lördag 18 mars 2017

Lunchbesök i Helsingborg

Vi inledde med Helsingborgs Auktionsverk - 2017-03-09
När jag berättade om att jag börjat sälja ut lite av mina mynt på Tradera, så vaknade även min kompis Balla till. Han var nämligen ägare till ett halvt dussin väldigt fina oanvända vinglas, från Orrefors, som i butik kostade 550:- per styck. Eftersom Balla lika gärna dricker direkt ur flaskan eller ur en pappmugg, tyckte han att det var onödigt att de här glasen tog plats i hans hem.


Tillsammans med ytterligare en lite uttråkad person, Jörgen Kvant, inledde vi därför vår sociala träff med ett besök på Helsingborgs Auktionsverk. Det är numera beläget på ett industriområde, i närheten av soptippen i Helsingborg. Förr, när det begav sig, så fanns dåtidens Auktionskammare på Kungsgatan, nere i city där nu Norra Hamnen finns.

Fickur av diverse slag.
Det är kul att gå och titta på vad som finns att bjuda på vid kommande auktioner. Här hittar man allt mellan himmel och jord. Till och med jag skulle kunna tänka mig att bli ägare till en eller några saker. Själv tycker jag det är kul med klockor, dock inte fickur. När jag är i Spanien och spelar golf brukar jag varje gång köpa ett falskt armbandsur av känt märke av någon gatuförsäljare. Alla  har dock varit mekaniska och alla fungerar faktiskt fortfarande.

Fortfarande aktuell.
Möbler fanns det gott om. De flesta var ganska ointressanta, men det fanns en Jetsonstol, som jag inte skulle tacka nej till. Men priset, som förutsattes att hamna kring 8000 kronor, kändes emellertid lite avskräckande. En gammal ångradio från fyrtiotalet skapade också ett visst intresse hos mig. Som certifierad radioamatör sedan 1977, så väcker anblicken av en sådan tingest minnen från förr, då jag rattade runt frekvensratten för att hitta stationer som radio Luxemburg eller andra liknande stationer.

Ja, vila ni er en stund när jag tittar vidare.
Mina två, lite äldre kamrater, blev efterhand allt tröttare i benen efter sin rundvandring i lokalerna.
Balla var också lite besviken efter sitt samtal med en av värderarna, som fanns på plats. Han erbjöd 150:- per styck, om de skulle köpa dem rakt av, men föreslog istället att Balla skulle sälja dem på Tradera eller Blocket.
För några dagar sedan var jag hemma hos Balla, som egentligen är döpt till Bertil, och visade honom hur man ska förfara när man lägger upp saker på Traderas auktionssida. Det verkade som han tyckte detta verkade spännande, efter vad jag berättat för honom om mina pågående auktioner. Och, redan veckan efter hade han sålt sitt första mynt.

Vid utgången fanns två motorcyklar som skulle auktioneras ut.
Här finns nästan allt.
 Eftersom jag uppfattade att mina två äldre kamrater inte orkade knalla runt mycket längre så föreslag jag att vi skulle åka vidare. Vi hade ju egentligen träffats för att äta lunch tillsammans och i samband med detta fortsätta våra  diskussioner om saker och ting. Valet föll på Väla Centrum. Det ligger ganska nära och har en food court, med ett antal restauranger, där både de som gillar konstig mat, som Balla och Kvant och vanliga människor som gärna äter mat där man kan se vad det är man stoppar i sig.

Många ville ha vanlig svensk mat och därför fick jag en väntplatta,
som gav signal när min mat var klar.
Nu fick gossarna äntligen vila sina trötta ben en stund. Balla åt bakad potatis med räkor, vilket är ganska normalt, medan Kvant, som vanligt, stoppade i sig ris, nudlar och andra exotiska saker.
Efter lunchen förseslog Kvant att vi skulle förflytta oss lite längre in i varuhuset för att ta en ficka. Precis som vi brukar göra. Men, Bertil tyckte att vi hellre kunde åka hem till honom och inta kaffet där tillsamman med choklad från han välfyllda kylskåp. Förslaget uppskattades av oss båda andra, inte minst för att det var ett betydligt billigare alternativ.

Ja, så kan en dag tillsammans med några pensionerade vapendragare se ut en gråmulen vårvinterdag.

Men, snart så är det vår och då väntar golf och Morganutflykter!


fredag 3 mars 2017

Plågsamt och dyrt men skönt efteråt.

