Lite golfträning på hemmaplan

Min golf går på kryckor - 2015-07-25
Under hela våren har jag känt mig väldigt osäker på golfbanan. När jag gått några hål och allt funkat ganska bra, så kan jag spela flera hål i rad där jag endast lyckas slå sockets, toppar och duffar. Sådant tär både på tålamod, motivation och inte minst på det lilla självförtroende som kanske ändå finns där ibland någonstans.

Att ta lektioner är något jag alltid varit dålig på. Visst har det hänt, när precis allt sett hopplöst ut, att som ett sista halmstrå försöka få goda råd från en tränare. I den situationen befinner jag mig nu.
Som guldmedlem på Vasatorp GK har jag förmånen att kunna utnyttja någon av klubbens pros vid två tillfällen. Jag bokade därför in mig hos Therese Larsson, som fått goda vitsord av de medlemmar på klubben som tagit lektioner av henne.
Enligt henne var det i och för sig inga större fel på min uppställning eller swing, men några detaljer påpekade hon. Hon spelade också in swingen och drog en hel del linjer längs armar, ben och klubba i min uppställning, som hon sedan skickade till mig som mail. Den brukar jag titta på och på så sätt försöka memorera vad hon försökte få mig att åstadkomma.

Det fungerade också ganska bra de följande ronderna jag spelade. Mina drivar, som jag tidigare hade tryckt ut till vänster, som en quickhook, gick nu mycket rakare. Eva, som också tagit lektioner av Therese, och jag åkte också upp till klubben några gånger enbart för att träna, vilket jag i och för sig tycker är ganska tråkigt. I mitt guldmedlemskap ingår 2000 bollar på rangen, som jag förmodligen inte kommer hinna utnyttja.
Men så helt plötsligt återkommer jag igen till det gamla, trycker ut många slag till vänster, med förödande konsekvenser, inte minst på tredje hålet på Classic.

Vi kör hit på fem minuter.

Drivingrangen har aldrig varit ett favoritställe för mig. Att stå och slå boll efter boll och ha fokus hela tiden är svårt. Utöver det så blir jag ofta trött i ryggen redan efter ett dussin bollar. Men, skam den som ger sig. Jag har nu bestämt att åka upp till vår lokala drivingrange här i Lödde, helst en gång om dagen. Intill finns också Björkenäs GK, som har en tolvhålsbana med huvudsakligen par trehål men också några par fyror.

Tior är inte så lätta att få tag på nuförtiden.

Egentligen är det bara ren slöhet att inte åka upp och träna här några dagar i veckan. Är det dåligt väder så går det att stå under tak. Men, när jag väl fått ändan ur vagnen och åkt hit så kan det ibland kännas ganska kul.

Lugnt och skönt och ingen trängsel.

Till och med en liten damm finns det.

Utöver drivingrangen så finns det också en bunker och en övningsgreen för träning av kortare inspel och puttning.
Ett litet träningspass här behöver inte ta mer än en halv timme, så några ursäkter för att jag inte hinner, finns inte.
Om jag är riktigt fokuserad, så har det faktiskt kunnat gå över förväntan här på rangen. Men, trots det så tar det i regel minst tre hål på banan innan jag har hittat rätt feeling i kroppen och börja känna confidence i min swing. Det största problemet finns nog mellan öronen, så kanske mental träning eller en brain operation är kanske det enda som kan hjälpa.

Jag är dock inte ensam, då jag vet fler som känner som jag!

Akutbesök hos English Car Care

Det rök under instrumentpanelen - 2015-07-01
På onsdagen, samma vecka som Svenskt Sportvagnsmöte på Knutstorp, körde jag och Mr Brum och hälsade på några gamla kompisar. Det var en fin dag och på båda ställena serverades jag kaffe.
När jag kom hem och backade in bilen i garaget tyckte jag det luktade konstigt och upptäckte då att det kom rök från undersidan av instrumentpanelen. Detta var en traumatisk upplevelse!

Vad skulle jag göra nu? Med min humanistiska bakgrund är naturligtvis allt som handlar om det elektriska fullkomligt obegripligt för mig. Jag ringde till Ola, han som hjälpte mig att montera den nya instrumentpanelen, men han var i sommarstugan och kunde inte komma. Trist, på lördagen hade jag bestämt, med flera andra, att åka till Knutstorp i vår Morgan.

