lördag 22 juli 2017

Några dagar på Orust.

Sol och hav, men inte bad - 2017-07-12/15

Catarina väntade på oss på altanen.
Efter drygt 35 mil och en god lunch på Laxbutiken utanför Falkenberg, så kunde vi checka in hos våra kompisar Catarina och Gunnar i det lilla samhället Nösund på Orust. Vi har varit här många gånger tidigare och blev förvånade när vi kunde konstatera att det var sju år sedan förra gången.

Bättre än att titta på TV.
Vid framkomsten trakterades vi med kaffe och princessbakelse. Vi satt vid det bord vi så många gånger suttit och beundrat utsikten över vattnet och den närliggande ön Lyr. Den ön har Eva och jag aldrig tidigare besökt, men så skulle bli fallet några dagar senare.

Trots fint väder var det ganska kyligt...
...men naturligtvis var Eva tvungen att känna på vattnet.
Efter fika och lite snack om vad som hade hänt sedan sist, så var det dags för den obligatoriska promenaden ner till hamnen. Rakt nedanför och lite till vänster ligger Nösunds Värdshus, där det alltid brukar finnas artister som uppträder. Den här veckan gästades värdshuset av Tomas di Leva, som kanske inte tillhör någon av mina största idoler.

Buskarna till vänster före röjning.
Och, efter våra insatser med motorsågen.
Under torsdagen och fredagen bestod aktiviteterna främst av att såga och klippa ner ett antal enormt stora rododenronbuskar, närmare tre meter höga. Det krävde sina offer i form av skråmor och rivmärken samt, som det några dagar senare visade sig, även ett besök av en fästing i de nedre regionerna på min vackra kropp.

Lite kalorier behövdes efter allt arbete.
Ett besök på Orust innebär alltid ett besök på Göksäter. Det är Bohusläns svar på Ullared, med ett sortiment som omfattar, kanske inte lika många artiklar som på Ullared, men nästan.
Här tog vi tillfället i akt att inmundiga både räkmacka och bakelse till det facila priset av 106 kronor för två personer.


Här fanns också en pytteliten hamn...
...och mysiga miljöer.
På fredagkvällen blev Eva och jag bjudna på middag på den närbelägna ön Lyr. Till Lyr tar man sig med en kabelfärja, som heter Annie. Turen över det smala sundet tar tre minuter. Färjan avgår en gång varje halvtimme och eftersom vi var i god tid kunde vi titta oss omkring vid färjeläget.

Välbesökt etablissemang.
På Lyr finns det, sedan några år, en restaurang som heter Bryggvingen, som huvudsakligen serverar fisk av olika slag. Medan damerna stoppade i sig fish n´ chips valde Gunnar och jag torskrygg med skirat smör och nypotatis. Restaurangen är belägen i en liten vik, där båtar kan lägga till alldeles intill byggnaderna.

Catarina och Gunnars senaste cabriolet. Engelsk förstås.
På lördagsförmiddagen, efter frukosten, var det dags för Eva och mig att köra tillbaka till Skåne. Men, det var ännu tid för lite turistande. Det var meningen att vi skulle åka och titta på en träbåtsfestival, som avhölls i Skärhamn, men när vi kom dit så fanns det inte en parkeringsplats att uppbringa inom tre kilometer från hamnen.

Skulpturen Anna av en spansk konstnär.
Istället var det lite kultur som fanns på Evas önskelista. På Tjörn finns det en skulpturpark som heter Pilane, där det finns skulpturer utställda i den bergiga naturen. Det som Eva främst var intresserad av var en fjorton meter hög ansiktsskulptur som, påstods det, kunde beskådas ända från Marstrand.
Eftersom Catarina, som har lite problem med höften och därför svårt att gå längre sträckor, så avstod vi från att gå in i parken och studera konstverken närmare.

Svårt att slita sig ifrån.
Vi sade därför tack och adjö till vårt värdpar för den här gången, men kommer kanske att göra ett nytt besök i augusti. Dels finns det kanske mer som ska röjas i trädgården och dels saknar vi den fantastiska utsikten från frukost- och middagsbordet.

På hemvägen blev det åter laxpudding på Laxbutiken!


lördag 8 juli 2017

Måndagsträff med Morganentusiaster.