En förmiddag i Helsingborg - 2017-02-03

Naturligtvis så hade det, i vanlig ordning, inträffat en trafikolycka på E6:an, någon kilometer före södra avfarten till Helsingborg. När jag ska till tandhygienisten, som jag alltid bokar till klockan nio på förmiddagen, ser jag till att ha god tidsmarginal. Det hade jag idag också, men när då trafiken står helt stilla i båda filerna under en kvarts tid, så är det lätt att bli lite bekymrad.

Med tunga steg drar jag mig mot mottagningen.
Det var ett grått och regntungt Helsingborg som tog emot mig, när jag lyckades hitta en ledig parkeringsplats på Stortorget. Trots trafikproblemen på E6, så hade jag turligt nog fem minuter till godo innan jag skulle bli placerad i stolen hos min tandhygienist.

Brukar faktiskt titta i Hänt i Veckan när jag väntar.
Kerstin Graneli är en mycket duktig och empatisk yrkeskvinna, som ibland berömmer mig för att jag skött munnen bra. Då jag lider av tandlossning, måste jag dels använda mellanrumsborstar i fem olika storlekar (ser ut som små flaskborstar om någon kommer ihåg dem), minst en gång om dagen, dels bli behandlad av Kerstin åtminstone var fjärde månad. Proceduren med mellanrumsborstarna är den tråkigaste sysslan på hela dagen. Det tar cirka tio minuter och det är definitivt inte skönt. Men, ack så viktig. Tänderna vill jag ju behålla!

Då jag anlitar både tandhygienist och naturligtvis också tandläkare, så brukar jag efter hand nå upp till den nivå då högkostnadsskyddet träder in. Idag var det emellertid första gången på en ny klättring ditåt, vilket renderade i en utgift på 1.115 kronor. Inte nog med det, det är stundtals faktiskt ganska smärtsamt också, även om Kerstin gör vad hon kan för att plåga mig så lite som möjligt. Men, det viktiga är dock att hon gör ett fullgott arbete.

Här finns mycket gott.
När jag ligger där i stolen, går det ju inte att, med både fingrar, vassa instrument och salivsug i munnen, föra någon konversation. Istället försöker jag tänka på vad som stundar efter genomförd behandling. Vid flera, ja nästan de flesta, gångerna jag lämnat Kerstin, har jag belönat mig med ett besök på Fahlmans konditori, som ligger snett över torget. Här erbjuds man frukost i olika varianter och jag brukar välja ett ägg, en ostfralla och kaffe. Är jag riktigt på humör kan detta även kompletteras med en bakelse, eller som i dessa tider en semla.

Två motiv.
Men, för en gångs skull var jag ståndaktig och istället för cafébesök beslöt jag mig för att ta en längre promenad genom stadens centrum. På min planlösa vandring passerade jag ett skyltfönster där det fanns en gammal moped. Självklart skulle den fotograferas, även om jag nu kan konstatera att bilden inte blev speciellt bra.
Under min promenad ringer min mobil. Det är min kompis Jörgen Kvant, som meddelar att han är klar med sitt gympass (så fick han sagt det) och strax skulle sätta sig i bilen och köra från hemmet i Viken för att sammanstråla med mig för en gemensam lunch i Helsingborg.

Går att hitta på Norra Storgatan.
Det skulle dock ta en stund, så jag fortsatte i saktmod att sakta gå genom stán. Att det fortfarande finns frimärksaffärer, trodde jag verkligen inte. När jag såg skylten gick jag in i butiken och diskuterade mynt och frimärken med ägaren sedan fyrtio år. Eftersom jag är i full färd med att sälja mina och min salig fars myntsamling på Tradera, så undrade jag hur marknaden såg ut idag. Jag blev då informerad om att nästan alla, som fortfarande är aktiva inom dessa samlarområden är 60-plussare. Och, har man inte riktigt fina mynt i sin samling så handlar det  nästan bara om skrotvärdet för silvermynten. Vi hade, trots dystra besked vad gäller priserna, en ganska trevlig liten pratstund. Det visade sig till exempel att mannen i fråga, för det var en man, hade varit medlem i Söderåsens Golfklubb, precis som jag varit. Världen är liten.

