Nu bara ett land kvar till Honor Roll No 1

Igår kväll klockan 2245 körde jag dem - South Orkney
VP8ORK är callet på en DXpedition som just nu är aktiv från South Orkney, en ö som är belägen mellan Chiles sydspets och Antarktis.


Det ligger ganska avlägset och för att ta sig dit har man chartrat
ett fartyg, Braveheart, som brukar utnyttjas av radioamatörer som är ute på vift.

Redan i förrgår ringde mig Enock, SM7BHH, klockan 2230 och berättade att de var starka på 30 meter, men då hade jag redan gått och lagt mig. Och, mina förhoppningar var heller inte speciellt stora eftersom, varje gång jag hade lyssnat efter dem, så hörde jag varken dem eller någon pile-up. Men så igår kväll, när jag bara skulle upp och hämta mitt badlakan till min packning inför dagens gymbesök, så tog jag en sväng in i shacket. De kunde ju vara hörbara även ikväll och klockan var runt halv elva, precis samma tid som Enock ringde dagen innan.
När jag satte mig och lyssnade på 30 meter hörde jag dem, de var svaga men hörbara. Trots att jag satt väckarklockan på 0545 dagen efter, för mitt gymbesök, så  tänkte jag att det trots allt var läge att tillbringa en stund ytterligar vid radion. Förhoppningsvis hade de flesta i Europa gått till sängs, varför konkurrensen kanske var lite mindre denna söndagskväll.
Jag låg och slog mitt call på telegrafi gång efter gång, men oftatst när de svarade någon så gick de ner i bruset och gick inte att läsa.

Det krävs lite skrot i luften för att kunna höra dem.
Och inte ens det räcker alltid.

När det verkade hopplöst och jag bestämt mig för att gå ner och knyta mig, så tänkte jag att jag kunde prova 20 meter innan jag gick ner. Förmodligen ännu mer hopplöst eftersom det bandet brukar stänga ner redan vid 17-tiden. Men döm om min förvåning när jag hörde VP8ORK ropa CQ med en stark och klar signal.
Nu var det bara att stanna kvar i shacket och åtminstone försöka. Jag visste att de lyssnade mellan en och två kc högre upp, så jag lade sändaren på den frekvensen. Och, bara några få minuter senare hade jag dem i loggen. Stolt som en klockarekatt sprang jag ner i sovrummet och framförde den glada nyheten till min hustru, som mottog meddelandet med en gäspning och sade "jaha, det var ju kul för dig". Vilken entusiasm!

I amatörradiovärlden finns det för närvarande 338 länder, eller entities som vi benämner dem. Av dessa har jag nu haft kontakt med 337 och saknar bara ett nämligen KP1 Navassa. Det är en ö som ligger i Karibiska havet och ingen har varit aktiv på radio därfrån på en herrans massa år.
Nu var VP8ORK inte bara ett nytt land för mig, det var också en ny ö, vilket inte är minst viktigt.
När jag nu lyckats fånga dem på 20 meter så blir jag lite girig och kommer också att försöka att köra dem på några andra frekvenser. Så det får nog bli några uppesittarnätter för att kolla om det är möjligt!
Amatörradio är kul!

Möte med Bosse, min före detta kollega

Bo-Ingvar Svensson - AD, Illustratör, Fotograf, "Arkitekt", Möbeldesigner, Kreatör mm
Bosse och jag har arbetat tillsammans, i var sitt AB, sedan 1993. Både Bosse och jag hade tidigare arbetat på reklambyråer, han på Tecknargården och jag på Ted Bates och Liberg och Co.
Vi fann varandra tack vare vårt gemensamma intresse för veteranbilar. Bosse hade nämligen, under många år, varit tungt engagerad i Mercedesklubben där han under lång tid producerade deras exklusiva klubbtidning, samtidigt som jag och min kompis Gunnar pysslade med vår "bok" Renoveringsguiden.

Bosse är lika glad för bakelser som jag är
och därför hade vi alltid våra kreativitetsmöten på välrenommerade cafeer.

Nu när jag blivit "fritidsforskare" samtidigt som vi avslutat vårt samarbete med vår sista kund AkkaFRAKT senhösten 2010, så har våra möten blivit mindre frekventa de senaste månaderna. Vi tyckte därför att det var dags att träffas, varför jag åkte upp till Bosse i Stenestad, naturligtvis med två semlor i bagaget.
När Bosse var barn tillbringade han all ledig tid hos sina släktingar i Stenestad, där de hade en gård. Redan då sade Bosse att "här uppe ska jag bo när jag blir stor".
Det dröjde ända till 2001 innan Bo-Ingvar, hans fru Lena och dottern Emilia kunde förverkliga sina drömmar. Sonen Marcus var då redan utflugen ur boet.



Bosses och Lenas hus ligger mitt inne i skogen uppe på Söderåsen.

Bosse hade köpt en tomt med en gammal gård, som hette Lilla Lökagården. Boningshuset revs medan ladan fick stå kvar. På tomten byggde Bosse och Lena sitt drömhus, ett hus som Bosse ritat själv.

Självklart finns det ursprungliga namnet på gården kvar.
Bosse vill att allt ska vara genuint.

Nu hade Bosse fått smak på det här med att rita hus och efterhand som vi trappade ner på vår byråverksamhet så började Bosse arbeta alltmer intensivt med sina husprojekt. När det gäller hans arbete med hus så har han nu två ben att stå på, det ena handlar om hus i gammal stil avsett att byggas på natursköna platser och det andra är inriktat på funkishus, gärna med inslag av art deco.
Så ni som går i byggtankar bör gå in och titta på hans hemsidor! Är ni intresserade av ett hus i gammal stil hittar ni mycket intressant på: http://www.landsbygdenshus.se/ men om ni är i begrepp att köpa ett hus med funkiskaraktär så finns fem olika varianter att hitta på: http://www.artfunkis.se/ samt på http://www.aeff-design.se/
Hans satsning på hus visade sig vara helt rätt och redan efter några år hade han sålt och låtit bygga fem stycken. Bland andra är det ett danskt par som sedan flera år också bor uppe på Söderåsen i ett av Bosses hus. Många av intressenterna är hästmänniskor och behöver därför rejäla tomter med plats för stall och betesmarker, vilket Bosse kunnat och fortfarande kan tillhandahålla.