Karavankörning med 19 bilar - 2017-06-26
Klockan 1700 skulle vi infinna oss på parkeringsplatsen vid Margretetorps Gästgivaregård. Deltagarna kom huvudsakligen från nordvästra Skåne och södra Halland. Flera gånger under körsäsongen arrangerar några, från dessa trakter, informella träffar med syftet att träffas, köra våra Morgans och äta.
Obligatorisk mingel före avfärd.
Det var första gången Eva och jag var med i det här gänget. Tydligen kan man sätta upp sig på en lista och på så sätt bli informerad om plats och tidpunkt för nästföljande träff. Vi fanns inte på den listan och fick vetskap om den här träffen när vi träffade andra Morganmänniskor på Jakriborg Grand Prix några veckor tidigare.

Tina och Björn.
Den här typen av träffar är väldigt trevliga. Det är opretentiöst, lagom med människor så att man hinner prata med och lära känna både gamla och nya människor samt inte minst själva körandet som alltid sker på smala, asfalterade och krokiga vägar, som gjorda för Morgankörande.
Kvällens banläggare var paret Roxlin från Vejbystrand. De inte bara hälsade oss välkomna, utan alla deltagande bilar förärades med var sin påse Bjärepotatis. Smygreklam för Bjärehalvön?

Slingrande vägar är perfekta för våra bilar.
Innan start, där alla 19 bilarna skulle köra i karavan, i cirka sex till åta mil, betonade Björn vikten av att alla skulle vara uppmärksamma på att bilen BAKOM hängde med. Bilen framför behövde man inte bry sig om för där gällde ju att föraren gjorde samma sak.

Laholmsbukten i bakgrunden.
Kvällens runda tog oss genom många mindre orter, först i Skåne, sedan Halland och sedan Skåne igen. Trots att det inte är så långt från våra trakter i Löddeköpinge, så var de flesta orter och vägar nya bekantskaper för Eva och mig.
Precis vid bilden ovan hände det som inte skulle hända. Bilen bakom oss stannade till för att föraren behövde göra ett snabbt stopp för att "pudra näsan". Inget konstigt med det, vi var nog alla minst 60+. De tre fyra framförvarande bilarna stannade också, medan bilarna framför dem bara försvann i fjärran. När vår eftersläntande karavan väl satt igång igen kom vi plötsligt till ett vägskäl. Den främsta bilen, som nu för först i kön, hade ingen aning om åt vilket håll vi skulle köra. Men, med lite tur och med hjälp av någon i en av de efterföljande bilarna så lyckades vi till slut komma på rätt spår igen.

Slutmålet - Bjäre Golfklubb.
Det är ju ingen katastrof om sådan här händer i dessa sammanhang, men är man ett gäng som kör till exempel i England eller i Italien så kan det ställa till ganska stora problem. Nu visade det sig att "den skyldige" var ganska ny inom bilhobbyn och därför nog inte varit med om den här typen av körningar. Lyssnat på Björn hade han förmodligen inte gjort det heller. Om han fick sig en reprimand vid framkomsten till Bjäre Golfklubb tvivlar jag på, vi är alla snälla och överseende i Morganklubben, men han lärde nog sig något som han kan ha nytta av en annan gång.

Golfklubbar brukar ha bra mat.
En viktig ingrediens vid sådana här träffar är mat. Att komma runt 40 personer på en gång kräver att det valda matstället kontaktas i förväg. På Bjäre GK var vi hjärtligt välkomna och för 100:- per person kunde vi välja på antingen pasta med fisk eller kötbullar, brunsås, potatis och lingon. För egen del valde jag det senare alternativet.
Vid middagen fortsätter minglandet och de vägar vi kört och de orter vi passerat är några av de ämnen som brukar komma upp vid borden. Annat som diskuteras är kommande träffar och naturligtvis en himla massa som handlar om våra ögonstenar.

På andra sidan vattnet kan vi skymta Kullahalvön.
Eva och jag hade sju, åtta mil att köra för att komma hem till Löddeköpinge. Efter middagen, kaffet och ytterligare prat med kompisar så sade vi tack och adjö och embarkerade än en gång vår käre Morgan.

