söndag 19 februari 2017

Kålpudding hos Austin-Healey-Bloms i Lerum

Det var sju år sedan förra gången - 2017-02-10/12
Det kom ett mail. Av innehållet framgick det att det planerades tillagning av kålpudding och att det med all säkerhet skulle räcka även till Eva och mig. Ett sådant frestande erbjudande får man absolut inte missa, varför Eva och jag snabbt bestämde oss för att göra ett efterlängtat besök hos våra gamla kompisar.

Trots flera år sedan förra året hittade vi dit utan att använda GPS:en.
Vi lärde känna Christina och Lars, när de under ett års tid bodde grannar med oss här i Löddeköpinge, för si så där fyrtio år sedan. Även om paret Blom därefter tillbringade många, många år i olika länder ute i Europa, så har vi hållit kontakten under alla år. Det är nu ett antal år sedan de flyttade bopålarna till Sverige igen och bosatte sig i en gammal gård utanför Göteborg. Så, när vi nu träffades i Lerum, så var det bara att fortsätta att ta upp tråden igen om det vi pratade om förra gången.

Välkomstdrink.
Det blev ett kärt återseende och alla upplevde vi att ingen av oss hade förändrats alls. Vi har barn i samma ålder och trots att deras barn bor i utlandet så har våra och deras barn forfarande kontakt via sociala media. Kul! Lars är också orsaken till min fablesse för dry martini eftersom det var standard när vi var på besök hos dem. Och, givetvis fanns en sådan redan färdigblandad när vi anlände.

Det lilla röda huset mitt i bilden förfogade Eva och jag över.
Christina och Lars har massor av utrymme i sitt stora hus och med tre barn och tre barnbarn, som ofta är på besök, kan det verkligen behövas. Men på den stora tomten finns också ytterligare fyra byggnader, som är renoverade och inredda, både till garage, snickarbod och bostäder. Vi fick därför ett helt eget hus för oss själva under de tre dagar vårt besök varade.

WR14 är postnumret till Morganfabriken!
För många år sedan, när Eva och jag var på ett av våra återkommande besök i UK, hyrde vi en cottage i Ross-on-Wye. Det är en underbar liten stad/by, som ligger ganska nära Malvern, där Morganfabriken finns. Och, ett besök på fabriken är ett måste för Morganägare, som vi var redan då, både för att titta på tillverkningen och köpa reservdelar. På en pub i Ross-on-Wye slog vi oss i slang med några "infödingar" och började prata bilar. Vi fick då ett tips om ett par i byn,som hade flera engelska sportvagnar. Självklart letade vi upp deras hus och fann en liten man som just höll på att tvätta en Austin-Healey 100 utanför det K-märkta huset. Det visade sig, när vi blivit inbjudna på tomten, att han också var ägare till en AC Ace, som han brukade tävla med i hill climbs. Efter lite allmänt prat om bilar kom det fram att Healeyn ev skulle säljas. Då jag visste att Lars, som tidigare haft bl a MG, var på jakt efter något liknande, så kontaktade vi honom (de bodde i England vid den här tiden) och berättade om bilen. Och, allt slutade med att Lars köpte denna Austin-Healey, som han nu ägt i mer än 30 år.
Vid middagen, som bestod av väldigt god kålpudding, så överlämnade vi också några presenter, dels en flaska rödvin med Morganmotiv, dels en tidig dinky toys modell av en Austin Healey 100, som jag köpte för många år sedan på en samlarmässa i Göteborg.
Lars gillar inte bara Healeys, han gillar även vin.

Två bilentusiaster i samspråk.
Intresset för bilar är stort hos Lars, kanske beroende på att han arbetat för Ford och de senare åren för Volvo, under alla år. Det är därför inte så konstigt att han känner många likasinnade i närområdet. På lördagen var det därför inplanerat ett besök hos en annan bilnörd i Lerumstrakten. Även han var Healeyägare, men utöver denna så rymde hans garage också fem eller sex Minis samt frugans MGTF.

Cooper S från ett av de rätta åren.

Så ska det se ut!
Det här var en person, som verkligen inte har tummen mitt i handen. Flera av de sex minibilarna hade renoverats till ett perfekt skick. Att ha sådana här bilkompisar i närheten är otroligt viktigt, framförallt för personer som Lars och mig själv, som ibland kan behöva hjälp med saker som ligger lite ovanför vår horisont.

