onsdag 11 januari 2017

Det har varit roligt att samla...

...men nu tänker jag sälja mina mynt - 2017-01-11
Redan som liden påg har jag varit road av att samla på saker. Det började med bilder på fotbollsspelare, som på den tiden fanns i den tidens tablettaskar vid namn Alfa. Ungefär samtidigt, eller kanske något senare blev det filmisar, d v s filmstjärnebilder, som kunde köpas i små paket innehållande tio fina, blanka färgbilder på mestadels kända skådespelare. Alla hade sina favoriter, men problemet när jag skulle välja ytterligare en paket med tio, var att jag bara kunde se den som låg överst. Roy Roger, Tony Curtis, Clark Gable med flera var hett eftertraktade och när jag ibland kunde konstatera att mitt nyinköpta paket även innehöll, för mig helt ointressanta, bilder på typ Ester Williams eller Judy Garland, så var besvikelsen stor. Men, det gick alltid att byta med någon, ofta en tjej, som beundrade dessa skådespelare. Det kanske ska tilläggas att jag, när detta begav sig, var så pass ung att jag inte hunnit börja uppskatta bilder på vackra kvinnor. Tyvärr så är nu både bilderna på fotbollspelare och mina filmisar försvunna sedan länge.
Nästa samlarvurm handlade om frimärken. Om jag inte minns fel så fick jag ett frimärksalbum som julklapp någon gång tillsammans med flera hundra stämplade och från kuvert utklippta frimärken. Intresset falnade emellertid ganska snabbt, i takt med andra intressen, som mopedåkande och intresset för det täcka könet växte allt mer.

Ulf Werner på P6 skjutbana i trist väder.
Men jag hittade tillbaka till mina frimärken. Det hände när jag låg i lumpen, som befälselev på plutonchefsskolan på P6 i Kristianstad. På den "luckan" jag bodde fanns det plats för sju andra ynglingar, som kom från de mest skiftande förhållanden och platser. Efter dagens tjänstgöring hade vi massor av dötid att göra av med och bland annat så avhandlades på kvällarna vilka intressen de olika gossarna pysslade med. Och, då visade det sig att det var flera på mitt logement som faktiskt samlade frimärken. Den som hållit på längst och som också inspirerade oss andra var en rolig kille som heter Ulf Werner. Han var bland annat väldigt svag för nobelfrimärkena och naturligtvis skulle jag också börja samla på dem.

Ordning och reda.
För att sätta igång mitt samlande så började jag med att prenumerera på alla nya frimärken som kom ut. Utöver detta kompletterade jag även med ett förstadagsbrev, som var frankerade med de nya frimärkena. Men, det gick också att köpa frimärken på olika auktioner, vilket dock var lite besvärligare då på grund av avsaknaden av internet. Jag var endast intresserad av ostämplat material, medan andra bara samlade på stämplat. Bredden på hobbyn är väldigt stor där vissa samlar på s k helsaker, d v s kuvert med stämplade frimärken, andra samlar frimärken med ett visst motiv etc.
Idag finns det därför ett stort antal pärmar med frimärken och förstadagsbrev insatta i en undanskymd bokhylla i gästrummet. Visserligen är alla frimärken ostämplade, men värdet lär inte ha stigit på de här drygt 45 åren sedan de köptes. Dock bör de väl kunna användas som porto på brev. Men, vem skickar egentligen brev nuförtiden?

Nästa samlarintresse blev mynt och sedlar. Det var på 70-talet och både min far, jag min morbror och min kusin började samla samtidigt. En gång i månaden körde vi från Helsingborg till Klippan där en myntförening anordnade myntauktion. Här kunde de som ville lämna in sina mynt till försäljning. Veckan innan auktionen skickades en auktionslista ut till klubbens alla medlemmar, innehållande mynttyp, kvalitet och jag tror även ev minimipris. En timme före auktionens början fick vi möjlighet att studera mynten närmare, då de låg utlagda längs kanten på några långa smala bord.
Även denna hobby har stor bredd. En del samlar alla mynt som någonsin förekommit i Sverige, vissa samlar på utländska mynt och några samlar bara på jubileumsmynt eller mynt med felpräglingar.

