lördag 30 april 2011

Renoverad startmotor på hyllan

Morganen återställd - 2011-04-12
Som jag skrev om i min tidigare blog -Morganen hos English Car Care - så visade det sig att startmotorn på min Morgan var riktigt risig, där bland annat en bussning i bakändan bara försvunnit. Inte konstigt att den var svårstartad! Nu hade jag ju visserligen en renoverad startmotor på "mitt lager" i garaget, men jag ville ha den trasige renoverad för framtida bruk. Som jag skrev så fick jag rådet av Steve Pike på English Car Care att lämna in den för renovering hos Auto Mekano i Landskrona. Nu för tiden har man ju ingen aning om vad sådant kostar, så jag var lite bekymrad när jag skulle hämta ut den.

Nyrenoverad startmotor för att användas
när diton går sönder på min TR2:a.
Jag får väl säga att jag blev lite positivt överraskad när jag  hämtade ut en nyrenoverad och målad tingest och påbjöds att betala 825:-.

Provtur med Moggen - 2011-04-12
Efter besöket i Landskrona promenerade jag ner till Steve och grabbarna på English Car Care (www.englishcarcare.com) för att hämta min Morgan.

                                                             Morgan +8 - vill jag ha!!!!

Det är alltid kul att komma dit, för det finns ständigt en massa intressanta bilar att beskåda. Men även deras egna servicebilar är lite udda.

                                                                      Jagga pick-up

Hur många gånger har du till exempel sett en Jaguar XJ6 pick-up? Ingen dålig bil att köra och hämta motorer och växellådor med, eller hur.

                                                                  Snygg reklampelare!

Deras Morris van går heller inte av för hackor, tycker jag.  Inne i hallen finns också en hel drös med fina Rolls-Royce och Bentleys som man kan gå och lukta i om man vill.
Det är kul att gå och snacka med grabbarna i verkstaden och se när de jobbar, men att stanna för länge ville jag inte då jag är rädd att jag stör dem i arbetet.

Jag tog därför plats i min +4 och drog en repa på en fem-sex mil och insöp vårens färger och dofter. Det finns inte mycket som slår att köra en runda with the top down en fin vårdag med strålande sol och hyfsad temperatur. Tycker jag i alla fall!

torsdag 28 april 2011

Köpte klubbor till Max på Ättekulla Golf

Ny golfträning - 2011-04-26
Tisdag igen och dags för ett nytt träningspass för mitt barnbarn Max på Höganäs GK. På vägen till Viken, där jag skulle hämta Max klockan 16:00, tog jag emellertid och besökte Ättekulla Golf (http://www.attekullagolf.se/) för att titta på golfklubbor till Max. Jodå, det fanns juniorset i olika storlekar, så det var bara att hitta en längd på klubborna, som passade Max.


Kompeltt set för en fin liten kille.
Lars visade tre olika golfset bestående av golfbag, en träklubba (metall naturligtvis) en kombinerad järnfem/järnsex, en kombinerad järnsju/järnåtta, en wedge och en putter. Ett av seten verkade vara perfekt, så det blev ytterligare ett köp hos min hovleverantör, när det gäller golfutrustning.

En nöjd Lars, som gillar när det är full rulle i butiken.
Det var kul att träffa Lars och Agneta igen och samtidigt upptäcka att det var fullt med folk i butiken. Det känns säkert skönt för dem efter flera månaders stiltje på grund av den ihärdiga vintern.

Agneta fullt upptagen med att montera
en fjärrstyrd elvagn till en kund.
När jag stod och väntade på att få betala, så var både Lars och Agneta väldigt upptagna med kunder, så Lars tyckte att jag kunde komma in och betala vid ett annat tillfälle.
Så det var bara att åka vidare. Det var lunchdags och jag skulle ha ett lunchmöte med min kollega Bo-Ingvar Svensson, som driver Landsbygdens Hus AB (http://www.landsbygdenshus.se/). Han hade tagit fram ett nytt huskoncept och ville diskutera text och bilder till en powerpointpresentation, som han ska använda vid möten med kommuner samt vid föredrag på Rotary och i motsvarande situationer. Efter intagande av bruna bönor med fläsk på Vasatorps Golfklubb körde vi ett idépass med kaffe på restaurangens uteservering.

Snart var det dags att hämta Max i Viken. Han hade till förra träningen visserligen fått tre nya klubbor av sin pappa Olof, men vid hans träning upptäckte jag snabbt att de var lite för långa för Max. Något som inte gör det lättare för en liten kille, som säkert växer ikapp dem med tiden. Max tog med sig sina tre klubbor i bilen när vi körde iväg. Vid framkomsten öppnade jag bagageluckan där både min och Max bag låg och han frågade varför det var två bagar i bilen. Jag berättade då att jag ville överraska honom med en lite för tidig födelsedagspresent (han fyller år i juli) och plockade fram hans bag till honom. Han öppnade dragkedjan och såg då de fem inplastade nya klubborna och ögonen tindrade på honom.


En stolt, liten blivande golfare.
Nu hade även han, precis som alla de andra barnen i gruppen, ett eget golfset.
För Max del var det här det tredje träningstillfället, som idag skulle handla om bunkerslag. Slag från bunkrar är svårt för oss som spelat länge och hur skulle det då upplevas av dessa småttingar?