Ett exempel på Bosses möbeldesign är stolen "Kulturarvet",
som rönt stor uppskattning och fått lovord i diverse inredningsmagasin.

Eftersom Bosse är en kreativ människa så leder den ena idén till den andra. I sitt arbete med planlösningar och inredningsetaljer till sina hus, så var inte steget långt att både designa kök och möbler anpassade till de hus han ritat.



En annan stol som Bosse designat går mer åt art decohållet.
Den är tänkt som en matsalsstol, men denna prototyp använder
Bosse vid sin lilla arbetsplats vid iMacdatorn.

Bland annat har han ritat ett häftigt art deco kök, som kanske inte passar i vilket hus som helst, men i en funkisvilla borde det vara perfekt. Åtminstone för de människor som vill ha lite annorlunda stil. Tyvärr har jag ingen bild på köket, men det finns bilder på http://www.artfunkis.se/

Det var som sagt flera månader sedan jag varit uppe hos Bosse och jag var därför lite nyfiken på vad han hade åstadkommit med sin före detta fotoateljé. Eftersom två kända hus-/inredningstidningar vill komma och göra reportage, om Bosse och hans hus till våren, så ville han fullborda sina planer med förvandlingen av ateljén till ett kombinerat samvarorum och arbetsrum.



En liten sittgrupp i rött läder kontrasterar bra mot det vita golvet.

Trappan i furu upp till ovanvåningen, där Bosse sitter och ritar, hade han målat vit, precis som golvet.Han hade också fått gjort ett nytt räcke till trappan med röda stänger, vilket var fräckt, tyckte jag.



Tavlan till höger är ritad av Bosse
och figurerna använder han i sin kommunikation för art deco.



Även elementskydden, har han designat själv och fått
tillverkade av en av sina samarbetspartners, Åraslövskök.

Mycket av inredningen har karaktären av 50-tal och/eller art deco och rummet har blivit mycket luftigt och fräscht.

Semlorna var uppätna, kaffet urdrucket och Bosse hade berättat om sina husprojekt, som han bland annat
marknadsför genom sitt samarbete med Willa Nordic. Nu var det tid för lunch och Bosse hade berättat att dagens rätt på Spångens gästgivaregård bestod av kålpudding, min favoriträtt, så det behövdes ingen övertalning för att jag skulle nappa på förslaget att åka dit.



Spången erbjuder inta bara smörgåsbord av världsklass,
även deras dagens rätt får högt betyg.
Och, priset 79:- kan jag inte klaga på.

Efter en mäktig lunch intog vi kaffet i en salong på gästgiveriet, inrett precis som Bosse gillar, med soffor och fåtöljer från 50-talet. Nu ville Bosse snacka jobb. Det handlade om att ta fram några texter och i bästa fall hitta en pay-off till några annonser för en annan av hans samarbetspartners, Åraslövs Kök. Det var ett tag sedan jag satt i ett så kallat kreamöte, så det var faktiskt väldigt kul när hjärncellerna väl hamnade på rätt plats. Efter en två timmars "session" hade vi lagt grunden för en fortsättning, som Bosse arbetar vidare med i Stenestad. Det är inte helt osannolikt att jag får en hel del samtal och mail från Bosse innan han känner sig nöjd.

Jag lämnade Bosse och Spången strax efter tre och drog vidare till Helsingborg. Det var längesedan jag satte ett ljus i minneslunden på Krematoriet i Helsingborg, där mina föräldrar ligger begravda.
Det gjorde jag idag!

Saddam Hussein och hans söner

"Mitt liv med Saddam" - januari 2011
Detta ät titeln på en mycket spännande och intressant bok som är skriven av Lena Katarina Swanberg, efter intervjuer med Parisoula Lampsos.
Sammanfattningen på baksidan inleds med orden:
"Saddam Hussein var en man som inte drog sig för att mörda sin egen familj.
Varför skulle han skona mig?"

Parisoula - snygg och förmögen
Parisoula var dotter till en mycket förmögen grekisk familj, som bodde i Bagdad i Irak, där de umgicks i de förnäma kretsarna, där även regeringsfolk och kungligheter ingick.
I bokens inledning är Parisoula 16 år och ser mycket bra ut och kallades "Bagdads Prinsessa" när hon träffar Saddan, som då är i trettioårsåldernn, för första gången. Saddam, som själv var mycket stilig på den tiden, var en känd kvinnokarl, vars livvakter bland annat hade till uppgift att leta upp vackra kvinnor och flickor, som han kunde förlusta sig med. En del av dessa kvinnor var naturligtvis smickrade över uppmärksamheten medan andra "ställde upp" på grund av rädsla.
I Parisoulas fall så var hon inledningsvis också smickrad och tyckte situationen var spännande. Detta ledde till ett förhållande med Saddam Hussein som varade i över trettio år.
I boken får vi veta hur Saddam genom åren förstörde hennes liv, beslagtog hennes förmögne mans tillgångar och till slut fick honom att fly till Libanon.

Saddam och hans söner
Saddam hade två fruar och flera barn bland andra de två ökände bröderna Uday och Qusay, där Uday var äldst och om möjligt, ännu grymmare än sin far. Bland annat våldtog han Parisoulas dotter när hon var sexton år. Ett annat exempel på att människoliv inte betydde något Uday var när han lät sin femårige son skjuta prick med ett gevär, på sina livvakter, som han beordrade att ställa upp sig på rad framför sonen.
Detta är bara två exempel på den grymhet Uday visade och till och med Saddam var rädd att Uday en dag skulle mörda honom. Ingen i familjen litade på någon.

