onsdag 10 augusti 2016

Nya golfklubbor?

Custom fitting på Dormy i Helsingborg - 2016-08-04
De golfklubbor jag har idag har funnits i mig bag de senaste tio åren. Är det då dags att byta upp sig, frågar sig vän av ordning. Kommer jag att spela bättre med nya klubbor? Kanske inte, men det blir förhoppningsvis lite roligare. När man läser i golftidningar eller talar med golfkompisar får jag den uppfattningen att tekniken måste ha gått framåt på tio år, något som borde ha gjort dagens klubbor mer lättspelade och i bästa fall med egenskaper som leder till lite bättre längd. Detta, under förutsättning att klubborna passar just dig.
I något av de senaste numren av Svensk Golf uttalade sig en pro om att ALLA golfare borde göra en så kallad custom fitting. Min uppfattning är att det nog ligger en hel del i det. Jag minns själv när jag spelade mycket tennis hur stor skillnad det var på racketar där grepptjocklek, viktfördelning och strängningsvikten kunde variera mycket. Jag beslöt mig därför för att göra en custom fitting.

Dormys senaste butik.
Det var en regnig torsdag jag anlände till Dormy på Väla i Helsingborg vid lunchtid. Här skulle jag träffa Hampus, som bett mig att ta mina nuvarande klubbor med mig. Custom fitting görs separat för drivers och järnklubbor och jag hade valt att börja med drivern.

Här fanns gott om plats för uppvärmning.
Jag var på plats i god tid för att hinna "veva upp" mig innan jag skulle in i studion till Hampus, vilket han rekommenderat att jag skulle göra. Efter att ha värmt upp med några järnåttor, som är den klubba jag känner mig tryggast med, fortsatte jag med att slå några träfemmor och drives.

Lite som i en godisbutik.
När jag trodde att det var dags för mig i studion, så fanns det redan en kille där, i full färd med att testa järnklubbor. Det hade tydligen blivit något fel i tidsschemat, men jag hade ingen brådska utan gick omkring och tittade på det stora utbudet av klubbor som fanns i butiken. När det gäller klubbmärke har jag absolut inga preferenser utan är öppen för vilken klubba som helst som verkar passa mig bäst. Min nuvarande driver är en kopia av någon Pingvariant, som har tolv graders loft.
Den fungerar väl ok när den är på bra humör, men på senare tid använder jag den mycket sparsamt då den har en tendens att gå ganska mycket till vänster.
När det så slutligen blev dags för mig att komma in i studion, så tyckte Hampus, efter lite försnack, att jag skulle slå några bollar med min nuvarande driver. På Dormy använder man ett datorprogram och utrustning som heter TrackMan, som gör att man både kan se bollbanor och annat samt få information om en väldig massa värden, varav några är nästan obegripliga för en medelgolfare.

Hampus byter skaft och huvud i en flygande fläng.
Exempel på hur bilden ser ut efter ett enskilt slag. Detta lyckades jag slå rakt!
Jag har aldrig varit någon long-hitter, så en klubba som ger mig några extra meter hade ju varit trevligt att hitta. Utöver min egen driver fick jag prova Ping, Callaway och Cobra och efter varje enskilt slag med någon av varianterna kom det upp en bild på datorn som visade en massa värden.

Spridning och höjd med de olika klubborna.
Att stå och slå fyrtio slag med en driver under 35 minuter är ganska jobbigt. Efter hand tar både orken och precisionen slut, bollarna sprids och träffen blir allt sämre, något som framgår tydligt av ovanstående bild.
Efter att ha analyserat medelvärdena för de olika klubborna, avseende längd, höjd och en massa andra värden kom vi överens om att Cobran, med 11,5 graders loft, verkade vara den som passade mig bäst.
Idag, bara en vecka efter utprovningen, fick jag ett sms som berättade att den är klar för avhämtning.
Nu har jag inga jättestora förväntningar, luttrad som jag är, men jag har åtminstone en klubba som är den senaste versionen av drivers.

Men lite spännande ska det bli ändå!

torsdag 28 juli 2016

Min ICOM 765 fick ett nytt hem.

Ny ägare blev känd amatör i Helsingborg - 2016-07-23
Jag har haft den länge. Den köptes av mig av en radioamatör som är en stor DX-are, SM7DZZ heter han. Innan köpet av 765:an var min dåvarande rig också av märket ICOM, men då en 720. Vid första anblicken av 765:an så föll jag för den direkt. Problemet var förstås att övertala hustrun om nödvändigheten av att byta station, men efter lite lock och pock så gick det bra.