Relativt nya bilar.
Jag hade fortfarande en liten stund över innan jag skulle träffa Jörgen. För att slå ihjäl den så körde jag upp på Västra Berga industriområde och gjorde ett besök hos Din Bil. Det är där de säljer Audi. Vår A6:a har nu rullat 12000 mil och jag har definitivt inte några planer på att byta bil för närvarande.
Den har gått för lite samtidigt som mitt pris vid inbyte inte kommer att överstiga 60000. Och, 12000 mil är ju faktiskt ingenting att tala om för en sådan bil, så länga jag sköter den ordentligt. För en likadan bil som vår nuvarande, men sex år nyare och med 2500 mil på mätaren skulle vi få betala närmare 300000 kronor. Att än en gång köpa en helt ny bil finns inte på kartan. Bilaffärer är nog de sämsta affärer man gör under sitt liv. Men, det går inte att förneka att det är roligt!

Kvant i antågande, inte lika elegant som han brukar vara.
Det började närma sig lunchtid varför jag körde vidare till Vasatorps GK, där Jörgen och jag bestämt oss för att äta lunch. Det bjöds på antingen ärtsoppa (det var ju torsdag) eller laxpudding, eller ev. både och för den som var riktigt hungrig. När jag anlände så hade Jörgen inte kommit. Jag gick därför in i restaurangen och tog min första gratis kopp kaffe, en förmån jag har i kraft av att jag är guldmedlem. Med kaffekoppen i handen gick jag ut och tog emot Jörgen när han så småningom anlände. Klädd i jeans!

Under lunchen, där Kvant valde ärtsoppa och jag laxpudding, utväxlade vi ett animerat samtal om både positiva och negativa händelser i vår omvärld.

En bra dag i det stora hela!

söndag 19 februari 2017

Kålpudding hos Austin-Healey-Bloms i Lerum

Det var sju år sedan förra gången - 2017-02-10/12
Det kom ett mail. Av innehållet framgick det att det planerades tillagning av kålpudding och att det med all säkerhet skulle räcka även till Eva och mig. Ett sådant frestande erbjudande får man absolut inte missa, varför Eva och jag snabbt bestämde oss för att göra ett efterlängtat besök hos våra gamla kompisar.

Trots flera år sedan förra året hittade vi dit utan att använda GPS:en.
Vi lärde känna Christina och Lars, när de under ett års tid bodde grannar med oss här i Löddeköpinge, för si så där fyrtio år sedan. Även om paret Blom därefter tillbringade många, många år i olika länder ute i Europa, så har vi hållit kontakten under alla år. Det är nu ett antal år sedan de flyttade bopålarna till Sverige igen och bosatte sig i en gammal gård utanför Göteborg. Så, när vi nu träffades i Lerum, så var det bara att fortsätta att ta upp tråden igen om det vi pratade om förra gången.

Välkomstdrink.
Det blev ett kärt återseende och alla upplevde vi att ingen av oss hade förändrats alls. Vi har barn i samma ålder och trots att deras barn bor i utlandet så har våra och deras barn forfarande kontakt via sociala media. Kul! Lars är också orsaken till min fablesse för dry martini eftersom det var standard när vi var på besök hos dem. Och, givetvis fanns en sådan redan färdigblandad när vi anlände.

Det lilla röda huset mitt i bilden förfogade Eva och jag över.
Christina och Lars har massor av utrymme i sitt stora hus och med tre barn och tre barnbarn, som ofta är på besök, kan det verkligen behövas. Men på den stora tomten finns också ytterligare fyra byggnader, som är renoverade och inredda, både till garage, snickarbod och bostäder. Vi fick därför ett helt eget hus för oss själva under de tre dagar vårt besök varade.

WR14 är postnumret till Morganfabriken!
För många år sedan, när Eva och jag var på ett av våra återkommande besök i UK, hyrde vi en cottage i Ross-on-Wye. Det är en underbar liten stad/by, som ligger ganska nära Malvern, där Morganfabriken finns. Och, ett besök på fabriken är ett måste för Morganägare, som vi var redan då, både för att titta på tillverkningen och köpa reservdelar. På en pub i Ross-on-Wye slog vi oss i slang med några "infödingar" och började prata bilar. Vi fick då ett tips om ett par i byn,som hade flera engelska sportvagnar. Självklart letade vi upp deras hus och fann en liten man som just höll på att tvätta en Austin-Healey 100 utanför det K-märkta huset. Det visade sig, när vi blivit inbjudna på tomten, att han också var ägare till en AC Ace, som han brukade tävla med i hill climbs. Efter lite allmänt prat om bilar kom det fram att Healeyn ev skulle säljas. Då jag visste att Lars, som tidigare haft bl a MG, var på jakt efter något liknande, så kontaktade vi honom (de bodde i England vid den här tiden) och berättade om bilen. Och, allt slutade med att Lars köpte denna Austin-Healey, som han nu ägt i mer än 30 år.
Vid middagen, som bestod av väldigt god kålpudding, så överlämnade vi också några presenter, dels en flaska rödvin med Morganmotiv, dels en tidig dinky toys modell av en Austin Healey 100, som jag köpte för många år sedan på en samlarmässa i Göteborg.
Lars gillar inte bara Healeys, han gillar även vin.