Max får instruktioner av tränaren.
Hur som helst så fick den lilla gruppen tillbringa närmare en timme med att försöka få upp bollarna ur "gruslådan". Att det inte var lätt kunde jag konstatera, där jag satt och betraktade dem i en stol på klubbens altan. Av 25 försök så lyckades Max få upp tre eller fyra bollar och jag var nästan övertygad om att det här nog inte var så roligt.
När träningen var slut så sade jag till Max att "nu går vi till ranchen och slår några riktiga slag, för det här med bunkern var väl inte så kul." Men han tyckte inte alls att det hade varit tråkigt och berättade stolt att han lyckats slå upp flera bollar till greenen, som låg framför bunkern. En tålmodig kille, verkar det som.
Vi gick i alla fall till bollautomaten och pyntade i två tior och ett 40-tall bollar hamnade i hinken. Max fick sedan prova alla sina nya klubbor, inte minst den nye metallspoonen.


Kolla vilken swing han har!
Jag satte upp bollarna på en peg och Max fick skicka iväg dem så långt han kunde. Det gick ganska bra och efter ytterligare tre kvart var det dags att åka tillbaka hem till Viken, då Max pratade om golf och sina nya klubbor hela vägen.
Jag har fått mig berättat att det är mor-och farföräldrarnas privilegium att skämma bort sina barnbarn!

fredag 22 april 2011

Soppatorsk i Mörarp

Triumphutflykt med Vikendestination - 2011-04-21
Strålande sol, cirka 20 grader, Trajjan var nyvaxad och rundsmord och Eva var ledig.
Vi har använt våra bilar alldeles för lite de senaste åren, framförallt på grund av ett intensivt golfspelande. Så eftersom vi hade tre dagar golf inplanerade under påskhelgen kände vi att det idag var dags att lufta vår TR2 och kolla att allt fungerade som det skulle.
Vårt mål var Viken, där vi skulle hälsa på dottern och hennes familj samt störa några golfkompisar i deras trädgårdsarbete. När vi är ute med "di gamle" åker vi aldrig genom Helsingborg eller andra städer, utan föredrar småvägarna ute på landet. Där är trafiken lugnare och vi kan köra i vår egen takt. Visst är det kul att kört fort ibland, men när man kör öppet så är 70-80 km i timmen väldigt behagligt.
Vår TR2 gick perfekt och det dova ljudet från avgasröret var som skön musik i mina öron.
Som alla med gamla bilar känner till så växlar ofta bensinmätarens visare mellan full och tom tank. Så även på min TR2. Men på vår 54 års modell finns faktiskt också en trippmätare och den visade att vi kört cirka 30 mil sedan senaste tankningen. Eva tyckte emellertid att vi borde tanka, så att vi inte blev stående någonstan, men jag sade till henne att det var lugnt.
Efter några timmar i Viken, där barnbarnen badade i den 10-gradiga poolen samt besöket hos våra golfkompisar så var det dags att återvända hem.
Vi tog samma väg tillbaka via Döshult, Ödåkra, Fleninge och vidare söderut. Vädret var fortfarande perfekt, men det hade blivit lite kyligare då solen gått i moln.
Då händer det! Mitt i Mörarp, mitt emot den NEDLAGDA bensinstationen, så blev det bara stopp.
.

Tur det var fint väder!
"Vad var det jag sa", sa Eva. Jag kunde snabbt konstatera att vi kört soppatorsk. "Det är ingen fara", sa jag, "det finns säkert folk som stannar, när de ser att vi står här vid kanten, eller så får jag gå runt och fråga lokalbefolkningen om de har en reservdunk i sina bilar". Ingen stannade och ingen i den tysta lilla byn hade någon resrvdunk i sina bilar.
Vid en förfrågan i korvkiosken, intill den nedlagda macken, fick jag reda på att närmaste bensinstation fanns i Bjuv. Lite långt att gå
Vad göra? Det fanns inget annat alternativ än att ringa och be någon om hjälp. Den person som bodde närmast var min dotters svärfar, som huserar i Vallåkra. Han kör bensingräsklippare och brukar ha en dunk bensin till hands för detta ändamål. Men där var det ingen som svarade på telefon. Ja, då får vi ringa vår som Jonas. Han råkar just nu vara gräsänkling efterson hans hustru Anne är hemma i Frankrike och besöker sina föräldrar. Men, är någon gräsänkling är de oftast inte kontaktbara. Vår sista chans var att ringa Evas syster Åsa och hennes man Mats, som bor i Helsingborg. Där fick vi svar. Mats hade tagit två påsksnapsar, men Åsa var talbar. Och hon är aldrig den utan lovade att komma så fort de fyllt upp en femlitersdunk med bensin.
Släktingar är bra att ha i närheten!