En riktig arbetshäst.
För ett antal år sedan köpte jag en splitter ny ICOM 756 PRO III av Swedish Radio Supply i Karlstad. Varför vet jag egentligen inte, det var väl förmodligen mest för att få något nytt för att hålla intresset för hobbn vid liv. Så här i efterhand vill jag nästan påstå att 765:an egentligen inte saknade någonting för mina behov. Den har stora rejäla reglage och inte en massa menyer att hålla reda på samtidigt som den aldrig lämnade mig i sticket i form av en massa problem. I mina ögon jämför jag den med en Volvo 240, den bara gick och gick och gick.
Men, nu hade den stått på en hylla i shacket i flera år och bara tagit plats. Under några år kollade jag sporadiskt på DX-radio om det ev fanns någon köpesannons rörande en 765:a, men hittade aldrig någon. En som kollar DX-radio nästan dagligen är min kompis SM7BHH, Enock. En dag ringde han och berättade att en radioamatör i Helsingborg, som han kände väl, var på jakt efter just en 765:a. Det skulle enligt Enock vara en rekorderlig person med många år inom hobbyn. Visserligen är merparten inom radioamatörkåren rekorderliga personer, men det finns, som ni vet, alltid några ruttna bär i en full korg.

Stig ritar och berättar.
Jag skickade därför ett mail till Stig, SM7DYZ, och berättade att jag hade en sådan station som han var på jakt efter. Några dagar senare bestämde vi att han skulle kom hit och titta på stationen. Under alla de år jag ägt den, så har jag aldrig någonsin skruvat i den. Jag blir svimfärdig bara jag öppnar locket eftersom som jag, med min humanistiska bakgrund, inte begriper ett dyft om elektronik. Men, det gör Stig! Han har haft flera 765:or och förstår därför att uppskatta vilken fin och pålitlig rig det handlar om.
När två amatörer möts så brukar det bli väldigt mycket snack. Det blev det idag också! Av naturliga skäl har vi massor med gemensamma bekanta och minnen från allt från församlingsjakter och kommunjakter till de nattliga rag-shew QSO:na på 80 meter, där ett helt gäng amatörer deltog för att skryta om vilka nya skalper de tagit på banden under dagen. Jag vet inte om detta förekommer idag, men jag minns den tiden med väldigt mycket glädje.

En glad och nöjd Stig är sugen på att testa sin nye rig.
Vi kom överens om ett pris, Stig och jag, och när han ändå var på gång så köpte han även mitt 30 A powersupply från Svebry.
Efter mycket snack och kaffedrickande packade vi så in prylarna i Stigs bil. Någon test av stationen hade vi inte gjort hos mig utan detta skulle Stig göra när han kom tillbaka till sitt eget shack i Helsingborg. Jag hade ju inte kört med stationen på flera år, så även om den fungerade perfekt när jag satte den åt sidan, så vet man ju inte om något gått sönder, torkat eller på annat sätt tappat stinget när den stått oanvänd.

Men, jag hade inte behövt vara orolig, för dagen efter fick jag ytterligare ett mail av Stig där han berättade att allt var OK. Det enda var ett det interna batteriet var lite svagt, något som han tydligen själv fixade till.

En bra dag för två nöjda radioamatörer!

tisdag 19 juli 2016

Morganutflykt med mål.

Helgas Hamnkrog i Ålabodarna - 2016-07-19
Vår Mr Brum hade inte varit ute ur garaget på nästan en hel månad varför det fanns all anledning att låta honom lufta sig i julisolens glans.

Eva redo för en runda i vår Roadster.
Eva har två veckor semester varefter hon direkt där efter går i pension. Så nu lär vi få tid att både spela golf, som Eva ofta prioriterat när helgvädret varit fint, och åka Morgan. Nu hör det till saken att vi ska spela golf både imorgon och på fredag, så någon måtta får det vara och därför blev det en utflykt i en bil utan tak idag.
Normalt sett vet vi aldrig vart vi ska åka, men idag hade faktiskt Eva enväldigt bestämt att vi skulle ta en sväng till Ålabodarna. Men, vi startade med att köra ner till Barsebäcks Hamn, med en svag förhoppning om att få en glimt av Henrik Stenson, som har ett hus där. Det fick vi inte, men som en liten tröst såg vi hans fru Emma, som var ute och promenerade med den yngsta flickan.