Nu var goda råd dyra. Jag tog bruksbilen och körde ner till Steve och hans grabbar på English Car Care här i Lödde. När jag berättade vad som hänt så fick jag veta att de hade massor med bilar i verkstaden för tillfället och därför hade dåligt med tid att ägna sig åt mina problem. Men när han såg min ledsna min så lovade han att ta en snabb titt på bilen på fredag morgon.
Fredagarna är en av de dagar jag går på gymet, men Morganen var nu självklart prio ett. Att ha ett helt fullgott skäl att utebli från gymet kändes faktiskt ganska skönt även om jag visste att mina gymkompisar skulle påstå att jag bara kom med undanflykter. Jag är ju själv inte sen att fråga om någon kommer och gästspelar, om de varit frånvarande några gånger.

Att köra ner bilen till Steve visste jag inte om jag vågade. En bilbrand ville jag inte vara med om. Vid ett snack med en granne på torsdagen fick jag löfte om att han skulle hjälpa mig att bogsera ner bilen, om det behövdes.

Kom fram utan missöden.

Men, att försöka duger och skulle det börja ryka igen så fick jag i så fall stanna och bli bogserad resten av vägen. Med grannen i följebil körde jag helt problemfritt den korta sträckan ner till English Car Care.

Ganska obekväm arbetsställning.

ECC är sedan ett år tillbaka ackrediterad serviceverkstad för Morganbilar och har därför tillgång till all nödvändig dokumentation för märket. Men, när Steve pluggade i kontakten för att diagnostisera bilen, så visade det sig att han hade uppgifter för alla Morgans modeller, utom för Roadster.
Steve började kolla sladdar, reläer och andra elektriska komponenter under instrumentbrädan och mumlade något om att felet kunde bero på något fel jag och Ola gjort när vi kopplade in instrumentpanelen. Men, det var för mer än ett år sedan och några problem med det elektriska har jag inte haft sedan dess.

En lite mindre släkting till Mr Brum hade något fel på en av de två cylindrarna.

Med tanke på att de hade massor att göra så trodde jag att Steve bara skulle göra en snabb koll för att sedan be mig återkomma nästa vecka. Men, han gick in för det med liv och lust och jag lät honom naturligtvis hållas.
Mats, grannen min, och jag satt ute i solen och diskuterade existentiella frågor under en timme. Sedan gick vi på sight-seeing i Steves verkstad och tittade på bilar.

En tuff och ovanlig liten engelsman.

Nog inte många som kunnat svara rätt på detta märke.

Det är alltid lika kul att gå och titta här. För det första är alla bilar engelska och för det andra så är det nästan aldrig samma bilar i verkstaden som det var vid förra besöket.

Visst är det pampigt.

Min granne är i och för sig också intresserad av bilar, men har en fäbless för tyska märken. OK, jag kör själv Audi till vardags, men trivs nog allra bäst i vår Morgan. Vid rundvandringen i garaget kunde vi inte undvika den Rolls från 30-talet som ägdes av en känd affärsman från Malmö. Tänk när dessa stora skepp framfördes av privatchaufför på Londons gator. Vilka tider det var!

Nu hade Steve bökat med bilen i två timmar. Han tyckte att det var bättre att vi åkte hem för att istället återkomma innan stängningsdags. Än så länge hade inte hittat roten till det onda.
På vägen hem åkte Mats och jag en liten extrarunda i Löddeköpinges utkanter för att jag skulle få ta del av alla de finesser som fanns i hans senaste jaktbil, en Jeep med sexliters V8-motor.

Hur hade det gått?

När klockan närmade sig fem på eftermiddagen hade grannen Mats, än en gång, godheten att forsla mig i sin stora Jeep ner till Steve. Vår Morgan fanns nu inne i verkstaden och jag hade ingen aning om huruvida den skulle behöva vara där länge eller ej.

Lite överblivet som orsakat eller drabbats av problemen.

När Steve kom fram till oss log han och såg nöjd ut. Om det berodde på att de hade löst problemet eller om han nu skulle kunna skicka mig en fet faktura, vet jag inte. Kanske både och eftersom jag fick veta att Steve och hans mannar fått slå sina kloka huvuden ihop innan de, med gemensamma ansträngningar, efter sex timmar hade kunnat åtgärda alla fel som fanns under instrumentpanelen.
Och, det var inte få fel. De hade hittat brända kabelskor och en smält säkringshållare, reparerat dåliga anslutningar och kablar samt monterat en del nya komponenter bakom instrumentpanelen.

Sådana här fel klarar de flesta av oss inte av att åtgärda själv så egentligen är jag lyckligt lottad att English Car Care finns på nära håll här i Lödde. Nu fungerade allt som det skulle och jag kunde tryggt åka till Knutstorp på lördagen tillsammans med ett gäng andra från Morganklubben.

Ett lyckligt slut på något som kunde ha slutat mycket värre!