Tre splitter nya, av de sist tillverkade, Minis av den klassiska modellen.
Att den här personen var en riktig Minientusiast bevisade han när vi gick in i ytterligare ett garage, som fungerade som uppställningsplats. Här fanns bland andra den absolut sista Minin som kommit till Sverige, plus ytterligare två av årsmodell 1999 och 2000. Han har köpt dem helt nya och ingen av dem har rullat mer än 15 mil. Inte nog med det, efter flera års eftertanke funderade han nu på om det kunde vara dags att sälja dem för att ge plats för nya projekt. Dessa tre Minis måste vara unika!

Väl hemkomna till damerna, så blev vi informerade om att sonen Jimmy med familj från Köpenhamn, skulle titta in på sin färd till Bloms hytte i Norge. Det var sportlov i Danmark och nu skulle Jimmy, hustrun och de tre barnen upp och åka skidor i Trysil. Vi fick därför korrigera våra planer för dagen, men hann ändå med ett besök på ett café i närliggande Alingsås.

Lars Healey 100 är i ett fantastiskt fint skick.
Vid återkomsten till Gamlebo Gård, var det dags för en titt på Lars Healey. Den står i ett av hans garage, som än så länge inte är försett med värme. Lars har dock stora planer. Garaget ska dels isoleras och golvet ska beläggas med klinkers. En ytterligare investering han tänker göra är att skaffa en lift för att underlätta underhållet på bilen. På bilar från 1954 finns det en hel del nipplar som behöver smörjas och det är alltid struligt och kladdigt arbete när man måste krypa under bilen.
Vi försökte backa ut bilen i ljuset, men på grund av kylan fick vi inte igång den.


Christinas alldeles egna hus.
Under alla år har Lars farit och flugit över hela världen, vilket medfört att Christina oftast varit ensam, först med barnen så länge de var små, och sedan helt själv. Men Christina har definitivt inte lidit någon brist på sysselsättning då hon besitter en väldigt stor kreativ förmåga. För att få fullt utlopp för den så har hon och Lars nu inrett ett av husen på tomten till Christinas egna idéverkstad.

Måste vara ett drömställe för vem som helst.
Olika träslag, bland annat ebenholz.
En del av samlingen.
Hon kan skapa grejor av allting.
Här håller hon på med en massa grejer. För närvarande är det knivtillverkning som gäller. Själva bladen köps oftast färdiga och det stora arbetet handlar om att formgiva och tillverka skaft och slidor. Men hon är också väldigt intresserad av djurskelett och ibland kan hon hitta ett död mink, utter eller något annat ute i skogen, som hon då tar hem i sin verkstad och "fixar till".

Christina och hennes bin.
Ja, hon har många strängar på sin lyra, den kära Christina och som det inte vore nog med allt det hon redan håller på med så är hon också aktiv inom biodling. Som bevis på detta förärades vi två burkar honung när vi åkte hem.

Lars hjärta verkar fortfarande klappa för Ford. Utöver för Healeyn förstås!
Efter frukosten på söndagsmorgonen tog vi en sista promenad över "ägorna" innan det var dags för Eva och mig att åka tillbaka söderut. Eva var noga med att vi skulle hinna hem så att hon kunde gå på gymet klockan 1830. Det är sjaälvdisciplin det!

Det ska definitivt inte dröja länge innan vi träffar Bloms igen!


tisdag 7 februari 2017

Konstkultur och bilkultur i Karlshamn

På besök hos likasinnade - 2017-01-28/29
Lisa och Bengt-Göran tyckte att vintern varit alltför lång och saknade umgänget med andra Morganmänniskor så till den milda grad, att de bjöd upp oss till Karlshamn för middag, morgansnack och övernattning. Och, innerst inne tror jag nog också att de väldigt gärna ville visa upp sin nyinköpta ögonsten, en Royal Ivory Morgan +4 av årsmodell 2013.

BG, i mitten, med Annelie och Håkan.
När Eva och jag anlände vid tretiden på eftermiddagen så hade Håkan och Annelie från Vetlanda redan anlänt. Efter att lite snabbt ha hälsat på värdpar och gäster, blev vi anvisade till vårt nattkvarter, där vi kunde packa upp innan det var dags för kaffe och kaka.

Morgankaka och...

...Morganmugg.
När man är ägare till en bil, som har sitt ursprung så tidigt som 1909, så är risken stor att man blir lite nördig. Jag har märkt samma tendenser, inte minst hos MG-ägare vars fordons dock inte inleddes förrän 1924 och denna nördighet finns kanske även hos andra märkesentusiaster. BG berättade att han hade klippt ut en bild på en Morgan och lagt den på kakan för att sedan strö över med florsocker.
Kreativt! Inte så konstigt kanske då BG precis som jag verkat i reklambranschen under en stor del av vårt vuxna liv.