Två bilentusiaster i samspråk.
Intresset för bilar är stort hos Lars, kanske beroende på att han arbetat för Ford och de senare åren för Volvo, under alla år. Det är därför inte så konstigt att han känner många likasinnade i närområdet. På lördagen var det därför inplanerat ett besök hos en annan bilnörd i Lerumstrakten. Även han var Healeyägare, men utöver denna så rymde hans garage också fem eller sex Minis samt frugans MGTF.

Cooper S från ett av de rätta åren.

Så ska det se ut!
Det här var en person, som verkligen inte har tummen mitt i handen. Flera av de sex minibilarna hade renoverats till ett perfekt skick. Att ha sådana här bilkompisar i närheten är otroligt viktigt, framförallt för personer som Lars och mig själv, som ibland kan behöva hjälp med saker som ligger lite ovanför vår horisont.

Tre splitter nya, av de sist tillverkade, Minis av den klassiska modellen.
Att den här personen var en riktig Minientusiast bevisade han när vi gick in i ytterligare ett garage, som fungerade som uppställningsplats. Här fanns bland andra den absolut sista Minin som kommit till Sverige, plus ytterligare två av årsmodell 1999 och 2000. Han har köpt dem helt nya och ingen av dem har rullat mer än 15 mil. Inte nog med det, efter flera års eftertanke funderade han nu på om det kunde vara dags att sälja dem för att ge plats för nya projekt. Dessa tre Minis måste vara unika!

Väl hemkomna till damerna, så blev vi informerade om att sonen Jimmy med familj från Köpenhamn, skulle titta in på sin färd till Bloms hytte i Norge. Det var sportlov i Danmark och nu skulle Jimmy, hustrun och de tre barnen upp och åka skidor i Trysil. Vi fick därför korrigera våra planer för dagen, men hann ändå med ett besök på ett café i närliggande Alingsås.

Lars Healey 100 är i ett fantastiskt fint skick.
Vid återkomsten till Gamlebo Gård, var det dags för en titt på Lars Healey. Den står i ett av hans garage, som än så länge inte är försett med värme. Lars har dock stora planer. Garaget ska dels isoleras och golvet ska beläggas med klinkers. En ytterligare investering han tänker göra är att skaffa en lift för att underlätta underhållet på bilen. På bilar från 1954 finns det en hel del nipplar som behöver smörjas och det är alltid struligt och kladdigt arbete när man måste krypa under bilen.
Vi försökte backa ut bilen i ljuset, men på grund av kylan fick vi inte igång den.


Christinas alldeles egna hus.
Under alla år har Lars farit och flugit över hela världen, vilket medfört att Christina oftast varit ensam, först med barnen så länge de var små, och sedan helt själv. Men Christina har definitivt inte lidit någon brist på sysselsättning då hon besitter en väldigt stor kreativ förmåga. För att få fullt utlopp för den så har hon och Lars nu inrett ett av husen på tomten till Christinas egna idéverkstad.

Måste vara ett drömställe för vem som helst.
Olika träslag, bland annat ebenholz.
En del av samlingen.
Hon kan skapa grejor av allting.
Här håller hon på med en massa grejer. För närvarande är det knivtillverkning som gäller. Själva bladen köps oftast färdiga och det stora arbetet handlar om att formgiva och tillverka skaft och slidor. Men hon är också väldigt intresserad av djurskelett och ibland kan hon hitta ett död mink, utter eller något annat ute i skogen, som hon då tar hem i sin verkstad och "fixar till".

Christina och hennes bin.
Ja, hon har många strängar på sin lyra, den kära Christina och som det inte vore nog med allt det hon redan håller på med så är hon också aktiv inom biodling. Som bevis på detta förärades vi två burkar honung när vi åkte hem.

Lars hjärta verkar fortfarande klappa för Ford. Utöver för Healeyn förstås!
Efter frukosten på söndagsmorgonen tog vi en sista promenad över "ägorna" innan det var dags för Eva och mig att åka tillbaka söderut. Eva var noga med att vi skulle hinna hem så att hon kunde gå på gymet klockan 1830. Det är sjaälvdisciplin det!

