Att snygga till hallen.

Slit och släp! 2013-03-18/26
Eva, min hustru, har några år tyckt att vi skulle fräscha upp hallen i vårt hus. Jag har delvis delat hennes uppfattning, men kanske inte tänkt att jag skulle göra det själv. Det finns ju något som heter Rotavddrag, som i mitt tycke vore en bra lösning.
Men, när jag kunde konstatera att långtidsprognosen, vad gäller vädret, pekade på att det varken blev aktuellt med Morganåkande eller golfspel så tänkte jag om. Istället för att gå här hemma och känna mig uttråkad så kunde jag ju faktiskt göra något nyttigt för en gångs skull istället för att bara leka.
Efter gymet förra måndagen, den 18:e mars, så kände jag mig full av energi och beslöt mig för att sätta planen i verket. Första åtgärden var att tömma hallen på byrå, spegel, klädhängare, stol och en hel massa tavlor.



Mycket pyssel med inplastning.

När hallen var röjd tog jag bilen och åkte ner till Bauhaus. Här inhandlade jag utrustning och material till Steg 1 nämligen att plasta in alla dörrarna (någon tyckte att jag kunde lyfta av dem istället) och sedan täcka in hela golvet med målarpapp. Bara det var jobbigt!

Steg 2 bestod i att tvätta tak och väggar med målartvätt. Även det var jobbigt. Att tvätta i taket när vatten rinner ner längs ärmarna ända ner i armhålorna är inte heller speciellt behagligt. Det positiva var att jag efter tvättningen, och med Evas goda minne, kunde konstatera att taket faktiskt inte behövde målas.

Under Steg 3 fick jag användning för några hundra meter maskeringstape för att skydda värmepump, fönsterlister, eluttag och annat som helst inte skulle bli nerkladdat under målningsfasen. En försvårande omständighet var att Eva nu ville byta färg på väggarna till ickevitt. Hur skulle jag fixa det utan att kladda ner det fina vita taket. Tänkte och tänkte! Sådant tar ju tid. Emellertid kom jag på att om jag satte en tunn pappskiva mot taket och målade den översta delen av väggarna med pensel så skulle det nog minska kladdet. Visserligen hade Eva en reservplan, vilket hon brukar ha, och det var att sätta upp sådana här frigolitlister i taket. Det blir faktiskt både snyggt plus att det döljer eventuella fläckar i taket av väggfärgen. Så det kändes ganska tyggt.

Steg 4 innebar målning. När väl allt är täckt och jag kunde slabba på med rollern så gick det faktiskt ganska fort. Nu hade det vänt och jag var på väg åt rätt håll. Framåt! Målningen av hela hallen, inklusive spackling av en massa hål från mollypluggar och spik, tog endast tre-fyra timmar.

Steg 5 är ganska tradigt och också många gånger frustrerande, nämligen att såga till och spika nya dörrfoder och golvlister. Dörrfoderna är väl OK, men golvlisterna är inte att leka med.
Vad jag talar om är alla hörn. Och, då Eva valt profilerade golvlister så kanske ni förstår hur lätt det är att geringssåga dessa så att det blir snyggt.



Raka lister och 90 grader gick någorlunda lätt.

Lägger man då till att den förbannade geringssågen har en benägenhet att "hugga" hela tiden med följd att varje sågning tar fem minuter, så kan ni kanske känna den irritation, som jag kände.


Till slut så kom dock dörrfoder och golvlister på plats.

Nu är det ju inte bara jobb, det för också med sig kostnader. Inte bara för färg, papp, plast, penslar, rollers och makeringstape. Onej, nu skulle vi ha nya prylar i hallen också. I helgen åkte Eva och jag därför till bland andra IKEA i Helsingborg och Sköna Hem i Hyllinge. På IKEA inhandlades en ny byrå, nya takbelysningar samt några smala hyllor som tydligen ska rymma tavlor som ett alternativ till att spika upp dem på väggen.



Fiffig sak, som dels går
att flytta och dels inte
behöver fästas på väggen.