Konstmuseet Martinssonska Gården.
Innan besöket hade vi fått ett mail med en mycket pretentiös inbjudan. Den innehöll ett antal hållpunkter med aktiviteter och en av dem skulle vi delta i nu. Både BG och Lisa är mycket konstintresserade, vilket inte minst syntes i deras hem. Med sina kunskaper från reklambranschen och goda kontakter med tryckerier har BG under senare år och kanske lite som en hobby, varit med och producerat en hel del stora, påkostade böcker, huvudsakligen om konst. Han därför lärt känna många inom konstens värld, både lokalt och ute i landet.

Håkan, Eva, Annelie och BG lyssnar andäktigt när Johnny berättar.
Vid ankomsten bjöds vi alla på ett glas bubbel samtidigt som Johnny berättade om sitt muséum. Johnny Martinsson, som är 83 år ung och skulptör, köpte den här gården, i nedgånget skick, 1976 för 36000 kronor. Under en mängd av år renoverade han den till ett underbart skick, parallellt med sin konstnärliga gärning. Idag är övervåningen Johnnys bostad medan bottenvåningen inrymmer ett konstmuséum som främst visar Johnnys verk, men också målerikonst av bland andra Per Serre.

Johnny berättar med stora gester.
Vi gjorde därefter en rundvandring i museet där Johnny berättade att han i sina yngre år, precis som så många andra, arbetat på ABU i Svängsta. Vid många tillfällen besökte han och flickvännen/hustrun svärföräldrarna, där de alltid bjöds på god mat. Vid ett av dessa tillfällen gick han ut i svärfaderns snickarbod och...enligt hans egna ord "Långfredagen 1963 gick jag ut i vedboden och högg till en figur. På påskafton köpte jag gips och sedan har jag gått den självlärda vägen"

Exempel på Johnny Martinssons skulpturer.
På flera ställen i Landet har Johnny haft separatutställningar, varit representerad i samlingsutställningar och inte minst producerat en mängd offentliga verk, både lokalt men också till exempel i Helsingborg, Bollnäs och Horsens i Danmark. Bilden ovan visar tre av totalt sju identiska skulpturer, där var och en är gjord i ett eget material typ brons, järn, läder, betong etc.
 Även om jag för egen del inte är överdrivet intresserad av konst så var besöket i Johnny Martinssons muséum mycket givande. Att få ta del av hur många steg det finns att ta från en tanke eller idé till ett färdigt resultat är nog något som de flesta inte känner till.

Dukat för bilsnack.
Men nu var det dags för nästa punkt på agendan. På vägen hem visade BG var hans före detta reklambyrå låg. Precis som muséet, så är den belägen i ett gammalt mysigt trähus i den äldre delen av Karlshamn. Tillbaka hos BG och Lisa bytte vi alla om från våra reskläder innan det var dags för middag. Omklädda och fräscha var det emellertid först dags för nästa höjdpunkt på dagen, nämligen garagebesöket. Vid sådana tillfällen, när engelska bilar är på tapeten, är det vanligt, ja nästan brukligt, att diskussionerna oftast sker i kombination med inmundigandet av gammeldansk, brittisk öl och ölkorv. Detta leder i regel till att samtalen når oanade höjder.

Jag förstår att de är stolta.
Huvudattraktionen i garaget, förutom den extremt prydliga ordning som fanns i det ganska lilla men väldisponerade utrymmet, var naturligt vis parets nyinköpta Morgan. Även om de inte är lika gamla i Morgankretsar som Eva och jag, vi har levt med Morganbilar i snart 30 år, så är den här vita skönheten faktiskt deras andra bil av detta ädla märke. Den tidigare gröna 4/4:an lever nu förhoppningsvis ett liv hos en ny lycklig ägare.

Imponerande snyggt.
 BG har som sagt en massa kontakter inom både tryckeri- coh andra branscher som kan vara bra att ha även när man har Morganbilar. Stolt som en klockarekatt visade han upp sin flying jacket, som försetts med en broderad Morgan logotype av en av hans kontakter på området.

