fredag 18 november 2016

Novembergolf på sommargreener.

Öresunds GK - 2016-11-17
DMI hade utlovat en dag med uppehållsväder och till och med varnat för solrisk under onsdagen. En sådan möjlighet får man inte missa när abstinensen efter golf funnits under flera dagar.


Öresunds GK har under höst och vinter ett antal erbjudande. Antingen kan du köpa ett greenfeehäfte, omfattande tio rundor golf för 1200 kronor, eller så kan du betala den dagliga vintergreenfeen som uppgår till 260 kronor. Båda alternativen tycker jag är prisvärda då banan oftast är i mycket bra skick, för att vara vid den här årstiden.

Solen börjar ge sig till känna.
Jörgen och jag bestämde redan på tisdagen att vi skulle träffas på golfklubben vid tiotiden på onsdagen. Det var nu närmare tre veckor sedan vi spelat golf senast och att göra långa uppehåll är inte något att rekommendera om man vill att muskelminnet ska finnas kvar.

Kaffe och fralla är en lagom mjukstart inför rundan.
Det kommer golfspelare från många klubbar och spelar höst- och vintergolf på banan. Jörgen och jag som är medlemmar på Vasatorp är nu endast hänvisade till Allébanan, med provisoriska greener och matta på fairway, då både TC och Classic Course är stängda för säsongen. Andra klubbar, förutom Vasatorp, vars medlemmar också brukar spela på Öresunds GK är t ex Söderåsen, Rya och Ljungbyhed.

Jörgen laddar på tvåan.
På ettan fick Jörgen på en riktig rökare till drive, medan jag klackade ut min 70 meter till vänster. Nu är det emellertid på det viset att vi p g a avsaknaden av uppvärmning alltid tillåter en så kallad Mulligan på första hålet. Denna förmån utnyttjades därför av mig och så var spelet igång.
Efter några hål så började det kännas lite mer som vanligt igen och vi gjorde våra bogeys, dubbelbogeys samt faktiskt också ett och annat par.

En korv efter nio hör till.
Vi hade en ensamspelare hack i häl på oss och vi passade därför på att ta en liten paus efter de första nio hålen. Ensamspelaren passerade och även en tvåboll damer, som visade sig spela ganska snabbt.
Vädret var riktigt bra med sol och omkring åtta grader varmt. Vi fick till och med ta av oss en av våra tröjor redan efter fyra hål.

Han är lite skakis, Jörgen.
Efter korv och kaffe fortsatte vi att spela de sista nio, som vi båda två tycker är lite tuffare. Nu skulle vi slå ut på det trettonde, ö-hålet. Det är inte långt, bra drygt 100 meter, men med vatten hela vägen fram till greenen, så är utslaget alltid nervöst. Slår du för lite klubba, hamnar den i vattnet framför, med för mycket klubba rullar den av green och ner i vattnet på baksidan. På detta hålet blir det antingen ett par eller i bästa fall en femma efter att, vid vattenbesök, ha slagit ett nytt slag från dropprutan lite längre fram. Ett svårt slag även därifrån eftersom man bara kan slå ett kvarts slag med någon wedge. Här lyckades vi båda två slå vår första boll i vattnet, men lyckas chippa in på green från dropprutan för femmor båda två.

Gäss, som överlevt mårtensfirandet.
Ibland handlar golfen mer om att komma ut och röra på sig än att tänka på ett bra resultat. Att vara ute i naturen, även om banan ligger nära motorvägen, är skönt också när vädret ibland är lite kärvt.

Sedvanligt kaffe och analys av dagens runda.
Men, vi kom in båda två med hyfsade resultat och upplevde att vi inte var så ringrostiga som vi trott.
Även nästa vecka lovar väderutsikterna några dagar med risk för sol och temperaturer över fem grader, så vi har redan beslutat oss för att fortsätta med höstgolfen.

Fem par och 33 p tycker jag är godkänt.

tisdag 8 november 2016

En stilla fika på landsbygden

Pensionärsaktivitet - 2016-11-03
Även om Eva arbetar nästan mer nu, sedan hon officiellt slutat arbeta i augusti, så händer det att hon har någon dag ledig. Att bara gå hemma och drälla blir i längden ganska trist, så det gäller att hitta på något ibland. Det finns många smultronställen att besöka och ett av dem, som är nytt för Eva och mig, tyckte Eva och Jörgen i Viken att vi kunde åka med dem till.

Ser inte mycket ut för världen.
Eva och Jörgen är ofta ute och botaniserar i närområdet på Kullahalvön och verkar känna till varje liten "bonnaväg" som finns i trakten. Idag ville de att vi skulle följa med dem till ett mysigt ställe, som de råkat hitta. Det heter La Maison Francaise och ligger mitt ute på "bystan" någonstans i trakterna av Ingelsträde.