Jubileumsmynt från 1966 till minne av tvåkammarriksdagens tillkomst.
Min salig far och jag valde att samla på svenska mynt från Oscar II och framåt. Målet för min far var att samla alla mynt för alla år i kvaliteter han ansåg sig ha råd att köpa. Det var visserligen mer en vision än ett mål då vissa mynt kunde kosta flera tusen kronor. Och, det visste han också. För mig var inte målet att få en komplett samling utan istället bara försöka få tag i mynt av riktigt hög kvalitet. Dessa kostade naturligtvis mycket mer och därför kunde min far köpa många mynt, vilket han var nöjd med, med jag bara kunde köpa ett och annat.
Fördelen med mynt i förhållande till frimärken är att de för det första inte är så ömtåliga och för det andra är vackra, nästan som smärre konstverk.
Nu är det så att intressen kommer och intressen går. Efter att inte ha ägnat mina och min salig fars mynt någon större uppmärksamhet de senast 25 åren, så har jag beslutat mig för att sälja av dem. Om barn eller barnbarn visat något intresse för dem så hade de självklart fått överta dem. Men jag är mycket tveksam om yngre människor sysslar med den här typen av hobbies idag. Nej, då är det bättre att jag avyttrar dem och gör något kul för de pengar jag lyckas få in. Det tråkiga är bara att priserna på mynt idag ligger på samma, om inte lägre, nivå som när vi inhandlade dem på 70-talet. Med andra ord var vår satsning på mynt inte den goda investering som vi kanske trodde vi gjorde vid den tiden. Men oavsett vilket så hade vi väldigt roligt under de åren vi höll på, och att ha roligt får också kosta lite pengar, eller hur?

Vår TR2, som nu framlever sitt liv i Italien.
I början på 80-talet, när jag var helt uppe i min "karriär", skaffade jag min andra sportbil, en Triumph TR2 från 1954. Renoveringen av den tog all min lediga tid under flera år. I samband med detta och med mynten glömda i bankfacket, var det ganska nära till hands att börja samla lite modellbilar. Som veteranbilsägare vill man ju gärna ha en modell av den bil som finns i garaget. Men också allt med engelskt ursprung eller andra klassiska bilar fanns med på önskelistan. Nu är ju modellbilar inte lika lätta att "hysa" som mynt och frimärken, så nyinköpen är ganska sällsynta.

Några engelska ädlingar.
Som prenumerant på tidningen Nostalgia får jag ibland erbjudande från Atlas Collection om att köpa en modellbil i skala 1:43 för en blygsam summa och då brukar jag att ta tillfället i akt.
Just nu står alla mina modellbilar i en Billybokhylla i mitt arbetsrum. De står ganska högt upp då mitt biltokiga barnbarn Elias är väldigt intresserad av dem. Han har fått lära sig att han får titta på dem, men att de inte är avsedda att leka med. Det nöjer han sig med.
Att ha dem i bokhyllan är egentligen väldigt trist, då det är svårt att se dem. Något speciellt vitrinskåp att ha dem i blir det inte tal om. Däremot har jag funderat på att placera ut dem lite här och var i huset, t ex i bokhyllor, fönsterkarmar, sideboards etc, som en liten påminnelse till besökare att de befinner sig i ett hem där en anglofil med bilintresse bor.

Min kära hustru samlar på får!

lördag 31 december 2016

Garagetillvaro.

Nu är det bara resten kvar - 2016-12-31
Gråväder och bistra vindar inbjuder till aktiviteter inomhus. Men, med en Morgan i garaget kan därför hur mycket tid som helst tillbringas där. Om inte annat, enbart för att få umgås lite.

Blank, fin och bortskämd.
En hel del av det årliga och ibland överdrivna underhållet är emellertid redan avklarat. Här står han nu, Mr Brum, som blivit både polerad och vaxad med olika medel från Meguiars. Suffletten, som jag dock inte behandlar varje år på grund av mycket begränsad användning, har tvättats och impregnerats. Även läderinredningen har rengjorts och därefter behandlats med Autoglym Leather Balm.