Förrätten, nästan ett konstverk den också.
Mycket snack i liten verkstad hade det nu bokstavligen varit och det var dags för nästa punkt på listan. Före måltiden intogs det dry martini, whisky, vin eller annat drickbart under ett allt livligare minglande. Dagens intryck hade varit många och intressanta, inte mist garagebesöket, som ledde till att samtalet allt mer gled in på en allmän önskan om att våren skulle infinna sig snarast möjligt.
Så småningom satte vi oss alla till bords och avnjöt en helt fantastisk trerätters middag. Eftersom en del fortsatte med alkoholintaget, i form av vin, så ökade intensiteten i samtalen allt eftersom.
När det var färdigpratat efter kaffe och avec, hade klockan redan hunnit några minuter efter klockan två på natten och alla med lite sunt förnuft förstad att det var dags att dra sig tillbaka till sängen.
Så skedde också!

Lisa i full färd med frukostbestyren.
Halv nio morgonen efter vaknade jag efter ha sovit drygt fem timmar. För att somna på kvällarna måste jag nämligen läsa någon timme vilket resulterat i att jag somnade först vid 0300 på morgonen.
Alla andra var redan uppe och doften av bacon underlättade för mig att snabbt dra mig upp i köket.
Full english breakfast stod på programmet och en bättre start på dagen kan man väl inte få.

Innan vi lämnade, så tog jag mig ytterligare en titt på Lisas och BG:s fina Morgan.
Vid lunchtid hade vi pratat färdigt om det mesta och då både vi och Håkan och Annelie hade mellan femton och tjugo mil framför oss tyckte vi att det var dags att tacka för oss för en trevlig sammankomst och köra hem till vår egen fine Morgan, Mr Brum.

Det var några dagar som skapade körsug!

fredag 27 januari 2017

Första golfrundan under nådens år 2017

Kallt och gråmulet, men lugnt - 2017-01-25
På DMI visade man att vädret under ett antal dagar, mitt i veckan, skulle bjuda på plusgrader.
Kvant och jag hade inte spelat golf sedan den 9:e december och båda två ansåg vi att vi fick ta tillfället i akt att testa hur kropp och golfswing kändes efter det långa uppehållet.

Vi inledde båda med var sin tallrik sparrissoppa.
Men, innan vi anträdde första hålet så åt vi lunch. Golfkrogen bjöd dels på sauterad lever och dels på raggmunk med stekt fläsk. Eftersom lever är en av mina favoriträtter så ville jag naturligtvis inte missa denna sällsynt serverade rätt. Som jag nämnt tidigare så bjuder krogen, The Clubhouse, dagligen på buffé med två varianter av husmanskost av hög kvalitet.
The Cluhouse är ett populärt ställe som verkligen är värt en omväg.

Jörgen har gjort det bekvämt för sig genom sitt köp av elvagn.
Så var det då dags att lämna den varma, sköna restaurangen för att ta oss an utmaningarna på banan. Med iskalla bollar, stela kroppar och avsaknaden av välbehövlig rull på våra utslag samt att banan spelades minst 200 meter längre än vanligt, så var våra ambitioner på vettiga resultat inte så höga.
Det började också med att vi gjorde enkla missar både vid utslagen och inspelen, men i takt med att vi gått några hål och kroppen började bli varm så började det kännas lite mer som vanligt.

Jörgen slår en hookad drive på det tionde hålet.
Efter de första nio hålen ledde Kvant med tre poäng. Han hade tolv och jag nio, vilket jag egentligen skäms att berätta. Men man ska vara ärlig, även om det kan vara pinsamt, förmanade mig alltid min salig mor. Att han ledde med tre poäng berodde också mest på att han gjorde ett turpar på det åttonde hålet. Så fick jag det sagt.

Jörgen spelar in på det sista hålet. 
Det var alltså cirka sex veckor sedan vi spelade golf senast och redan efter så pass kort tid märktes det att jag glömt en del av mina rutiner inför slagen. Det fick naturligtvis också negativa konsekvenser, som bidrog till våra dåliga resultat.
På sista hålet fick Jörgen ett telefonsamtal, som drog ut på tiden, varför jag spelade in och gick fram till greenen för att vänta in honom. Egentligen borde han bestraffas med ett eller flera pliktslag för detta osedvanligt grova etikettsbrott, men mina empatiska egenskaper gjorde att jag bjöd på detta.