De ser belåtna ut.
Här kan besökarna beställa antingen varm mat eller kaffe och kakor. Stället var fullt med folk, trots att det var mitt i veckan. Kanske berodde det på att det var höstlov i skolorna och många föräldrar tagit ledigt från arbetet. Eva och jag beställde var sin croissant och var sin hemmagjord minibakelseaktig skapelse samt kaffe latte. Sortimentet av bakverk var inte dåligt. Så fanns det till exempel inte bara "vanliga" croissanter utan också sådan som var fyllda med mandelmassa och glaserade utanpå.

Något för nästan alla.
Stället är mycket pittoreskt och miljön är intim. Det drivs av ett par som flyttat till Skåne norrifrån. Mannen i huset är, om jag förstod det rätt, fransman och allt som säljs i lokalerna verkar komma från Frankrike eller åtminstone ha franska rötter.
I hyllorna, runt om i lokalerna, finns mycket franskt alltifrån gåslever och nötter i honung till olivolja, sniglar och senap.


Utöver de ätbara produkterna ingick också lite hårdvara i sortimentet, som korgar och kakfat av ståltråd. Förhoppningsvis kommer verksamheten att blomstra i takt med att stället blir mer känt. Idéer saknas inte hos ägarna, som verkar vara väldigt kreativa och anordnar också träffar för ostprovning och annat vissa kvällar. Det är roligt med entreprenrörer som vågar satsa på lite udda saker och sedan även lyckas.
Mer information går att hitta på deras hemsida http://www.lamaisonfrancaise.se/.

Panschislivet är ibland en dans på rosor!

måndag 7 november 2016

Årets Morgansäsong är slut, åtminstone för vår del.

Men, 30:e oktober sken solen - 2016-10-30
Precis som förra året slutade oktober med fint väder. OK, det var inte varmt, men med värmen på och rätt klädsel så går det alltid att köra vår Morgan med the top down.

Flygarjackornas stora kragar är skönt att ha när det är kallt.
För första gången på hela året så blev det, för min del, dags för den stora och klumpiga flygarjackan.
Normalt sett använder jag en lite tunnare skinnjacka. Den är emellertid kraglös och det drar då ganska mycket i nacken.

Dags att dra iväg.
Dagens utflykt skulle vi göra tillsammans med Anita och Ola. Vi hade bestämt oss för att packa ner kaffe och något ätbart så att vi kunde ha pick-nick på något lugnt ställe, där solen kändes varm.
Som vanligt hade vi inte något bestämt mål, för i en Morgan är det färden som är det viktiga, inte målet som sådant.

Vallåkra stenkärlsfabrik ligger mysigt belägen nere i en dal.
Men, vi valde att åka norrut och som brukligt är framförde vi våra fordon på så små, asfalterade vägar som möjligt. Glestrafikerade vägar är att föredra då vi kan susa fram i naturen i vår egen takt, fort när vi känner för det eller i sakta mak när omgivningarna inbjuder till detta. Första stoppet gjorde vi i Vallåkra, där det finns en ganska känd stenkärlsfabrik, men även ett kombinerat café och en restaurang.

Många intressanta föremål att titta på och som, av någon anledning, kanske behövs.
Restaurang och café var öppet, men vi hade ätit frukost för inte så länge sedan samtidigt som vi ju hade vår pick-nick att se fram mot. Istället blev det ett besök i stenkärlsfabrikens butik, något som ofta leder till att Eva hittar något som hon inte tidigare visste att hon behövde.

Eva går sällan eller aldrig tomhänt från en butik. Inte denna gången heller.
Eva och Anita stegade direkt in i butiken och minglade lite med den trevliga tjejen som var i tjänst där. Efter att ha noggrant studerat utbudet i hyllorna gick det plötsligt upp för Eva att hon behövde komplettera sitt innehav av kaffemuggar. Detta var för mig naturligtvis inte förvånande. Behöver hon ytterligare en kaffemugg så ska hon självklart inhandla en.

Ola tankar på macken i Bårslöv.
Vi fortsatte vår färd på vägarna på landsbygden när helt plötsligt Ola signalerade med helljuset. När vi stannat vid vägkanten förklarade han att nog behövde hitta en mack för att tanka upp bilen. Förra gången vi båda hade tankat i Löddeköpinge hade jag visat honom att det fanns en tripmätare i hastighetsmätaren och påpekade nu att han kunde kolla den för att se hur långt han kört sedan förra tankningen. Det visade sig emellertid att Ola inte hade nollställt den genom att hålla inne den lilla svarta knappen tills han såg att det stod noll i displayen. Detta fick jag alltså lära honom idag.
Efter ytterligare några mil kom vi fram till Bårslöv där Eva och jag visste att det finns en mack. Och efter tankningen kunde Ola nollställa tripmätaren efter tydliga instruktioner från mig.