Eva verkade, av någon anledning, vara ganska uttråkad.
Nu var det bara att vänta. Det var alldeles tyst i den lilla byn, det vara bara en och annan som stannade vid korvkiosken för en korv med bröd. Polisen kom förbi, men stannade inte. De flesta som passerade vår bil bara tittade på oss och bilen och log.
Fem minuter efter att vi kontaktat Åsa och Mats ringer Ingemar i Vallåkra upp och berättar att han har en bensindunk i garaget. Typiskt! Nu var ju redan Åsa och Mats på väg. Han kunde för fan ringt tidigare!
Efter cirka 30 minuter så anlände Åsa, med Mats i släptåg, och kunde ta oss ur vårt lilla dilemma.
På macken i Bjuv, dit vi körde för att tanka, gick det i 54 liter bensin. Det blev drygt 750 spänn som Eva fick betala med sitt kort. Själv hade jag, lämpligt nog glömt plånboken hemma!
Men, Trajjan kan väl inte dra två liter milen!

onsdag 20 april 2011

Med barnbarnet på golfträning

Max börjar på golfkurs -2011-04-12
Mitt äldsta barnbarn, Max, är nio år, men fyller tio i sommar. Det är en perfekt ålder att börja bekanta sig med golfspelet. Eftersom jag hade tagit med Max till Ättekullagolf (http://www.attekullagolf.com/) för någon månad sedan och han då visade ett visst intresse, så anmälde jag honom till en golfkurs för juniorer på Höganäs GK. Det ligger ju närmast Viken, där han bor.
Första träningstillfället, eller egentligen det andra då kursen började redan veckan innan, var tisdagen den 12:e april. Vädret var uruselt, det regnade och blåste och temperaturen var bara 6C. Efter harvande på drivingranchen en timme, så tänkte jag i mitt stilla sinne, att det här var nog inget han tyckte var kul.
Men ack vad jag bedrog  mig. Med vintermössa på huvudet, blåfrusen och med röda händer, så tyckte han att det här var jätteroligt. Ett ämne för golf, tänkte jag, eftersom det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder, som det heter för oss golfare.


Kolla vilken genomgång han har! Tänk om jag hade det.
Även om Max missade många bollar, så fick han också iväg en hel del. Det som förvånade mig var att han så snabbt fick klart för sig hur man ska swinga. Tänk om jag var nio år igen, vilken framtid inom golfen jag skulle ha då.

Chipp- och putträning - 2011-04-19
Ny tisdag och jag hämtade Max på fritis. Pappa Olof hade fixat tre splitternya klubbor till honom, en putter, en sandwedge och en järnsjua. Max var eld och lågor när, vi åkte iväg till Höganäs GK, där Hampus, sonen till klubbens pro Peter, skulle lära ungarna chippa och putta. Innan träningen började träffade jag Peter och undrade om han möjligtvis hade en golfhandske, som kunde passa Max. Och, jodå han trollade fram en liten handske och Max blev stolt när han tog den på sig. De andra kidsen har ju inte bara handske utan också bagar och i vissa fall en liten vagn. Det har jag tänkt att skaffa också till Max, men vill först kolla om han tycker det här med golf är något han vill fortsätta med.


Detta var kul men, som alla ungar, ville Max försöka slå lååångt.
Så ställde då Hampus upp alla barnen framför en övningsgreen och förklarade skillnaden mellan chip och pitch, hur slag med olika vinklade klubbor betedde sig och visade några slag varefter ungarna fick en massa bollar och började chippa mot de olika flaggorna på övningsgreenen.


Här är det puttningstävling som gäller.
När de hade provat på detta någon halvtimme fick alla kidsen gå in på green och samla ihop alla bollarna. Nästa delavsnitt handlade om puttning och Hampus visade hur det skulle gå till. Han delade sedan in gruppen i "tvåbollar", där varje par fick tävla puttning mot varandra. Den som låg längst från hål skulle alltid slå först och den som hade minst antal slag i hålet vann. När passet var slut klockan 1720 så frågade Max mig om vi inte kunde spela tillsamman. Jag förklarade då att det nog var lite tidigt att gå ut på den riktiga banan, men att vi kunde ha en chip- och puttävling på övningsgreenen. Deta tyckte han var OK. Så vi stod där och chippade och puttade och efter en halvtimme frågade jag om han ville åka hem. Så var emellertid inte fallet vilket resulterade i att vi var kvar ytterligare en och en halv timme innan det blev hemfärd. Han ville aldrig gå därifrån!
Det tolkar jag som positivt!

fredag 15 april 2011

Morganen hos English Car Care

Redo för bilprovningen - 2011-04-07



Nyvaxad och fin för att blidka bilprovaren.
Ja, det trodde jag i alla fall. Visserligen har min Morgan, under ganska lång tid,varit lite seg att starta, men sprungit igång efter lite krusande. Men när jag var hemma och "besiktigade" Peters vedskjul, med min Morgan, så fick jag inte igång den igen. Den är visserligen väldigt lätt att få igång med en liten knuff, men Peter ansåg att vi skulle använda startkablar för att försöka utröna om det var batteriet det var fel på. Med hjälp av batteriet i hans Merca så fick vi med svårighet igång Moggen. Peter, som är ingenjör, menade då att det kanske var något fel på laddningen.