Rondanalys, kaffe och kexchoklad efter ronden, som seden bjuder.
Väl tillbaka i klubbhuset kändes det verkligen i hela kroppen att vi gått en mil och slagit alldeles för många slag. Det berodde nog till stor del på kylan, men förmodligen också på att all träning är färskvara och att vi inte använt våra golfmuskler på länge.
Vid fikat efter rundan kom vi överens om att det varit, om än kallt och lite ruggigt, en nyttig genomkörare som en första start på säsongen. Trots sin ledning efter de första nio så blev det, som vanligt, jag som drog längsta strået. Jörgen slutade på 21 poäng och jag på 22.

Det gäller att visa var skåpet ska stå!

onsdag 11 januari 2017

Det har varit roligt att samla...

...men nu tänker jag sälja mina mynt - 2017-01-11
Redan som liden påg har jag varit road av att samla på saker. Det började med bilder på fotbollsspelare, som på den tiden fanns i den tidens tablettaskar vid namn Alfa. Ungefär samtidigt, eller kanske något senare blev det filmisar, d v s filmstjärnebilder, som kunde köpas i små paket innehållande tio fina, blanka färgbilder på mestadels kända skådespelare. Alla hade sina favoriter, men problemet när jag skulle välja ytterligare en paket med tio, var att jag bara kunde se den som låg överst. Roy Roger, Tony Curtis, Clark Gable med flera var hett eftertraktade och när jag ibland kunde konstatera att mitt nyinköpta paket även innehöll, för mig helt ointressanta, bilder på typ Ester Williams eller Judy Garland, så var besvikelsen stor. Men, det gick alltid att byta med någon, ofta en tjej, som beundrade dessa skådespelare. Det kanske ska tilläggas att jag, när detta begav sig, var så pass ung att jag inte hunnit börja uppskatta bilder på vackra kvinnor. Tyvärr så är nu både bilderna på fotbollspelare och mina filmisar försvunna sedan länge.
Nästa samlarvurm handlade om frimärken. Om jag inte minns fel så fick jag ett frimärksalbum som julklapp någon gång tillsammans med flera hundra stämplade och från kuvert utklippta frimärken. Intresset falnade emellertid ganska snabbt, i takt med andra intressen, som mopedåkande och intresset för det täcka könet växte allt mer.

Ulf Werner på P6 skjutbana i trist väder.
Men jag hittade tillbaka till mina frimärken. Det hände när jag låg i lumpen, som befälselev på plutonchefsskolan på P6 i Kristianstad. På den "luckan" jag bodde fanns det plats för sju andra ynglingar, som kom från de mest skiftande förhållanden och platser. Efter dagens tjänstgöring hade vi massor av dötid att göra av med och bland annat så avhandlades på kvällarna vilka intressen de olika gossarna pysslade med. Och, då visade det sig att det var flera på mitt logement som faktiskt samlade frimärken. Den som hållit på längst och som också inspirerade oss andra var en rolig kille som heter Ulf Werner. Han var bland annat väldigt svag för nobelfrimärkena och naturligtvis skulle jag också börja samla på dem.

Ordning och reda.
För att sätta igång mitt samlande så började jag med att prenumerera på alla nya frimärken som kom ut. Utöver detta kompletterade jag även med ett förstadagsbrev, som var frankerade med de nya frimärkena. Men, det gick också att köpa frimärken på olika auktioner, vilket dock var lite besvärligare då på grund av avsaknaden av internet. Jag var endast intresserad av ostämplat material, medan andra bara samlade på stämplat. Bredden på hobbyn är väldigt stor där vissa samlar på s k helsaker, d v s kuvert med stämplade frimärken, andra samlar frimärken med ett visst motiv etc.
Idag finns det därför ett stort antal pärmar med frimärken och förstadagsbrev insatta i en undanskymd bokhylla i gästrummet. Visserligen är alla frimärken ostämplade, men värdet lär inte ha stigit på de här drygt 45 åren sedan de köptes. Dock bör de väl kunna användas som porto på brev. Men, vem skickar egentligen brev nuförtiden?

Nästa samlarintresse blev mynt och sedlar. Det var på 70-talet och både min far, jag min morbror och min kusin började samla samtidigt. En gång i månaden körde vi från Helsingborg till Klippan där en myntförening anordnade myntauktion. Här kunde de som ville lämna in sina mynt till försäljning. Veckan innan auktionen skickades en auktionslista ut till klubbens alla medlemmar, innehållande mynttyp, kvalitet och jag tror även ev minimipris. En timme före auktionens början fick vi möjlighet att studera mynten närmare, då de låg utlagda längs kanten på några långa smala bord.
Även denna hobby har stor bredd. En del samlar alla mynt som någonsin förekommit i Sverige, vissa samlar på utländska mynt och några samlar bara på jubileumsmynt eller mynt med felpräglingar.