Det finns Classic Cars nästan överallt.
En fin 170S.
Under tiden Ola, väldigt försiktigt droppade i bensinen då det annars rinner över, så gick jag runt macken, där jag fått en glimt av en annan bil när vi körde in. Och, mycket riktigt, där stod en relativt fin 50-tals Morris Oxford utanför verkstadsporten. Utanför porten stod också en man, som tydligen var son till mackens ägare. Han berättade att Morrisen var en kundbil, som skulle fixas till lite, men visade också lite stolt upp sin pappas MB 170S, som stod på pallbockar inne i verkstaden. Det är kul när man av ren slump hittar sådana här bilar när man är ute och kör i sin egen ögonsten.

Vi parkerade egensinnigt vår klenoder på golfklubbens privata parkering.
Nu var Ola lugn och med full tank kunde vi köra var som helst och nästan hur långt som helst. På en massa omvägar genom små orter, som Ola och Anita aldrig hört talas om, hamnade vi så småningom i Viken. Alldeles nere vid Öresunds strand ligger nämligen Helsingborgs GK. Vid den här tiden på eftermiddagen hade de flesta golfarna spelat färdigt varför det fanns gott om plats för oss att parkera.
Inte nog med det, vi gjorde också intrång på golfklubbens, inte bara mark, utan även klubbhuset.

Mysig pick-nick i solen vid Öresunds strand.
Detta klubbhus, som byggdes någon gång på 20-talet, tror jag, har en liten altan där det finns bord och stolar, vilket gör det till en utmärkt plats att avnjuta sin pick-nick. Eva och jag har spelat denna trevliga golfbana vid många tillfällen. Dessutom känner vi ägaren, som jag inte tror skulle ha något emot att vi utnyttjade klubbens faciliteter en liten stund.

Nionde greenen. I bakgrunden syns det gamla "fårhuset", som byggdes 1850.
Mellan 1928 och 1950 inrymde det också den engelske instruktörens golfshop.
Här satt vi i solen och stoppade i oss frallor, hårdkorta ägg och inte minst wienerbröd överdragna med choklad, tillsammans med det medhavda kaffet. Vi kunde också, på nära håll, studera när några enstaka golfare spelade in på avslutningshålet och på så sätt bedöma deras kvaliteter, eller brist på desamma, i denna ädla sport.

Ola verkar ha gjort ett strandfynd.
Eva är intresserad av stenar. Efter att ha intagit vad som funnits i vår pick-nickkorgar vandrade vi därför den korta vägen ner till stranden. Här strosade vi omkring en stund, men denna gång blev Eva faktiskt lottlös. Till vänster syns några av villorna längs strandbrinken. Det lär vara höga priser på dem med tanke på den fina utsikten över Öresund och Danmark.

Golfande kvinna som talade sig varm för hickory golf.
Vid den här tiden på året mörknar det snabbt på kvällarna. Eftersom klockan var omkring fyra på eftermiddagen beslöt vi att åka söderut mot våra hemtrakter. När vi skulle embarkera våra Morgans, så kom det två damer, som just spelat färdigt eftermiddagens golfrunda. De var intresserade av våra bilar och undrade om de var MG:s, en missuppfattning som många, mindre bevandrade inom bileriet, ofta har. När damen ifråga fick veta att också vi spelade golf, så talade hon länge och väl om hur fantastiskt det var att spela hickory golf. Evas och min uppfattning om detta med att spela med gamla klubbor med träskaft är dock att det är svårt nog med modern utrustning. Vi tog emellertid ett hjärtligt avsked och körde saktmodigt, med solen i ögonen, tillbaka till där vi kom  ifrån.

Utrustad med en Morgan lär man känna många nya trevliga människor!

lördag 22 oktober 2016

Nu heter det inte packning längre...

...det heter kranbröst - 2016-10-18
Det hade droppat från vår blandare i badrummet några veckor. Konstigt tyckte jag eftersom vi renoverade allt för bara fyra år sedan. Nog ska en packning hålla längre. Någon packning har aldrig bytts i grovköket, där vi haft samma blandare i fyrtio år. 