Min hovleverantör när jag har problem.
Efter mitt resonemang med Peter åkte jag direkt ner till Steve Pike och hans medarbetare på English Car Care, här i Löddeköpinge. Jag lät motorn vara igång när jag gick in, för att inte behöva starthjälp när jag körde därifrån. Bo Hansson, en av delägarna, följde med mig ut med ett instrument. Han kopplade detta till batteriet och bad mig varva upp till 3000 varv. Med hjälp av intrumentet kunde han konstatera att, trots högre varvtal, så laddades inte batteriet.
Vi gick tillbaka in i verkstaden för att se när de hade tid att kolla vad som var fel. Min tid hos bilprovningen var imorgon, den 8:e, men de kunde inte titta på min Morgan förrän tidigast på tisdagen, veckan efter.
Nu var goda råd dyra. Hur skulle jag göra. Skulle jag chansa att få igång Moggen morgonen därpå, jag skulle vara i Landskron på SBP klockan 0740, eller skulle jag köra dit med min Triumph TR2 istället. Trajjan hade jag ju inte rört sedan i höstas.


Snart är det vår tur.
Efter lite eftertanke på kvällen beslöt jag mig för att åka med min Triumph. Klockan 0700 knallade jag ut i garaget, vred på tändningsnyckeln, tryckte på START och mina kära gamla Trajja startade direkt.


Hon tyckte nog det var kul med en sådan här gammal bil.
Det är nog första gången det varit en tjej som skulle testa min bil. Stackarn var ju inte ens född den dag Triumphen tillverkades, och hon var inte van att behöva starta med en speciell startknapp. Men, hon verkade mycket intresserad av den här typen av fordon och frågade lite av varje under tiden som de olika kontrollerna gjordes.


Bromsar och lyse verkade vara OK.
Hon kommenterade inte de olika resultaten, men såg riktigt allvarlig ut, så jag undrade ju lite oroligt hur allting stod till med min bil.


Jag gillar close ups.
Även hjul och lager verkade också vara OK, så det mesta verkade ganska lugnt.


Hon tog en lång runda.
Efter alla kontroller så kör ju alltid bilprovaren en runda för att kolla tuta och bromsar och det gjorde också den här tjejen. Och, den här rundan verkade vara lite längre än den brukar vara, så hon gillade nog det hon gjorde.


Blankt papper!
När hon kom tillbaka så frågade hon om hon fick ta en bild på bilen. De brukade göra det när de fick besök av lite ovanligare fordon. Det nekade jag naturligtvis inte henne att göra. Tvärtom!
När jag startade hemfärden började det naturligtvis att regna. Det blåsta ganska bra, så att sätta upp sufletten var det inte tal om. Så länge jag kunde gasa på så var det ingen risk att jag skulle bli våt. Så jag gasade på!


Det för med sig en del jobb med att byta olja.
Väl hemma i garaget igen och positiv till sinnet eftersom jag hade fått blankt papper, så satte jag genast igång


Naturligtvis bytte jag kopparpackning även till tråget på Trajjan.
med att, först tvätta bilen, och sedan att tömma ut oljan, för att därefter fortsätta med det kleggiga jobbet med rundsmörjningen.

Man får ta lite i taget.
Nu är vaxningen, efter två dagars jobb (man ska inte stressa med sådant) klar och min Triumph är redo för vårens och sommarens utflykter.

Till Steve Pike med Moggen - 2011-04-12
Så blev det då tisdag och jag körde ner min Morgan till Steve och grabbarna. Redan samma dag ringde han och berättade att generatorn nog inte var riktigt frisk. Trist naturligtvis, men i et välutrustat garage, som mitt, finns alltid en nyrenoverad dito, ifall sådana här saker skulle uppstå. Jag körde stolt ner och lämnade den och Steve sade att han skulle återkomma, när det bytt generator. Ett sådant här jobb skulle jag faktiskt kunna klara av själv, men ibland blir det bara too much, med bilarna.


Min Morgan känner sig hemma bland alla sina engelska släktingar.
Dagen efter ringer Steve igen och kommer med ytterligare en tråkig nyhet. Det verkade också vara fel på startmotorn. Stön! Men i mitt välutrustade garage fanns det även en nyrenoverad startmotor på hyllan.
Det visade sig att anledningen till att Morganen varit svårstartad berodde på att en bussning, längst bak på startmotorn, försvunnit. Och, då gick det upp ett ljus för mig. Förra sommaren hittade jag nämligen en mässingsbussning på garageuppfarten och förstod att den tillhörde någon av mina bilar, men till vilken och var hade den suttit? Det är inte lätt att härleda var den kommit ifrån och samtidigt tycker jag det är konstig att det inte finns en spärr som ser till att den inte kan ramla ur.


Här vet de vad Lucas är för något.
Jag åkte ner med en nyrenoverad startmotor till English Car Care och frågade samtidigt vem som skulle kunna renovera den gamle. Jag fick rådet att åka till Automekano i Landskrona, vilket jag gjorde.
Jag lämnade startmotorn i onsdags och idag rinde de, när jag var på golfbanan, och berättade att den var klar. Snabb service,eller hur? De har bytt bendixdrev, gått igenom hela motorn samt blästrat och målat den.
Jag undrar vad det kostar!

fredag 8 april 2011

Evas Mini som ny igen

Uppdatering av Ditecbehandling - 2011-03-30
Dagen efter hemkomsten från Portugal, så skulle min frus Mini Cooper köras in till P&B Bilvårdcenter i Lund, för att få ytterligare en lackbehandling. Detta bör, enligt de lärde, göras en gång var artonde månad för att skyddet ska bibehållas. Något bekymrad var jag, när bilen skulle lämnas, eftersom Eva, i något sammanhang, ställt bilen under ett träd, från vilket det droppat kåda ner på biltaket. Mina egna tveksamma försök att få bort någon droppe visade sig nämligen vara resultatlösa. När jag berättade för personalen om detta så sa de att det inte var några problem för dem att ta bort.