Här lämnade vi Mr Brum.
Vi vände tillbaka och körde längs med havet och förbi Barsebäcks Golfklubb och vidare mot Häljarp. På lite småvägar fortsatte vi sedan vår färd mot Glumslöv och Ålabodarna. När vi kom ner i Sundvik så smalnar vägen, vidare fram genom Ålabodarna, av väldigt mycket och vid ett möte fick vi faktiskt backa för att en bred, fet SUV som inte var artig nog att lämna plats för en sofistikerad engelsman. Att hitta en parkeringsplats verkade också omöjligt, men till slut ställde vi oss mellan ett par andra fordon, vars förare nog också förfallit till civil olydnad.
Vi har kört igenom den lilla fiskarbyn vid ett flertal tillfällen, men aldrig hittat någonstans att ställa bilen, varför vi fått nöja oss med att insupa atmosfären av byn.

Ser ut som en servering?
Men idag tog vi en promenad. Eva var ganska säker på att det skulle finnas en glasskiosk här, vilket det också gjorde. Vad hon däremot inte visste, eller åtminstone inte nämnt för mig, var att det även fanns ett etablissemang vid namn Helgas Hamnkrog.

Här kunde man beställa mat.
När vi gick där mellan de gamla fiskebodarna upptäckte jag plötsligt något som såg ut som en servering. Inledningsvis var jag helt inställd på en glass, men eftersom klockan var mer än en timme över lunchtid så började det att kurra i magen efter något rejälare.

Enkelt men funktionellt
Menyn innehöll rätter från 50 kronor upp till 200, så det fanns något för varje plånbok. Som fattigpensionär beställde jag fish and ships, modell större, för 70 riksdaler med Eva slog till på en fisksoppa.

Mycket mindre än t ex Mölle, men också betydligt lugnare.
Men det var glass vi faktiskt hade åkt hit för, så det fick det bli till dessert. En Magnum har jag inte ätit på långa tider, så det fick bli en sådan för min del. Här satt vi, Eva och jag, på pirkanten, med var sin glasspinne och drömde oss bort över havet. Det enda som skymde utsikten mot Danmark var ön Ven, som ligger rakt utanför Ålabodarna.

Livskvalitet!
Själv blev jag lite drömsk när jag upptäckte en lokal fiskare i sin lilla båt. Han var helt ensam och höll, lugnt och metodiskt och utan stress, på att sätta något nät utanför hamnen. Det såg så väldigt rofyllt och avkopplande ut.

Kör oss tillbaka hem!
Vi hade kunnat sitta där en lång stund och titta på den ensamma mannen i sin båt och filosofera vidare över livet. Men, vi tyckte att det fick vara nog med drömmar och bestämde oss för att åka tillbaka till verkligheten i Löddeköpinge, där jag lovat gräva upp ytterligare några av våra egenodlade potatis.

En fin dag tillsammans alla tre, Eva, jag och Mr Brum!


tisdag 12 juli 2016

Regn, sol, regn och sol igen.

Engelskt väder på årets Sofiero Classic - 2016-07-03
Det blev att vi körde Audi och inte Morgan, Eva och jag. Vi hade inte anmält oss och det regnade. Men, precis som förra året hade våra kompisar Catarina och Gunnar fixat två fribiljetter, som de generöst erbjöd oss. Kan man som fattigpensionär spara in 320 kronor på inträdet så öppnar det möjlighet för mat på bordet ytterligare några dagar.

Intresset var stort.
Grindarna öppnade klockan tio och vi anlände kanske en halv timme senare, men redan då så var parken full av, bilar naturligtvis, men också av besökare.

Min sonson Elias senaste favoritbilar.
Elias, mitt yngsta barnbarn av det manliga släktet, är vid snart sex års ålder, redan en extrem bilnörd.
Allting har handlat om bilar, ända sedan han var i treårsåldern. I början var han nöjd med i stort sett vilken modell som helst. Och, de modeller som jag köpte var i stort sett alltid av engelskt ursprung. Han, precis som lillasyster Sarah, är också väldigt förtjust i min Morgan, men på senare tid har Elias fått andra böjelser. Nu är det Corvette och Lambourghini som gäller. Min förhoppning är dock att han, i takt med att han mognar, kommer att få en större insikt om charmen med de engelska fordonen.

