi skulle ta oss fram på rallyslingan.

Ola drar på rejält.
Med Ola och Anita som första bil följde vi efter i vår Mr Brum. Resten av vår grupp såg vi sedan inte röken av förrän vi kom fram till första kontrollen, där vi skulle svara på ett antal frågor.
Som brukligt är var rallyslingan förlagd till smala, kurviga, asfalterade vägar. Lite norr om Klippan finns en hel del skog, som vi längre söderut inte är så vana vid, när vi är ute och luftar våra bilar, vilket var lite nytt och spännande.

Vet ni om vi kört rätt?
Ser ut som en trollskog.
Men trots att vår roadbook var mycket detaljerad, så hände det vid några tillfällen att vi blev osäkra på om vi var på rätt väg och fick stanna för att konferera med varandra. Och, kör vi fel är det i och för sig inte hela världen, vi är ju här för att köra våra Morgans.

Vår grupp samlad vid kyrkan.
Under rallyt skulle vi göra tre stopp, där vi skulle svara på frågor samt titta på någon sevärdhet. Det första stoppet var vid Klippans kyrka. Hit kom vi tillsammans med Anita och Ola allra först, men efterhand rullade det in bilar i en strid ström. Här fick vi alla svara på ett antal frågor, som dock inte hade med kyrkan att göra, men som ingick i vår lilla tävling under rallyt.

Den böjda lyktstolpen symboliserar att man ska gå in i kyrkan med vördnad och böjt huvud.
När alla var klara med sina frågor så gick vi i samlad tropp upp till kyrkan, ledd av en engagerad guide. Han berättade att St Petri kyrka, som den heter, är ritad av arkitekten Sigurd Lewerentz. Han var en inte speciellt religiös person, men hade mycket bestämda åsikter om hur kyrkan skulle byggas.
När den invigdes 1966 blev de inbjudna svenska och utländska arkitekterna väldigt imponerade. Ja, så imponerade att man fann den konstnärligt mer intressant än Lunds domkyrka och jämställde den med Le Corbusiers betongpoem, vallfärdskyrkan i Ronchamp i Frankrike.
(De av läsarna som är sakralt intresserade intresserade kan googla på Klippens kyrka och få er mycket intressant info till livs.)

Eva verkar intresserad av något. Som vanligt.
Även Ola verkar ha fått syn på något.
Efter en halv timmes intressant guidning var det dags för on the road again. Nu skulle vi inte avverka någon längre sträcka eftersom nästa mål även det låg inom Klippans kommun.
Klippans Yllefabrik startade 1879, när en man vid namn Jöns Petter Magnusson köpte ett spinneri som gått i konkurs. Han hade tidigare arbetat som spinnerichef på fängelset i Landskrona och såg nu en möjlighet att starta en egen produktion. Vår guide berättade att det idag inte finns någon tillverkning i Klippan längre utan denna sker nu i baltstaterna. Ullen, som jag i min enfald trodde kom från UK, där det finns gott om får, köps faktiskt in ända från Nya Zeeland.
Historien om fabriken är lång och intressant och de som vill kan få mer kött på benen på deras hemsida www.klippanyllefabrik.se.
De flesta av våra äkta hälfter fann besöket på Klippans Yllefabrik mycket intressant. Här fanns hur mycket som helst som skulle vara trevligt att ha. Trots detta så var vårt besök där ett av få sällsynta tillfällen, som Eva gick ut tomhänt från en butik. Men, faran är inte över för det, då anledningen till att hon inte köpte något idag var att hon inte kunde bestämma sig vilken av de många plädarna hon tyckte bäst om. Det blir därför med största sannolikhet ett återbesök, nästa gång vi kör en ny runda med vår Morgan.