Kul med rena bilar.
Att hämta ut bilen på kvällen var en riktig höjdare då bilen såg ut som ny igen. Den var ganska smutsig när jag lämnade den då vädret har varit så kallt och ruggigt att någon tvätt utanför garaget inte gjorts på länge.
Jag är av den uppfattningen att det är värt pengarna, cirka 1800 för en uppdatering, för smutsen verkar inte ha så lätt för att fastna, vilket gör tvättningen av bilen mycket lättare.
Det finns en massa options som går att köpa till i samband med lackbehandlingen, som till exempel något som heter Glastec, en behandling av rutorna som gör att du inte behöver använda vindrutetorkarna i hastigheter över 50 km i timmen, när det regnar.


Rent och snyggt och det luktar gott.
I vårt fall kostade vi på oss en grundlig rengöring av inredningen till en kostnad av 400 kronor. Detta är visserligen något som man kan klara av själv, ganska lätt. Om man inte är lat!

Peter och hans vedskjul

Peter klar, men jag har mitt kvar - 2011-04-06
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg, "Ditt och Datt", så talade jag och min golfkompis Peter om att bygga var sitt vedskjul. På en promenad med hustrun en söndag så såg jag ett sådant, som jag ansåg skulle vara möjligt att konstrurera själv.


Stolt Peter framför sitt verk.
Direkt hemkomna efter vår golfresa till Portugal så satte Peter igång med sitt projekt. Han har talang Peter och har inte tummen mitt i handen, som jag, men så är han också ingenjör.
Hans första tanke var att bygga sitt vedskjul på plintar som skulle grävas ner. Men av någon anledning ändrade han sig och grävde i stället ut en långsmal rektangel, cirka 45 cm djup, i marken.


Rejält underarbete.
I botten på rektangeln lade han först ut en fiberduk, för att inte grus och sten skulle sjunka ner i jorden. Ovanpå fiberduken lade han sedan ett 20 cm tjockt lager med en blandning av grus och sten och toppade upp med ett lika tjockt lager av grov singel eller makadam. När allt var lodat i våg så skruvade han ihop en ram av tryckimpregnerat trä, som fick bilda stomme till resten av konstruktionen.


Visst är det lite lyxigt med hängränna på ett vedskjul.
Av förklarliga skäl blev jag väldigt imponerad av bygget, som också försetts med häng- och stupränna,vilket närstan är på gränsen till överambitiöst. Då vedskjulet är placerat i en passage, mellan huset och garaget, så är kanske det här med hängränna inte så dumt eftersom regnvattnet i annat fall kanske hade hamnat på garageväggen, med fuktskador som följd. Ja, det gäller att tänka efter före.

Ganska snyggt, eller hur?
Det lilla sluttande taket är det enklast möjliga i form av korrigerad plast. Hela konstruktionen blev mycket prydlig och ändamålsenlig, i mina ögon.
Peter har redan beställt tre kubikmeter ved, vilket är väl uträknat eftersom vedskjulet, enligt ingenjör Sjöberg, ska rymma tre och en halv.

Han har börjat fylla på lite lätt med ved från Bauhaus,
men snart ska här vara helt fullt.
När jag såg hur fint det blev så upplevde jag emellertid att det här kan bli ganska svårt för mig att efterapa, men jag kan ju alltid försöka. Skam den som ger sig!

lördag 2 april 2011

Sex rundor golf i Portugal

Vintern verkade aldrig ta slut och när Peter frågade om vi skulle åka på en golfsemester så tackade jag och Jörgen snabbt ja. Vi ville naturligtvis gärna komma till ett ställe där temperaturen var någorlunda hyfsad, så vi beslöt oss för att satsa på Algarvekusten. Allt var hastigt påkommet och det var lite struligt att hitta någon resa där det fanns platser kvar. Efter lite botaniserande på nätet fick vi kontakt med Qualitours, som bokade in oss på en resa till Tavira i Portugal. Det enda kruxet, eftersom vi var sent ute, var att vi var tvungna att mellanlanda i Bryssel, både på dit- och hemvägen.

Revelj klockan 0330 - 2011-03-22
De flesta avgångar ligger ofta väldigt tidigt på morgonen och för att hinna lasta av, parkera och checka in på Kastrup, så var vi tvungna att stiga upp i svinottan.


Mina två sömniga medresenärer, Peter och Jörgen.
Vi hämtade Peter klockan 0400 och drog sedan iväg över bron till Kastrup. Det är nog ett ställe som aldrig sover, för där var folk överallt. Det mesta var öppet och hungriga som vi var passade vi på att ta en fika, som alltid är väldigt dyr på sådana här ställen. Men, nöden har ingen lag!
Det tog inte lång tid innan jag somnade efter starten till Bryssel. Sova är det bästa man kan göra på flygplan. Det kunde jag sällan göra förr i världen på grund av flygrädsla, som grundades i samband med ett antal obehagliga flygresor jag var med om, när jag, under en period, pendlade mellan Stockholm och Malmö.
I Bryssel skulle vi vänta i två och en halv timme innan planet till Faro i Portugal skulle lyfta. När man inte reser i affärer kan det vara ganska intressant att knalla omkring på en flygplats och betrakta alla stressade individer.