Hur gör man här?
Då jag som humanist, med mycket begränsade tekniska kunskaper, oftast försöker undvika egna insatser vid sådana här situationer fick jag till slut, trots min ovilja, komma på ett sätt att lösa problemet. Efter ett av veckans besök på gymet, då jag i regel är full av energi vid hemkonsten, var min ambition att fixa läckaget. Det kunde väl inte vara så himla svårt om jag gick metodiskt tillväga.
Första åtgärden fick bli att inhandla nya packningar. Efter att ha tagit reda på att vår blandare var av märket Tapwell tog jag mig ner till Bauhaus, här i byn. De av er som besökt Bauhaus har kanske också konstaterat hur svårt det är att hitta personal, som kan hjälpa dig. Mina erfarenheter är att de nästan medvetet försöker undvika dig som kund, för att slippa besvär. Ok, det var kanske inte riktigt ärligt skrivet, då jag också, vid enstaka tillfällen, även stött på en väldigt engagerad och hjälpsam tjej.
Men om jag skulle ge de ansvariga på Bauhaus ett råd så är det att gå in på Kjell & Co och studera hur deras personal uppträder. Själv blir jag lika positivt överraskad varje gång jag har anledning att besöka denna butik på Center Syd.
Men tillbaka till packningarna. När jag sent omsider hittade någon på Bauhaus, som visste något om dylika artiklar, förklarade han att de inte lagerförde delar till detta varumärke. Speciellt förvånad av svaret blev jag dock inte utan var redan innan besöket på Bauhaus beredd på att jag förmodligen var tvungen att åka till Lindströms VVS i Lomma, som jag vet har nästan allt. Och, mycket riktigt salufördes detta varumärke av Lindströms. De packningar jag var ute efter och som säljaren påpekade hade benämningen kranbröst, skulle jag kunna hämta om några dagar.

Så här ser kranbröst ut.
En av mina golfkompisar, Jörgen Kvant, har ett förflutet som en mycket framgångsrik säljare inom Ahlsellkoncernen. Jag berättade om mina kranbröst för honom, för att höra om han var insatt i denna nya termonologi. "Självklart" sade han, precis som han brukar göra, "men jag kommer inte på rak arm ihåg artikelnumret". Med tanke på hans initierade kunskaper på området och mitt tillkortakommande inom samma område, kom vi överens om att han skulle hjälpa mig vid själva operationen.
Vi bestämde att Jörgen skulle komma i tisdags och för att imponera lite hade jag plockat fram alle de verktyg, som kunde tänkas behövas vi kranbröstbytet. Utöver det hade jag till och med letat fram på nätet och skrivit ut en sprängskiss på hela blandaren. Bättre förberedelser går inte att finna. 
Och, allt gick också bra, dock med den underligheten att varmvattenkranen nu måste vridas åt motsatt håll jämfört med tidigare. Detta är dock en detalj i det hela för nu läcker inte blandaren längre.
Jörgen var under hela operationen ett stort stöd och briljerade lite överlägset med sina kunskaper, även om det var jag själv, det måsta jag faktiskt nämna, som utförde hela arbetet för egen hand.

Under locket till behållaren.
När nu Jörgen ändå var här så kunde jag ju lika bra utnyttja hans kunskaper och långa erfarenhet, också när det gällde toaletten på övervåningen. Jag hade nämligen upptäckt att det hela tiden rann, visserligen väldigt lite, från behållaren ner i toalettstolen. Vi skruvade av knoppen till spolaren och tog av locket till behållaren, för att kunna göra en visuell besiktning. Jörgen joxade lite hit och dit med den långa pinnen som går ner och täcker hålet till toalettstolen, varefter han beordrade mig att sätta på vattnet, som naturligtvis varit avstängt under arbetets gång.

Nej, Jörgen mår inte dåligt, han kontrollerar.
Efter att detta var gjort spolade Jörgen ett antal gånger, för att kunna kontrollera om det fortsatte att rinna efter det att behållaren åter fyllts. Uppfyllda av glädje kunde vi, efter mycket noggranna kontroller, konstatera att det förmodligen bara var den undre förslutningen som hamnat lite snett, eftersom det nu slutat att rinna.

Sjuttiotalsutrustning.
För att vara lite förberedd på ett framtida läckage i grovköket, där jag märkt att jag måsta stänga vreden allt hårdare, tog Jörgen sig även en titt på detta. Både Jörgen och jag var av den uppfattningen att det var själva vreden som skulle kunna dras rakt upp och av för att hitta fram till packningarna.
I dessa blandare är jag nämligen övertygad om att packning heter just packning. Då vi inte, med någorlunda lätthet kunde rubba vreden och inte heller ville ha sönder dem, så lovade Jörgen att konsultera sina kolleger på Ahlsell för att få lite råd om hur vi skulle angripa problemet.

Lite stolta, inte minst jag, över att vi åtgärdat två problem, kom vi överens om att spela golf på Vasatorp redan på torsdag, den enda dag i veckan som det inte skulle regna.

Vi tog avsked av varandra och jag lovade Jörgen, som tack för hjälpen, att försöka låta honom få vinna torsdagens golfrunda.

Det är viktigt med ett nätverk med olika specialister!

torsdag 6 oktober 2016

En hösttur i våra Morgans

Två Morgans på besök hos en tredje - 2016-10-05
Hösten har så här långt varit fantastisk och vädret har inbjudit till både golf och öppetåkande. Ola, som varit i Frankrike flera veckor, har saknat sin Morgan och var väldigt sugen på att ta en tur i det underbara oktobervädret. Vi bestämde därför, kvällen innan, att han skulle dyka upp hos mig efter ett kort möte, som han var tvungen att delta i på morgonen. Det passade mig bra då jag hann att gå på gymet och därmed slippa få samvetskval för att inte ha gått dit.