I boken får man en väldigt bra personbeskrivning av främst Saddam och Uday, men även av andra viktiga personer i dåtidens Bagdad.
År 2001 lyckades Parisoula fly, först till Jordanien, sedan Libanon, därefter till Thailand för att slutligen hamna i Sverige, där även hennes ena dotter Liza bor och är gift med en man från Marocco.
Parisoula bor i Sverige med skyddad identitet för hon har lärt sig att hon aldrig kan känna sig säker då Saddams (även om han är död) hantlangare fanns och finns överallt i världen.

350 sidor spännande läsning
Boken omfattar 350 sidor och är svår att lägga ifrån sig, så när jag kom in på småtimmarna fick jag övergå till att läsa Time Magazine. Det är intressant läsning det också, men en artikel om den amerikanska inrikespolitiken är betydligt lättare att somna till än "Mitt liv med Saddam".
Rekommenderas!

Garagepyssel med min Morgan

Triumphen OK men Morganen död - 2011-01-14
När jag för några veckor sedan skulle starta upp min Mogge en stund, så var den väldigt seg. Vid den här årstiden och kallt i garaget så är 20/50-oljan tjock, så jag vet att det brukar ta en stund. Men, denna gången gav batteriet upp.

De här små laddarna slår av och på när de känner att det behövs.

 Jag tyckte detta var lite konstigt för till bägge bilarna har jag små underhållsladdare, av märket CTEC, som står på hela tiden och som jag köpt på Bildeve. Och min Trajja startade ju med en gång!



Batteriet sitter lite krångligt till.

Det var ju inte mycket att göra utan att plocka ut batteriet. Och precis som på MG så sitter batterierna jobbigt till bakom sätena. Normalt sitter det två parallellkopplade (eller seriekopplade - jag förstår mig inte på det elektriska heller) sexvoltare, men de flesta som har denna typ av utrustning har bytt sina batterier till ett tolvvoltsbatteri.
Inte nog med att det är jobbigt att lyfta ut batteriet från en låg nivå det är också fullt av fett på högra sida efterson bakre kardanknuten finns precis intill och kastar upp fett på batteriet.



Alla med gamla bilar, som används sällan, borde ha en syramätare.

Efter urtagning och rengöring av batteriet, som är två år gammalt, så tog jag fram min syramätare för att kolla om syrahalten var OK. Mätaren har ett rött, ett gult och ett grönt fält, som visar halten och är det grönt så är det OK. I mitt batteri visade proven från alla cellerna grönt, vilket innebar att det inte var något fel. Något nytt batteri behövde alltså inte införskaffas.

Nästa steg var därför bara att ladda batteriet med den "tunga" laddaren, som fick stå på ett dygn, varefter jag satte på underhållsladdaren. Med cirka 12 grader i garaget så ska nog batteriet må bra ytterligare en tid.
Nu till nästa lilla delprojekt.

Krånglande hastighetsmätare - 2011-01-17



Det är inte första gången det ser ut så här.

Som jag skrev i en tidigare blogg så har min hastighetsmätare på Morganen behagat att ställa sig permanent på 40 kilometer i timmen, även när den står stilla. Efter telefonsamtal med Gunnar, en annan av mina gurus som jag kontaktar när jag har något bilproblem, ställde han diagnosen att det var dämpoljan i mätaren som hade blivi tjock och trög. Dels beroende på för lite användning av bilen, dels på att temperaturen i garaget varit för låg. Hans förslag gick ut på att jag skulle plocka ur mätaren och hastighetsmätarwiren för att därefter sätta ena ändan av wiren i chucken på en en steglös borrmaskin och se om jag kunde få den att fungera normalt.



När jag skruvade av av ett halvt varv på wiren
i mätaren så gick mätaren ner till 0.

Att ta bort hastighetsmätaren från instrumentpanelen var inga problem. Två muttrar till bygeln, en sladd till den elektriska klockan (som jag aldrig fått att fungera) samt att skruva av hastighetmätarswiren i mätaren gick lätt. När mätaren väl låg på arbetsbänken var det också lätt att ta av kromringen och putsa upp den med Autosol.

Nu skulle jag ta av hastighetsmätarwiren var det lättare sagt än gjort. Visserligen går hela wiren inne i kupén, men vid infästningen i växellådan så sitter fästena till stolarna i vägen, vilket innebar att stolarna och stolstöden måste plockas bort först. Det låter kanske inte så jobbigt, men jag fick lägga mig ner på det kalla golvet för att nå in till muttrarna på undersidan av golvet.



Krångligt att skruva av wiren med bara fingrarna.

Först trodde jag att jag också var tvungen att plocka av kardantunneln, men med hjälp av en "kalsatång" så lyckades jag skruva av wiren från växellådan. Nu var det bara att dra ur wiren genom mattan på sidoväggen i kupén och granska den lite noggrannare. Först provade jag att med fingrarna vrida wiren, men det visade sig att det tog emot någonstans.


Det syns tydligt att wiren blivit skadad.

Och mycket riktigt så var det en kink på wiren, precis där den går in i växellådan, vilket orsakats av att stolfästet hade en sådan vinkel att wiren fått en liten krök just där.
Det är inte första gången hastighetsmätarwiren skadats, men nu har jag beställt en ny från Johan på Morgan Restoration Service i Vara. Får se om jag kan montera den så att samma fel inte uppstår igen.
Det är ju snart vår!

Köpte mig en moped i 60-årspresent

För fyra år sedan fick mina engelsmän en ny garagekompis

Minns ni känslan när ni gränslade er första egna moppe? Själv glömmer jag det aldrig. Jag hade äntligen fyllt 15, det var mitt i sommaren och pengarna jag sparat genom att vara springschas i en liten livsmedelsbutik under flera år, räckte precis till en splitter ny moped. Det var en Monark av 1961 års modell, tvåfärgad blå och vit.

