Novembergolf på sommargreener.

Öresunds GK - 2016-11-17
DMI hade utlovat en dag med uppehållsväder och till och med varnat för solrisk under onsdagen. En sådan möjlighet får man inte missa när abstinensen efter golf funnits under flera dagar.

Öresunds GK har under höst och vinter ett antal erbjudande. Antingen kan du köpa ett greenfeehäfte, omfattande tio rundor golf för 1200 kronor, eller så kan du betala den dagliga vintergreenfeen som uppgår till 260 kronor. Båda alternativen tycker jag är prisvärda då banan oftast är i mycket bra skick, för att vara vid den här årstiden.

Solen börjar ge sig till känna.

Jörgen och jag bestämde redan på tisdagen att vi skulle träffas på golfklubben vid tiotiden på onsdagen. Det var nu närmare tre veckor sedan vi spelat golf senast och att göra långa uppehåll är inte något att rekommendera om man vill att muskelminnet ska finnas kvar.

Kaffe och fralla är en lagom mjukstart inför rundan.

Det kommer golfspelare från många klubbar och spelar höst- och vintergolf på banan. Jörgen och jag som är medlemmar på Vasatorp är nu endast hänvisade till Allébanan, med provisoriska greener och matta på fairway, då både TC och Classic Course är stängda för säsongen. Andra klubbar, förutom Vasatorp, vars medlemmar också brukar spela på Öresunds GK är t ex Söderåsen, Rya och Ljungbyhed.

Jörgen laddar på tvåan.

På ettan fick Jörgen på en riktig rökare till drive, medan jag klackade ut min 70 meter till vänster. Nu är det emellertid på det viset att vi p g a avsaknaden av uppvärmning alltid tillåter en så kallad Mulligan på första hålet. Denna förmån utnyttjades därför av mig och så var spelet igång.
Efter några hål så började det kännas lite mer som vanligt igen och vi gjorde våra bogeys, dubbelbogeys samt faktiskt också ett och annat par.

En korv efter nio hör till.

Vi hade en ensamspelare hack i häl på oss och vi passade därför på att ta en liten paus efter de första nio hålen. Ensamspelaren passerade och även en tvåboll damer, som visade sig spela ganska snabbt.
Vädret var riktigt bra med sol och omkring åtta grader varmt. Vi fick till och med ta av oss en av våra tröjor redan efter fyra hål.

Han är lite skakis, Jörgen.

Efter korv och kaffe fortsatte vi att spela de sista nio, som vi båda två tycker är lite tuffare. Nu skulle vi slå ut på det trettonde, ö-hålet. Det är inte långt, bra drygt 100 meter, men med vatten hela vägen fram till greenen, så är utslaget alltid nervöst. Slår du för lite klubba, hamnar den i vattnet framför, med för mycket klubba rullar den av green och ner i vattnet på baksidan. På detta hålet blir det antingen ett par eller i bästa fall en femma efter att, vid vattenbesök, ha slagit ett nytt slag från dropprutan lite längre fram. Ett svårt slag även därifrån eftersom man bara kan slå ett kvarts slag med någon wedge. Här lyckades vi båda två slå vår första boll i vattnet, men lyckas chippa in på green från dropprutan för femmor båda två.

Gäss, som överlevt mårtensfirandet.

Ibland handlar golfen mer om att komma ut och röra på sig än att tänka på ett bra resultat. Att vara ute i naturen, även om banan ligger nära motorvägen, är skönt också när vädret ibland är lite kärvt.

Sedvanligt kaffe och analys av dagens runda.

Men, vi kom in båda två med hyfsade resultat och upplevde att vi inte var så ringrostiga som vi trott.
Även nästa vecka lovar väderutsikterna några dagar med risk för sol och temperaturer över fem grader, så vi har redan beslutat oss för att fortsätta med höstgolfen.

Fem par och 33 p tycker jag är godkänt.

En stilla fika på landsbygden

Pensionärsaktivitet - 2016-11-03
Även om Eva arbetar nästan mer nu, sedan hon officiellt slutat arbeta i augusti, så händer det att hon har någon dag ledig. Att bara gå hemma och drälla blir i längden ganska trist, så det gäller att hitta på något ibland. Det finns många smultronställen att besöka och ett av dem, som är nytt för Eva och mig, tyckte Eva och Jörgen i Viken att vi kunde åka med dem till.

Ser inte mycket ut för världen.