Tunga artilleriet och...
...hårdföra soldater.
Vårt besök på Sofiero inleddes med att vi tog oss upp på den s k fotbollsplanen. Här fanns en salig blandning av både bilmärken och aktiviteter. Bland annat verkar intresset för det militära, inte minst det amerikanska, vara en växande trend. Här hittade vi entusiaster i såväl amerikanska uniformer och fordon som svenska motsvarigheter. Till exempel var FRO på plats med ett antal radiofordon, som till exempel den Volvo som med militärspråk kallas för en 9033:a. En sådan har jag tillbringat mycket tid i under mina lumparår, som signalist. Något som säkert bidrog till att jag senare blev radioamatör med signalen SM7CQY.

Morris Minors och Woodies.
Här uppe på fotbollsplanen hade Svenska Morris & Wolseleyklubben satt upp ett rejält tält. Mycket lämpligt med tanke på det högst varierande vädret. Här satt Bertil Persson, som producerar klubbtidningen The Morris Post, tillsammans med fru Ströberg och käkade pasta, tror jag att det var.
Framför tältet stod en imponerande samling Morris Minors, ett märke jag känner lite speciellt för. Jag är nästan uppväxt i sådana fordon eftersom mina föräldrar ägde sex sådana efter varandra när jag var barn. Hur många gånger sov jag inte i baksätet, med en filt över mig, när vi var på väg hem till Åstorp efter att ha besökt släktingar i Helsingborg.

Så här prydliga kunde man nog se ut när det begav sig.
Sofiero Classic har med åren blivit lite av en svensk miniversion av den engelska Goodwood Revival, men många människor uppklädda i tidsenliga kläder.

Vanlig syn förr i världen, när telefonerna var svarta och tunga.

Förmodligen återställd till sin forna glans av ett gäng entusiaster.
Här på fotbollsplanen hittade jag också två riktiga pärlor. Båda var renoverade till nyskick. Den ena var en PV Duett Televerksbil, där förmodligen en före detta televerksanställd var mannen bakom renoveringen. Bilen var inte bara i ett extremt fint skick, den innehöll också det mesta av den utrustning, som den gjort under sin aktiva tid.
Den andra var en brandbil från 30-40-talet, som tillhör Kågeröds frivilliga brandkår. Även den var utrustad med det material som behövdes för en utryckning på den tiden.

En lite extra uppklädd MGTD.
Två välkända MG-profiler - Ronnie Palmkvist och Sören Hammer.
Borta vid MG-avdelningen var det, som vanligt, ganska tätt med bilar. Som tidigare medlem i klubben träffade jag naturligtvis också en hel del gamla kompisar och andra bekanta. Att träffa de här människorna, som man delar så många gemensamma minnen med, är minst halva nöjet med att besöka den här typen av träffar.

Hur ofta ser man en sådan här?
Under regnskurarna sökte vi skydd i MG-tältet, där minglandet pågick intensivt. Men, under nästa uppehåll drog Eva och jag oss ner för att titta på allt som försiggick på gräsmattorna framför slottet. Här sprang vi på en bjässe till engelsk bil, en Lea Francis. Det är en stor pampig bil som har alla de engelska attributen som är karakteristiska för dåtidens engelska bilar, nämligen instrumentpanel av ädelträ och läderklädda säten.

Austin Healey 100 från 1954.

Att detta är en riktig kultbil framgår av utropspriset.
Den här dagen skulle det också hållas en bilauktion av auktionsfirman Lauritsen Ett antal både motorcyklar och bilar skulle auktioneras bort till hugade spekulanter med feta plånböcker. Information om ungefärligt förväntat pris fanns, tillsammans med information om fordonet, nerskrivet på anslag i anslutning till fordonen. Vi stannade till en stund och lyssnade när några av dem auktionerades ut och faktiskt verkade bli sålda.

Välklädda damer som säkert deltagit i den annonserade hattparaden.
Nu hade vi sett oss mätta på både bilar och människor och beslöt oss för att dra vidare i vår Audi i riktning mot Löddeköpinge. Det var som vanligt golf på TV och jag ville hinna se upplösningen på den sista rundan. Flera svenskar var ju med.