Känslan av att kunna ta sig fram utan att behöva trampa var obeskrivlig. Vilken frihetskänsla!
Mopeden hade kick, två växlar, ställbart munstycke och kunde, i sina bästa stunder, komma upp i nästan 40 kilometer i timmen. Häftigt! Jag vägde ju bara cirka 60 kilo vid den här tiden, så belastningen var inte så stor. Flera av mina kompisar hade emellertid trimmat sina moppar antingen genom att byta drev och/eller borra upp cylindern och byta till större förgasare. Den som hade "värsta" moppen hade en svart Puch med padda som ljuddämpare. Han hette Ulf och fick upp sin moped i 90 kilometer i timmen. Natuligtvis var jag också sugen på att göra något liknande. Av två skäl blev det dock ingen trimning för min del. Redan vid den tiden var jag fullt medveten om mina bristande kunskaper på det tekniska området och för det andra ville jag inte riskera att bli haffad av lagen och därmed inte få ta körkort när jag fyllde 18. Det var ju bara tre år dit.



Så kunde det se ut när man tankade.
Med handpump fyllde man röret och sedan
gick det bra att fylla i den oljeblandade soppan.

Det blev mycket körande och soppan kostade bara 85 öre litern. I början kunde jag köra hur mycket som helst, jag tröttnade aldrig. Det blev därför ganska många långturer (ja, med en moppe är en 5-6 mil ganska långt) och den längsta blev en tur från Helsingborg till Älmhult.



Tony och jag i Älmhult, han med sin King och jag med min Monark.
Hjälm för mopedister var väl inte uppfunnet på den tiden
och det hade ju inte varit tufft heller.

I Älmhult hade nämligen min kompis Tony och hans föräldrar ett hus där de brukade tillbringa sina semestrar. Här skulle vi bo några veckor och försöka lära känna bygdens flickor. Eller som Tonys mamma sa "ska ni ut och jaga fjas nu igen?" Jag blev mycket röd i ansiktet när jag hörde detta. Fjas var i den trakten det lokala slangordet för tjejer, åtminstone förr i världen. För oss i Helsingborg hade det en helt annan och mycket grövre innebörd.
Åren gick och helt plötslig var jag 18 år och tog körkort. Nu var det bil som gällde! När jag var ute och letade ett lämpligt fortskaffningsmedel föll jag för en vit FIAT 600. Den hade Abarthljuddämpare och lät häftigt. Men det är en annan historia.

Återfall 45 år senare - 2006
En sommardag, när jag med öppen garageport höll på att skruva med någon av mina bilar i garaget, så kom Heine, en bilkompis förbi. Han kom dock inte i någon av sina två sportvagnar, han kom körande på en moped. Vad var nu detta? "Kör du moppe?", sade jag. "Ja, det är vansinnigt roligt" svarade han. Han hade en röd Puch Florida, en sådan som jag egentligen alltid velat haft när jag var 15, men inte fick köpa för mina föräldrar eftersom de ansågs vara väldigt lättrimmade.



Heine med nyrenoverad Puch Florida

Han berättade att det numera fanns en väldig massa rallyn och träffar för veteranmopeder, som avlöpte på olika platser. Ett stort rally som arrangeras varje år brukar starta söder om Malmö någonstans. Arrangörerna kallar sig De Fartblindas Förening.
Nu hade han satt nya griller i huvudet på mig. Det här verkade ju vara kul.
Jag började göra lite efterforskningar. Blocket kollades varje dag, där det fanns massor av mopeder till salu. Det var en Puch Florida jag var ute efter och efterfrågan på just dessa moppar var stor. Och priserna var därefter, de varierade från 4.000 kronor för ett vrak upp till 35.000 för en superrenoverad tingest. Den Puch jag ville ha skulle ha bakåtkick, tre växlar och kosta max 10.000.

För att öka suget efter moped ytterligare läste jag allt jag kom över och köpte bland annat en bok som hette "Fylla moppe". Här fanns mycket nostalgiskt att läsa samt bilder på en hel del mopeder, som jag kände igen från ungdomsåren. Under mitt letande var jag också flitig besökare på motorträffarna i Vikingabyn utanför Löddeköpinge.



En fin italiensk Dukati på besök i Vikingabyn



En moppe behöver inte vara superrenoverad för att man
ska kunna ha kul med den.
Många personliga stilar finns.

Hit brukar det komma massor av bilar, MC och mopeder, ja till och med traktorer och flygplan, varje tisdag under sommarhalvåret.


Alla mopparna på parad utanför macken i Mörarp.

Som presumtiv Puchägare gjorde jag också ett antal besök hos Puchverkstán. Den är belägen i en kulturmärkt gammal Caltexmack i Mörarp och han som driver firman har ett 30-tal superrenoverade Puchar av olika modeller, som man kan drägla över. Här hittar du allt du behöver till Puch oavsett modell.



Gunnars fina Kreidler med sadel från tiden.

Ett köp närmade sig allt mer och inte minst kände jag lite grupptryck när flera av mina andra bilkompisar hade fått samma idé i huvudet och skaffat sig mopeder. De flesta ville ha en likadan moppe som de hade när de var 15, förutom jag som ju ville ha en Puch. Min kompis Gunnar, som har tre MG i garaget, hade skaffat en Kreidler, ett märke jag aldrig hade hört talas om. Men, han är uppväxt i Göteborg och där var kanske det märket populärt. Puchs generalagent fanns ju, på sin tid, i Malmö varför märket var rikt representerat i Skåne.



Dan, som annars kör MGA och Mercedes, samlar på Rex Sport.
Han lär ha sex stycken i garaget.