Ready to go!
Klockan tio var jag rustad och klar i garaget. Ryggsäcken var packad med två hårdkokta ägg, två halva frallor, kaffe och slutligen två wienerbröd som var doppade i choklad. De senare tänkte jag överraska Ola med när vi fikade någonstans. För säkerhets skull tog jag fram kompressorn och kollade lufttrycket och till min förvåning hade trycket sjunkit till ett kilo i alla fyra däcken. Jag fortsatte med att packa resten av sittunderlag och rygga i bilen och undrade när Ola skulle dyka upp. När klockan blev elva så slog jag honom en signal. Då satt han fortfarande i möte, men skulle komma så fort han kunde. "Så fort han kunde" visade sig bli strax efter tolv.

Vi skämmer bort våra Morgans med Shell 98 Super.
Men, bättre sent än aldrig. Vi hade inga tider att passa. När han sent omsider anlände hade han konstaterat att bensinmätaren inte verkade fungera. Jag påpekade då att han väl kunde kolla trippmätaren och se hur långt han kört sedan senaste tankningen. "Trippmätare, finns det en sådan" svarade han. Även om det inte finns speciellt många finesser på en Morgan, så borde han i alla fall veta att det fanns en sådan. Och finess är nog ett väl starkt ord då detta hjälpmedel finns i de simplaste av bilar idag. Jag behövde emellertid själv tanka, så jag föreslog att vi åkte upp till macken för att säkerställa att vi inte riskerade "soppatorsk" någonstans på vägen. När vi tankat upptäckte Ola att bensinmätaren fungerade igen. Förmodligen hade tanken varit nästan tom. Nu lärde jag honom att nollställa trippmätaren varefter vi drog iväg norrut mot kullahalvön.

Blå himmel, hav och ön Ven i blickfånget.
Som vanligt valde vi smala, krokiga och glest trafikerade vägar, där Morganbilar kommer bäst till sin rätt. Vi började med att köra längs havet, förbi Barsebäcks golfbana och vidare genom Häljarp och Asmundtorp för att så småningom närma oss Glumslöv. Då fick jag för mig att vi skulle göra en avstickare ner till Ålabodarna, som är en väldigt mysig liten fiskehamn. Här beslöt vi också att inta första halvan av innehållet i vår pick-nickkorg.

En smal gata löper genom hela den lilla byn.
När vi satt där och filosoferade, kom plötsligt en liten röd bil och stannade i närheten. Ur kliver tre män, utrikes födda, som verkade väldigt intresserade av våra bilar. De närmade sig sakta och frågade lite blygt om de fick fotografera bilarna. De kunde de väl få tyckte vi och snart poserade de på olika sätt framför först den ena och sedan den andra bilen. De tackade artig för detta och vi småpratade sedan lite om Morganbilar i allmänhet. Vi hade ätit färdigt, packade våra ryggsäckar och fortsatte vår färd, efter att ha tagit avsked av de tre bilintresserade, trevliga killarna.

Jodå, han hade hunnit i fatt mig.
Vid några tillfällen var vi tvungna att ta oss fram på lite större vägar, med betydande trafik. Eftersom Ola inte känner till denna del av världen lika bra som jag, så är det viktigt, precis som vid all karavankörning, att hålla koll på om bakomvarande, d v s Ola finns med bakom mig.

Toalettbesök vid Allerums kyrka.
När vi åter kom upp till Glumslöv körde vi vidare förbi Rya golfbana och Rydebäck för att sedan, när vi närmade oss Råå, svänga av till höger mot Gantofta. Nästa metropol som passerades blev Bårslöv, som följdes av Kropp, Fleninge, Ödåkra och Allerum. Här stannade vi vid kyrkans parkeringsplats eftersom kaffet vi drucket gjort sig påmint och vi var i behov av en bekvämlighetsinrättning. Sådana faciliteter finns ofta på kyrkogårdar, så även här.

Även Tony är ägare till en Roadster.
När vi var här passade jag också på att slå en signal till min mångårige vän Tony i Hittarp, dit vi skulle åka för att titta på hans Morgan och han på våra. Han trodde vi skulle komma tidigare och sade att han hade obligations om en stund, men att vi kunde komma förbi för ett snabbt besök.
Tony och jag har varit vänner ända sedan vi gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg på 60-talet. Vi spelade i samma rockband, vi körde moped ihop, vi jagade flickor i Helsingborgs Folkets Park och vi hade också var sin MGA 1600 från 1962. Det var nog i det sammanhanget vårt bilintresse tog sin början.