Hos Sköna hem köpte vi en klädeshängare, som faktiskt jag hittade. Jag är stark motståndare till att borra hål i väggar och blev därför glad när jag hittade en klädhängare på hjul. Den har fyra sidor som gör att det blir plats till mycket kläder.
Vad som återstår nu är att sätta upp takbelysningen, montera byrån och sätta upp spegeln. Tanken var att kasta ut även vår spegel i furu, men den är faktiskt stor och bra och passar i hallen. Istället beslöt vi att slipa lite lätt på träytan och sedan lasera den i någon "klatschig" färg. Även detta är en uppgift som återstår.
Allt ska vara klart på skärtorsdagen, för på långfredagen får vi gäster.

Och, jag har gjort allt själv och är ganska stolt!

First Outing in my MOG

Sol och torr väg, det var dags - 2013-03-07
Enligt DMI (www.dmi.dk) skulle hela veckan bjuda på sol och plusgrader. Bäst och varmast, upp till 10C, skulle det bli på onsdagen. Efter att ha gått och suktat efter öppetkörande i flera månader så var jag självklart sugen på en kort varmkörning av vår Roadster, som stått uppallad på pallbockar iklädd sin "pyjamas" alltför länge.



Dags att vakna grabben!

Så idag skulle det ske! Av med pyjamasen och bort med pallbockarna, koll av olja och trycket i däcken.
Min CETEK-laddare hade varit kopplad till cigarettändareuttaget under hela vintern, så BRUM startade ystert vid första försöket.

Eftersom inte Eva skulle med så valde jag att låta sidorutorna ligga kvar i garaget. Tog inte heller på mig min flying jacket utan åkte i min oljerock. Skinnhuvan var däremot ett måste för jag måste erkänna att det var en ganska kylig färd. Med sidorutorna på hade bekvämligheten varit betydligt högre. Men med värmen och fläkten på var det trots allt varmt och skönt om benen.

Precis som vanligt visste jag inte riktigt vart jag skulle åka. Det fick bli en inledande tur till Barsebäcks Hamn, som alltid är mysig att besöka.



Lennart och BRUM.

I Barsebäcks Hamn bor också min före detta konsultkollega Lennart, som jag inte träffat på länge. Tog därför och körde in vid hans hus och ringde på dörren. Jodå, han var hemma och gick med ena foten i någon som liknade en skidpjäxa. Det visade sig att hans hälsena gått av i samband med en tennismatch.
Själv råkade jag ut för samma sak och av samma anledning i mitten på 70-talet. På den tiden opererade man och sedan gipsade. Det gör man inte längre.

Efter lite snack om ditten och datten åkte jag vidare. Från Barsebäck körde jag längs med havet förbi Sjöbobadet och vidare förbi Barsebäcks Golfklubb. När jag kom fram till Saxtorpsrondellen valde jag att köra motorvägen tillbaka till Lödde. BRUM behövde varvas upp lite och han blev därför rätt bra rastad på vägen hem!
Avsikten var inte att köra en längre runda utan mer att varmköra och se så att allt fungerade som det skulle. Och, det gjorde det.

Nu var i alla fall lite av abstinensen borta!

Joes garage och Jaguarer

Förgasarinställning på en E-type - 2013-03-04
En gång varje månad har Jaguarklubben en träff hos Joes Garage i Furulund, utanför Kävlinge. Även jag, som inte är medlem, är välkommen dit. Jaguarer har dock alltid varit bilar som fascinerar mig och det finns alltid någon av besökarna man känner.



Dubbla bakhjul för att få bra grepp vid Hill Climbs!

Redan inne i fikarummet finns en cykle car, som ska föreställa en SS. Så airen av Jaguar finns naturligtvis i hela den stora anläggningen.
Efter mingel i den stora bilhallen, där många dräglade över de fina bilarna, så var det dags för dagens tema: förgasarinställning på en 1969 års 4,2 liters Jaguar E-type. Som de flesta vet så är denna motor bestyckad med 3 st 2 tums SU-förgasare. Som, vad han nu heter, berättade, så var det inte lönt att börja finlira med förgasarna innan tändinställning med rätt brytaravstånd var gjort. Detta var dock avklarat när man började pilla med förgasarna. SU-förgasaren är den bästa förgasare som någonsin gjort, allt enligt han som hade hand om det.



Vacker bil.

Den aktuella bilen skulle in till Bilprovningen någon dag senare, så syftet var att trimma in förgasarna så att det resulterade i en CO-halt som understeg 4,0. Mekanikern berättade att bilar från dessa årgångar måste ligga runt 7 eller 8 för att gå riktigt bra, men eftersom SBP vill ha det som de vill, så får man vara lit av en ögontjänare. Efter besöket hos SBP justerar alla tillbaka förgasarna i alla fall.