Nästa aktivitet för oss blir golf. Kul det oxo. Ibland!

tisdag 20 juni 2017

Ett halvt sekel har passerat...

...sedan vi tog studenten på Handels - 2017-06-19
Måndagens ordinarie besök på gymet hade jag verkligen en anledning att ställa in. Det gäller dock att vara laddad med riktigt starka argument när alla ifrågasättande kommentarer lär komma vid mitt nästa besök. Att fira femtioårsjubileum sedan studentexamen bör nog vara ett tillräckligt starkt skäl för frånvaro en enda gång.

Thomas jag och några till umgicks flitigt under åren på Handels i Helsingborg.
Istället för gymet inledde jag därför mitt Helsingborgsbesök med en fika, på tu man hand, med min gamle vapendragare Thomas Pyk, på Fahlmans. Han till och med insisterade på att betala både för kaffet och det kaloristinna wienerbröd som jag beställde. Förmodligen vet han att en fattigpensionär behöver alla bidrag som finns att uppbringa och som mångårig bankman hade han säkert råd med denna fina gest.
En dålig bild i motljuset, men jag har tyvärr ingen bättre.
Det är nog tredje gången som jag haft nöjet att följa med på det här gängets årliga resa till vårt grannland Danmark. De riktiga veteranerna har emellertid hållt på med detta, varje år, de senaste tio åren.
Det var totalt fjorton gamla studiekamrater som samlades i Sundsbussarnas terminal klockan 11:30 på måndagsförmiddagen, tolv gossar och två flickor.


Måndagen bjöd på ett strålande väder och när vårt fartyg avseglade från Helsingborgs Hamn tog jag tillfället i akt att ta en bild från havssidan på denna, min vackra gamla hemstad.

Ragnar, Lars-Olle, Thomas, Berne, Annette och Roland.
Carl-Olof, Göran, Christer och Rolf.
Vid överfarten samlades alla på övre däck, där man konverserade sina forna kamrater, som samlats i ett antal mindre grupper. Även om alla känner varandra, så har en del gått i samma klass och tillbringat mycket tid tillsammans, både i skolan och på fritiden, medan andra "bara" är skolkamrater som kanske gått på olika linjer.

Mysig atmosfär i gränderna.
Traditionen bjuder att vi, i mer eller mindre samlad tropp, beger oss genom gatorna och gränderna i Helsingör, i riktning mot Axels Torv. Här ligger det nämligen Gaestgibergaarden, en pub och restaurang, som blivit en form av stamlokus för det här gänget på deras årliga reunionresor.
Att, helt plötsligt, komma fjorton personer, utan att ha beställt bord, kan innebära problem en så här fin dag, med massor av gäster som njöt av solen på alla uteserveringarna. Och, lite problem blev det innan vi, med krögarens tillåtelse, gjort vissa omdisponeringar av bord och stolar.

Trångt så det förslår då platten är ganska utrymmeskrävande.
På menyn fanns en hel del att välja på, men den övervägande delen valde Husets Platte. Till detta kunde man beställa en mängd varianter av öl. För egen del blev det en Grön Tuborg av större storlek, men med lägsta alkoholhalt. En del av jubilarerna nöjde sig emellertid inte med öl utan kompletterade med klara drycker som serverades i mindre glas.

Thomas kollar Ronnys häfte medan Jonas och Inga tittar i menyn.
Journalister, revisorer och affärsmän, nu före detta, diskuterar livet.
En kille, Ronny, hade gjort sig besväret att kopiera en massa klassfoton, tidningsartiklar och bilder från studentdagen, som han sammanställt i ett häfte. Naturligtvis ville alla titta i detta för att försöka komma ihåg en massa saker som de glömt.
Efter tre timmars sittning med skolkamrater och minnen kändes det rätt att lyfta, för att återigen förflytta oss till färjeläget. På vägen dit inhandlade en del av jubilarerna var sin glass medan andra tog tillfället i akt och och köpte starkvaror hos någon vinhandlare, till betydligt lägre priser än hemma.

