söndag 7 maj 2017

Vårens andra outing.

Vi råkade hamna i Ålabodarna - 2017-05-06
I år är det nog första gången, vad jag minns i alla fall, som vår Morgan inte ställts på redan i april. Det kan bero på att jag var i Spanien under en del av april, men framförallt på att aprilvädret verkligen gjort sig förtjänt av begreppet aprilväder. I våra delar av landet innebär detta, för de som nu lever och verkar i andra delar av vårt avlånga land och inte använder samma uttryck, att snö, regn, kyla och blåst är ofta förekommande inslag i väderbilden. Detta, trots att det egentligen är vår och en del redan har satt potatis.

Otålig!
Men, den 1:a maj klockan 08:00 så knappade jag in Transportstyrelsens hemsida på min Mac och ställde på vår Morgan Roadster, som länge väntat otåligt på att komma ut från garaget. Årets första outing skedde också denna dag och 16 mil, på mindre och sparsamt trafikerade vägar, blev resultatet av vår tur- och returresa till Viken.
Då, för en knapp vecka sedan var det visserligen blå himmel, men ganska blåsigt, vilket gjorde att temperaturen på omkring åtta grader blev ganska kännbar. Men, igår var det emellertid ett riktigt högsommarväder och jag kunde byta ut den stora klumpiga flygarjackan mot en tunnare och bekvämare variant av skinnjacka.

På den smala vägen mot Sundvik tar jag en bild varje gång vi råkar passera. Öresund och Ven!
Som vanligt körde vi lite planlöst, utan att ha bestämt något mål för dagens lilla utflykt. Egentligen behövs inget mål när vi är ute i vår Morgan eftersom själva resan är det egentliga målet. Men, någonstans hamnar man ju alltid och i närheten av Glumslöv kom vi att minnas Helgas Hamnkrog i Ålabodarna, som vi råkat upptäcka förra året.

Lite flyt med parkeringsplats. Taket drog vi bara över när vi stannat. Tro inget annat!
I sådant här väder är det förmodligen ett populärt utflyktsmål. När vi förra året råkade hitta det här stället, av en ren slump, så fanns det inte tillstymmelse till plats att parkera vår Morgan på. Den lilla byn Ålabodarna är ganska lång och väldigt långsmal, så några platser att parkera vid sidan av vägen är det sparsamt med, såvida du inte vill promenera någon kilometer. I år hade vi emellertid tur och kunde hitta en tom ruta, som någon förmodligen hade lämnat alldeles nyligen.

Fiskeludorna med bänkar utanför.
En dag som denna är verkligen en plats som Ålabodarna ett idylliskt ställe att befinna sig på. På vägen till Hamnkrogen gick vi längs kanten mot Öresund. Utanför fiskarnas små redskapsskjul satt det folk på bänkar och njöt av solen och värmen.

Ser mysigt ut med den gamla nostalgiradion.
Inne i de här ludorna kan man nog ha det riktigt mysigt och sommarstugeaktigt de gånger vädret är bistert. Här kan nog gubbarna sitta och ta sig en öl, lyssna på radio och umgås i sin egen lilla man-cave. Jag kan mycket väl tänka mig att de känner det på ungefär samma sätt som jag gör, när jag drar mig tillbaka till lugnet i mitt garage, sätter på radion och sätter mig med en kopp kaffe i min tänkarstol.

Vi kunde konstatera att Helgas Hamnkrog har öppet fredag - söndag under säsongen, som för deras del inleddes i påskas. Här erbjuds man, om man är riktigt hungrig, en utmärkt buffé för 200 kronor. Det finns även lite mindre vidlyftiga alternativ, för folk som kanske tänker på sin kropp inför badsäsongen.

Lagom lunch.
Eva och jag hittade plats vid ett bord utomhus, där det redan satt två personer. Detta, lite äldre, par hade absolut ingenting emot att vi trängde oss in vid samma bord. Trevligt!

Där inne hade man tillstånd att servera vin, men inte innanför vindskyddet där vi satt.
Och, visst kan man leva med det, men lite konstigt tycker jag nog att det är.
Eva ville ha ett glas vin till maten. Hon upplystes då om, visserligen på ett käckt och trevligt sätt, att i så fall fick vi sätta oss i ett litet takförsett utrymme, som befann sig cirka tre meter från den uteservering vi nu satt på. Är detta Sverige i ett nötskal? Vi valde därför istället var sin lättöl, av fabrikat Norrlands Guld, att dricka till de fyra smörrebröd som vi beställt. För detta fick vi betala vars 120 kronor, vilket väl får betraktas som OK.

När vi intog våra glassar, sittande på en bänk, betraktade vi den lite loja verksamheten i hamnen,
 som utspelade sig framför oss.
När vi upptäckte det här stället förra året var det faktiskt en skylt, som skvallrade om att det fanns en glasskiosk, som fick oss att stanna. När vi sedan gick för att köpa glass hittade vi också hamnkrogen. Så om ni ska åka hit så förvänta er inga stora skyltar längs gatan som upplyser om hamnkrogens existens.
Vi tyckte att vi kunde unna oss var sin glass även i år, inte minst med tanke på att vi valt ett lite mindre vidlyftigt alternativ på matsedeln. Eva, som är förtjust i mjukglass, såg snabbt skylten i glasskiosken om att just detta ingick i sortimentet. För egen del valde jag en glasstrut som var försedd med choklad både inuti och utanpå.