Vi hemkomsten gick jag in i garaget och umgicks en stund med vår Morgan!

tisdag 28 juni 2016

Morganrunda i fint sällskap

David Consitt och hans Tornado - 2016-06-25
När jag, som vanligt, inte vet var jag ska köra så brukar jag inleda med att våldgästa några andra, som delar mitt intresse för bilar. Denna gången tittade jag in hos Consitts i Kvärlöv. Efter att ha svängt in på gården stod jag helt plötsligt nos mot nos med David Consitt och hans son Magnus i Davids Tornado, som också bestämt sig för en åktur i det enormt varma vädret.

David och sonen Magnus Consitt.
Tornadon påminner mycket om en Caterham eller Lotus Super Seven, men är bestyckad med en 3,5-liters Rovermotor på mellan 155 och 200 HK. David, som haft en mängd sportbilar tidigare och även kört banracing, köpte för något år sedan en Mazda Miata, i tron att även hustrun skulle uppskatta några turer med håret fladdrande för vinden. Miatan fick dock inte den uppskattning av hustrun, som David förväntat sig, varför han bestämde sig för att skaffa något "hårigare".

Magnus agerade fotograf för att även jag skulle komma med på bild.
Mitt förslag att åka en sväng via Knutstorp och vidare upp på Söderåsen föll i god jord. Själv var jag inne på att besöka Lotta på Åsen för en våffelfika, men visste inte riktigt var det låg någonstans. Vi stannade en stund vid Finnstorpa Dammar, som är en underbar komplentativ plats för intagande av en medhavd fika. Nu var vi inte rustade med något medhavt varför jag försökte googla på Lotta på Åsen på min mobil. Men, det visade sig att det inte fanns någon täckning för mobilen just där.

Svårt att få skarpa bilder när man kör.
När vi stod där och dividerade föreslog David att vi istället åkte tillbaka till Kvärlöv och fikade där. Förmodligen lika gott och inte minst billigare, vilket är fördelaktigt för mig och David, som båda är pensionärer nuförtiden. Vi fortsatt därför vidare upp mot och genom Stenestad för att därifrån åka ner mot Norra Vram och vidare ut mot Bjuv och Billesholm.

David ville gärna ha en bild på sin bil här...

...och det ville jag också.
I Billesholm ligger också Söderåsens Golfklubb, där Eva och jag var medlemmar under många år. När vi körde dit från Lödde passerade vi ibland Gedsholms Gods. Här är ett perfekt ställe att ta lite bilder på bilarna eftersom miljön inbjuder till det. Jag lotsade därför David och Magnus dit och bad dem parkera utanför huvudbyggnaden.

Han vill nog hellre ligga först.
Efter att ha tagit ett gäng bilder så fortsatte vi färden mot Kvärlöv, jag först, precis som jag varit hela tiden. Men när vi närmade oss Davids residens, så kunde han inte hålla sig längre. Jag hörde hur det mullrade bakom mig när han varvade upp sin V8 och drog förbi. Finns det något häftigare motorljud än det från en V8-motor?

Tornadon tillbaka i garaget.
Hustru Gun hade mycket riktigt kaffet klart när vi anlände så vi satte oss i deras mysiga berså för att diskutera huruvida vi skulle åka till Sofiero, där det är den årliga Classic Car utställningen, eller till
Knutstorp där årets Sportvagnsmeeting avhålls kommande helg.
Efter en fin tur som svalkade av våra svetta kroppar och gott kaffe tackade jag för mig och åkte hem för att hinna se de sista timmarna från golftävlingen i Tyskland.

Ännu en bra dag i livet!







måndag 20 juni 2016

På besök hos en Big Gun

SM7BHH Enock bjuder på lunch - 2016-06-17
Min salig mor var väldigt duktig på matlagning. En rätt, som hon lagade och som var, och fortfarande är, min stora favorit, är kålpudding. Men, varenda gång jag beställer kålpudding på någon restaurang, så blir jag nästan alltid besviken. Den mesta kålpudding som serveras som dagens rätt idag, består oftast av en fem centimeter tjock bit kompakt köttfärs där man lagt ett ynka tunt lager med kål ovanpå. I min, eller rättare sagt min mors, bok stod det att kål och köttfärs skulle varvas eller blandas ihop, vilket resulterade i en saftig och porös rätt sm smakade ljuvligt.