Eva och Jörgen är ofta ute och botaniserar i närområdet på Kullahalvön och verkar känna till varje liten "bonnaväg" som finns i trakten. Idag ville de att vi skulle följa med dem till ett mysigt ställe, som de råkat hitta. Det heter La Maison Francaise och ligger mitt ute på "bystan" någonstans i trakterna av Ingelsträde.

De ser belåtna ut.

Här kan besökarna beställa antingen varm mat eller kaffe och kakor. Stället var fullt med folk, trots att det var mitt i veckan. Kanske berodde det på att det var höstlov i skolorna och många föräldrar tagit ledigt från arbetet. Eva och jag beställde var sin croissant och var sin hemmagjord minibakelseaktig skapelse samt kaffe latte. Sortimentet av bakverk var inte dåligt. Så fanns det till exempel inte bara "vanliga" croissanter utan också sådan som var fyllda med mandelmassa och glaserade utanpå.

Något för nästan alla.

Stället är mycket pittoreskt och miljön är intim. Det drivs av ett par som flyttat till Skåne norrifrån. Mannen i huset är, om jag förstod det rätt, fransman och allt som säljs i lokalerna verkar komma från Frankrike eller åtminstone ha franska rötter.
I hyllorna, runt om i lokalerna, finns mycket franskt alltifrån gåslever och nötter i honung till olivolja, sniglar och senap.

Utöver de ätbara produkterna ingick också lite hårdvara i sortimentet, som korgar och kakfat av ståltråd. Förhoppningsvis kommer verksamheten att blomstra i takt med att stället blir mer känt. Idéer saknas inte hos ägarna, som verkar vara väldigt kreativa och anordnar också träffar för ostprovning och annat vissa kvällar. Det är roligt med entreprenrörer som vågar satsa på lite udda saker och sedan även lyckas.
Mer information går att hitta på deras hemsida http://www.lamaisonfrancaise.se/.

Panschislivet är ibland en dans på rosor!

Årets Morgansäsong är slut, åtminstone för vår del.

Men, 30:e oktober sken solen - 2016-10-30
Precis som förra året slutade oktober med fint väder. OK, det var inte varmt, men med värmen på och rätt klädsel så går det alltid att köra vår Morgan med the top down.

Flygarjackornas stora kragar är skönt att ha när det är kallt.

För första gången på hela året så blev det, för min del, dags för den stora och klumpiga flygarjackan.
Normalt sett använder jag en lite tunnare skinnjacka. Den är emellertid kraglös och det drar då ganska mycket i nacken.

Dags att dra iväg.

Dagens utflykt skulle vi göra tillsammans med Anita och Ola. Vi hade bestämt oss för att packa ner kaffe och något ätbart så att vi kunde ha pick-nick på något lugnt ställe, där solen kändes varm.
Som vanligt hade vi inte något bestämt mål, för i en Morgan är det färden som är det viktiga, inte målet som sådant.

Vallåkra stenkärlsfabrik ligger mysigt belägen nere i en dal.

Men, vi valde att åka norrut och som brukligt är framförde vi våra fordon på så små, asfalterade vägar som möjligt. Glestrafikerade vägar är att föredra då vi kan susa fram i naturen i vår egen takt, fort när vi känner för det eller i sakta mak när omgivningarna inbjuder till detta. Första stoppet gjorde vi i Vallåkra, där det finns en ganska känd stenkärlsfabrik, men även ett kombinerat café och en restaurang.

Många intressanta föremål att titta på och som, av någon anledning, kanske behövs.

Restaurang och café var öppet, men vi hade ätit frukost för inte så länge sedan samtidigt som vi ju hade vår pick-nick att se fram mot. Istället blev det ett besök i stenkärlsfabrikens butik, något som ofta leder till att Eva hittar något som hon inte tidigare visste att hon behövde.

Eva går sällan eller aldrig tomhänt från en butik. Inte denna gången heller.

Eva och Anita stegade direkt in i butiken och minglade lite med den trevliga tjejen som var i tjänst där. Efter att ha noggrant studerat utbudet i hyllorna gick det plötsligt upp för Eva att hon behövde komplettera sitt innehav av kaffemuggar. Detta var för mig naturligtvis inte förvånande. Behöver hon ytterligare en kaffemugg så ska hon självklart inhandla en.

Ola tankar på macken i Bårslöv.