Definitiv trevligare än trädgårdsarbete.
Nästan alltid, när det är fint väder, så står jag många gånger där som en åsna mellan två hötappar, med tanke på hur man ska utnyttja dagen. Ska vi spela golf, ut och köra Morgan, eller ska vi börja fixa till trädgården. Av ren lättja är det naturligtvis mycket enkelt att välja något av de två första alternativen, men vår Luteranska uppfostran kan också resultera i att valet faller på trädgården.

På sådana här vägar kan jag köra hur långt som helt, utan mål.
Det allra bästa, som till exempel denna dag, är om vi kan göra både roliga saker och saker som måste eller åtminstone borde göras. Vi lämnade därför, mätta och belåtna, hamnen i Ålabodarna och begav oss hemåt mod Lödde. Men, naturligtvis tog vi inte den snabbaste vägen tillbaka, utan gjorde vår resa på de flesta omvägar vi kunde komma på.
Och så blev det, Eva började med att sätta fram och organisera alla sina krukor, palmer och olivträd, medan jag själv gick och kollade hur det gick för mina potatis. Det syntes ingenting så läget är nog lugnt.

Under de här utflykterna håller vi fortfarande ögonen öppna för en ny äggleverantör i närområdet!

Äggjakten fortsättet!






tisdag 25 april 2017

På äggjakt.

Vi kom hem tomhänta - 2017-04-12
Jag är väldigt glad för ägg och äter nog omkring tio ägg i veckan. Ägg har tidigare haft ett oförtjänt dåligt rykte, men nu helt plötsligt så är det nästan det bästa och nyttigaste man kan äta. Åtminstone anser en del kostspecialister detta.
Den senaste tiden har vi faktiskt köpt våra ägg på en gård utanför Jonstorp. Vi har dock inte kört ena ärendet dit, utan passat på när vi hälsat på barn eller kompisar i Viken. På den här gården köpte vi ett flak med 30 ägg för 50 kronor. Och, det var inte vilka ägg som helst, utan stora rejäla grejer, som dessutom var lätta att skala, när jag gjorde hårdkokta ägg.

Ser ju lovande ut.
Tyvärr lade gården ner sin äggförsäljning i slutet av mars varför det var dags att försöka hitta någon ny gård, gärna lite närmare Löddeköpinge, där motsvarande inköp kunde göras. Efter lite googlande kunde jag konstatera att det fanns många gårdar som hade gårdsförsäljning av olika vegetabiliska och ibland animaliska produkter, men när det gällde ägg var det betydligt färre som saluförde sådana.

Men inte nu längre.
Till slut lyckades jag hitta en gård i Raus, som på sin websida påstod sig kunna erbjuda ägg och till Raus är det inte så långt från Löddeköpinge. Vi knappade in adressen på vår GPS och drog iväg.
Vid framkomsten kunde vi konstatera att det visserligen fanns någon stor konstig ko i en hage, men några höns och långt mindre någon annan levande varelse fanns tillstädes. Kanske var de ute i andra ärenden, även om informationsskylten påpekade att öppettiderna var mellan 9 och 18, både vardag och helg.
Även om vi nu varit ute i oförrättat ärende beträffande äggen så avslöjade Eva att hon kunde tänka sig en alternativ plan, när vi nu ändå befann oss i närheten av Helsingborg. Nästa mål för dagen blev därför Väla. Här finns det en välsorterad Pressbyrå, vars utbud av tidskrifter verkligen är imponerande. I sortimentet finns också de sudokutidningar, som Eva gärna köper. Med sin naturvetenskapliga bakgrund är hon road av matematiska problem och tar fram sina sudokukryss vid de tillfällen när hon är lite uttråkad. Som humanist är det för mig en gåta att hon lyckas lösa dessa, i mina ögon, mycket märkliga uppgifter. Så när hon löser sudoku så är det korsord som gäller för mig. Var och en till sitt!

Fönsterbord, bara det!
När vi nu ändå var i de här krokarna, och klockan passerat ett på eftermiddagen, föreslog hon vidare att vi kunde passa på att äta en lunch på IKEA, till ett pris anpassat för oss pensionärer. Panerad spätta var denna dagen extra billig för innehavare av IKEA-Familykort, vilket vi givetvis utnyttjade, och som bidrog till att vi också kunde kosta på oss en liten dessert i form av chokladmousse.

Eva på jakt.
På Välaområdet finns det en uppsjö av butiker som erbjuder i stort sett allt en människa kan tänkas behöva och dessutom massor av produkter som egentligen inte en enda människa behöver. Eva hittade emellertid en butik som med sitt sortiment verkade vända sig till båda de tidigare nämnda grupperna. Att släppa lös Eva i en sådan lokal är alltid lite riskfyllt, då hon sällan eller aldrig lämnar en butik tomhänt.