Göran och Roland fortsätter att tala om glada minnnen...
...under tiden som vårt flytetyg lämnar Helsingör och Kronborgs slott bakom oss.
Återigen tog alla plats på övre däck där man, dyrt och heligt, lovade att komma även nästa år!


onsdag 31 maj 2017

En Morgantur ut i det gröna.

Gröna Träffen i Kyrkheddinge - 2017-05-25
Under många år var Gröna Träffen förlagd till slottsparken tillhörande Trollenäs Slott. När vädret var fint så brukade det komma massor av folk, som hade pick-nick runt om i den vackra parken. Träffen arrangeras av Motorhistoriska Klubben i Skåne, varför alla typer av fordon brukade dyka upp. Klubben hade på den tiden också sina klubblokaler i slottet, men efter det att greven gått bort så tvingades man att byta både klubblokal och plats för träffen.

Två Morgans på väg.
Sedan ett antal år tillbaka återfinns nu både klubblokaler och Gröna Träffen på hemvärnsgården i Kyrkheddinge, en kanske inte lika vacker plats som i Trollenäs slottspark, men runt gården finns det dock ett lummigt område där det finns plats för en hel del fordon.
På den här träffen, som många gånger var den riktiga inledningen på bilkörarsäsongen, brukar det inte komma så värst många sportvagnar. Att vi i regel åker dit beror på att vi oftast brukar träffa en del fordonsentusiaster, som vi inte träffar på Morganträffarna eller på sportvagnsmötet på Knutstorp.

Ola och Ronny P. är båda med i Morganklubben.
I år gjorde vi sällskap med våra kompisar Anita och Ola, som också kör Morgan. Och, när vi kom fram så fanns det faktiskt redan ytterligare två fordon av detta ädla märke på plats. Ronny Pobiega, som bl a har en Morgan +8, är lite kluven under säsongen. Eftersom han och hustrun Eva också är ägare till några Jaguarer så kolliderar ibland tidpunkterna för märkesträffarna och de står då som åsnan mellan två hötappar. Men, värre problem än detta är nog ganska lätta att hitta.
Vid framkomsten till sådana här träffar brukar jag inleda med att flanera runt i området och titta på vilka fordon som finns. Dessa promenader har en tendens att ta ganska lång tid, oavsett om det finns många fordon eller få. Jag brukar inte hinna ta många steg innan jag stöter på någon som jag känner och som jag förmodligen inte träffat på minst ett år. Självklart har vi då mycket att ta igen när det gäller vad som hänt, både oss själva och vad som är nytt eller sålt i garaget.

Dan framför en av sina MB, en MB 500 SL med 6000 mil på mätaren.
En trogen besökare på Gröna Träffen är Dan Olshed. Utöver vårt gemensamma intresse för bilar och mopeder så har vi också båda två ett förflutet inom reklambranschen och har därför mycket att diskutera när vi ses. Men det finns dock skillnader mellan oss. Dan har, även om han är ägare både till MG och en SAAB Sport, nog huvudsakligen sitt hjärta hos bilar med en stjärna i fronten, medan jag är en riktig anglofil, som mest betraktar tyska fordon som, visserligen kvalitetsprodukter, men utan den charm som du finner i nästan alla engelska bilar från den tiden det begav sig. Men, vi kan ha kul tillsammans trots detta och pika varandra för våra bilar.

DKW eller IFA? Men fin är den!
När morganklubben i Sverige firade sitt 50-årsjubileum förra året, kom det nästan 300 Morgans från hela Europa för att delta i firandet, som utspelade sig på Hotell Tylösand utanför Halmstad. Och, det måste erkännas, att efter att ha sett Morganbilar var jag än vände mig, så är det ganska befriande med träffar som Gröna Träffen, där man ibland till och med kan grotta ner sig i en DKW.

Brukar leda till nya bekanta.
I väntan på korven.
Ja, det blir mycket snack, oftast trevligt sådant, vid sådana här evenemang. Och, utöver själva körandet dit, är det väl egentligen detta som är den största anledningen till att vi åker dit.
Ett annat inslag på dylika träffar är, åtminstone för Eva och mig, att ha pick-nick. Eftersom vi, när andan faller på, är utrustade med trangiakök, blir vi ofta väldigt populära och både gamla och nya vänner har en tendens att komma och prata med oss. Visa av tidigare erfarenheter brukar vi därför ha laddat ordentligt med både korv och korvbröd, för att ingen hungrig stackare ska behöva bli utan.