Min pall från Biltema har jag stor nytta av i garaget.
Så vad återstår egentligen innan det är dags att dra på honom sin vinterpyjamas? Ja, det beror på hur mycket tid jag vill lägga, samt graden av åtgärder som ibland kanske kan betraktas som overkill. Ett av de jobbigaste momenten är definitivt att polera ekerfälgarna. Detta arbete brukar jag normalt inleda med, men i år så har jag skjutit på det. Alla fyra fälgarna har jag dock tagit av, torkat av allt fett och därefter tvättat dem. Det gör att de nu är redo för polering och därefter fälgförsegling med en typ av flytande färglös vax som sprayas på fälgarna.


Men innan jag ger mig på detta tidsödande och ganska tråkiga arbete så har jag stuckit emellan med en annan åtgärd, som jag också bara gör en gång vartannat år. När jag, för några år sedan hade alla mattor ute, även den som ligger längst bak ovanpå bagagehyllan, upptäckte jag att skivan som täcker verktygslådan var helt obehandlad. Eftersom jag hade en burk Cuprinol i ett av mina skåp så passade jag på att pensla skivan med detta. Övrigt trä i bilen har ju fått en behandling redan i fabriken. Vilken typ av produkt som använts där vet jag inte, men det lär säkert funka bra med Cuprinol också.

Skadar inte med lite Cuprinol här!
I år skippade jag dock den här skivan utan ägnade mig istället åt hjulhusen och golven. Hjulhusen borstade jag rena med en hård rotborste och sedan öste jag på med Cuprinol.
Förutom fälgarna så är det nu inte mycket kvar, utöver att spraya bladfjädrarna med Castrol Chain Spray samt polera allt krom och rostfritt som finns på bilen.

Nu längtar jag efter detta.
Därför kan våren få komma precis när som helst. Men vi lär nog få genomlida de trista månaderna januari och februari först. Och, måtte inte mars nästa år bli en sådan månad när vintern kommer tillbaka med en sista snö- och köldknäpp

Den som lever får se!









fredag 16 december 2016

Ett besök i Mammons tempel

Lunch på Väla Centrum med Kvant - 2016.12.01
Det händer under den mörka årstiden, ganska ofta, att känslan av tristess tränger sig på. Min hustru Eva, som egentligen slutade arbeta för gott i augusti, arbetar fortfarande n'stan lika mycket. Det innebär att jag i stor utsträckning får umgås mesta tiden med mig själv. Och, det går väl bra, men kan bli lite långtråkigt i längden.

Stopp på motorvägen. Ett fenomen som inträffar dagligen.
När det känns på det viset så gäller det att ha ett nätverk där någon, precis som jag,  också känner det så ibland. Jag hade därför kommit överens med en av mina golfkompisar, jo, jag har mer än en, Jörgen Kvant att vi skulle träffas på Väla i Helsingborg. Här skulle vi äta lunch, diskutera aktuella ämnen och betrakta alla de människor, som med panik i blicken, far runt i butikerna efter julklappar.
Då jag, halvvägs till Helsingborg, fastnade i en bilkö, som stod i princip helt stilla under tjugo minuter, fick jag ringa Kvant och berätta att jag blev sen. Men, eftersom vi båda är fritidsforskare på heltid, så har vi inga tider att passa och har därför ingen anledning att bli varken frustrerade eller irriterade. Skönt!

Strålande tider för restaurangägarna.
När jag väl slutligen anlände till Väla kunde vi snabbt konstatera att det var lunchdags. Hela foodcourten var full med folk och köerna till de olika restaurangerna långa. Efter lite letande lyckades vi hitta ett bord där vi funderade på vad vi skulle äta. Utbudet är stort, åtminstone för Jörgen. Han gillar indiskt, thaimat, mexikanskt, pasta och en hel del andra märkliga rätter. Han är ju gud bevars bokhandlareson och alltså av lite finare börd och har därmed andra vanor än jag.

Äggakaka med stekt fläsk.
Det mest utländska jag kan tänka mig att äta är pizza, men med min enkla bakgrund föredrar jag rejäl husmanskost, som stekt potatis, falukorv, kålpudding, isterband, ärtsoppa, kalvlever (kanske lite udda för det gillar inte Jörgen) samt all annan mat som jag känner igen och vet vad jag kommer att stoppa i mig. Trots de stora valmöjligheter som fanns för Jörgen blev det ändå så att vi båda föll för skånsk äggakaka med stekt fläsk och lingon.