Minneslinden vid Allerums kyrka.
Idag var hon dock ganska blygsam i sina inköp, som begränsades till två mindre buketter blommor. Nästa mål för dagen var nämligen minneslunderna på Allerums kyrkorgård och Krematoriet i Helsingborg. Här vilar nämligen dels Evas mor Gunnel och i Helsingborg mina föräldrar. På vårt sätt så försökte vi därför genom detta besök hedra vår moder och vår fader och skänka dem en tanke.

Så, istället för att sitta hemma och göra ingenting kom vi nu ut en sväng och fick några saker gjorda.

Men, äggjakten fortsätter!

lördag 8 april 2017

Vi orkade inte vänta på våren...

...så vi drog iväg till Spanien - 2017-03-26 - 04-05
Vi hade pratat om detta länge, Jörgen och jag, men av olika skäl kunde vi inte komma till skott förrän nu. Bara några dagar före avresan bokade vi flyg, boende, sex golfbanor samt hyrbil. Det gick ganska snabbt varför vi också , senare, kunde konstatera vissa misstag vi gjort.

Ganska tomt i SAS-terminalen klockan fyra på morgonen.
Ska man kunna flyga billigt får man nappa på de dagar och tider som finns tillgängliga. Att stiga upp klockan 02:30 är ingen höjdare, men väl uppe och efter en snabb kopp kaffe, så har ju äventyret börjat. Strulet började redan på Kastrup. Jag hade fått för mig att ett kolli på 23 kg alltid ingick när man åker med SAS och hade därför bara betalat för två resväskor á 290 kronor styck. Men tydligen hade jag beställt en biljettvariant som kallas för SAS Go, där inget bagage utöver handbagage ingår i priset. OK, bara att bita i det sura äpplet. Vars 290 kronor ytterligare var väl inte hela världen. Men, icke sa Nicke, att betala vid incheckningen kostar nämligen dubbelt så mycket jämfört med att boka hemma via datorn. Så istället för 590 kronor blev det istället omkring elvahundra. Trist men sant, men så går det när man gör fort och fel.

Lååångt till hyrbilen.
Det positiva med att komma iväg nästan mitt i natten, är att man landar tidigt och har en hel tom dag framför sig. SAS landade redan några minuter efter tio i Malaga och redan en halvtimme senare hade vi fått vårt bagage och gav oss iväg på jakt efter vår hyrbil. Det är nu andra gången vi hyr bil av Brunos Hyrbilar och enda nackdelen med detta företag är att de har sina bilar på tredje våningen i ett garage, som ligger väldigt långt från ankomstterminalen. Men fördelarna överväger eftersom det inte är något tjafs om extraförsäkringar eller hur många förare som ska köra bilen. Allting ingår.
"Tanken är halvfull så kan ni lämna tillbaka bilen med halvfull tank är det bra" sade den trevlige spanjoren. som hjälpte oss att lägga in bagaget i bilen.

Toast med diverse pålägg samt kaffe smakade bra.
Vi hade bokat en lägenhet på Valle Romano, strax utanför Estepona. Dit var det omkring åtta, nio mil och när vi kom ungefär halvvägs, till Marbella, valde vi att köra in i stan för att få oss något till livs.
Trots att vi hade Jörgens GPS med oss var det svårt att hitta Valle Romano. När vi slog in gatuadressen så fanns den inte. Det blev en hel del letande och frågande innan vi till slut hittade en liten avtagsväg där skylten mot Villa Romano fanns efter att vi hade svängt in på vägen.


Efter några kilometer på en väldigt dålig väg kom vi äntligen fram till anläggningen, som bestod av en hel rad hyreshusliknande byggnader. Längst upp på gatan fanns golfklubben med samma namn.

Ingen facilitet som vi använde oss av.
I receptionen, där vi hämtade nycklarna, fanns bland andra en lite nonchalant yngre man, som hade svårt att hitta våra namn och nycklar. På en liten karta över området ritade han lite slarvigt in var vår lägenhet låg. Eftersom alla husen såg likadana ut, tog det lite tid för oss att hitta inte bara rätt hus utan också rätt lägenhet. När vi väl hittade rätt, stod dörren öppen då lägenheten precis hade städats.
Omgivningarna runt hotellet är fina, men eftersom det låg en bra bit utanför Estepona, så var det bil som gällde om vi ville komma till något café eller restaurang.

Ett riktigt "rälit" par fem hål.
Under vår tio dagar långa vistelse skulle vi spela sex golfrundor på sex olika banor. Banor och starttider hade jag beställt hos Elite Golf Service, som faktiskt har kontor i närheten av Puerto Banus.
Den första banan vi skulle spela heter Alcaidesa Links. Banan har jag spelat tidigare någon gång, men mindes inte mer än några av hålen. Denna bana, precis som de två nästföljande vi spelade, Santa Clara och Marbella G&CC, är extremt kuperade. Resultaten blev inte alls bra på de här banorna. Vi kom fram till, kanske som en litet försök till ursäkt, att sådana här banor måste man nog spela ett antal gånger för att lära sig var man ska sikta eller vilken klubba man ska använda. Med många  s k blinda hål är det omöjligt att veta var hinder och greener är. Det tycker i alla fall vi och det står vi för.
I greenfeen på alla banorna ingick tillgång till golfbil. Att gå de här banorna i den värme, som ibland uppgick till nästan 30 grader i solen, var definitivt inget alternativ.