Det ska definitivt inte dröja länge innan vi träffar Bloms igen!


tisdag 7 februari 2017

Konstkultur och bilkultur i Karlshamn

På besök hos likasinnade - 2017-01-28/29
Lisa och Bengt-Göran tyckte att vintern varit alltför lång och saknade umgänget med andra Morganmänniskor så till den milda grad, att de bjöd upp oss till Karlshamn för middag, morgansnack och övernattning. Och, innerst inne tror jag nog också att de väldigt gärna ville visa upp sin nyinköpta ögonsten, en Royal Ivory Morgan +4 av årsmodell 2013.

BG, i mitten, med Annelie och Håkan.
När Eva och jag anlände vid tretiden på eftermiddagen så hade Håkan och Annelie från Vetlanda redan anlänt. Efter att lite snabbt ha hälsat på värdpar och gäster, blev vi anvisade till vårt nattkvarter, där vi kunde packa upp innan det var dags för kaffe och kaka.

Morgankaka och...

...Morganmugg.
När man är ägare till en bil, som har sitt ursprung så tidigt som 1909, så är risken stor att man blir lite nördig. Jag har märkt samma tendenser, inte minst hos MG-ägare vars fordons dock inte inleddes förrän 1924 och denna nördighet finns kanske även hos andra märkesentusiaster. BG berättade att han hade klippt ut en bild på en Morgan och lagt den på kakan för att sedan strö över med florsocker.
Kreativt! Inte så konstigt kanske då BG precis som jag verkat i reklambranschen under en stor del av vårt vuxna liv.

Konstmuseet Martinssonska Gården.
Innan besöket hade vi fått ett mail med en mycket pretentiös inbjudan. Den innehöll ett antal hållpunkter med aktiviteter och en av dem skulle vi delta i nu. Både BG och Lisa är mycket konstintresserade, vilket inte minst syntes i deras hem. Med sina kunskaper från reklambranschen och goda kontakter med tryckerier har BG under senare år och kanske lite som en hobby, varit med och producerat en hel del stora, påkostade böcker, huvudsakligen om konst. Han därför lärt känna många inom konstens värld, både lokalt och ute i landet.

Håkan, Eva, Annelie och BG lyssnar andäktigt när Johnny berättar.
Vid ankomsten bjöds vi alla på ett glas bubbel samtidigt som Johnny berättade om sitt muséum. Johnny Martinsson, som är 83 år ung och skulptör, köpte den här gården, i nedgånget skick, 1976 för 36000 kronor. Under en mängd av år renoverade han den till ett underbart skick, parallellt med sin konstnärliga gärning. Idag är övervåningen Johnnys bostad medan bottenvåningen inrymmer ett konstmuséum som främst visar Johnnys verk, men också målerikonst av bland andra Per Serre.

Johnny berättar med stora gester.
Vi gjorde därefter en rundvandring i museet där Johnny berättade att han i sina yngre år, precis som så många andra, arbetat på ABU i Svängsta. Vid många tillfällen besökte han och flickvännen/hustrun svärföräldrarna, där de alltid bjöds på god mat. Vid ett av dessa tillfällen gick han ut i svärfaderns snickarbod och...enligt hans egna ord "Långfredagen 1963 gick jag ut i vedboden och högg till en figur. På påskafton köpte jag gips och sedan har jag gått den självlärda vägen"

Exempel på Johnny Martinssons skulpturer.
På flera ställen i Landet har Johnny haft separatutställningar, varit representerad i samlingsutställningar och inte minst producerat en mängd offentliga verk, både lokalt men också till exempel i Helsingborg, Bollnäs och Horsens i Danmark. Bilden ovan visar tre av totalt sju identiska skulpturer, där var och en är gjord i ett eget material typ brons, järn, läder, betong etc.
 Även om jag för egen del inte är överdrivet intresserad av konst så var besöket i Johnny Martinssons muséum mycket givande. Att få ta del av hur många steg det finns att ta från en tanke eller idé till ett färdigt resultat är nog något som de flesta inte känner till.

Dukat för bilsnack.
Men nu var det dags för nästa punkt på agendan. På vägen hem visade BG var hans före detta reklambyrå låg. Precis som muséet, så är den belägen i ett gammalt mysigt trähus i den äldre delen av Karlshamn. Tillbaka hos BG och Lisa bytte vi alla om från våra reskläder innan det var dags för middag. Omklädda och fräscha var det emellertid först dags för nästa höjdpunkt på dagen, nämligen garagebesöket. Vid sådana tillfällen, när engelska bilar är på tapeten, är det vanligt, ja nästan brukligt, att diskussionerna oftast sker i kombination med inmundigandet av gammeldansk, brittisk öl och ölkorv. Detta leder i regel till att samtalen når oanade höjder.