Daimler, vacker både utanpå...
...och inuti.
Efter inmundigandet av korv och för min del även två hårdkokta ägg med Kalles Kaviar, så är det inte fel med ytterligare en biltittarrunda. Jaguarer från 60-talet har jag alltid gillat, inte minst Jaguar MK1 och MK II, den senare samma modell som kommissarie Morse körde i deckarserien. Det finns också en "tvilling" till dessa bilar, nämligen Daimler 2,5. Den är bestyckad med en liten V8 på 2,5 liter och är kanske inte lika kraftfull som sina släktingar.

Fyra bilar och tre versioner av den populära Morrisen.
Ett annat märke, som gör mig väldigt nostalgisk, är Morris Minor. Jag är i princip uppväxt med sådana bilar, i alla fall fram till de tidigare tonåren. Jag har räknat ut att mina föräldrar hade sex stycken Morris Minors efter varandra och var naturligtvis väldigt förtjusta i detta märke. Kan detta vara ett av skälen till att jag har blivit den anglofil som jag betraktar mig som?

Efter ytterligare någon timme med bilsnack så var det dags för oss att lämna Kyrkheddinge. Nästa destination för dagen var nämligen Jakriborg, utanför Lund. Här skulle vi bekanta oss med de bilar och förare som skulle delta i, det årligen återkommande, Jakriborg Grand Prix. Det är ett evenemang för racer- och sportbilar från 30-talet, som växer sig allt större för varje år.

Men, det får jag berätta i en annan blog!

söndag 7 maj 2017

Vårens andra outing.

Vi råkade hamna i Ålabodarna - 2017-05-06
I år är det nog första gången, vad jag minns i alla fall, som vår Morgan inte ställts på redan i april. Det kan bero på att jag var i Spanien under en del av april, men framförallt på att aprilvädret verkligen gjort sig förtjänt av begreppet aprilväder. I våra delar av landet innebär detta, för de som nu lever och verkar i andra delar av vårt avlånga land och inte använder samma uttryck, att snö, regn, kyla och blåst är ofta förekommande inslag i väderbilden. Detta, trots att det egentligen är vår och en del redan har satt potatis.

Otålig!
Men, den 1:a maj klockan 08:00 så knappade jag in Transportstyrelsens hemsida på min Mac och ställde på vår Morgan Roadster, som länge väntat otåligt på att komma ut från garaget. Årets första outing skedde också denna dag och 16 mil, på mindre och sparsamt trafikerade vägar, blev resultatet av vår tur- och returresa till Viken.
Då, för en knapp vecka sedan var det visserligen blå himmel, men ganska blåsigt, vilket gjorde att temperaturen på omkring åtta grader blev ganska kännbar. Men, igår var det emellertid ett riktigt högsommarväder och jag kunde byta ut den stora klumpiga flygarjackan mot en tunnare och bekvämare variant av skinnjacka.

På den smala vägen mot Sundvik tar jag en bild varje gång vi råkar passera. Öresund och Ven!
Som vanligt körde vi lite planlöst, utan att ha bestämt något mål för dagens lilla utflykt. Egentligen behövs inget mål när vi är ute i vår Morgan eftersom själva resan är det egentliga målet. Men, någonstans hamnar man ju alltid och i närheten av Glumslöv kom vi att minnas Helgas Hamnkrog i Ålabodarna, som vi råkat upptäcka förra året.

Lite flyt med parkeringsplats. Taket drog vi bara över när vi stannat. Tro inget annat!
I sådant här väder är det förmodligen ett populärt utflyktsmål. När vi förra året råkade hitta det här stället, av en ren slump, så fanns det inte tillstymmelse till plats att parkera vår Morgan på. Den lilla byn Ålabodarna är ganska lång och väldigt långsmal, så några platser att parkera vid sidan av vägen är det sparsamt med, såvida du inte vill promenera någon kilometer. I år hade vi emellertid tur och kunde hitta en tom ruta, som någon förmodligen hade lämnat alldeles nyligen.