Med sådana bilar på parkeringen förstår man att prisnivån är hög.
De banor vi valt att spela var alla relativt lyxiga och förhållandevis dyra jämfört med prisbilden i Sverige. Greenfee, utan golfbil, kostade ofta runt 90 Euro. För vår del, som beställt via Elite Golf Service var priset omkring 750 SEK inklusive golfbil.

Strandpromenaden i Fuengirola.
Vi hade beställt våra starttider så att vi spelade golf två dagar, var ledig en, spelade golf två o s v.
Vår första lediga dag bestämde vi oss för att köra till Fuengirola, som väl får betraktas som en av huvudorterna på Costa del Sol. Här finns en nära nog milslång strandpromenad, som är kantad med caféer, restauranger och hotell.

I en parallellgata bakom strandpromenaden är det både lugnare och billigare.
Det är alltid mycket folk överallt. Och, både Jörgen och jag, som har ett stort intresse av att studera andra människors beteende, klädsel och språk, tyckte det var mycket givande att sitta vid ett litet bord i skuggan och inmundiga var sin liten öl.

Äldre människor blir lätt trötta.
Efter vårt långa vandrande på strandpromenaden blev Jörgen lite matt och trött och frågade om vi hade tid så att han fick vila sig mot en palm en stund. Självklart accepterade jag det. Det är viktigt att ta hänsyn till varandras behov och önskemål när man är flera i sällskapet.
När vi skulle köra till de tre första banorna vi skulle spela så tog Jörgens GPS med oss på irrfärder långt ut i ingenstans. Vi kunde inte för vårt liv förstå att det kunde vara så krångligt att hitta till golfbanorna. Ja, jag var nästan förbannad, för flera gånger kom vi nästan för sent till våra starttider.
Jag påpekade för Jörgen att något måste absolut vara fel och att han borde kolla inställningarna.
Vad var det jag sa? GPS-helvetet var inställt så att man skulle undvika stora vägar. Tacka fan för att det tog tid att hitta rätt!
Allt nog och emedan samt även, de resterande tre banorna hittade vi på ett kick. Inte nog med det, dessa banor, Valle Romano, Mijas Los Olivos och San Roque visade sig också vara betydligt mer medgörliga än de tre första vi spelade. Vi spelade stundtals faktiskt riktigt bra. Men bara stundtals.

Mysigt och lite lugnare.
Efter en av dessa rundor åkte vi ner till Hamnen i La Duquesa. Det är en trevlig liten hamn, inte på långa vägar så stor som Puerto Banus, som jag besökt flera gånger tidigare. Bland annat finns här en mycket bra pizzeria som har begåvats med väldigt trevlig personal. Här tar de i hand och hälsar när man kommer. Trevligt och belevat i mina ögon.

Årets klocka.
En annan anledning till att jag gillar just La Duquesa är att det här alltid brukar finnas afrikanska kringvandrande försäljare, som en annan golfkompis, som brukar vara här ofta, men som jag inte vill nämna namnet på, kallar för klocknegrer. Namnet beror på att de säljer armbandsur. Alla klockor de håller i händerna är batteriklockor. Sådana vill inte jag ha. Jag vill ha mekaniska, självuppdragande kopior av kända märken. Dessa har de i sin ryggsäck eftersom de är betydlig dyrare. Denna gången köpte jag min femte klocka och också den billigaste hittills med sina 25 Euro.
Jag kan också konstatera och berätta att även de tidigare köpta klockorna fortfarande fungerar!

Perfekt frukost tycker jag.
En morgon, när vi inte hade lust att laga frukost själv (det är i regel jag som steker bacon och ägg på morgonen medan Jörgen tar hand om grovdisken) så bestämde vi att åka ner till hamnen i Estepona. Där hade vi upptäckt en irländsk restaurang som serverade full irish breakfast för åtta Euro. Det visade sig dock att de hade stängt. Men, längre bort låg ett lite mer oansenligt ställe, som serverade english breakfast till det facila priset av fyra och en halv Euro. Dom hade öppet!

Stor båt, men det fanns större.
När man är i de här trakterna så är ett besök i Puerto Banus ett måste. I den hamnen finns massor av boutiquer som säljer väldigt dyra varor, både juveler, klockor och kläder. I hamnen kryllar det också av båtar som inte är så vanliga i Sverige. Här gick vi omkring i lugn och ro efter att ha parkerat i ett parkeringshus. Vi tog oss också tid att äta en enkel lunch i form av en pizza som vi delade.

Lennart välkomnar oss.
Någonstans här i närheten, i Nueva Andalusia, har också en gammal kunsultkollega och vapendragare skaffat sig ett litet hus. Jag visste att han skulle vara här nere just nu och tog chansen att ringa upp honom. Ingen svarade, men en stund senare ringde han upp mig och sade att han skulle komma och hämta oss.