Jubileumsmynt från 1966 till minne av tvåkammarriksdagens tillkomst.
Min salig far och jag valde att samla på svenska mynt från Oscar II och framåt. Målet för min far var att samla alla mynt för alla år i kvaliteter han ansåg sig ha råd att köpa. Det var visserligen mer en vision än ett mål då vissa mynt kunde kosta flera tusen kronor. Och, det visste han också. För mig var inte målet att få en komplett samling utan istället bara försöka få tag i mynt av riktigt hög kvalitet. Dessa kostade naturligtvis mycket mer och därför kunde min far köpa många mynt, vilket han var nöjd med, med jag bara kunde köpa ett och annat.
Fördelen med mynt i förhållande till frimärken är att de för det första inte är så ömtåliga och för det andra är vackra, nästan som smärre konstverk.
Nu är det så att intressen kommer och intressen går. Efter att inte ha ägnat mina och min salig fars mynt någon större uppmärksamhet de senast 25 åren, så har jag beslutat mig för att sälja av dem. Om barn eller barnbarn visat något intresse för dem så hade de självklart fått överta dem. Men jag är mycket tveksam om yngre människor sysslar med den här typen av hobbies idag. Nej, då är det bättre att jag avyttrar dem och gör något kul för de pengar jag lyckas få in. Det tråkiga är bara att priserna på mynt idag ligger på samma, om inte lägre, nivå som när vi inhandlade dem på 70-talet. Med andra ord var vår satsning på mynt inte den goda investering som vi kanske trodde vi gjorde vid den tiden. Men oavsett vilket så hade vi väldigt roligt under de åren vi höll på, och att ha roligt får också kosta lite pengar, eller hur?

Vår TR2, som nu framlever sitt liv i Italien.
I början på 80-talet, när jag var helt uppe i min "karriär", skaffade jag min andra sportbil, en Triumph TR2 från 1954. Renoveringen av den tog all min lediga tid under flera år. I samband med detta och med mynten glömda i bankfacket, var det ganska nära till hands att börja samla lite modellbilar. Som veteranbilsägare vill man ju gärna ha en modell av den bil som finns i garaget. Men också allt med engelskt ursprung eller andra klassiska bilar fanns med på önskelistan. Nu är ju modellbilar inte lika lätta att "hysa" som mynt och frimärken, så nyinköpen är ganska sällsynta.

Några engelska ädlingar.
Som prenumerant på tidningen Nostalgia får jag ibland erbjudande från Atlas Collection om att köpa en modellbil i skala 1:43 för en blygsam summa och då brukar jag att ta tillfället i akt.
Just nu står alla mina modellbilar i en Billybokhylla i mitt arbetsrum. De står ganska högt upp då mitt biltokiga barnbarn Elias är väldigt intresserad av dem. Han har fått lära sig att han får titta på dem, men att de inte är avsedda att leka med. Det nöjer han sig med.
Att ha dem i bokhyllan är egentligen väldigt trist, då det är svårt att se dem. Något speciellt vitrinskåp att ha dem i blir det inte tal om. Däremot har jag funderat på att placera ut dem lite här och var i huset, t ex i bokhyllor, fönsterkarmar, sideboards etc, som en liten påminnelse till besökare att de befinner sig i ett hem där en anglofil med bilintresse bor.

Min kära hustru samlar på får!

lördag 31 december 2016

Garagetillvaro.

Nu är det bara resten kvar - 2016-12-31
Gråväder och bistra vindar inbjuder till aktiviteter inomhus. Men, med en Morgan i garaget kan därför hur mycket tid som helst tillbringas där. Om inte annat, enbart för att få umgås lite.

Blank, fin och bortskämd.
En hel del av det årliga och ibland överdrivna underhållet är emellertid redan avklarat. Här står han nu, Mr Brum, som blivit både polerad och vaxad med olika medel från Meguiars. Suffletten, som jag dock inte behandlar varje år på grund av mycket begränsad användning, har tvättats och impregnerats. Även läderinredningen har rengjorts och därefter behandlats med Autoglym Leather Balm.

Min pall från Biltema har jag stor nytta av i garaget.
Så vad återstår egentligen innan det är dags att dra på honom sin vinterpyjamas? Ja, det beror på hur mycket tid jag vill lägga, samt graden av åtgärder som ibland kanske kan betraktas som overkill. Ett av de jobbigaste momenten är definitivt att polera ekerfälgarna. Detta arbete brukar jag normalt inleda med, men i år så har jag skjutit på det. Alla fyra fälgarna har jag dock tagit av, torkat av allt fett och därefter tvättat dem. Det gör att de nu är redo för polering och därefter fälgförsegling med en typ av flytande färglös vax som sprayas på fälgarna.