Här stod jag länge.
Det finns också en hel mängd butiker där det går att fördriva väntetiden. Alla kända märken som Boss, Gant med flera finns representerade på de flesta flygplatser och det är alltid kul att titta på, även om det är dyrt.


Eldriven Toyota. Framtidens melodi?
Det fanns också ett antal bilar uppställda inne i avgångshallen. Bland andra Toyota, Mercedes och Audi.


En häftig Audi A7 á 750.000
Utöver lite drycker för veckans behov, tog vi även här varsin Capuccini (stavas det så?).
Så var det slutligen dags för departure. Resan till Faro skulle ta två och en halv timme, så efter lite läsande i min medtagna bok, "Jag är Ozzy", så slocknade jag än en gång.

Äntligen framme - 2011-03-22
Det enda som oroade oss, när vi steg av planet, var om vårt bagage hade kommit med samma plan. Det händer ofta konstiga saker när man har en transfer någonstans. Men, vi hade tur, alla väskor och bagar kom fram i oskadat skick. Och tacka för det, varje tur med bagen fick vi betala 35 Euro för. Hade vi inte visat upp våra golfplastkort eller handicapkort hade det kostat 40 Euro.


Blå himmel och sol var vi inte alls vana vid.
Vi möttes av ett strålande väder. Vädret är ju inte alltid säkert ens i dessa trakter, att vädret är fint i mars. Solen sken från en klarblå himmel och temperaturen låg på drygt 20C.
I resan ingick hyrbil och vi fick snabbt tag i vår SEAT av svårtolkad modell. Det var en diesel och hade rullat drygt 5000 mil och såg lite halvrisig ut. Men, killen som lämnade ut den till oss berättade att fanns det inga stora bubblor på karossen när vi lämnade tillbaka den, så var det lugnt.

Vårt hotell.
Vi skulle bo på ett hotell som heter Porta Nova i en liten stad som heter Tavira. Det var ett fyrstjärnigt hotell som väl var OK, men där städningen inte var något att skriva hem om.


Utsikt från mina medresenärers rum.
Vi kom fram vid lunchtid och kollade in vad som fanns på hotellet. Det fanns bland annat ett gym, som vi dock var alltför trötta att besöka efter våra äventyr på golfbanorna. Däremot utnyttjade vi deras bastuar, en vanlig och en ångbastu samt deras bubbelpool, vid något tillfälle. Att köpa badmössa, som man tvingades ha i bubbelpoolen, kostade tre Euro.
Det fanns också två pooler på hoellet, men det var inget vi utnyttade. Temperaturen var 18C i vattnet, vilket var betydligt lägre än i bubbelpoolen, som höll cirka 30C.

Golf - 2011-03-23
I resan vi beställt ingick spel på sex olika banor. Kanske lite dumt, eftersom varje bana var ny för oss och att vi därmed inte kunde dra några erfarenheter för spel en andra gång. Men, nya skalper under bältet är också roligt.


Peter på väg mot klubbhuset på Benamor GC.
Den första banan vi skulle spela, på onsdagen, heter Benamor Golf. Den mätte blygsamma 5200 meter, men  vad hjälpte det när jag hade 40 puttar. Till yttermera visso var alla greener hålade, vilket inte gjorde det lättare. Det var helt fullt på banan och startern hade fullt sjå att få ut alla bollarna. Det spankulerade också ett stort antal fula ankor, som såg ut att ha acne, och tiggde mat från de som satt på uteserveringen.
Herr Kvant var tydligen taggad, för han lyckades vinna första ronden på 27 poäng. Våra övriga resultat är faktiskt inte värda att nämna, även om både Peter och jag kämpade väl.

Castro Marim Golfe - 2011-03-24
Den här banan, som också låg cirka fem kilometer från hotellet, precis som de övriga, hade tre niohålsslingor. Peter och jag, som är flitiga på gymmet båda två, hade för avsikt att bära vår bag hela tiden. Jörgen däremot hade hyrt vagn första dagen och nu skulle han till och med åka golfbil. Mesigt tycke förstås vi.


Lite trötta grabbar. De väntar på att få slå ut.
Jag slog ut först, som vanligt.
Men Castro Marim var en enormt kuperad bana. Inte nog med det, när vi hade spelat nio hål och kom fram till tians tee så stod det fem golfbilar och fyra fyrbollar före oss. Förmodligen felplanerat av startern. Istället för att spela The Grouse Course de sista nio fick vi istället gå ut på The Atlantic Course. Och, den var om möjligt ännu backigare än de första nio. Peter och jag slet på våra bagar och var helt slutkörda. Det var nog 25C och alla våra krafter tog slut. Resultatet blev därefter och även här vann Kvantasatan. Men, det måste sägas, han hade mycket tur! Vi rekommenderar inte denna banan om man inte hyr bil.

Quinta de Cima - 2011-03-25
Ny bana, ny utmaning!