Kaffe och vatten, precis vad som behövs i värmen.
Lennart och Jörgen har båda växt upp i Nyköping, men har inte umgåtts. Däremot har Jörgens pappa, bokhandlare Kvant och Lennarts pappa som var läkare, spelat golf ihop. De hade naturligtvis mycket att tala om från sin uppväxt i Nyköping, varför jag nöjde mig med att lyssna och någon gång lågmält göra ett litet inlägg. Lennart och hans Lisbeth visade oss runt i deras nyrenoverade casa och bjöd på förfriskningar på uteplatsen, innan det var dags för Jörgen och mig att hämta vår bil i garaget. Här fick vi nästa käftsmäll när vi konstaterade att vi parkerat i tre timmar för totalt 27 Euro!
Men som Jörgen säger, det är ju bara pengar och det är det ju faktiskt också.

Utsikt från golfklubben - i husen, bakom träden längst ner till höger, fanns vår lägenhet.
Det enda ställe man kunde få mat på på kvällstid och som låg på gångavstånd (även om Jörgen tyckte det var långt) var på Valle Romero Golfklubb. En kväll försökte jag övertala Jörgen, som till och med börjat på gym i Höganäs, att promenera med mig upp till klubbens restaurang. Efter lite ojande och gnäll gav han med sig, varefter vi kunde inta en enkel men inte översvallande god, men ok, måltid.

Alltid folk att studera.
Flyget hem från Malaga skulle avgå redan 0645. För att vara säkra på att inte missa flyget beslöt vi att tillbringa sista natten i Fuengirola. Att bo där innebar att vi bara hade max en halv timmes körtid till Malaga Airport, varför vi kunde få någon lite längre natt än om vi skulle kört från Estepona. Kvällens måltid, som egentligen för min del skulle vara steak and kidney pie, blev istället pizza respektive pasta.

Här är jag.
Jodå, jag var också med i Spanien, vilket bevisas av bilden Jörgen tog på mig med Gibraltar i bakgrunden.

Kaffe och en liten bulle för sex Euro blev dagens frukost.
Vi hade checkat ut på hotellet redan kvällen innan vi åkte. Ville inte strula med betalning klockan fyra på morgonen. Kvällen innan hade vi rekat var vi skulle lämna tillbaka bilen. Det var nog tur för det var inte så lätt att hitta i nattmörkret när vi kom till flygplatsen.
Någon frukost hade vi naturligtvis inte fått i oss så det blev till att hugga vid första bästa café, som var öppet vid den tiden på morgonen.

Hemresan med Ryan Air var händelselös och innebar någon timmes sömn i obekväm ställning samt en bok jag han läsa till hälften. Vid ankomsten till Kastrup fanns min kära hustru Eva på plats och återbördade oss till hemmets lugna vrå.

Nu ska jag sätta på hjulen på vår Morgan!





lördag 18 mars 2017

Lunchbesök i Helsingborg

Vi inledde med Helsingborgs Auktionsverk - 2017-03-09
När jag berättade om att jag börjat sälja ut lite av mina mynt på Tradera, så vaknade även min kompis Balla till. Han var nämligen ägare till ett halvt dussin väldigt fina oanvända vinglas, från Orrefors, som i butik kostade 550:- per styck. Eftersom Balla lika gärna dricker direkt ur flaskan eller ur en pappmugg, tyckte han att det var onödigt att de här glasen tog plats i hans hem.


Tillsammans med ytterligare en lite uttråkad person, Jörgen Kvant, inledde vi därför vår sociala träff med ett besök på Helsingborgs Auktionsverk. Det är numera beläget på ett industriområde, i närheten av soptippen i Helsingborg. Förr, när det begav sig, så fanns dåtidens Auktionskammare på Kungsgatan, nere i city där nu Norra Hamnen finns.

Fickur av diverse slag.
Det är kul att gå och titta på vad som finns att bjuda på vid kommande auktioner. Här hittar man allt mellan himmel och jord. Till och med jag skulle kunna tänka mig att bli ägare till en eller några saker. Själv tycker jag det är kul med klockor, dock inte fickur. När jag är i Spanien och spelar golf brukar jag varje gång köpa ett falskt armbandsur av känt märke av någon gatuförsäljare. Alla  har dock varit mekaniska och alla fungerar faktiskt fortfarande.

Fortfarande aktuell.
Möbler fanns det gott om. De flesta var ganska ointressanta, men det fanns en Jetsonstol, som jag inte skulle tacka nej till. Men priset, som förutsattes att hamna kring 8000 kronor, kändes emellertid lite avskräckande. En gammal ångradio från fyrtiotalet skapade också ett visst intresse hos mig. Som certifierad radioamatör sedan 1977, så väcker anblicken av en sådan tingest minnen från förr, då jag rattade runt frekvensratten för att hitta stationer som radio Luxemburg eller andra liknande stationer.

Ja, vila ni er en stund när jag tittar vidare.
Mina två, lite äldre kamrater, blev efterhand allt tröttare i benen efter sin rundvandring i lokalerna.
Balla var också lite besviken efter sitt samtal med en av värderarna, som fanns på plats. Han erbjöd 150:- per styck, om de skulle köpa dem rakt av, men föreslog istället att Balla skulle sälja dem på Tradera eller Blocket.
För några dagar sedan var jag hemma hos Balla, som egentligen är döpt till Bertil, och visade honom hur man ska förfara när man lägger upp saker på Traderas auktionssida. Det verkade som han tyckte detta verkade spännande, efter vad jag berättat för honom om mina pågående auktioner. Och, redan veckan efter hade han sålt sitt första mynt.