Vi fortsatte vår färd på vägarna på landsbygden när helt plötsligt Ola signalerade med helljuset. När vi stannat vid vägkanten förklarade han att nog behövde hitta en mack för att tanka upp bilen. Förra gången vi båda hade tankat i Löddeköpinge hade jag visat honom att det fanns en tripmätare i hastighetsmätaren och påpekade nu att han kunde kolla den för att se hur långt han kört sedan förra tankningen. Det visade sig emellertid att Ola inte hade nollställt den genom att hålla inne den lilla svarta knappen tills han såg att det stod noll i displayen. Detta fick jag alltså lära honom idag.
Efter ytterligare några mil kom vi fram till Bårslöv där Eva och jag visste att det finns en mack. Och efter tankningen kunde Ola nollställa tripmätaren efter tydliga instruktioner från mig.

Det finns Classic Cars nästan överallt.

En fin 170S.

Under tiden Ola, väldigt försiktigt droppade i bensinen då det annars rinner över, så gick jag runt macken, där jag fått en glimt av en annan bil när vi körde in. Och, mycket riktigt, där stod en relativt fin 50-tals Morris Oxford utanför verkstadsporten. Utanför porten stod också en man, som tydligen var son till mackens ägare. Han berättade att Morrisen var en kundbil, som skulle fixas till lite, men visade också lite stolt upp sin pappas MB 170S, som stod på pallbockar inne i verkstaden. Det är kul när man av ren slump hittar sådana här bilar när man är ute och kör i sin egen ögonsten.

Vi parkerade egensinnigt vår klenoder på golfklubbens privata parkering.

Nu var Ola lugn och med full tank kunde vi köra var som helst och nästan hur långt som helst. På en massa omvägar genom små orter, som Ola och Anita aldrig hört talas om, hamnade vi så småningom i Viken. Alldeles nere vid Öresunds strand ligger nämligen Helsingborgs GK. Vid den här tiden på eftermiddagen hade de flesta golfarna spelat färdigt varför det fanns gott om plats för oss att parkera.
Inte nog med det, vi gjorde också intrång på golfklubbens, inte bara mark, utan även klubbhuset.

Mysig pick-nick i solen vid Öresunds strand.

Detta klubbhus, som byggdes någon gång på 20-talet, tror jag, har en liten altan där det finns bord och stolar, vilket gör det till en utmärkt plats att avnjuta sin pick-nick. Eva och jag har spelat denna trevliga golfbana vid många tillfällen. Dessutom känner vi ägaren, som jag inte tror skulle ha något emot att vi utnyttjade klubbens faciliteter en liten stund.

Nionde greenen. I bakgrunden syns det gamla "fårhuset", som byggdes 1850.
Mellan 1928 och 1950 inrymde det också den engelske instruktörens golfshop.

Här satt vi i solen och stoppade i oss frallor, hårdkorta ägg och inte minst wienerbröd överdragna med choklad, tillsammans med det medhavda kaffet. Vi kunde också, på nära håll, studera när några enstaka golfare spelade in på avslutningshålet och på så sätt bedöma deras kvaliteter, eller brist på desamma, i denna ädla sport.

Ola verkar ha gjort ett strandfynd.

Eva är intresserad av stenar. Efter att ha intagit vad som funnits i vår pick-nickkorgar vandrade vi därför den korta vägen ner till stranden. Här strosade vi omkring en stund, men denna gång blev Eva faktiskt lottlös. Till vänster syns några av villorna längs strandbrinken. Det lär vara höga priser på dem med tanke på den fina utsikten över Öresund och Danmark.

Golfande kvinna som talade sig varm för hickory golf.

Vid den här tiden på året mörknar det snabbt på kvällarna. Eftersom klockan var omkring fyra på eftermiddagen beslöt vi att åka söderut mot våra hemtrakter. När vi skulle embarkera våra Morgans, så kom det två damer, som just spelat färdigt eftermiddagens golfrunda. De var intresserade av våra bilar och undrade om de var MG:s, en missuppfattning som många, mindre bevandrade inom bileriet, ofta har. När damen ifråga fick veta att också vi spelade golf, så talade hon länge och väl om hur fantastiskt det var att spela hickory golf. Evas och min uppfattning om detta med att spela med gamla klubbor med träskaft är dock att det är svårt nog med modern utrustning. Vi tog emellertid ett hjärtligt avsked och körde saktmodigt, med solen i ögonen, tillbaka till där vi kom  ifrån.

Utrustad med en Morgan lär man känna många nya trevliga människor!