Bilträff i Vikingabyn

Första tisdagen med bra väder - 2015-06-30
Under hela maj och juni har man haft otur med vädret på bilträffarna i Löddeköpinge. Men, så blev det sol och varmt denna tisdag och rusningen till träffen var enorm. Själv åkte jag dit för första gången denna säsongen och infann mig på plats redan lite efter fem på eftermiddagen.

En del vill bli förevigade tillsammans med en Morgan.

Efter att ha parkerat Mr Brum mellan några brittiska släktingar, Jaguarer, tog jag min kamera och vandrade runt för att titta på de fordon som redan infunnit sig. Än så länge var det inte fullt på parkeringarna, men fler skulle komma ju längre tiden led.

Fint renoverad moppe.

Är man tidigt på plats så är det ganska roligt att stå vid infarten till området och titta på alla de fordon som är på väg in. Bland andra såg jag en riktigt fin Crescent moped som knattrade förbi, varför jag gick upp till parkeringen för mopeder och veteranmotorcyklar för att titta närmare på den. Ägaren berättade att han haft den sedan var ny och helrenoverat den för att tag sedan.

Som Puchägare borde jag kunna modellnamnet.

Liknar en MS50 men är nog en Florida då den har kickstart.

Intresset för gamla mopeder är stort idag, inte minst bland oss som körde sådana när vi fyllt moppe för sisådar 40 till 50 år sedan. För egen del kom mitt återfall när jag fyllde sextio då jag införskaffade en Puch Florida som var något viktkompenserad, ett lite snällare begrepp än trimmat. Några mopeder av just det märket fanns också parkeringen och båda var i ett otroligt fint skick.

En svart Roadster från Staffanstorp.

På sådana här träffar så springer jag alltid på en hel del människor jag känner. Då blir det oftast långa snack, vilket ju egentligen är en av anledningarna till att man åker på dessa träffar. Ser jag till exempel en Morgan så är det naturligt att jag "antastar" ägarna, i synnerhet om jag inte träffat dem tidigare.

Så här såg det ut så länge jag var kvar på träffen.

Bilar och motorcyklar kom i en strid ström, något som ledde till en del trafikstörningar på vägen mellan Löddeköpinge och Kävlinge. Många, som inte skulle till träffen, fick snällt stå i kö innan de kunde passera Vikingabyn.

Många fina Volvo fanns på plats.

Eftertraktade bilar överallt, inte minst i Tyskland.

Jag tror inte jag har sett så många besökare tidigare. Både Europa- och USA-bilsparkeringen fylldes snabbt, så de fordon som kom senare och som egentligen skulle stå bland sina likar fick snällt köra vidare in på baksidan vid mc-parkeringen.

En väl patinerad Packard.

Nu var det ju inte alla fordon som var renoverade. Det verkar vara en trend på gång att ha en riktigt patinerad bil, som förmodligen är tip-top mekaniskt. Ofta får dessa fordon betydligt mer uppmärksamhet än de som är blanka och välpolerade. Kanske inte så konstigt eftersom de trots allt inte är så vanliga än så länge.

En fräck Hot Rod.

Det är kul när det är en stor blandning av fordon på plats. Här kan man se hur människor, med olika intressen, har fått möjlighet att leva ut sina drömmar, oavsett om det gäller bilar eller mc. Och, det är väl egentligen det som livet till stor del går ut på.

Så här såg det ut på europaparkeringen, när jag bestämt mig för att åka vidare.

Vid sjutiden tyckte jag att jag fått nog för den här gången. Att ta sig ut från området visade sig inte vara så lätt. Det var fortfarande massor av folk som var på väg in samtidigt som en del, precis som jag, tyckte det var dags att åka hem.

Dagen efter hittade jag ett antal inlägg på facebook där många besvikna besökare ondgjorde sig över en del saker. Och, med all rätt tycker jag. Bland annat delade någon ut små flyers om framtida fordonsträffar. Några hade tillsaluskyltar på sin bil. Men, si det fick man inte ha om man inte betalade för det. Detta påpekades av en person som sade att han arrenderade marken och hade kostnader för detta. OK, jag kan förstå om en bilhandlare åker dit med en massa bilar för att sälja dem. Då är det hela kommersiellt, men om jag vill sälja min klenod så är det min uppfattning att det bör vara OK att
ha en lapp på min bil på den här typen av träffar. Det är ju vår hobby det handlar om. Detsamma gäller att få informera om andra träffar. Det är väl på sådana här ställen som man informerar andra om liknande träffar. I stort sett alla är helt ideella och kan inte vara något som konkurrerar med tisdagsträffarna i Lödde. En del inlägg på fb manade till bojkott av tisdagsträffarna och föreslog andra samlingspunkter. Så blir nog inte fallet, men det kan kanske vara en varningsklocka för girigheten även hos andra arrangörer.

En kul träff med bitter eftersmak!