Ola verkar undrande över något.
När vi anlände till Tonys garage och jag presenterat Ola för honom tittade vi noggrant på hans Roadster av 2013 års modell. Den har, till skillnad från min och Olas, en motor på 3,7 liter, medan våra endast är på 3,0 liter. Tony berättade att detta var hans TIONDE Morgan. Den första var en 4/4 fourseater, som han köpte av salige Carl-Gustav Lindstedt. Just den bilen finns faktiskt fortfarande i Hittarp och ägs nu av dottern till en annan av våra Morgankompisar.
Ytterligare en parkering med sundsutsikt i Domsten.
Eftersom Tony berättat att han hade lite kort om tid, han spelar nämligen även tennis, så tackade Ola och jag för oss och mullrade iväg. Vi hade fortfarande kaffe och annat godis i våra ryggsäckar och bestämde oss för att hitta en kontemplativ plats där vi kunde gotta oss med detta. Valet föll på hamnen i Domsten, som ligger endast några kilometer från Hittarp.

Häftiga maskiner, som lyfter tungt.
I den lilla hamnen rådde full aktivitet då båtklubben verkade ha anlitat en kranbil för lyfta upp båtarna till vintervila. Lite sorgligt kändes det dock denna dag, när vädret verkligen var som gjort för en tur på sjön. Som Morganägare har vi inte samma problem med att bestämma ett fixt datum för när säsongen anses vara slut. Blir det en fin öppetkörardag mitt i vintern så är det bara att gå ut i garaget och starta upp bilen. Om vi inte ställt av dem förstås.

Ola berättade att han var förtjust i sardiner, likadana Gustav V:s brislingar som jag brukar köpa.
Ja, där satt Ola och jag i godan ro och stoppade i oss allt från sardiner till rulltårta och chokladdränkta wienerbröd. Som pensionärer kändes det också ganska bra att studera när andra arbetade.
Klockan var nu nästan fem på eftermiddagen och vid den här årstiden mörknar det allt snabbare på kvällarna. Vi körde upp från Domsten och ut på stora vägen mot Helsingborg. På vägen dit mötte vi hela karavaner med alla de som skulle hem till Viken, Höganäs eller längre upp på kullahalvön. Alla hade bråttom och alla ville vara först samtidigt som avståndet till framförvarande bilar ibland var hur kort som helst. Inte underligt att det sker olyckor.
Ola och jag åkte, när vi passerat Helsingborg, saktmodigt och i vår egen takt, åter ut på the country roads, där trafiken är minimal och omgivningarna och stillheten är rogivande.

En sådan här dag är en lisa för själen!

onsdag 28 september 2016

Vi spelade Herrarnas Dag på Vasatorps GK

Ambitionen var att vinna, men vi slutade sist - 2016-09-24

Jörgen Kvant och jag skulle spela tillsammans under tävlingen. Redan på torsdagen hade vi, tillsammans med golfkompisen Håkan, varit ute och provspelat Tornament Course från tee 47, den tee vi skulle använda vid tävlingen. Eftersom vi normalt spelar TC från tee 57, så skulle det bli spännande att se vad vi kunde prestera från en främre utlagsplats. Tävlingsformen var bästboll slagspel och när vi kom in efter träningsvarvet kunde vi konstatera att vi hade gått banan på 69 slag netto. Ett resultat som förmodligen inte hade räckt till någon vinst, men var ganska hyfsat ändå.

En fin höstmorgon på Vasatorps GK.
Nu var det lördag och självförtroendet var ganska bra då vi både tyckte att vi var i hyfsad form.
För egen del så har säsongens resultat varit ganska nedslående, med endast ett fåtal rundor i närheten av 30 poäng. Detta har till viss del berott på att jag haft en fruktansvärd  s k yips, som resulterat i treputtar även från en meter. Men de senaste sex rundorna har jag både gjort en och annan birdie och lyckats få mellan 30 och 36 poäng varje gång.

Jörgen tränar sig i form.
Efter telefonsamtal med Jörgen under fredagskvällen, bestämde vi att vi skulle träffas på klubben vid åttatiden så att vi i lugn och ro kunde värma upp och slå några bollar på rangen. Vi slog väl cirka 50 bollar var och en och Jörgen tyckte det kändes bra med de flesta klubborna.

Penngreppet.
När vi ansåg oss klara på rangen var det dags att slå några chippar och inte minst träna lite puttning.
De fruktansvärda puttproblem jag haft hela säsongen har resulterat i att jag bytt grepp, från klassiskt till numera två olika grepp. De långa puttarna slår jag med vänster hand under den högra och de där korta, som jag hade panik varje gång jag skulle slå dem i hål, har jag börjat testa det s k penngreppet.
Att börja använda denna teknik var mitt sista desperata försök att komma ifrån ryckningarna i händerna vid korta puttar. Det känns visserligen inte alls bekvämt, men det fungerar faktiskt och yipstendenserna är helt borta.