Men innan jag ger mig på detta tidsödande och ganska tråkiga arbete så har jag stuckit emellan med en annan åtgärd, som jag också bara gör en gång vartannat år. När jag, för några år sedan hade alla mattor ute, även den som ligger längst bak ovanpå bagagehyllan, upptäckte jag att skivan som täcker verktygslådan var helt obehandlad. Eftersom jag hade en burk Cuprinol i ett av mina skåp så passade jag på att pensla skivan med detta. Övrigt trä i bilen har ju fått en behandling redan i fabriken. Vilken typ av produkt som använts där vet jag inte, men det lär säkert funka bra med Cuprinol också.

Skadar inte med lite Cuprinol här!
I år skippade jag dock den här skivan utan ägnade mig istället åt hjulhusen och golven. Hjulhusen borstade jag rena med en hård rotborste och sedan öste jag på med Cuprinol.
Förutom fälgarna så är det nu inte mycket kvar, utöver att spraya bladfjädrarna med Castrol Chain Spray samt polera allt krom och rostfritt som finns på bilen.

Nu längtar jag efter detta.
Därför kan våren få komma precis när som helst. Men vi lär nog få genomlida de trista månaderna januari och februari först. Och, måtte inte mars nästa år bli en sådan månad när vintern kommer tillbaka med en sista snö- och köldknäpp

Den som lever får se!









fredag 16 december 2016

Ett besök i Mammons tempel

Lunch på Väla Centrum med Kvant - 2016.12.01
Det händer under den mörka årstiden, ganska ofta, att känslan av tristess tränger sig på. Min hustru Eva, som egentligen slutade arbeta för gott i augusti, arbetar fortfarande n'stan lika mycket. Det innebär att jag i stor utsträckning får umgås mesta tiden med mig själv. Och, det går väl bra, men kan bli lite långtråkigt i längden.

Stopp på motorvägen. Ett fenomen som inträffar dagligen.
När det känns på det viset så gäller det att ha ett nätverk där någon, precis som jag,  också känner det så ibland. Jag hade därför kommit överens med en av mina golfkompisar, jo, jag har mer än en, Jörgen Kvant att vi skulle träffas på Väla i Helsingborg. Här skulle vi äta lunch, diskutera aktuella ämnen och betrakta alla de människor, som med panik i blicken, far runt i butikerna efter julklappar.
Då jag, halvvägs till Helsingborg, fastnade i en bilkö, som stod i princip helt stilla under tjugo minuter, fick jag ringa Kvant och berätta att jag blev sen. Men, eftersom vi båda är fritidsforskare på heltid, så har vi inga tider att passa och har därför ingen anledning att bli varken frustrerade eller irriterade. Skönt!

Strålande tider för restaurangägarna.
När jag väl slutligen anlände till Väla kunde vi snabbt konstatera att det var lunchdags. Hela foodcourten var full med folk och köerna till de olika restaurangerna långa. Efter lite letande lyckades vi hitta ett bord där vi funderade på vad vi skulle äta. Utbudet är stort, åtminstone för Jörgen. Han gillar indiskt, thaimat, mexikanskt, pasta och en hel del andra märkliga rätter. Han är ju gud bevars bokhandlareson och alltså av lite finare börd och har därmed andra vanor än jag.

Äggakaka med stekt fläsk.
Det mest utländska jag kan tänka mig att äta är pizza, men med min enkla bakgrund föredrar jag rejäl husmanskost, som stekt potatis, falukorv, kålpudding, isterband, ärtsoppa, kalvlever (kanske lite udda för det gillar inte Jörgen) samt all annan mat som jag känner igen och vet vad jag kommer att stoppa i mig. Trots de stora valmöjligheter som fanns för Jörgen blev det ändå så att vi båda föll för skånsk äggakaka med stekt fläsk och lingon.