De flesta av de här gossarnas fortskaffningsmedel går dock lite och i vissa fall mycket fortare än 30 kilometer i timmen. Idag pratar man emellertid inte om att fordonet är trimmat. Istället säger man att det är något viktkompenserat. Det låter ju betydligt lagligare, eller hur? En person på 100 kg hade nog, utan viktkompensering, annars fått svårt att pressa sin moped upp till 30 knutar.

Efter ett drygt halvårs planerande och letande så hittade jag MIN moped på Blocket. Den fanns i mellansverige och priset låg inom ramen för min budget. Nu skulle jag på något sätt få hem den till Skåne. Att hyra släp och köra 150 mil tur och retur var det inte tal om. Men, en av mina grannar är åkare och han kände i sin tur en kollega som varje vecka trafikerade orter som låg i närheten av där min moppe fanns. Säljaren var också villig att frakta mopeden några mil till ett ställe där åkaren kunde hämta upp den.
Allt ordnade sig på bästa sätt och någon vecka senare hämtade jag min Puch på ett industriområde i Löddeköpinge. Åkaren fick 500 spänn och jag fick moppen.
Det är ju alltid lite riskfyllt att köpa fordon som man bara sett på bild, men säljaren hade skicket en massa närbilder på detaljer, framförallt tank och instrument, så jag visste någorlunda vad jag hade köpt. Den visade sig vara i ungefär det skick jag förväntade mig så jag kände mig ganska nöjd.
Jag hade visserligen inte långt hem till garaget, men naturligtvis ville jag köra moppen, som visade sig vara något viktkompenserad, tillbaka. När jag öppnade bensinkranen började genast bensinen att forsa ut och jag förstod då att alla pckningar i förgasaren var torra eller spruckna.
Väl tillbaka i garaget ringde jag Heine, min guru när jag har problem med bilarna, för att han skulle ge ett utlåtande om mitt fynd. Jodå, jag fick snabbt godkänt varefter han kastade sig över förgasaren för att analysera vad som var dåligt. Efter en kvart startade den snällt och jag tog min första provtur.
Den kom upp i 60 i medvind!



Här är den, veteranförsäkrad och med mitt "vurpollon" på pakethållaren.

Nu har jag investerat i en del nya delar till min moped, bland annat lite nya wirar, ny sadel, nytt bakljus och lite annat smått och gott, vilket gick lös på omkring 3000 kronor. Och, så har jag naturligtvis skaffat mig ett riktigt "vurpollon" för att förstärka töntfaktorn, när jag är ute och luftar min Puch.
Visst är det kul att leka även när man blir äldre!

Nytt shack hos Mats - SM7DXQ

Nu är det nästan klart! - 2011-01-07
Arbetet med Mats nya shack har fortskridit, nästan enligt planerna. Naturligtvis har han gått på minor han också. Att sätta upp prylarna och finna att till exempel vissa kablar är för korta känner väl de flesta av oss igen, eller hur? Men nu verkar han ha kommit en bra bit på väg och precis som han lovade har han skickat mig några bilder för att visa hur det har gått.



Visst ser shacket mycket ljusare och luftigare ut nu!

Beroende på allt slit och släp, från garaget och upp till shacket, som ligger på ovanvåningen, har Mats tvingats till att vara QRT några veckor. Men nu lär det nog bli köra av, tror jag i alla fall.



Här ser vi slutsteget, som är lätt att flytta, tack vare hjulen.

Precis som jag gjorde, så har han satt alla borden på hjul, för att göra det lätt för sig när han ska komma bakom och koppla sladdar och kablar till nya grejer. Det underlättar mycket!
Mats har planerat en hel del innan han satte igång med ombyggnaden, vilket nog är bra. Annars är det lätt att man gör saker "fort och fel".



Operatörsplatsen, där allt är lättillgängligt.

Ja, vad tycker ni, ser det inte prydligt och välorganiserat ut?'
Vi önskar Mats lycka till med sitt nya shack och hoppas han kör många DX och kanske en och annan contest.

Julfirande och barndop i Frankrike

Som jag berättat i ett tidigare blogginlägg så gifte sig min son med sin fransyska i somras. Bröllopet fick skjutas upp några veckor på grund av att deras son Elias ville komma till världen lite tidigare än beräknat.

Nu, fem månader gammal, var det dags för dop och det skulle ske i St Nicolas kyrka i Hagenau i Frankrike, där Annes (min sons hustru) farbror är präst. Naturligtvis ville Eva och jag delta i detta och samtidigt träffa Annes föräldrar för första gången. De talar franska, tyska och alsassiska (stavas det så?) och vi talar i stort sett bara engelska, trots sex års studier i tyska och fyra i franska. Hur skulle detta gå?

Avresa kl 0520 - 2010-12-22
Nu hade vi 115 mil framför oss, varav huvuddelen på autobahn i Tyskland, i ett Europa där den ena väderrapporten lät värre än den andra.

När man stiger upp vid fyratiden på morgonen så är hungern inte så påträngande. Vi kastade därför i oss var sin kopp kaffe och beslöt att äta en rejäl frukost på färjan mellan Rödby och Puttgarden.

När vi närmade oss Malmö var temperaturen nere på 21,5 minus och väglaget var inget vidare, men värre skulle det bli. På motorvägen runt Köpenhamn var det glashalt och trafiken slingrade sig fram i 30 km i timmen.

Vi kom fram till Rödby prick 0800 där vi fick vänta ca 20 minuter tills färjan avgick, innan vi kunde klämma i oss en rejäl frukost med prinskorv, ägg, bullar och kaffe. Nu hade vi kraft att ta oss an Autobahn!

Det är ordning och reda i Tyskland, det vet alla. Autobahn var perfekt i ordning och ju längre söderut vi kom så kunde vi sätta lite fart på bilen allt mer. Att köra i 150 km på en trefilig motorväg, med lagom trafik, är faktiskt inga problem.