Håkan försöker ingjuta självförtroende hos brorsan.
Alla tävlande skulle starta samtidigt klockan 1000. Det kallas kanonstart och de tävlande får starta från olika hål på banan, för att komma in vid ungefär samma tid till den gemensamma lunchen.
Men innan dess skulle vi äta frukost, något som ingick i tävlingsavgiften. Redan lite efter nio så började det bli allt varmare, varför frukosten kunde intagas utomhus, tillsammans med vår gemensamma golfkompis Håkan och hans bror.

P-O, Bengt och Jörgen ser förhoppningsfulla ut inför det första hålet.
Vi hade turen att starta på hål nummer 17, dit det inte var speciellt långt att gå. Här skulle vi också träffa det par som Jörgen och jag skulle spela tillsammans med. Det visade sig var två trevliga killar vid namn P-O resp. Bengt och som låg på ungefär samma handicapnivå som Jörgen och jag.

Håkan var den ende som hamnade på green.
Även Håkan och hans bror startade på samma hål som vi, varför vi kunde konstatera hur det gick för några av våra konkurrenter redan då. Det sjuttonde hålet är ett par trehål på omkring 125 meter och ett hål som vi sällan, av någon underlig anledning, lyckats få bra resultat på.

Jörgen hamnade inte alltid där det var tänkt.
När det var vår tur så hamnande ingen av oss på green. Men, vi låg i greenkanten och kunde chippa och tvåputta för fyra i. Inte bra, men inte någon katastrof heller. Spelet, de första nio, flöt på ganska bra för Jörgen och mig. Vi höll jämna steg med våra spelkamrater och ibland låg vi något för och ibland de.

Jörgen och P-O kontrollräknar scorerna.
Vi hade väldigt trevligt i bollen och kunde skämta hur mycket som helst med varandra. Jag menar golf handlar inte bara om att slå på en boll, det sociala inslaget är minst lika viktigt och har lika stor betydelse som resultatet för upplevelsen. Nästan i alla fall!
Med detta sagt så får jag väl försöka förklara varför vi inte lyckades vinna tävlingen, ine bara det vi lyckades komma förödmjukande sist.
De sista nio hålen kompletterade Jörgen och jag inte allas varandra. Gjorde jag ett par, så gjorde han ett par och om jag fick en dubbelbogey så gjorde han detsamma. Oflyt alltså! Samtidigt så gällde det motsatta för våra spelkamrater, som utöver detta, åtminstone i Jörgens och mina ögon, också hade en hel del tur.
Våra spelkamraters resultat blev 68 slag netto medan Jörgen och jag hamnade på 76. Det visade sig också, när vi träffade Håkan att även han och hans bror spelat dåligt och slutat på 72 slag netto, endast två placeringar ovanför oss. En tröst för ett tigerhjärta!

Om någon vecka är det Gåsatävling på Vasatorp, denna gång på Classic Course. Kanske Jörgen och jag gör ett nytt försök. Tävlingsformen denna gång är greensome, vilket innebär att vi slår ut var sin boll från tee, väljer sedan vilken av dessa vi vill spela vidare på och slår därefter vartannat slag på bollen. En sådan spelform gör att det är lätt att bli lite sura på varandra, när någon slår ett slag där bollen hamnar i en bunker eller tjock ruff. Denna risk föreligger också i allra högsta, eller kanske i ännu högre grad, också när du spelar med din hustru.

Ett dåligt resultat, men en mycket trevlig dag!

söndag 11 september 2016

A perfect day to go away in the Morgan.

Skillinge tur och retur - 24 mil - 2016-09-10
I fredags skickade jag några sms till Morgankompisar och undrade om de kände för en outing under lördagen. Ett snabbt svar kom från Anders i Skillinge, som föreslog att vi skulle göra visit hos honom och Gloria. Ola i Bjärred, som också var intresserad, beklagade att de inte kunde följa med då de var på väg till sin lägenhet i Frankrike.

Weidows hade nog redan varit ute en tur i sin Morgan.
Men, Eva och jag gav oss i väg i solskenet, vid halvelvatiden på förmiddagen och tillbringade omkring 90 minuter på mindre vägar innan vi parkerade vår Roadster på Weidows rymliga uppfart vid deras villa i Skillinge.

Eva och Putte.
När vi kom fram satt Gloria redan och väntade på en stol på uteplatsen. Anders hade hon skickat iväg för att köpa kaffebröd, ett initiativ som vi uppskattade. Under tiden vi väntade på Anders passade Eva på att bekanta sig med familjens franska bulldog Putte. En vänlig själ mot människor, men lär avsky allt som finns inom hundsläktet.

Anders Lambo är förmodligen den nuvarande juvelen i kronan.

Tre av Anders MC som används för tillfället.
Snart hördes ett muller på gatan och Anders gled in i sin relativt nyinförskaffade gula Lambourghini. Anders är nog den mest motorintresserade person jag känner och har under årens lopp byggt upp ett stall med en hel del europeiska bilar och en mängd motorcyklar.