Vid utgången fanns två motorcyklar som skulle auktioneras ut.
Här finns nästan allt.
 Eftersom jag uppfattade att mina två äldre kamrater inte orkade knalla runt mycket längre så föreslag jag att vi skulle åka vidare. Vi hade ju egentligen träffats för att äta lunch tillsammans och i samband med detta fortsätta våra  diskussioner om saker och ting. Valet föll på Väla Centrum. Det ligger ganska nära och har en food court, med ett antal restauranger, där både de som gillar konstig mat, som Balla och Kvant och vanliga människor som gärna äter mat där man kan se vad det är man stoppar i sig.

Många ville ha vanlig svensk mat och därför fick jag en väntplatta,
som gav signal när min mat var klar.
Nu fick gossarna äntligen vila sina trötta ben en stund. Balla åt bakad potatis med räkor, vilket är ganska normalt, medan Kvant, som vanligt, stoppade i sig ris, nudlar och andra exotiska saker.
Efter lunchen förseslog Kvant att vi skulle förflytta oss lite längre in i varuhuset för att ta en ficka. Precis som vi brukar göra. Men, Bertil tyckte att vi hellre kunde åka hem till honom och inta kaffet där tillsamman med choklad från han välfyllda kylskåp. Förslaget uppskattades av oss båda andra, inte minst för att det var ett betydligt billigare alternativ.

Ja, så kan en dag tillsammans med några pensionerade vapendragare se ut en gråmulen vårvinterdag.

Men, snart så är det vår och då väntar golf och Morganutflykter!


fredag 3 mars 2017

Plågsamt och dyrt men skönt efteråt.

En förmiddag i Helsingborg - 2017-02-03

Naturligtvis så hade det, i vanlig ordning, inträffat en trafikolycka på E6:an, någon kilometer före södra avfarten till Helsingborg. När jag ska till tandhygienisten, som jag alltid bokar till klockan nio på förmiddagen, ser jag till att ha god tidsmarginal. Det hade jag idag också, men när då trafiken står helt stilla i båda filerna under en kvarts tid, så är det lätt att bli lite bekymrad.

Med tunga steg drar jag mig mot mottagningen.
Det var ett grått och regntungt Helsingborg som tog emot mig, när jag lyckades hitta en ledig parkeringsplats på Stortorget. Trots trafikproblemen på E6, så hade jag turligt nog fem minuter till godo innan jag skulle bli placerad i stolen hos min tandhygienist.

Brukar faktiskt titta i Hänt i Veckan när jag väntar.
Kerstin Graneli är en mycket duktig och empatisk yrkeskvinna, som ibland berömmer mig för att jag skött munnen bra. Då jag lider av tandlossning, måste jag dels använda mellanrumsborstar i fem olika storlekar (ser ut som små flaskborstar om någon kommer ihåg dem), minst en gång om dagen, dels bli behandlad av Kerstin åtminstone var fjärde månad. Proceduren med mellanrumsborstarna är den tråkigaste sysslan på hela dagen. Det tar cirka tio minuter och det är definitivt inte skönt. Men, ack så viktig. Tänderna vill jag ju behålla!

Då jag anlitar både tandhygienist och naturligtvis också tandläkare, så brukar jag efter hand nå upp till den nivå då högkostnadsskyddet träder in. Idag var det emellertid första gången på en ny klättring ditåt, vilket renderade i en utgift på 1.115 kronor. Inte nog med det, det är stundtals faktiskt ganska smärtsamt också, även om Kerstin gör vad hon kan för att plåga mig så lite som möjligt. Men, det viktiga är dock att hon gör ett fullgott arbete.

Här finns mycket gott.
När jag ligger där i stolen, går det ju inte att, med både fingrar, vassa instrument och salivsug i munnen, föra någon konversation. Istället försöker jag tänka på vad som stundar efter genomförd behandling. Vid flera, ja nästan de flesta, gångerna jag lämnat Kerstin, har jag belönat mig med ett besök på Fahlmans konditori, som ligger snett över torget. Här erbjuds man frukost i olika varianter och jag brukar välja ett ägg, en ostfralla och kaffe. Är jag riktigt på humör kan detta även kompletteras med en bakelse, eller som i dessa tider en semla.

Två motiv.
Men, för en gångs skull var jag ståndaktig och istället för cafébesök beslöt jag mig för att ta en längre promenad genom stadens centrum. På min planlösa vandring passerade jag ett skyltfönster där det fanns en gammal moped. Självklart skulle den fotograferas, även om jag nu kan konstatera att bilden inte blev speciellt bra.
Under min promenad ringer min mobil. Det är min kompis Jörgen Kvant, som meddelar att han är klar med sitt gympass (så fick han sagt det) och strax skulle sätta sig i bilen och köra från hemmet i Viken för att sammanstråla med mig för en gemensam lunch i Helsingborg.