Jag förstår att de är stolta.
Huvudattraktionen i garaget, förutom den extremt prydliga ordning som fanns i det ganska lilla men väldisponerade utrymmet, var naturligt vis parets nyinköpta Morgan. Även om de inte är lika gamla i Morgankretsar som Eva och jag, vi har levt med Morganbilar i snart 30 år, så är den här vita skönheten faktiskt deras andra bil av detta ädla märke. Den tidigare gröna 4/4:an lever nu förhoppningsvis ett liv hos en ny lycklig ägare.

Imponerande snyggt.
 BG har som sagt en massa kontakter inom både tryckeri- coh andra branscher som kan vara bra att ha även när man har Morganbilar. Stolt som en klockarekatt visade han upp sin flying jacket, som försetts med en broderad Morgan logotype av en av hans kontakter på området.

Förrätten, nästan ett konstverk den också.
Mycket snack i liten verkstad hade det nu bokstavligen varit och det var dags för nästa punkt på listan. Före måltiden intogs det dry martini, whisky, vin eller annat drickbart under ett allt livligare minglande. Dagens intryck hade varit många och intressanta, inte mist garagebesöket, som ledde till att samtalet allt mer gled in på en allmän önskan om att våren skulle infinna sig snarast möjligt.
Så småningom satte vi oss alla till bords och avnjöt en helt fantastisk trerätters middag. Eftersom en del fortsatte med alkoholintaget, i form av vin, så ökade intensiteten i samtalen allt eftersom.
När det var färdigpratat efter kaffe och avec, hade klockan redan hunnit några minuter efter klockan två på natten och alla med lite sunt förnuft förstad att det var dags att dra sig tillbaka till sängen.
Så skedde också!

Lisa i full färd med frukostbestyren.
Halv nio morgonen efter vaknade jag efter ha sovit drygt fem timmar. För att somna på kvällarna måste jag nämligen läsa någon timme vilket resulterat i att jag somnade först vid 0300 på morgonen.
Alla andra var redan uppe och doften av bacon underlättade för mig att snabbt dra mig upp i köket.
Full english breakfast stod på programmet och en bättre start på dagen kan man väl inte få.

Innan vi lämnade, så tog jag mig ytterligare en titt på Lisas och BG:s fina Morgan.
Vid lunchtid hade vi pratat färdigt om det mesta och då både vi och Håkan och Annelie hade mellan femton och tjugo mil framför oss tyckte vi att det var dags att tacka för oss för en trevlig sammankomst och köra hem till vår egen fine Morgan, Mr Brum.

Det var några dagar som skapade körsug!

fredag 27 januari 2017

Första golfrundan under nådens år 2017

Kallt och gråmulet, men lugnt - 2017-01-25
På DMI visade man att vädret under ett antal dagar, mitt i veckan, skulle bjuda på plusgrader.
Kvant och jag hade inte spelat golf sedan den 9:e december och båda två ansåg vi att vi fick ta tillfället i akt att testa hur kropp och golfswing kändes efter det långa uppehållet.

Vi inledde båda med var sin tallrik sparrissoppa.
Men, innan vi anträdde första hålet så åt vi lunch. Golfkrogen bjöd dels på sauterad lever och dels på raggmunk med stekt fläsk. Eftersom lever är en av mina favoriträtter så ville jag naturligtvis inte missa denna sällsynt serverade rätt. Som jag nämnt tidigare så bjuder krogen, The Clubhouse, dagligen på buffé med två varianter av husmanskost av hög kvalitet.
The Cluhouse är ett populärt ställe som verkligen är värt en omväg.

Jörgen har gjort det bekvämt för sig genom sitt köp av elvagn.
Så var det då dags att lämna den varma, sköna restaurangen för att ta oss an utmaningarna på banan. Med iskalla bollar, stela kroppar och avsaknaden av välbehövlig rull på våra utslag samt att banan spelades minst 200 meter längre än vanligt, så var våra ambitioner på vettiga resultat inte så höga.
Det började också med att vi gjorde enkla missar både vid utslagen och inspelen, men i takt med att vi gått några hål och kroppen började bli varm så började det kännas lite mer som vanligt.