Vi körde 91 mil på onsdagen och hade bestämt från början att vi skulle ta en övernattning på vägen. Några mil söder om Frankfurt am Main körde vi, på vinst och förlust, av Autobahn och hamnade i en liten "dorff", som hette Zwingenberg.

Vi tog en promenad i den lilla mysiga byn och stötte på en ung man med hörsnäckor i öronen och frågade om han kände till något Gasthaus i närheten. Jodå, vi fick en liten vägbeskrivning och checkade in på ett Gasthaus som ägdes av en kvinna från Albanien.



Jo, det ser lite trist ut, men kvällen var mulen och bilden är tagen med mobilen,

så det var bättre än det ser ut.

Hon pratade perfekt tyska och berättade att ett dubbelrum med frukost kostade 60 Euro. Med middag, i form av wienerschnitzel på kvällen, gick kalaset på totalt 90 Euro, vilket var prisvärt.

Efter frukost dagen efter fortsatte vi vår färd och startade upp vår GPS, "Gibsan". Den hade vi inte behövt tidigare och när vi kollade hur långt vi hade kvar visade det sig att jag hade räknat fel. Vi hade bara 16 mil kvar istället för 28. Nu var vi egentligen lite tidiga och ville inte komma fram precis när man åt lunch i Ingelshof, som var slutdestinationen. Vi styrde därför mot Hagenau, som är den stad som ligger närmast Ingelshof. Nu hade vi god nytta av vår GPS, som jag hade programmerat innan vi åkte.

Turistande och fika i Hagenau
Att hitta parkeringsplats var inte lätt, vilket förmodligen berodde på att det var julmarknad i staden, precis som i de flesta andra städer i Tyskland och Frankrike.



I Frankrike parkerar man lite hur man vill

 Det var full aktivitet överallt och mycket folk strosade omkring och tittade och handlade hos de olika månglarna som satt upp sina stånd lite överallt.

Det var mycket tingel-tangel där religiösa symboler av olika slag verkade vara populära. Men det fanns också de som sålde korvar och skinkor, godis, ostar och blommor.



Här fanns mycket matnyttigt att köpa




Vackert!

De blev inga inköp för vår del förutom en blomsteruppsättning som vi tog med till Annes föräldrar. Det blev efterhand ganska kyligt att knata omkring på gatorna, så när vi hittade ett cafe, som verkade ha ett brett sortiment av bakelser, så gick vi in och tog en fika och värmde oss en stund.

Cafe latte med tillbehör

Klockan var omkring 1300 och många av besökarna, som precis som vi, även åt en liten paj, drack inte kaffe utan vin. Men, nu var det dags att åka iväg till Ingelshof och träffa vår son Jonas svärföräldrar för första gången.



Gården är gammal, den flyttades hit år 1811. Krucifix och andra
religiösa symboler är vanliga överallt, både inomhus och utomhus.

Vår GPS tog oss säkert fram på småvägarna till familjen Kieffers gård i Ingelshof, en liten by några mil från Hagenau och cirka 4 mil från Strassbourg.

Väl inkomna i bostaden trakterades vi med hemmagjord snaps,
kakor och choklad. Lite konstig kombination kanske,
men så gör man tydligen här.
Det gäller att ta seden dit man kommer, eller hur?

Här blev vi varmt mottagna av värdparet, Jaqueline och Jean-Paul samt Jonas, Anne och Elias, som flugit ner några dagar tidigare. För att föra en begriplig konversation så fick vi ha hjälp med att tolka av Jonas och Anne. Här talar man både franska och tyska samt en blandning av båda språken, som kallas alsassiska, alla språken lika svåra att förstå. Både min fru och jag förstår tyska ganska hyfsat, men eftersom vi aldrig talar eller läser på detta språk, är det svårt att sätta ihop några riktiga meningar. Så vi försökte med lite engelska blandat med tyska och olika gester, vilket efterhand fungerade allt bättre.
Uppfödd på svensk husmanskost så var jag lite bekymrad över att kanske bli serverad lite konstiga saker vid måltiderna Men, Anne hade nog berättat för sin mamma att Kenneth han var lite "kräsmagad" och tyckte inte om vad som helst. Jag blev därför positivt överraskad när vi senare på kvällen skulle äta middag och Jaqueline serverade lammlever, en av mina absoluta favoriter som jag för första gången fick mig till livs i England. Personligen tycker jag att lammlever är strået vassare än kalvlever. Om man nu gillar lever överhuvudtaget, vill säga.
Eftersom även Annes syster och hennes familj på fem personer, som bor utanför Stuttgart, skulle tillbringa helgen i Ingelshof, så hade Eva och jag bokat ett B&B några kilometer från Ingelshof. Färden dit gick på extremt smala snöfyllda vägar så ett möte med en annan bil var varje gång lite kritiskt.



B&B är inte lika vanligt i Frankrike som i UK,
men det här stället i Reichshoffen var bra.

Vårt B&B visade sig vara väldigt bra, där ägaren hade byggt ett speciellt litet radhus med tre separata rum, som innehöll toalett, duschrum, kaffekokare och en platt-TV. Även frukostarna, som brukar vara ganska bristfälliga i Frankrike, var faktiskt helt OK med fruktcocktail, bullar, youghurt, diverse pålägg, kakor och naturligtvis croissanter. Dock inga ägg eller toast, som vi är vana vid från England och Skottland. För fyra övernattningar inklusive frukost fick vi betala 190 Euro, vilket vi upplevde som billigt.

Julafton - 2010-12-24
Julfirandet skulle inte börja förrän klockan 1500 så Eva och jag botaniserade några timmar i Reichshoffen på förmiddagen, den by vi bodde i under vistelsen i Frankrike. Allting var öppet under dagen och till och med så hade man en begravning i byns kyrka, något jag inte tror förekommer i Sverige på julafton.
Så var det då dags för julfirande. I Sverige brukar julfirandet ofta inledas med Kalle Ankas Jul på TV. Därefter brukar man äta alternativt dela ut julklappar, beroende på antalet mindre barn som deltar.
Inte så i Frankrike. Någon TV var inte igång under hela helgen och förmodligen visas inte Kalle Anka där heller.