Come and get it!
Enock i Hörby är en radioamatörkompis som jag känt i många år. Vi talas vid nästan dagligen på telefon och en dag kom det här med kålpudding upp på tapeten. Min uppfattning om hur en kålpudding bör tillagas delas helt av Enock, som berättade att han gör just på det sättet. Han fortsatte, lite skrytsamt, med att påpeka att han faktiskt var ganska bra på just det här med kålpudding. Jag kontrade med att jag faktiskt nästan är expert på området efter att, på ett näst intill vetenskapligt sätt, ha testat kålpudding på restauranger under flera år.

Jag fick dock ta först.
Nu var det på det viset att jag, mer eller mindre, krävde att få ge mitt utlåtande om hur Enocks kål-
pudding stod sig i konkurrensen med, dels min mors variant, dels med alla de restaurangers versioner som jag ätit mig igenom. Nu drog Enock öronen åt sig en aning, men efter minst ett års tjatande och påpekande så ringde han i torsdags och sade att det var dags att proväta. När jag anlände lite för sent enligt Enock, så var allt klart för att sätta oss till bords. Vi åt en stund under tystnad, men efter ett tag kunde Enock inte bärga sig utan frågade vad jag tyckte. Jag berättade då för Enock att min mor alltid har sagt att man ska tala sanning, så det var jag faktiskt tvungen att göra. Efter den kommentaren tittade han lite osäkert på mig, men lugnade ner sig när jag sade att jag tyckte hans kålpudding var i minst samma klass som min mors. Och kanske till och med strået vassare då Enocks variant hade försetts med lite ost överst. Gott som tusan var det och efter att ha "svängt" tre gånger kände jag att jag ätit mer än jag borde. Inte nog med det, efter varmrätten tvingade han i mig färska jordgubbar och vispgrädde.

Enock har ett imponerande shack.
Efter den mäktiga lunchen drog vi oss tillbaka till Enocks shack. Ett shack kallas det rum där en radioamatör har all sin utrustning, utom antennerna, som han både behöver och inte behöver för att utöva sin hobby. Enock är en välkänd DX-are i amatörradiokretsar och har massor av utmärkelser, inte minst Honor Roll No 1, vilket innebär att han har haft kontakt med och fått konfirmerat alla de omkring 340 länder som finns i amatörradiovärlden. Sina 88 år till trots kör han alla tänkbar moder, som RTTY, Satellit, PSK, CW och SSB samt tar ner väderbilder med mera.
Idag skulle jag hjälpa honom med att ansluta sig till Facebook. Många av hans vänner finns där samtidigt som det finns flera grupper där man diskuterar amatörradio och tipsar om aktuella DX.
Detta tog en liten stund eftersom Enock använder PC medan jag är Macanvändare.

Inte nödbedd när det handlar om bakelser och kakor.
Även om jag fortfarande var mätt och belåten så var det nu dags för kaffe i Enocks uterum. Både han och jag är glada för sötsaker och naturligtvis kom jag inte tomhänt hem till honom, som var så snäll och bjöd på kålpudding. Princessbakelse är både Enocks och min favoritbakelse, så därför hade jag med mig sådana plus var sin ytterligare kladdig kaka.

Fågelnät över jordgubbslandet.
Utöver amatörradion är Enock ständigt igång med att underhålla villan och inte minst med sin trädgård, där hans odlingar ger honom årsbehov av både grönsaker och bär. Eftersom Eva och jag också hängt på trenden med att odla i pallkragar, så var jag tacksam för en hel del tips jag fick av Enock.

Att han är glad för blommor går inte att ta miste på.
Det är alltid intressant att komma hem och slänga käft med Enock. Vi har många gemensamma bekanta inom radiovärlden, både i Sverige och utomlands, samtidigt som vi bråkar lite om vem som är bäst på att köra DX och öar. När det handlar om DX så leder Enock, men när det gäller öar, så ligger jag steget före, trots att jag varit väldigt inaktiv de senaste åren. Och, det sista gillar han inte!

Jag ser fram mot fler luncher med kålpudding!

torsdag 16 juni 2016

Klassresan 2016

Tretton runt bordet - 2016-06-13
Det började redan 2007. Då var det förutom Göran Martelius ytterligare två som åkte över sundet för att äta och dricka gott på Gästis, som ligger på Axeltorvet i Helsingör. För min egen del så var det bara andra gången. Det var förra året som Berne Jönsson kontaktade mig och berättade om de här reunions, som pågått under flera år och undrade om jag ville följa med. Självklart ville jag träffa gamla skolkamrater igen och gernom mitt deltagande då så fick därför en inbjudan även i år.