Här fanns det två banor,
vi skulle även spela den andra några dagar senare.
Det var fortfarande strålande väder, men banan har en längd på 6147 meter, vilket vi uppfattar som ganska långt eftersom våra standardbanor i Sverige många gånger ligger runt 5700 meter. Visa av erfarenheterna från gårdagen hyrde vi alla var sin trolley. Banan var dessutom ganska flack, så det skulle nog fungera.
Här tog jag min första seger, trots mediokra 38 puttar. Var faktiskt lite kaxig i bilen på väg till baka till hotellet. Den här banan gillade vi alla tre och hoppades att Quinta de Ria skulle vara av samma karaktär.

I resan ingick halvpension och "all included" i baren på femte våningen på kvällarna. Frukost och middag blev efterhand lite enahanda. Allt var ganska smaklöst och frukostäggen hade nog kokat i 20 minuter. Men det fanns mycket frukt och goda ostar, glass och kakor, så vi ska väl inte klaga alltför mycket.
Hotellet beboddes huvudsakligen av golfare, mest engelsmän, irländare, svenska och några tyskar. Vi träffade bland andra många svenskar från Kristianstad.
Varje kväll, efter middagen, tog vi hissen upp i baren. Det visade sig emellertid att "all included" endast gällde inhemska spritsorter, så vi drack faktiskt inte annat än kaffe där uppe. Jo, det är sant! Vi skulle ju spela golf dagen efter, för tusan.

Costa Esuri GC i Spanien - 2011-03-26
Den här banan låg längst från hotellet, eftersom vi var tvungna att köra över gränsen till Spanien. Det var dock inte långt, det tog väl omkring 25 minuter att ta oss dit. Peter hade förberett alla färdvägar i sin medbringade GPS, så det var aldrig några problem att hitta.

Det låg ofta flotta hus runt golfbanorna.
Här var det inte mycket folk. Klubbhuset ansågs likna en rysk järnvägsstation på 30-talet. Men banan var det inget fel på, inte alls. Men, den var lång, hela 6286 meter från gul tee. När vi upptäckte det så beslöt alla enhälligt att vi skulle hyra golfbilar. Vi var ju alla ganska "sletna" efter veckans tre andra rundor. Och, varmt var det även här. Det visade sig också att vi kunde pruta lita och kunde därför hyra två golfbilar för 60 Euro. Här märkte vi verkligen av finanskrisen. Nästan alla av de flotta husen runt banan var obebodda och trädgårdarna såg bedrövliga ut. Ett stort, halvfärdigt hotellbygge, intill banan, hade stått stått stilla under de senaste fem åren.
Här tog låghandicapparen Peter, med sina 29 poäng, sin första seger under veckan. Glad och stolt var han för detta.

Quinta de Ria - 2011-03-27


Här satt banskisserna på marmorplattor.
Nu skulle vi tillbaka till Quinta de Ria, en bana vi hade stora förhoppningar om, eftersom den borde likna Quinta de Cima. Idag hyrde vi golfbilar igen, Peter hade fått smak på det.




Efter allt bärande av bagen var det underbart med bil.
Men, det är egentligen ingen riktig sport att åka bil, tycker jag.
Här spelade jag också min bästa runda för veckan, precis som Peter, så vi delade på 32 poäng, men Peter vann i kraft av lägre handicap. Vi spelade faktiskt hyfsat alla tre, men denna gången blev Herr Kvant,


Jörgen pekar uppfordrande på sin boll.
Han är så naiv så att han tror att vi skänker putten.
bokhandlarsonen från Nyköping, faktiskt sist på sina 29 poäng. Han måste ju bli sist någon gång! Denna bana påminde en hel del om systerbanan, var mycket trevlig, men något kortare än da Cima.

Golfbilar överallt.

Det kändes inte på något sätt skämmigt att åka bil eftersom huvuddelen av de som spelade på de banor vi besökte, faktiskt använde golfbil. Hade vi spelat varannan dag hade det varit en annan sak, men när man spelar sex rundor i sträck så märker man efter några dagar att man faktiskt blir ganska trött av att bära sina klubbor.


Mumsigt!
Eftersom det hade gått förhållandevis bra med golfen samtidigt som jag hade hittat något i restaurangen, som påminde om en bakelse (jag älskar bakelser och denna hade ett konstigt namn som både Peter och Jörgen kände till) så festade jag och Jörgen till med en Capuccini och detta bakverk. Peter var däremot avhållsam och satt bara och suktade när vi klämde i oss vårt godis. Starkt gjort!

Lite turistande 2011-03-27
Vi hade faktiskt bara sett en skymt av Tavira under en kort promenad vi gjorde någon dag. Imorgon, på måndagen, hade vi emellertid inte starttid förrän klockan 1230 så vi tyckte vi borde göra något. Alla frågar alltid när man kommer hem från en resa "Vad har ni sett för något?" Oftast så ser vi lika frågande ut allihop och undrar vad dom menar. "Golfbanor förstås."

The bridge to the old town.
På kvällen, efter sedvanlig dusch och drink på min balkong, gick vi därför nerför backen från hotellet och över bron till den gamla delen av staden Tavira. Peter hade fått för sig att han ville köpa en hatt, men hittade ingen han tyckte passade.


Typisk gata i Tavira.
Vi knallade runt på smågatorna och tittade lite i butiker.Vi gick till och med uppför en väldig massa trappsteg för att komma upp på den gamla försvarsmuren, där vi hade en fantastisk utsikt, för att göra något kulturellt.