Intressant skyltfönster.
Väla är väldigt stort vilket gör det svårt att hitta för den som inte springer omkring här flera gånger i veckan. Varken Jörgen eller jag hade för avsikt att göra några inköp, så var vi hamnade i köpcentret spelade ingen större roll. Syftet, om vi nu hade något egentligt syfte med besöket på Väla, var istället att studera individer och skeenden ur ett lite mer beteendevetenskapligt perspektiv. Så upptäckte vi till exempel ett skyltfönster där alla skyltdockorna var försedda med djurhuvud. Man kan undra varför? Men helt klart är denna betraktelse någon som kan leda till en fördjupad diskussion, som förmodligen inte gör någon av oss klokare. Ett konstaterande vi dock kunde göra var att varken Jörgen eller jag ingick i den målgrupp som butiken prioriterade.

Mycket folk att studera överallt.
Vi vandrade vidare, dock inte med händerna på ryggen som ofta pensionärer gör, och studerade och kommenterade var och varannan person vi mötte. Ja, det hände till och med att vi tilltalade någon okänd person, men då naturligtvis med en uppskattande eller smickrande kommentar. Det är ganska lätt att få folk att le om man lägger manken till. Kul och spännande det också!

Lite förvrängt perspektiv, men ändå.
En sak man måste säga om Väla, som är positiv, är att dekorationer och en del skyltningar är väldigt fräcka. Jag upptäckte till exempel en stor svartvit bild på en vägg, med två sportvagnar, en Ferrari och en Porsche. Den bara fanns där och hade inte någon koppling till någon butik. Åtminstone inte som jag uppfattade det.

Har aldrig besökt en dylik inrättning.
På andra sidan gången fanns det ett stort rum som, vid första anblicken, verkade inrett med ett antal sängar. Efter att ha granskat verksamheten i rummet lite närmare kom vi fram till att det handlade om någon form att skönhetsbehandling. Här låg kvinnor, jag såg inga män, nästan nerbäddade under en filt på en brits medan asiatiska män och kvinnor var inbegripna med att, tror jag åtminstone, plocka bort generande hårväxt på ögonbryn, i öron och näsa, strå för strå med en pincett. Intressant och något att begrunda, att fåfängans makt är väldigt stor.

Ett rejält och lockande sortiment.
Efter vår lilla rundvandring och diverse smärre hyss var det nu dags för dagens andra höjdpunkt. Vi ämnade inta en rejäl fika på ett av norra europas dyraste caféer, nämligen Café Schiller. Är det något jag är svag för så är det bakelser och kakor. Beträffande kakorna handlar det dock inte om sådana som smular, typ bondkakor, finska pinnar eller dylikt, utan kakor med lite substans. Mitt val föll därför på en arraksstrut á 29:- och en princessbakelse á 35:-. Inklusive kaffe blev därför fikan nästan lika dyr som lunchen. För mig alltså, Jörgen nöjde sig med en arraksstrut och kaffe.

När man sitter på Café Schillers servering har man också utmärkta möjligheter att studera olika människor - vackra, mindre vackra, smala, mindre smala, unga, gamla, märkliga, udda, prydliga och ibland en och annan riktigt oprydlig.
Människor är intressanta då alla har en historia, alla är på väg till eller från någonting, de har eller har haft olika yrken, de kan vara glada eller ledsna även om det inte syns på dem. Just det här med yrke brukar Jörgen och jag fantisera över när vi ser någon som skiljer sig lite från mängden. Och, det intressanta är att om vi till exempel gissar personen i fråga arbetar som lastbilschaufför, så kan det i verkligheten vara så att han är professor i konsthistoria. Visst är det spännande med människor!

Clas Ohlson.
När vi fått nog av dessa filosofiska utvecklingar och kände oss ganska dästa, så beslöt vi att ta vår Mats ur skolan och återvända till våra hem. Jörgen hade några ärenden gällande elektriska attiraljer till någon belysning. Han verkar besatt av ledlampor och annat som har med ljus att göra, vilket förmodligen beror på att han saluförde denna typ av produkter när han arbetade på Ahlsell.
Clas Ohlson kallas i folkmun för männens dagis, då man kan gå runt i deras butiker och titta och nästan aldrig, precis som min fru i andra typer av butiker, komma ut tomhänt. På Väla har Clas Ohlson bytt lokaler. Alla deras butiker, som jag känner till, har en rulltrappa upp en våning, men på Väla är det nu tvärtom. Här går rulltrappan ner en våning. Bortsett från detta, så ville Jörgen, nästan tvångsmässigt, ta rulltrappan ner i butiken. För egen del var jag nöjd med besöket så här långt och bestämde mig därför att lämna Jörgen och åka tillbaka till Lödde.
Förhoppningsvis utan köer denna gången.