Fiskeludorna med bänkar utanför.
En dag som denna är verkligen en plats som Ålabodarna ett idylliskt ställe att befinna sig på. På vägen till Hamnkrogen gick vi längs kanten mot Öresund. Utanför fiskarnas små redskapsskjul satt det folk på bänkar och njöt av solen och värmen.

Ser mysigt ut med den gamla nostalgiradion.
Inne i de här ludorna kan man nog ha det riktigt mysigt och sommarstugeaktigt de gånger vädret är bistert. Här kan nog gubbarna sitta och ta sig en öl, lyssna på radio och umgås i sin egen lilla man-cave. Jag kan mycket väl tänka mig att de känner det på ungefär samma sätt som jag gör, när jag drar mig tillbaka till lugnet i mitt garage, sätter på radion och sätter mig med en kopp kaffe i min tänkarstol.

Vi kunde konstatera att Helgas Hamnkrog har öppet fredag - söndag under säsongen, som för deras del inleddes i påskas. Här erbjuds man, om man är riktigt hungrig, en utmärkt buffé för 200 kronor. Det finns även lite mindre vidlyftiga alternativ, för folk som kanske tänker på sin kropp inför badsäsongen.

Lagom lunch.
Eva och jag hittade plats vid ett bord utomhus, där det redan satt två personer. Detta, lite äldre, par hade absolut ingenting emot att vi trängde oss in vid samma bord. Trevligt!

Där inne hade man tillstånd att servera vin, men inte innanför vindskyddet där vi satt.
Och, visst kan man leva med det, men lite konstigt tycker jag nog att det är.
Eva ville ha ett glas vin till maten. Hon upplystes då om, visserligen på ett käckt och trevligt sätt, att i så fall fick vi sätta oss i ett litet takförsett utrymme, som befann sig cirka tre meter från den uteservering vi nu satt på. Är detta Sverige i ett nötskal? Vi valde därför istället var sin lättöl, av fabrikat Norrlands Guld, att dricka till de fyra smörrebröd som vi beställt. För detta fick vi betala vars 120 kronor, vilket väl får betraktas som OK.

När vi intog våra glassar, sittande på en bänk, betraktade vi den lite loja verksamheten i hamnen,
 som utspelade sig framför oss.
När vi upptäckte det här stället förra året var det faktiskt en skylt, som skvallrade om att det fanns en glasskiosk, som fick oss att stanna. När vi sedan gick för att köpa glass hittade vi också hamnkrogen. Så om ni ska åka hit så förvänta er inga stora skyltar längs gatan som upplyser om hamnkrogens existens.
Vi tyckte att vi kunde unna oss var sin glass även i år, inte minst med tanke på att vi valt ett lite mindre vidlyftigt alternativ på matsedeln. Eva, som är förtjust i mjukglass, såg snabbt skylten i glasskiosken om att just detta ingick i sortimentet. För egen del valde jag en glasstrut som var försedd med choklad både inuti och utanpå.

Definitiv trevligare än trädgårdsarbete.
Nästan alltid, när det är fint väder, så står jag många gånger där som en åsna mellan två hötappar, med tanke på hur man ska utnyttja dagen. Ska vi spela golf, ut och köra Morgan, eller ska vi börja fixa till trädgården. Av ren lättja är det naturligtvis mycket enkelt att välja något av de två första alternativen, men vår Luteranska uppfostran kan också resultera i att valet faller på trädgården.

På sådana här vägar kan jag köra hur långt som helt, utan mål.
Det allra bästa, som till exempel denna dag, är om vi kan göra både roliga saker och saker som måste eller åtminstone borde göras. Vi lämnade därför, mätta och belåtna, hamnen i Ålabodarna och begav oss hemåt mod Lödde. Men, naturligtvis tog vi inte den snabbaste vägen tillbaka, utan gjorde vår resa på de flesta omvägar vi kunde komma på.
Och så blev det, Eva började med att sätta fram och organisera alla sina krukor, palmer och olivträd, medan jag själv gick och kollade hur det gick för mina potatis. Det syntes ingenting så läget är nog lugnt.

Under de här utflykterna håller vi fortfarande ögonen öppna för en ny äggleverantör i närområdet!

Äggjakten fortsättet!