Lunchfaciliteterna på plats.
Precis när Eva och jag lämnade yllefabriken så började det regna. Ja, oss gjorde det ingenting för vi hade suffletten uppe, men en del fundamentalister (jag brukar tillhöra dem), som menar att det finns en anledning att taken på våra bilar är nedfällbara och därför bör vara i den positionen i stort sett alltid, utom när bilen står i garaget. Därför tror jag att en del hårdingar blev lite blöta i rumpan, när de skulle fortsätta sin färd efter besöket i yllefabriken.

Först på plan och ensam,  fick jag chansen att ta den här bilden.
Nästa stopp var det dags för lunch i anslutning till det välkända monumentet i Kvidinge. Även hit var det Eva och jag som kom först och där möttes vi av Tina och Björn, som besvärat sig med att fixa ett tält för att vi skulle slippa att inta lunchen under bar himmel i regnet. Vilk hjältar dessa två är.
Det här monumentet, som jag till och med minns att jag besökte i samband med en skolutfärd när jag gick i skolan i Åstorp som barn, är ett minnesmärke över kronprins Karl August. Den 28 maj inspekterade han Skånska husarregementets trupper på Kvidinge Hed. Han föll olyckligt av sin häst och dog, men dödsorsaken blev aldrig klarlagd och man tror att han drabbades av ett slaganfall.

Mr Brum är nattad och klar.
Efter lunchuppehållet fanns det två möjligheter, antingen att köra en kortare slinga tillbaka till Valhall Park, eller en tre mil längre sträcka upp över söderåsen, med dess vackra vägar. Eva och jag kör ofta på dessa vägar och samtidigt som vädret var så uselt så beslöt vi att ta den korta vägen tillbaka till hotellet, där det var dags för kaffe och kaka.
Efter fikat så hade vi några timmar till eget förfogande. Själv tog jag en dusch och tillbringade lite tid med att kolla mina mail samt golfresultaten från Schweiz i min iPad. Men, välutrustad som jag brukar vara kunde jag också ha en lugn stund med senaste numret av Nostalgia.

Stina och Björn uppklädda. Björn t o m med en slips med bilar på. Stiligt!
Klockan 18:30 skulle vi samlas för en fördrink på Slottet, där vi sedan skulle inta vår trerätters galamiddag. Men innan dess så hade vi bestämt med ett antal andra att vi skulle träffas en våning upp på hotellet, där det fanns en liten lounge, för att inta ett glas vin alternativt en liten stänkare.

Leverpastej kallade servitören vår dessert.
De tre rätterna som serverades var alldeles utmärkta och personalen tillhör nog eliten av de jag varit
"utsatt" för under en sen lördagkväll. Trevliga, serviceinriktade och humoristiska.
På de här tillställningarna blir det sällan några nattmanglingar. Nästan alla är så gamla och har varit med så pass länge att de vet när det är dags att ta sista drinken och när det är tid att gå till sängs, för att känna sig på topp till frukosten dagen efter.

Det blev öppetkörande till slut.
När jag vaknade på söndagen såg jag ett himlafenomen. Solen sken! Redan lite efter åtta var både Eva och jag på plats i lunchrestaurangen. För mig blev det samma goda och maffiga frukost som dagen före, så att jag skulle kunna hålla mig, vad gäller mat, till kvällen.

Alltid skönt att komma hem!
Efter frukost fanns det möjlighet till ett besök på flygmuseet, samtidigt som det skulle vara en flyguppvisning lite senare på dagen. Men museet besökte vi redan förra gången höstmötet var förlagt till Valhall Park, så vi beslöt oss för att dra iväg och komma hem tidigt på dagen.
Precis som vid tidigare möten hade vi haft mycket kul och träffat glada, trevliga människor de här dagarna. Inte minst tänker man på allt det jobb ett fåtal har lag ner för att alla vi andra ska ha det trevligt.
Avslutningsvis måste Eva och jag också konstatera hur bekvämt det var att köra med taket uppe.

Men, regeln är dock att taket ska vara nere i så stor utsträckning som möjligt!