Vi har kul på våra möten, Jörgen och jag!







måndag 5 december 2016

Det gäller att ha rätt kläder...

...när det är bistert på golfbanan - 2016-11-26
Det var en gråmulen, blåsig och ganska sval dag, lördagen den 26:e november. Men, istället för att ta en vanlig lördagspromenad, som egentligen bara har ett syfte, nämligen att få lite luft och motion, så föll valet på golfbanan. För några veckor sedan köpte jag ett klippkort som berättigar mig att spela tio rundor golf på Öresunds GK för 1200:- fram till den 28:e februari. Även om risken är liten, så kan det faktiskt bli en vargavinter med snö och frost även i våra trakter, varför det gäller att utnyttja sina tillåtna golfrundor så långt som möjligt.

Blåser det runt bostaden hemma, så blåser det rejält på Öresunds GK.
Eva hade inte spelat någon golf på drygt en månad och för att inte tappa allt i muskelminnet är det viktigt att komma ut och slå lite golfslag med jämna mellanrum. Visst kändes det lite småkallt när vi slog ut på första hålet, men då vi går ganska raskt och slår en helvetes massa slag, så dröjer det inte länge innan kroppsvärmen går upp.
Det visade sig dock att Eva inte verkade speciellt ringrostig, för hon fick iväg sina förhållandevis långa drives precis som vanligt. När vi gick där i blåsten var vi ganska stolta över att vi gav oss ut i det rätt tuffa vädret istället för att sitta hemma vid brasan och softa. Att vara ute är faktiskt skönt, även när det är lite kärvt väder, bara man är rätt klädd. Problemet är bara att komma över bekvämlighetströskeln, som ofta är otroligt hög.

Inte nog med att jag hamnade i bunker. Bollen ligger ospelbar.
Golfspel i blåst anses vara fostrande. Jämför bara spelare från Irland och Skottland med amerikan-arna, som oftast spelar i sommarvärme och vindstilla. Så det är alltså inte fel att ibland ge sig ut i sådant väder, som vi hade. Klubbvalet kan bli extra svårt framförallt vid inspel och på korthålen.
Det senare märkte jag på hål nummer fem, ett korthål på 112 meter. Bollträffen var perfekt med min järnåtta, men var en halv meter för kort. Bollen låg pluggad under läppen i bunkerns framkant och jag var tvungen att droppa bollen. I bunkern förstås!
Men sådana tillfälligheter och några alltför höga utslag, som vinden förde all världens väg, är smällar man får ta. Oavsett hur man spelar, så lyckas man varje runda slå ett antal perfekta slag som man minns och som leder till att man fortsätter att spela det här grymma spelet.

Siste man på plan.
Vår golfrunda inleddes inte förrän efter lunch. Vid den här årstiden mörknar det ganska snabbt och är det dessutom helmulet, så märker man detta redan vid tretiden på eftermiddagen. De avslutande hålen var det ddärför svårt att se var bollarna slog ner. Men då vi oftast ligger mitt i fairway, så fann vi dem snabbt när vi gick framåt :-) Att påstå att det var massor av folk på golfbanan vore att ljuga, men det finns vissa nördar som spelar i alla väder, så länge det inte är snö på marken. Men, när vi hade spelat sista hålet och gick mot parkeringen, så fanns det bara en bil kvar. Vår!

Söndagen veckan efter så spelade vi igen!

fredag 18 november 2016

Novembergolf på sommargreener.

Öresunds GK - 2016-11-17
DMI hade utlovat en dag med uppehållsväder och till och med varnat för solrisk under onsdagen. En sådan möjlighet får man inte missa när abstinensen efter golf funnits under flera dagar.


Öresunds GK har under höst och vinter ett antal erbjudande. Antingen kan du köpa ett greenfeehäfte, omfattande tio rundor golf för 1200 kronor, eller så kan du betala den dagliga vintergreenfeen som uppgår till 260 kronor. Båda alternativen tycker jag är prisvärda då banan oftast är i mycket bra skick, för att vara vid den här årstiden.