Full rulle på julklappsöppnandet.

Nej, här åts det, delades ut julklappar och lagades mat. Allt på en gång. För en "utlänning" var det lite svårt att veta hur man skulle bete sig. Var det till exempel oartigt att börja äta innan något bjudit till bords?
Det verkade inte så.
När några åt och andra delade ut och öppnade julklappar så fanns mamma Jaqueline i köket och förberedde de olika rätterna.


Jaqueline hade mycket att göra...





...i köket och fick springa fram och tillbaka



Det serverades ingen speciell julmat på julafton utan menyn bestod av gratinerade pilgrimsmusslor till förrätt, ankbröst till huvudrätt och den obligatoriska ostbrickan som dessert. Otroligt gott alltihop.

Julklappsöppnandet gick i en rasande fart, precis som i Sverige och sexårige Felix, Annes systerson, for runt som en skottspole mellan sina olika presenter. Bland annat hade han fått ett stort Lego, som han och Jonas hjälptes åt att bygga samt en trampebil, som också skulle monteras.

Jonas försöker få Elias intresserad av bilar vid tidig ålder.

Vi vuxna fortsatte att konversera, eller vad man nu ska kalla det med tanke på språksvårigheterna och efterhand gick det faktiskt allt bättre. Eva och Jaqueline verkade förstå varandra ganska bra medan jag hade det lite svårare med Jean-Paul. Ibland kom det en lång harang från honom på alcassiska varefter han tittade på mig för att se min reaktion på vad han sagt. Skulle jag säga ja eller nej? Det var inte så lätt alla gånger för jag ville ju inte vara oartig på något sätt.

Två kaniner i varje bur och stora var de.

Men även med Jean-Paul gick det allt bättre ju längre tiden led. Bland annat följde jag med honom ut när han skulle mata sina kaniner. De föder upp sådana, som sedan slaktas och äts till middag, ungefär som vi äter hare i Sverige gissar jag.

Det blev allt senare och trötta och dästa åkte Eva och jag till vårt B&B vid 22-tiden. En ny dag imorgon, full av aktiviteter, väntade. När vi kom "hem" till Reichshoffen, var allt mörkt. I stort sett alla hus i byn och förmodligen också i andra byar, är försedda med fönsterluckor, som man stänger varje kväll. Därför sipprar inget ljus ut från husen och det känns som man tar sig fram i ett öde samhälle. Fransmännen är, har jag hört, väldigt privata och vill inte ha någon insyn. Eller så beror det på att de försöker hålla ute kylan, vad vet jag.

Julmässa i Hagenaus kyrka - 2010-12-25

Det hade fallit minst 15 cm snö på natten och som vanligt fick jag börja med att sopa av bilen. Vi skulle hämta Anne, Jonas och Elias i Ingelshof klockan 10 för vidare färd till Hagenau, där vi skulle delta på julmässan i kyrkan. Annes föräldrar kunde inte följa med då Jean-Paul skulle sjunga i kören i en annan kyrka och Jaqueline fick fortsätta kämpa i köket med att förbereda julmiddagen.

Vid juldagens mässa skulle Elias spela en viktig roll. Han skulle vara Jesusbarnet i krubban under julspelet. Det var ganska spännande. Skulle han skrika och överrösta prästen i den fullsatta kyrkan, eller skulle han vara tyst?



Prästen, Annes farbror Francoise,
berättar historien om Jesus...



...och Elias ser pigg ut medan "farsan" Josef
verkar vara intresserad av något annat.

"Föreställningen" varade trots allt omkring en halvtimma och massor av okända människor fanns runt omkring honom hela tiden. Det var "hans föräldrar" Josef och Maria, de tre vise männen och några som föreställde Betlehemsstjärnan och lite andra figurer. Men allt gick bra, Elias såg närmast road ut hela tiden, om man nu kan göra det när man är så liten.
Mässan var en positiv upplevelse. Jag hade förväntat mig att man i de katolska kyrkorna var ännu mer strikta och allvarliga än i våra kyrkor. Så var det emellertid inte alls. En kör på femton personer kompletterad med en trummis och en gittarist, sjöng och spelade, förmodligen religiös musik, men musik det faktiskt svängde om. Nu går jag dock inte i kyrkan så ofta här i Sverige, så det har kanske ändrats sig till det bättre även här.
Nu var det dags att åka tillbaka till Ingelshof, där en ny och utdragen middag väntade. Fransmännen äter nämligen länge.

Tolvkilosskinkan hade krympt något under tillagningen,
men var fortfarande väldigt stor.

Jaqueline och Jean-Paul hade under vår bortvaro förberett juldagsmiddagen och när vi återvände var Jean-Paul i full färd med att skiva upp den enorma inbakade skinkan. Till skinkan serverades potatisgratäng och en annan gratäng, bestående av rotfrukter, som jag inte åt så mycket av. Brunkål tror jag inte de vet vad är för något i Frankrike. Men gott och mäktigt var det. Osten efteråt är alltid lika god, vet inte om vi har sådana ostar i Sverige.

Jodå, även Jaqueline och Jean-Paul hade dekorerat huset med ljusarrangemang.

Efter ytterligare en dag med trevlig familjär samvaro åkte Eva och jag tillbaka till vårt B&B där vi tittade på en till tyska dubbad version av Mama Mia på TV, innan vi slocknade.

Annandag jul - en stor dag för Elias - 2010-12-26
Så var det då dags för helgens stora begivenhet och huvudanledningen till att vi åkte till Frankrike över julen - Elias skulle döpas!
Dagen började inte bra, då vi på vägen till kyrkan i Hagenau hamnade i en bilkö vilket resulterade i att vi blev en halv timme försenade. Det ordnade sig dock eftersom även ett fransk-amerikanskt par skulle döpa sitt barn och därför kunde komma först i kön.