Så här drar man telefonledningar i Tavira, Portugal.
Maten på hotellet hade vi tröttnat ganska mycket på, så vi uppsökte ett ställe, vid namn Imperial, där vi intog kvällens middag. Peter fick in ett berg med musslor, som han sköljde ner med vitt vin. Vad Jörgen och jag åt har jag faktiskt glömt, men det var ganska gott, minns jag.

Monte Rei - 2011-03-28
Det fanns som sagt många svenskar på hotellet. Några hade tillbringat två veckor där och spelat alla de banor vi också skulle spela. När vi, vid frukosten, berättade att vi idag skulle spela Monte Rei, så sade de att den banan var något alldeles extra. Bara greenfeen, som gudskelov ingick i vårt paket, uppgick till 180 Euro.


Vaktkuren vid infarten till Monte Rei.
Det lär ju spännande. Vi satte oss i bilen och körde femton minuter i riktning mot den spanska gränsen. Vid en roundabout vek vi av till vänster och körde sedan ett gott stycke på en ganska smal asfalterad väg.
Det här var en stor, inhängnad resort, med vaktkur och vakt som ständigt bevakde besökarna. Det var en bit att köra till det stora fashionabla klubbhuset och när vi kom fram körde vi in på en innegård. Här stod det en mycket artig man och bad om bilnycklarna. Han hänvisade in oss i klubbhuset, satte sig vår bil och körde den till parkeringen. Vi gick och klädde om varefter vi gick upp i restaurangen, där vi på uteserveringen beställde var sin öl och en sandwich. Då vi var lite sena ordnade Peter så att vi kunde boka om vår starttid till 1300 istället för 1230. Det var inga problem, då det var väldigt lite folk på banan.

Att det inte fanns mycket folk beror säkert på greenfeekostnaden. Klubben hade endast 30 fasta medlemmar, varav bara två var portugiser. De övriga var engelsmän, irländare och amerikaner. En anledning till detta kan ha varit att inträdesavgiften i klubben var 75000 Euro, medan årsavgiften endast uppgick till 6000 Euro. Som hittat!
Efter intagandet av vår lunch gick vi värdigt och med rak rygg ner på klubbens innergård. Här fanns återigen den artige mannen, som hade placerat våra bagar på två golfbilar, försedda med vattenflaskor, handdukar, scorekort och pennor. Nu kände vi oss hemma ! Allt ingick, så vi behövde inte betala en spänn extra för denna lyx.


Till och med bolltvättarna
fanns det anledning att ta ett foto av!
Banan var designad av Jack Nicklaus (vad kostade bara det?) och mätte, från gul tee 6030 meter. Vi diskuterade faktiskt att spela från blå, som ansågs vara för bättre damer och juniorer, men eftersom den inte var slopad för män, så valde vi trots allt gul.

Vilka vyer!
På banan fanns massor av vatten och redan på hål två, där jag var tvungen att carra cirka 100 meter för att komma över vattnet (peanust), slog jag fyra bollar efter varandra ner i vattnet. Topp, topp, topp och topp. Ingen bra start! Nu måste jag dock erkänna eller skylla på att min förkylning, som började redan tredje dagén på vår vistelse, hade brutit ut i full kraft. Kanske ingen ursäkt att tala om, men jag kände mig faktiskt riktigt risig.
Allt nog och emedan samt även, banan var ljuvlig, layouten var fin och skicket var perfekt.


Även om Peter spelade hyfsat,
 så lyckades han ändå hitta de stora bunkrarna.
Peter var väl den som spelade bäst och slutade på 98 slag (ganska mycket för en tolvhandicappare tycker jag) medan Jörgan endast fick ihop 17 poäng.


Jörgen slår ut på ett av de underbara hålen.
Han slår drive så det är säkert ett korthål!
Mitt eget resultat vill jag överhuvudtaget inte kommentera, men det var sämre än Jörgens. Men så var jag ju faktiskt väldigt förkyld!
När vi var klara och körde med våra bilar av artonde green, så stod det en golfbil i vägen. Det visade vara en ung kille, som arbetade på klubben, som ville ge oss var sin present. Han gav oss en klubblogo, eller bagbricka i metall, där våra namn var ingraverade på baksidan. Visserligen blev mitt namn Kennet Wilson, men det kan jag stå ut med.
När vi kom fram och skulle lämna våra golfbilar stod återigen den artige killen och tog emot oss. Han tog hand om bilar och bagar och gav sig in i sitt lilla hus och tvättaede våra klubbor, under tiden som vi bytte om till civila käder. Då talade vi om att vi kan ju inte bara gå härifrån utan att ge dem någonting för den fina sevicen som vi hade fått. Efter vårt ombyte och en öl gav vi dem därför fem Euro per man. De får säker mer av jänkare och engelsmän. Men vi är ju fattiga svenskar.
Ja, det var sista rundan för veckan och en fantastisk upplevelse på Monte Rei. Får ni möjlighet att spela den till ett hyfsat pris, så tveka inte!

Hemresa - 2011-03-29
Resdagar är jobbiga! Vi lämnade hotellet klockan 0900 och kom hem till Lödedeköpinge klockan 2030, så jag var ganska trött vid hemkomsten. Men efter lite kaffe och koll av post och mail var jag på G igen.
Ännu en golfresa var genomförd.
Nästa gång MÅSTE det bli Skottland igen, där trivs jag bäst!