Solen börjar ge sig till känna.
Jörgen och jag bestämde redan på tisdagen att vi skulle träffas på golfklubben vid tiotiden på onsdagen. Det var nu närmare tre veckor sedan vi spelat golf senast och att göra långa uppehåll är inte något att rekommendera om man vill att muskelminnet ska finnas kvar.

Kaffe och fralla är en lagom mjukstart inför rundan.
Det kommer golfspelare från många klubbar och spelar höst- och vintergolf på banan. Jörgen och jag som är medlemmar på Vasatorp är nu endast hänvisade till Allébanan, med provisoriska greener och matta på fairway, då både TC och Classic Course är stängda för säsongen. Andra klubbar, förutom Vasatorp, vars medlemmar också brukar spela på Öresunds GK är t ex Söderåsen, Rya och Ljungbyhed.

Jörgen laddar på tvåan.
På ettan fick Jörgen på en riktig rökare till drive, medan jag klackade ut min 70 meter till vänster. Nu är det emellertid på det viset att vi p g a avsaknaden av uppvärmning alltid tillåter en så kallad Mulligan på första hålet. Denna förmån utnyttjades därför av mig och så var spelet igång.
Efter några hål så började det kännas lite mer som vanligt igen och vi gjorde våra bogeys, dubbelbogeys samt faktiskt också ett och annat par.

En korv efter nio hör till.
Vi hade en ensamspelare hack i häl på oss och vi passade därför på att ta en liten paus efter de första nio hålen. Ensamspelaren passerade och även en tvåboll damer, som visade sig spela ganska snabbt.
Vädret var riktigt bra med sol och omkring åtta grader varmt. Vi fick till och med ta av oss en av våra tröjor redan efter fyra hål.

Han är lite skakis, Jörgen.
Efter korv och kaffe fortsatte vi att spela de sista nio, som vi båda två tycker är lite tuffare. Nu skulle vi slå ut på det trettonde, ö-hålet. Det är inte långt, bra drygt 100 meter, men med vatten hela vägen fram till greenen, så är utslaget alltid nervöst. Slår du för lite klubba, hamnar den i vattnet framför, med för mycket klubba rullar den av green och ner i vattnet på baksidan. På detta hålet blir det antingen ett par eller i bästa fall en femma efter att, vid vattenbesök, ha slagit ett nytt slag från dropprutan lite längre fram. Ett svårt slag även därifrån eftersom man bara kan slå ett kvarts slag med någon wedge. Här lyckades vi båda två slå vår första boll i vattnet, men lyckas chippa in på green från dropprutan för femmor båda två.

Gäss, som överlevt mårtensfirandet.
Ibland handlar golfen mer om att komma ut och röra på sig än att tänka på ett bra resultat. Att vara ute i naturen, även om banan ligger nära motorvägen, är skönt också när vädret ibland är lite kärvt.

Sedvanligt kaffe och analys av dagens runda.
Men, vi kom in båda två med hyfsade resultat och upplevde att vi inte var så ringrostiga som vi trott.
Även nästa vecka lovar väderutsikterna några dagar med risk för sol och temperaturer över fem grader, så vi har redan beslutat oss för att fortsätta med höstgolfen.

Fem par och 33 p tycker jag är godkänt.

tisdag 8 november 2016

En stilla fika på landsbygden

Pensionärsaktivitet - 2016-11-03
Även om Eva arbetar nästan mer nu, sedan hon officiellt slutat arbeta i augusti, så händer det att hon har någon dag ledig. Att bara gå hemma och drälla blir i längden ganska trist, så det gäller att hitta på något ibland. Det finns många smultronställen att besöka och ett av dem, som är nytt för Eva och mig, tyckte Eva och Jörgen i Viken att vi kunde åka med dem till.

Ser inte mycket ut för världen.
Eva och Jörgen är ofta ute och botaniserar i närområdet på Kullahalvön och verkar känna till varje liten "bonnaväg" som finns i trakten. Idag ville de att vi skulle följa med dem till ett mysigt ställe, som de råkat hitta. Det heter La Maison Francaise och ligger mitt ute på "bystan" någonstans i trakterna av Ingelsträde.