Jörgen slår en hookad drive på det tionde hålet.
Efter de första nio hålen ledde Kvant med tre poäng. Han hade tolv och jag nio, vilket jag egentligen skäms att berätta. Men man ska vara ärlig, även om det kan vara pinsamt, förmanade mig alltid min salig mor. Att han ledde med tre poäng berodde också mest på att han gjorde ett turpar på det åttonde hålet. Så fick jag det sagt.

Jörgen spelar in på det sista hålet. 
Det var alltså cirka sex veckor sedan vi spelade golf senast och redan efter så pass kort tid märktes det att jag glömt en del av mina rutiner inför slagen. Det fick naturligtvis också negativa konsekvenser, som bidrog till våra dåliga resultat.
På sista hålet fick Jörgen ett telefonsamtal, som drog ut på tiden, varför jag spelade in och gick fram till greenen för att vänta in honom. Egentligen borde han bestraffas med ett eller flera pliktslag för detta osedvanligt grova etikettsbrott, men mina empatiska egenskaper gjorde att jag bjöd på detta.

Rondanalys, kaffe och kexchoklad efter ronden, som seden bjuder.
Väl tillbaka i klubbhuset kändes det verkligen i hela kroppen att vi gått en mil och slagit alldeles för många slag. Det berodde nog till stor del på kylan, men förmodligen också på att all träning är färskvara och att vi inte använt våra golfmuskler på länge.
Vid fikat efter rundan kom vi överens om att det varit, om än kallt och lite ruggigt, en nyttig genomkörare som en första start på säsongen. Trots sin ledning efter de första nio så blev det, som vanligt, jag som drog längsta strået. Jörgen slutade på 21 poäng och jag på 22.

Det gäller att visa var skåpet ska stå!

onsdag 11 januari 2017

Det har varit roligt att samla...

...men nu tänker jag sälja mina mynt - 2017-01-11
Redan som liden påg har jag varit road av att samla på saker. Det började med bilder på fotbollsspelare, som på den tiden fanns i den tidens tablettaskar vid namn Alfa. Ungefär samtidigt, eller kanske något senare blev det filmisar, d v s filmstjärnebilder, som kunde köpas i små paket innehållande tio fina, blanka färgbilder på mestadels kända skådespelare. Alla hade sina favoriter, men problemet när jag skulle välja ytterligare en paket med tio, var att jag bara kunde se den som låg överst. Roy Roger, Tony Curtis, Clark Gable med flera var hett eftertraktade och när jag ibland kunde konstatera att mitt nyinköpta paket även innehöll, för mig helt ointressanta, bilder på typ Ester Williams eller Judy Garland, så var besvikelsen stor. Men, det gick alltid att byta med någon, ofta en tjej, som beundrade dessa skådespelare. Det kanske ska tilläggas att jag, när detta begav sig, var så pass ung att jag inte hunnit börja uppskatta bilder på vackra kvinnor. Tyvärr så är nu både bilderna på fotbollspelare och mina filmisar försvunna sedan länge.
Nästa samlarvurm handlade om frimärken. Om jag inte minns fel så fick jag ett frimärksalbum som julklapp någon gång tillsammans med flera hundra stämplade och från kuvert utklippta frimärken. Intresset falnade emellertid ganska snabbt, i takt med andra intressen, som mopedåkande och intresset för det täcka könet växte allt mer.

Ulf Werner på P6 skjutbana i trist väder.
Men jag hittade tillbaka till mina frimärken. Det hände när jag låg i lumpen, som befälselev på plutonchefsskolan på P6 i Kristianstad. På den "luckan" jag bodde fanns det plats för sju andra ynglingar, som kom från de mest skiftande förhållanden och platser. Efter dagens tjänstgöring hade vi massor av dötid att göra av med och bland annat så avhandlades på kvällarna vilka intressen de olika gossarna pysslade med. Och, då visade det sig att det var flera på mitt logement som faktiskt samlade frimärken. Den som hållit på längst och som också inspirerade oss andra var en rolig kille som heter Ulf Werner. Han var bland annat väldigt svag för nobelfrimärkena och naturligtvis skulle jag också börja samla på dem.

Ordning och reda.
För att sätta igång mitt samlande så började jag med att prenumerera på alla nya frimärken som kom ut. Utöver detta kompletterade jag även med ett förstadagsbrev, som var frankerade med de nya frimärkena. Men, det gick också att köpa frimärken på olika auktioner, vilket dock var lite besvärligare då på grund av avsaknaden av internet. Jag var endast intresserad av ostämplat material, medan andra bara samlade på stämplat. Bredden på hobbyn är väldigt stor där vissa samlar på s k helsaker, d v s kuvert med stämplade frimärken, andra samlar frimärken med ett visst motiv etc.
Idag finns det därför ett stort antal pärmar med frimärken och förstadagsbrev insatta i en undanskymd bokhylla i gästrummet. Visserligen är alla frimärken ostämplade, men värdet lär inte ha stigit på de här drygt 45 åren sedan de köptes. Dock bör de väl kunna användas som porto på brev. Men, vem skickar egentligen brev nuförtiden?