Trevlig liten grupp av fordon.
Nu är Anders inte den ende i Skillinge som är lycklig ägare till en Morgan. Här bor också Jonas Martin och hans fru Lena. Så fort Anders kom tillbaka  från sin köprunda ringde han till Jonas och berättade att Eva och jag hade anlänt. Och, det dröjde inte många minuter innan även Jonas rullade in på uppfarten en röd 4/4:a från 70-talet. Jonas och Lena ingår också i den grupp av Morganägare som under de tre senaste åren gjort en tredagars Morganutflykt varje år.

Perfekt utsmyckning i vardagsrummet.
Det var inte så längesedan vi träffades senast, då det bara var cirka tre veckor sedan vi alla deltog vid den svenska Morganklubbens 50-årsjubileum i Tylösand. Men, trots det hade vi mycket att avhandla.
Vi fortsatte snacket inne hos Weidows, där vi bjöds på kaffe och wienerfläta.
I vardagsrummet stod en glänsande mortorcykel av märket Velocette uppsställd, som ett smycke, vid sidan av den öppna spisen. Det är nog inte många som tillåts av sin äkta hälft, att släpa in ett motorfordon i möblerade rum. Men Gloria verkar faktiskt vara nästan lika fascinerad av bilar och mc, som Anders.

Att bo så här hade jag inte haft något emot.
När vi nu ändå var i Skillinge så propsade Jonas på att vi skulle åka vidare hem till honom och Lena för att gå husesyn och inte minst titta in i hans garage. Paret Martin bor i en alldeles underbar gammal gård med halmtak. Den har renoverats under många år och är i ett fantastiskt skick. Köket, med bjälkar i taket andades brittiskt lång väg och jag kom direkt att tänka på TV-programmet "Ett hus på landet".

Denna målning är underligt nog helt platt.
På en vägg, i anslutning till köket, hängde en tavla, som mer såg ut som en liten installation. I mina ögon ser det nästan ut som om man skulle kunna greppa glaset och ta ut det från den hylla den verkar stå på. Den påminner mig om när vi hade perspektivritning, när jag gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg. Vi hade en teckningslärare, som kallades för Masken, som bad oss rita en trappa. Hur jag än gjorde fick jag aldrig till det, medan några andra skolkamrater fixade det ganska lätt. En traumatisk upplevelse för mig på den tiden. Jag ville ju så gärna kunna, jag också.

Ett trevligt par.
Nä, nu var det dags för en kort garagerunda innan vi skulle bjudas på flädersaft och skorpor på altanen.
Jonas har ett fint garage, som är mycket större än vad som framgår av bilden. Här finns också kompisen till hans 4/4 nämligen en +4 av mycket senare datum. Det skymtar också en golfbag med klubbar mellan bilarna, vilket tyder på att Jonas understundom och med blandat resultat, precis som jag själv, plågar sig fram över 18 hål på golfbanan.

Eva gör sig klar för fortsatt färd.
Paret Martin skulle inom kort få gäster, varför Eva, jag och Weidows tyckte det var dags att tacka för oss och dra vidare. Innan vi åkte kunde jag emellertid inte låta bli att ta en bild på vår bil framför den pittoreska byggnad som även innehöll garaget.

I väntan på något att äta.
Konst, i detta fallet i form av fotografier.
Det var egentligen tid för oss att åka hem. När mörkret fallet är risken för att stöta på ett rådjur eller ännu värre ett vildsvin nämligen överhängande. Men, vi var också lite hungriga. Anders och Gloria föreslog därför att de följde oss en bit på vägen hem, för att tillsammans med oss ta något lätt att äta på ett ställe som heter Backagården. Det är verkligen en riktig oas, mitt ute på landet. Vi satt i ett inglasat jätterum där vinrankorna växte ända upp i taket och det fanns konst längs väggarna.

Dags för hemfärd åt var sitt håll.
Allt trevligt har ju som alla vet ett slut, så efter en halv timmes ytterligare bilsnack och lite planer för nästa års vårutflykt, tog vi avsked av varandra. Efter att ha embarkerat våra fordon vände vi nosarna åt var sitt håll och drog iväg.
På vägen hem mötte vi en Morgan i samma färg som vår. Vi vinkade naturligtvis och de i den mötande bilen vinkade ännu livligare. Registreringsnumret började på ENP, men när Eva kollade i matrikeln, som alltid finns i bilen, så fanns det ingen bil som började med dessa bokstäver. Då finns det två förklaringar. Den ena är att ägarna inte var medlemmar i klubben, vilket verkar på gränsen till osannolikt. Den andra, att ägarna nyligen köpt bilen, som då kanske dyker upp i den nya matrikeln.
Kul är det i alla fall att möta en Morgan på vägen, vilket verkligen inte händer ofta när vi är ute och spontankör i ensamt majestät.

Fler Morganturer väntar då väderprognoserna ser positiva ut!