Intressant skyltfönster.
Väla är väldigt stort vilket gör det svårt att hitta för den som inte springer omkring här flera gånger i veckan. Varken Jörgen eller jag hade för avsikt att göra några inköp, så var vi hamnade i köpcentret spelade ingen större roll. Syftet, om vi nu hade något egentligt syfte med besöket på Väla, var istället att studera individer och skeenden ur ett lite mer beteendevetenskapligt perspektiv. Så upptäckte vi till exempel ett skyltfönster där alla skyltdockorna var försedda med djurhuvud. Man kan undra varför? Men helt klart är denna betraktelse någon som kan leda till en fördjupad diskussion, som förmodligen inte gör någon av oss klokare. Ett konstaterande vi dock kunde göra var att varken Jörgen eller jag ingick i den målgrupp som butiken prioriterade.

Mycket folk att studera överallt.
Vi vandrade vidare, dock inte med händerna på ryggen som ofta pensionärer gör, och studerade och kommenterade var och varannan person vi mötte. Ja, det hände till och med att vi tilltalade någon okänd person, men då naturligtvis med en uppskattande eller smickrande kommentar. Det är ganska lätt att få folk att le om man lägger manken till. Kul och spännande det också!

Lite förvrängt perspektiv, men ändå.
En sak man måste säga om Väla, som är positiv, är att dekorationer och en del skyltningar är väldigt fräcka. Jag upptäckte till exempel en stor svartvit bild på en vägg, med två sportvagnar, en Ferrari och en Porsche. Den bara fanns där och hade inte någon koppling till någon butik. Åtminstone inte som jag uppfattade det.

Har aldrig besökt en dylik inrättning.
På andra sidan gången fanns det ett stort rum som, vid första anblicken, verkade inrett med ett antal sängar. Efter att ha granskat verksamheten i rummet lite närmare kom vi fram till att det handlade om någon form att skönhetsbehandling. Här låg kvinnor, jag såg inga män, nästan nerbäddade under en filt på en brits medan asiatiska män och kvinnor var inbegripna med att, tror jag åtminstone, plocka bort generande hårväxt på ögonbryn, i öron och näsa, strå för strå med en pincett. Intressant och något att begrunda, att fåfängans makt är väldigt stor.

Ett rejält och lockande sortiment.
Efter vår lilla rundvandring och diverse smärre hyss var det nu dags för dagens andra höjdpunkt. Vi ämnade inta en rejäl fika på ett av norra europas dyraste caféer, nämligen Café Schiller. Är det något jag är svag för så är det bakelser och kakor. Beträffande kakorna handlar det dock inte om sådana som smular, typ bondkakor, finska pinnar eller dylikt, utan kakor med lite substans. Mitt val föll därför på en arraksstrut á 29:- och en princessbakelse á 35:-. Inklusive kaffe blev därför fikan nästan lika dyr som lunchen. För mig alltså, Jörgen nöjde sig med en arraksstrut och kaffe.

När man sitter på Café Schillers servering har man också utmärkta möjligheter att studera olika människor - vackra, mindre vackra, smala, mindre smala, unga, gamla, märkliga, udda, prydliga och ibland en och annan riktigt oprydlig.
Människor är intressanta då alla har en historia, alla är på väg till eller från någonting, de har eller har haft olika yrken, de kan vara glada eller ledsna även om det inte syns på dem. Just det här med yrke brukar Jörgen och jag fantisera över när vi ser någon som skiljer sig lite från mängden. Och, det intressanta är att om vi till exempel gissar personen i fråga arbetar som lastbilschaufför, så kan det i verkligheten vara så att han är professor i konsthistoria. Visst är det spännande med människor!

Clas Ohlson.
När vi fått nog av dessa filosofiska utvecklingar och kände oss ganska dästa, så beslöt vi att ta vår Mats ur skolan och återvända till våra hem. Jörgen hade några ärenden gällande elektriska attiraljer till någon belysning. Han verkar besatt av ledlampor och annat som har med ljus att göra, vilket förmodligen beror på att han saluförde denna typ av produkter när han arbetade på Ahlsell.
Clas Ohlson kallas i folkmun för männens dagis, då man kan gå runt i deras butiker och titta och nästan aldrig, precis som min fru i andra typer av butiker, komma ut tomhänt. På Väla har Clas Ohlson bytt lokaler. Alla deras butiker, som jag känner till, har en rulltrappa upp en våning, men på Väla är det nu tvärtom. Här går rulltrappan ner en våning. Bortsett från detta, så ville Jörgen, nästan tvångsmässigt, ta rulltrappan ner i butiken. För egen del var jag nöjd med besöket så här långt och bestämde mig därför att lämna Jörgen och åka tillbaka till Lödde.
Förhoppningsvis utan köer denna gången.

Vi har kul på våra möten, Jörgen och jag!