Går att hitta på Norra Storgatan.
Det skulle dock ta en stund, så jag fortsatte i saktmod att sakta gå genom stán. Att det fortfarande finns frimärksaffärer, trodde jag verkligen inte. När jag såg skylten gick jag in i butiken och diskuterade mynt och frimärken med ägaren sedan fyrtio år. Eftersom jag är i full färd med att sälja mina och min salig fars myntsamling på Tradera, så undrade jag hur marknaden såg ut idag. Jag blev då informerad om att nästan alla, som fortfarande är aktiva inom dessa samlarområden är 60-plussare. Och, har man inte riktigt fina mynt i sin samling så handlar det  nästan bara om skrotvärdet för silvermynten. Vi hade, trots dystra besked vad gäller priserna, en ganska trevlig liten pratstund. Det visade sig till exempel att mannen i fråga, för det var en man, hade varit medlem i Söderåsens Golfklubb, precis som jag varit. Världen är liten.

Relativt nya bilar.
Jag hade fortfarande en liten stund över innan jag skulle träffa Jörgen. För att slå ihjäl den så körde jag upp på Västra Berga industriområde och gjorde ett besök hos Din Bil. Det är där de säljer Audi. Vår A6:a har nu rullat 12000 mil och jag har definitivt inte några planer på att byta bil för närvarande.
Den har gått för lite samtidigt som mitt pris vid inbyte inte kommer att överstiga 60000. Och, 12000 mil är ju faktiskt ingenting att tala om för en sådan bil, så länga jag sköter den ordentligt. För en likadan bil som vår nuvarande, men sex år nyare och med 2500 mil på mätaren skulle vi få betala närmare 300000 kronor. Att än en gång köpa en helt ny bil finns inte på kartan. Bilaffärer är nog de sämsta affärer man gör under sitt liv. Men, det går inte att förneka att det är roligt!

Kvant i antågande, inte lika elegant som han brukar vara.
Det började närma sig lunchtid varför jag körde vidare till Vasatorps GK, där Jörgen och jag bestämt oss för att äta lunch. Det bjöds på antingen ärtsoppa (det var ju torsdag) eller laxpudding, eller ev. både och för den som var riktigt hungrig. När jag anlände så hade Jörgen inte kommit. Jag gick därför in i restaurangen och tog min första gratis kopp kaffe, en förmån jag har i kraft av att jag är guldmedlem. Med kaffekoppen i handen gick jag ut och tog emot Jörgen när han så småningom anlände. Klädd i jeans!

Under lunchen, där Kvant valde ärtsoppa och jag laxpudding, utväxlade vi ett animerat samtal om både positiva och negativa händelser i vår omvärld.

En bra dag i det stora hela!

söndag 19 februari 2017

Kålpudding hos Austin-Healey-Bloms i Lerum

Det var sju år sedan förra gången - 2017-02-10/12
Det kom ett mail. Av innehållet framgick det att det planerades tillagning av kålpudding och att det med all säkerhet skulle räcka även till Eva och mig. Ett sådant frestande erbjudande får man absolut inte missa, varför Eva och jag snabbt bestämde oss för att göra ett efterlängtat besök hos våra gamla kompisar.

Trots flera år sedan förra året hittade vi dit utan att använda GPS:en.
Vi lärde känna Christina och Lars, när de under ett års tid bodde grannar med oss här i Löddeköpinge, för si så där fyrtio år sedan. Även om paret Blom därefter tillbringade många, många år i olika länder ute i Europa, så har vi hållit kontakten under alla år. Det är nu ett antal år sedan de flyttade bopålarna till Sverige igen och bosatte sig i en gammal gård utanför Göteborg. Så, när vi nu träffades i Lerum, så var det bara att fortsätta att ta upp tråden igen om det vi pratade om förra gången.

Välkomstdrink.
Det blev ett kärt återseende och alla upplevde vi att ingen av oss hade förändrats alls. Vi har barn i samma ålder och trots att deras barn bor i utlandet så har våra och deras barn forfarande kontakt via sociala media. Kul! Lars är också orsaken till min fablesse för dry martini eftersom det var standard när vi var på besök hos dem. Och, givetvis fanns en sådan redan färdigblandad när vi anlände.

Det lilla röda huset mitt i bilden förfogade Eva och jag över.
Christina och Lars har massor av utrymme i sitt stora hus och med tre barn och tre barnbarn, som ofta är på besök, kan det verkligen behövas. Men på den stora tomten finns också ytterligare fyra byggnader, som är renoverade och inredda, både till garage, snickarbod och bostäder. Vi fick därför ett helt eget hus för oss själva under de tre dagar vårt besök varade.