De ser belåtna ut.
Här kan besökarna beställa antingen varm mat eller kaffe och kakor. Stället var fullt med folk, trots att det var mitt i veckan. Kanske berodde det på att det var höstlov i skolorna och många föräldrar tagit ledigt från arbetet. Eva och jag beställde var sin croissant och var sin hemmagjord minibakelseaktig skapelse samt kaffe latte. Sortimentet av bakverk var inte dåligt. Så fanns det till exempel inte bara "vanliga" croissanter utan också sådan som var fyllda med mandelmassa och glaserade utanpå.

Något för nästan alla.
Stället är mycket pittoreskt och miljön är intim. Det drivs av ett par som flyttat till Skåne norrifrån. Mannen i huset är, om jag förstod det rätt, fransman och allt som säljs i lokalerna verkar komma från Frankrike eller åtminstone ha franska rötter.
I hyllorna, runt om i lokalerna, finns mycket franskt alltifrån gåslever och nötter i honung till olivolja, sniglar och senap.


Utöver de ätbara produkterna ingick också lite hårdvara i sortimentet, som korgar och kakfat av ståltråd. Förhoppningsvis kommer verksamheten att blomstra i takt med att stället blir mer känt. Idéer saknas inte hos ägarna, som verkar vara väldigt kreativa och anordnar också träffar för ostprovning och annat vissa kvällar. Det är roligt med entreprenrörer som vågar satsa på lite udda saker och sedan även lyckas.
Mer information går att hitta på deras hemsida http://www.lamaisonfrancaise.se/.

Panschislivet är ibland en dans på rosor!

måndag 7 november 2016

Årets Morgansäsong är slut, åtminstone för vår del.

Men, 30:e oktober sken solen - 2016-10-30
Precis som förra året slutade oktober med fint väder. OK, det var inte varmt, men med värmen på och rätt klädsel så går det alltid att köra vår Morgan med the top down.

Flygarjackornas stora kragar är skönt att ha när det är kallt.
För första gången på hela året så blev det, för min del, dags för den stora och klumpiga flygarjackan.
Normalt sett använder jag en lite tunnare skinnjacka. Den är emellertid kraglös och det drar då ganska mycket i nacken.

Dags att dra iväg.
Dagens utflykt skulle vi göra tillsammans med Anita och Ola. Vi hade bestämt oss för att packa ner kaffe och något ätbart så att vi kunde ha pick-nick på något lugnt ställe, där solen kändes varm.
Som vanligt hade vi inte något bestämt mål, för i en Morgan är det färden som är det viktiga, inte målet som sådant.

Vallåkra stenkärlsfabrik ligger mysigt belägen nere i en dal.
Men, vi valde att åka norrut och som brukligt är framförde vi våra fordon på så små, asfalterade vägar som möjligt. Glestrafikerade vägar är att föredra då vi kan susa fram i naturen i vår egen takt, fort när vi känner för det eller i sakta mak när omgivningarna inbjuder till detta. Första stoppet gjorde vi i Vallåkra, där det finns en ganska känd stenkärlsfabrik, men även ett kombinerat café och en restaurang.

Många intressanta föremål att titta på och som, av någon anledning, kanske behövs.
Restaurang och café var öppet, men vi hade ätit frukost för inte så länge sedan samtidigt som vi ju hade vår pick-nick att se fram mot. Istället blev det ett besök i stenkärlsfabrikens butik, något som ofta leder till att Eva hittar något som hon inte tidigare visste att hon behövde.

Eva går sällan eller aldrig tomhänt från en butik. Inte denna gången heller.
Eva och Anita stegade direkt in i butiken och minglade lite med den trevliga tjejen som var i tjänst där. Efter att ha noggrant studerat utbudet i hyllorna gick det plötsligt upp för Eva att hon behövde komplettera sitt innehav av kaffemuggar. Detta var för mig naturligtvis inte förvånande. Behöver hon ytterligare en kaffemugg så ska hon självklart inhandla en.