Göran M, Björn, Rolf, Göran J, Karl-Olof och Tomas...

...samt till höger även Ragnar.
Som traditionen bjuder så brukar det åkas med den Sundsbuss som avseglar kl 1200 från Helsingborg. I god tid före träffas alla, antingen utanför eller inne i vänthallen, beroende på vädret.
Min gamle kompis Thomas Pyk var med för första gången och presenterade sig med namn för alla.
Kanske var han lika konfunderad över vem han hälsade på som jag var förra året. Vi har ju trots allt förändrats en aning efter de 49 år som gått sedan vi tog studenten. Tråkigt nog fanns det inga tjejer med i år, vilket vi måste ändra på till nästa år när vi firar jubileum.

Björn och Göran i förgrunden samt Tomas B, Ragnar och Thomas P i bakgrunden.
Göran J och Göran M.
Det var svårt att hitta några sittplatser för hela gänget i någon av salongerna. Eftersom det inte regnade så samlades vi istället uppe på däck där minglandet var intensivt.

Kronborgs Slott, ett välkänt kulturminne vid stranden i Helsingör.
Åker man till Danmark är det brukligt att dricka öl och eller gammeldansk. På båten erbjuds självklart dessa drycker i parti och minut. En hel del av dagens deltagare utnyttjade detta tillfälle redan på färjan, medan undertecknad fick nöja sig med att titta på och mingla vidare med andra som också var vita denna dag.

Nästan som i Gamla Stán.
Vid ankomsten drog vi oss, i mer eller mindre ordnade former, upp i de pittoreska gränderna, i riktning mot Axeltorvet. Vid förra årets besök minns jag att vi satt ute under parasollerna och inmundigade vår mat och dryck. Denna junidag var det emellertid ingen sommarvärme att tala om. Tack vare en förutseende Göran M, som hade bokat bord inne i restaurangen, slapp vi sitta ute och frysa. Tur var det för det var alldeles fullt av folk där när vi anlände vid 13-tiden.

Intimt så det förslår.
Trångt blev det också när Tomas B, Thomas P och jag själv slog oss ner vid ett bord avsett för två. När vi fått in våra torveplattor, öl och de snapsar, som några av mina bordskamrater beställt in, så fick vi placera vissa saker i fönsterkarmar och på bänken vi satt på, för att få plats med allt. Och, speciellt billigt är det inte heller. För en torveplatte och en öl fick jag betala drygt 300 SEK, vilket är ganska mycket för en fattigpensionär. Tur att det inte händer så ofta!

Thomas Pyk och Tomas Bjurland.
De två Tomasarna, som jag delade bord med, var nog de som jag umgicks mest med under skoltiden. Vi brukade vara fyra grabbar och fyra tjejer som ständig var tillsammans, ofta också efter skoltid, detta utan att vi hade några relationer utan vi var bara ett kul kompisgäng. Var de flesta av dessa tjejer har blivit av har ingen av oss någon större koll på även om en av tjejerna, Lisbeth, finns med på Stay Friends.

Resten av gänget inne på Gästis.
Det blev naturligtvis mycket snack om gamla minnen och lärare. Dock var det svårt att föra en konversation med mer än några få, när vi var inne i restaurangen, både på grund av avstånd och en ganska hög ljudnivå. Det bästa tillfället att tala med varandra var faktiskt på resorna med färjan.

Ett rikt utbud av starksprit.
I Danmark är spriten avsevärt billigare än i Sverige, samtidigt som antalet försäljningsställen ligger betydligt tätare än i vårt land. Detta gick inte att ta miste på när vi promenerade genom gränderna ner till färjeläget. Det var därför ganska givet att inhandla en eller annan butelj av sin favoritalkohol när nu tillfälle gavs.

Hela gänget, utom jag som tar bilden.
Tillbaka på färjan var det för en del dags för ytterligare en öl, gammeldags eller ett glas vin. Ja, varför ska man inte ta tillfället i akt när spriten är billig och ingen ser en?
Nästa år är det 50 år sedan vi tog studenten på Helsingborgs Handelsgymnasium. Detta kommer att firas lite extra på något sätt. Hur, var och när är det ingen som vet, men Tomas Bjurland blev enhälligt vald till evenemangskreatör, ett arbete han tog på sig utan protester.
Förhoppningsvis kan vi locka med ytterligare jubileumsstudenter och inte minst några av tjejerna!

En riktigt bra dag i trevligt sällskap!