WR14 är postnumret till Morganfabriken!
För många år sedan, när Eva och jag var på ett av våra återkommande besök i UK, hyrde vi en cottage i Ross-on-Wye. Det är en underbar liten stad/by, som ligger ganska nära Malvern, där Morganfabriken finns. Och, ett besök på fabriken är ett måste för Morganägare, som vi var redan då, både för att titta på tillverkningen och köpa reservdelar. På en pub i Ross-on-Wye slog vi oss i slang med några "infödingar" och började prata bilar. Vi fick då ett tips om ett par i byn,som hade flera engelska sportvagnar. Självklart letade vi upp deras hus och fann en liten man som just höll på att tvätta en Austin-Healey 100 utanför det K-märkta huset. Det visade sig, när vi blivit inbjudna på tomten, att han också var ägare till en AC Ace, som han brukade tävla med i hill climbs. Efter lite allmänt prat om bilar kom det fram att Healeyn ev skulle säljas. Då jag visste att Lars, som tidigare haft bl a MG, var på jakt efter något liknande, så kontaktade vi honom (de bodde i England vid den här tiden) och berättade om bilen. Och, allt slutade med att Lars köpte denna Austin-Healey, som han nu ägt i mer än 30 år.
Vid middagen, som bestod av väldigt god kålpudding, så överlämnade vi också några presenter, dels en flaska rödvin med Morganmotiv, dels en tidig dinky toys modell av en Austin Healey 100, som jag köpte för många år sedan på en samlarmässa i Göteborg.
Lars gillar inte bara Healeys, han gillar även vin.

Två bilentusiaster i samspråk.
Intresset för bilar är stort hos Lars, kanske beroende på att han arbetat för Ford och de senare åren för Volvo, under alla år. Det är därför inte så konstigt att han känner många likasinnade i närområdet. På lördagen var det därför inplanerat ett besök hos en annan bilnörd i Lerumstrakten. Även han var Healeyägare, men utöver denna så rymde hans garage också fem eller sex Minis samt frugans MGTF.

Cooper S från ett av de rätta åren.

Så ska det se ut!
Det här var en person, som verkligen inte har tummen mitt i handen. Flera av de sex minibilarna hade renoverats till ett perfekt skick. Att ha sådana här bilkompisar i närheten är otroligt viktigt, framförallt för personer som Lars och mig själv, som ibland kan behöva hjälp med saker som ligger lite ovanför vår horisont.

Tre splitter nya, av de sist tillverkade, Minis av den klassiska modellen.
Att den här personen var en riktig Minientusiast bevisade han när vi gick in i ytterligare ett garage, som fungerade som uppställningsplats. Här fanns bland andra den absolut sista Minin som kommit till Sverige, plus ytterligare två av årsmodell 1999 och 2000. Han har köpt dem helt nya och ingen av dem har rullat mer än 15 mil. Inte nog med det, efter flera års eftertanke funderade han nu på om det kunde vara dags att sälja dem för att ge plats för nya projekt. Dessa tre Minis måste vara unika!

Väl hemkomna till damerna, så blev vi informerade om att sonen Jimmy med familj från Köpenhamn, skulle titta in på sin färd till Bloms hytte i Norge. Det var sportlov i Danmark och nu skulle Jimmy, hustrun och de tre barnen upp och åka skidor i Trysil. Vi fick därför korrigera våra planer för dagen, men hann ändå med ett besök på ett café i närliggande Alingsås.

Lars Healey 100 är i ett fantastiskt fint skick.
Vid återkomsten till Gamlebo Gård, var det dags för en titt på Lars Healey. Den står i ett av hans garage, som än så länge inte är försett med värme. Lars har dock stora planer. Garaget ska dels isoleras och golvet ska beläggas med klinkers. En ytterligare investering han tänker göra är att skaffa en lift för att underlätta underhållet på bilen. På bilar från 1954 finns det en hel del nipplar som behöver smörjas och det är alltid struligt och kladdigt arbete när man måste krypa under bilen.
Vi försökte backa ut bilen i ljuset, men på grund av kylan fick vi inte igång den.


Christinas alldeles egna hus.
Under alla år har Lars farit och flugit över hela världen, vilket medfört att Christina oftast varit ensam, först med barnen så länge de var små, och sedan helt själv. Men Christina har definitivt inte lidit någon brist på sysselsättning då hon besitter en väldigt stor kreativ förmåga. För att få fullt utlopp för den så har hon och Lars nu inrett ett av husen på tomten till Christinas egna idéverkstad.

Måste vara ett drömställe för vem som helst.
Olika träslag, bland annat ebenholz.
En del av samlingen.
Hon kan skapa grejor av allting.
Här håller hon på med en massa grejer. För närvarande är det knivtillverkning som gäller. Själva bladen köps oftast färdiga och det stora arbetet handlar om att formgiva och tillverka skaft och slidor. Men hon är också väldigt intresserad av djurskelett och ibland kan hon hitta ett död mink, utter eller något annat ute i skogen, som hon då tar hem i sin verkstad och "fixar till".

Christina och hennes bin.
Ja, hon har många strängar på sin lyra, den kära Christina och som det inte vore nog med allt det hon redan håller på med så är hon också aktiv inom biodling. Som bevis på detta förärades vi två burkar honung när vi åkte hem.

Lars hjärta verkar fortfarande klappa för Ford. Utöver för Healeyn förstås!
Efter frukosten på söndagsmorgonen tog vi en sista promenad över "ägorna" innan det var dags för Eva och mig att åka tillbaka söderut. Eva var noga med att vi skulle hinna hem så att hon kunde gå på gymet klockan 1830. Det är sjaälvdisciplin det!

Det ska definitivt inte dröja länge innan vi träffar Bloms igen!