Ola tankar på macken i Bårslöv.
Vi fortsatte vår färd på vägarna på landsbygden när helt plötsligt Ola signalerade med helljuset. När vi stannat vid vägkanten förklarade han att nog behövde hitta en mack för att tanka upp bilen. Förra gången vi båda hade tankat i Löddeköpinge hade jag visat honom att det fanns en tripmätare i hastighetsmätaren och påpekade nu att han kunde kolla den för att se hur långt han kört sedan förra tankningen. Det visade sig emellertid att Ola inte hade nollställt den genom att hålla inne den lilla svarta knappen tills han såg att det stod noll i displayen. Detta fick jag alltså lära honom idag.
Efter ytterligare några mil kom vi fram till Bårslöv där Eva och jag visste att det finns en mack. Och efter tankningen kunde Ola nollställa tripmätaren efter tydliga instruktioner från mig.

Det finns Classic Cars nästan överallt.
En fin 170S.
Under tiden Ola, väldigt försiktigt droppade i bensinen då det annars rinner över, så gick jag runt macken, där jag fått en glimt av en annan bil när vi körde in. Och, mycket riktigt, där stod en relativt fin 50-tals Morris Oxford utanför verkstadsporten. Utanför porten stod också en man, som tydligen var son till mackens ägare. Han berättade att Morrisen var en kundbil, som skulle fixas till lite, men visade också lite stolt upp sin pappas MB 170S, som stod på pallbockar inne i verkstaden. Det är kul när man av ren slump hittar sådana här bilar när man är ute och kör i sin egen ögonsten.

Vi parkerade egensinnigt vår klenoder på golfklubbens privata parkering.
Nu var Ola lugn och med full tank kunde vi köra var som helst och nästan hur långt som helst. På en massa omvägar genom små orter, som Ola och Anita aldrig hört talas om, hamnade vi så småningom i Viken. Alldeles nere vid Öresunds strand ligger nämligen Helsingborgs GK. Vid den här tiden på eftermiddagen hade de flesta golfarna spelat färdigt varför det fanns gott om plats för oss att parkera.
Inte nog med det, vi gjorde också intrång på golfklubbens, inte bara mark, utan även klubbhuset.

Mysig pick-nick i solen vid Öresunds strand.
Detta klubbhus, som byggdes någon gång på 20-talet, tror jag, har en liten altan där det finns bord och stolar, vilket gör det till en utmärkt plats att avnjuta sin pick-nick. Eva och jag har spelat denna trevliga golfbana vid många tillfällen. Dessutom känner vi ägaren, som jag inte tror skulle ha något emot att vi utnyttjade klubbens faciliteter en liten stund.

Nionde greenen. I bakgrunden syns det gamla "fårhuset", som byggdes 1850.
Mellan 1928 och 1950 inrymde det också den engelske instruktörens golfshop.
Här satt vi i solen och stoppade i oss frallor, hårdkorta ägg och inte minst wienerbröd överdragna med choklad, tillsammans med det medhavda kaffet. Vi kunde också, på nära håll, studera när några enstaka golfare spelade in på avslutningshålet och på så sätt bedöma deras kvaliteter, eller brist på desamma, i denna ädla sport.

Ola verkar ha gjort ett strandfynd.
Eva är intresserad av stenar. Efter att ha intagit vad som funnits i vår pick-nickkorgar vandrade vi därför den korta vägen ner till stranden. Här strosade vi omkring en stund, men denna gång blev Eva faktiskt lottlös. Till vänster syns några av villorna längs strandbrinken. Det lär vara höga priser på dem med tanke på den fina utsikten över Öresund och Danmark.

Golfande kvinna som talade sig varm för hickory golf.
Vid den här tiden på året mörknar det snabbt på kvällarna. Eftersom klockan var omkring fyra på eftermiddagen beslöt vi att åka söderut mot våra hemtrakter. När vi skulle embarkera våra Morgans, så kom det två damer, som just spelat färdigt eftermiddagens golfrunda. De var intresserade av våra bilar och undrade om de var MG:s, en missuppfattning som många, mindre bevandrade inom bileriet, ofta har. När damen ifråga fick veta att också vi spelade golf, så talade hon länge och väl om hur fantastiskt det var att spela hickory golf. Evas och min uppfattning om detta med att spela med gamla klubbor med träskaft är dock att det är svårt nog med modern utrustning. Vi tog emellertid ett hjärtligt avsked och körde saktmodigt, med solen i ögonen, tillbaka till där vi kom  ifrån.

Utrustad med en Morgan lär man känna många nya trevliga människor!