Nästa samlarintresse blev mynt och sedlar. Det var på 70-talet och både min far, jag min morbror och min kusin började samla samtidigt. En gång i månaden körde vi från Helsingborg till Klippan där en myntförening anordnade myntauktion. Här kunde de som ville lämna in sina mynt till försäljning. Veckan innan auktionen skickades en auktionslista ut till klubbens alla medlemmar, innehållande mynttyp, kvalitet och jag tror även ev minimipris. En timme före auktionens början fick vi möjlighet att studera mynten närmare, då de låg utlagda längs kanten på några långa smala bord.
Även denna hobby har stor bredd. En del samlar alla mynt som någonsin förekommit i Sverige, vissa samlar på utländska mynt och några samlar bara på jubileumsmynt eller mynt med felpräglingar.

Jubileumsmynt från 1966 till minne av tvåkammarriksdagens tillkomst.
Min salig far och jag valde att samla på svenska mynt från Oscar II och framåt. Målet för min far var att samla alla mynt för alla år i kvaliteter han ansåg sig ha råd att köpa. Det var visserligen mer en vision än ett mål då vissa mynt kunde kosta flera tusen kronor. Och, det visste han också. För mig var inte målet att få en komplett samling utan istället bara försöka få tag i mynt av riktigt hög kvalitet. Dessa kostade naturligtvis mycket mer och därför kunde min far köpa många mynt, vilket han var nöjd med, med jag bara kunde köpa ett och annat.
Fördelen med mynt i förhållande till frimärken är att de för det första inte är så ömtåliga och för det andra är vackra, nästan som smärre konstverk.
Nu är det så att intressen kommer och intressen går. Efter att inte ha ägnat mina och min salig fars mynt någon större uppmärksamhet de senast 25 åren, så har jag beslutat mig för att sälja av dem. Om barn eller barnbarn visat något intresse för dem så hade de självklart fått överta dem. Men jag är mycket tveksam om yngre människor sysslar med den här typen av hobbies idag. Nej, då är det bättre att jag avyttrar dem och gör något kul för de pengar jag lyckas få in. Det tråkiga är bara att priserna på mynt idag ligger på samma, om inte lägre, nivå som när vi inhandlade dem på 70-talet. Med andra ord var vår satsning på mynt inte den goda investering som vi kanske trodde vi gjorde vid den tiden. Men oavsett vilket så hade vi väldigt roligt under de åren vi höll på, och att ha roligt får också kosta lite pengar, eller hur?

Vår TR2, som nu framlever sitt liv i Italien.
I början på 80-talet, när jag var helt uppe i min "karriär", skaffade jag min andra sportbil, en Triumph TR2 från 1954. Renoveringen av den tog all min lediga tid under flera år. I samband med detta och med mynten glömda i bankfacket, var det ganska nära till hands att börja samla lite modellbilar. Som veteranbilsägare vill man ju gärna ha en modell av den bil som finns i garaget. Men också allt med engelskt ursprung eller andra klassiska bilar fanns med på önskelistan. Nu är ju modellbilar inte lika lätta att "hysa" som mynt och frimärken, så nyinköpen är ganska sällsynta.

Några engelska ädlingar.
Som prenumerant på tidningen Nostalgia får jag ibland erbjudande från Atlas Collection om att köpa en modellbil i skala 1:43 för en blygsam summa och då brukar jag att ta tillfället i akt.
Just nu står alla mina modellbilar i en Billybokhylla i mitt arbetsrum. De står ganska högt upp då mitt biltokiga barnbarn Elias är väldigt intresserad av dem. Han har fått lära sig att han får titta på dem, men att de inte är avsedda att leka med. Det nöjer han sig med.
Att ha dem i bokhyllan är egentligen väldigt trist, då det är svårt att se dem. Något speciellt vitrinskåp att ha dem i blir det inte tal om. Däremot har jag funderat på att placera ut dem lite här och var i huset, t ex i bokhyllor, fönsterkarmar, sideboards etc, som en liten påminnelse till besökare att de befinner sig i ett hem där en anglofil med bilintresse bor.

Min kära hustru samlar på får!