Kyrkan i Hagenau, Francoises revir.

Ritualen vid dop i Frankrike skiljer sig nog något från den svenska och protestantiska. Innan själva dopceremonin så skulle föräldrar och en del släktingar (dock inte vi gudskelov) hålla, inte bara ett, utan flera kortare eller längre tal.

Anne håller tal till Elias och församlingen.

Detta hade naturligtvis både Anne och Jonas varit lite nervösa inför och pluggat på sina tal under dagarna före dopet. När alla tal var avklarade, men före själva dopritualen, så ställde också prästen Francoise en fråga till alla familjemedlemmar, även oss, om vad man önskade för Elias. Jag svarade på engelska "a happy and healthy life" medan Eva svarade på svenska, andra på tyska och de övriga på franska. I högsta grad internationellt!



Här döps min sonson till Elias, Kenneth, Jean-Paul -
ett namn med religiös anknytning, ett med engelsk och ett med fransk.

Själva dopet  gick väl till ungefär som hos oss med vigvatten på huvudet och så vidare, men innan detta skedde så fick alla gå fram till Elias och göra ett korstecken med tummen i hans panna.

Elias med sin mamma efter dopet.

En annan sak jag noterade var att klädseln vid dopet inte var så formell, som jag förväntat mig. Jag var den ende som bar mörk kostym, vit skjorta och slips medan de övriga var lite mer ledigt klädda. Inget negativt med det, men eftersom jag trodde att det skulle vara mer strikt i en katolsk kyrka så hade jag klätt mig som jag trodde förväntades av mig.

På varje tallrik stod en burk med karameller, något jag inte
förstod innebörden av och som jag måste ta reda på.

Efter dopet åkte vi alla, inklusive prästen, tillbaka till gården i Ingelshof för att återigen äta en stor och lång måltid. I finrummet hade man dukat för middag redan kvällen före, så det var bara att sätta sig till bords direkt. Det söta sauternevinet är mycket populärt här och prästen var inte den som spottade i glaset, trots att han skulle köra bil tillbaka till Hagenau. Nu är reglerna, vad gäller alkoholprocenten i blodet, inte lika hårda i Frankrike, som de är i Sverige. Det beror kanske på att i stort sett alla fransmän dricker vin vid sina måltider.
Middagen var helt underbar. Till förrätt serverades Fois Gras (rätt stavat?) vilket betyder gåsleverpastej, i tvåcentimeter tjocka skivor - ljuvligt gott. Huvudrätten bestod av inbakad fisk med ris (nu är jag inte speciellt förtjust i ris, men åt lite jag också) som smakade fantastiskt gott. Även efterrätten var en höjdare för mig eftersom de tårtor som fanns på bordet var exakt vad herr Nilsson sett fram emot.
Middagen varade väl si så där fyra timmar och mellan varje rätt så pratades och skämtades det runt bordet. Det var lite synd att prästen inte talade engelska, för det skulle vara intressant att höra lite mer om hur det är att vara katolsk präst, med celibat och allt. Jag fick dock reda på att han på sin fritid ofta lagade mat med sina kompisar och även höll på med bergsklättring.
För Eva och mig var det här "sista kvällen med gänget" eftersom vi skulle åka tillbaka till Sverige, tidigt dagen efter. Vistelsen i Frankrike hade varit över förväntan och vi blev väldigt förtjusta både i Annes föräldrar och Annes systers familj, som vi också träffat tidigare. Vi talade också om att Jaqueline och kanske också Jean-Paul, som har svårt att lämna gården en längre tid, ska komma och besöka oss i Sverige.
Vi får se hur det går.

Hemresan ingen höjdare - 2010-12-27, 28
Vi kom iväg klockan 0650 i ett strålande fint väder, så de första 55 milen gick snabbt och lätt på torra vägar på autobahn. Men sedan började problemen. Dels började det snöa, det var dimma och blev halt på vägbanan. Efter att ha varit förskonade från stau på nervägen, så fick vi tillbaka med råge nu.

Stau efter stau efter stau - jobbigt!

Jag vet inte i hur många bilköer vi hamnade, där den längsta var 11 kilometer lång. Det konstiga var också att när väl bilkön löstes upp så kunde vi inte upptäcka någon anledning till varför det överhuvudtaget varit någon kö. Men det kan ju bero på att en lastbil kör om en annan, vilket många gånger kan ta flera kilometer, och med tanke på den trafikintensitet som finns på autobahn skapar detta naturligtvis problem.
Jag hade, innan avresan, ställt in mig på att det skulle vara stau, då och då, och därmed kunna undvika att bli irriterad. Men när det tog 3,5 timmar de sista 10 milen till Lubeck, så var jag ganska nära bristningsgränsen.

Bra hotell till hyfsat pris - att rekommendera!

Väl framme i Lubeck hittade vi snabbt ett mysigt litet hotell efter att ha frågat en yngling i en butik där vi var och provianterade. Efter en lätt måltid och några sidor i Time Magazine var det lätt att somna.
Efter 10 timmars sömn och en häftig frukost var humöret på topp igen. Nu var det solsken igen och vägarna var torra. Och med endast 30 mil kvar kändes det som om vi nästan var hemma.
Svärfar Olle hade bott i vårt hus under vår bortvaro, skottat snö, tittat lite på golf och förhoppningsvis haft det bra. När vi anlände till Lödde vid halvtretiden på tisdagen hade Olle lagat mat och bjöd på kålpudding (min absoluta favorit) och Ris á la Malta. Ingen dum hemkomst alls.
Det hade varit en omtumlande vecka i Frankrike och kanske återvänder vi redan till sommaren, men då med golfklubbor i bagaget!