Tre stora SU:s.

Det var ett stort intresse och mycket intressant att både lyssna och se hur man fick förgasarna att "lira" tillsammans. Tänk vad lätt det ser ut när det är proffs som håller på att skruva.
En av killarna på Joes Garagr, Björn tror jag han heter, berättade att tre nya 2 tums SU-förgasare inklusive insugningsrör, går loss på 50 lakan. Häftigt! Nu är det väl få som behöver köpa helt nya förgasare och reservdelar till befintliga är lätta att få tag i.



Snygg spis!

Med sina två överliggande kamaxlar och snygga kamkåpor är en E-typemoter riktigt vacker!




Karossen nu hel och fin.

Långtidsprojektet med renoveringen av en av de tidigaste E-typerna i Sverige fortskrider och nu är det mesta i karossen färdigsvetsat. Motorn finns för närvarande i England för helrenovering och kommer att återfås om något halvår.

Ute i bilhallen severades kaffe och bullar och minglandet och pratet om Jaguar fortsatte ut på kvällen.

Kul och intressant med sådana här träffar!

Golfa och softa i Spanien

Februari är en trist månad i Sverige
Håkan och Maria åkte ner till Costa del Sol redan den 2:a februari, men Eva och jag anslöt inte förrän den 13:e. Vi checkade in vårt bagage på Kastrup och blev överraskade av att vi inte behövde betala något extra för våra två golfbagar. Iberia hade tydligen en generös syn när det gällde bagage.

Torremolinos - 2013-02-13/15
Ännu en lite positiv överraskning väntade oss på Malagas flygplats. Den biltyp vi bokat fanns inte tillgänglig, hur den stackars tjejen hos biluthyraren än letade.



Här fanns det plats för fyra golfbagar.

Istället för en liten Ford så blev vi uppgraderade, utan extra kostnad, till en nästan ny Opel, som jag glömt efternamnet på, men som jag inte sett i Sverige tidigare. Håkan och Maria hade en mindre Kia så när vi åkte till golfbanorna kunde vi alla åka i vår Opel.



Fint hotell och billigt boende.

De första tre nätterna bodde vi på samma hotell (Cervantes), i Torremolinos som förra året. Sedan tidigare besök kände vi till staden ganska bra. Butikerna är öppna fram till 2100-2200 och det dröjde inte länge innan våra fruar drog ut på stan på jakt efter väskor.

Man förvånas ständigt över hur rent det alltid är
på gator och torg.
Det enda man behöver se upp för är all hundskit,
som ägarna tydligen sällan plockar upp.

Håkan och jag följde med en stund, men sedan parkerade vi oss på en uteservering där vi drack kaffe och tittade på folk.



Gott men starkt.

När första kvällens shoppande var överstökat var det dags för middag. Innan vi åkte tipsade min kompis Balla mig om Gambas i Ayoli dvs räkor i vitlök. Jag, som är lite pjåkig med mat, uppväxt med svensk husmanskost som jag är, var lite tveksam till detta. Det visade sig dock vara väldigt gott om än lite starkt.




Bättre skick än förra året.

Första rundan golf spelade vi på fredagen. El Chaparral är en bana, som vi även spelade förra året. Den mäter endast 5400 meter, men är, som de flesta banorna här nere, väldigt kuperad. Att gå och bära bagen, som jag gör hemma, var det inte tal om. Här åkte vi bil, precis som de flesta andra.
När jag stod på första tee och skulle slå ut kändes det väldigt konstigt eftersom jag inte haft en klubba i händerna på nästan fyra månader. Till min förvåning slog jag en rak drive mitt ut på fairway. Men, som ni vet, så är glädjen i regel kortvarig. Det som fungerade sämst för mig var inspel med nior och wedgar. Om jag inte duffade dem så toppade jag dem. Så det blir att träna på dessa slag framöver.

Manilva 2013-02-16/23
På lördagen skulle vi flytta till Manilva, som ligger ett antal mil väster om Marbella. Här hade vi hyrt in oss i var sin lägenhet på ett lägenhetshotell.



Marbella G&CC

Eftersom vi passerade Marbella på vägen dit passade vi på att spela golf på Marbella G&CC. Även här kunde vi utnyttja vårt TwoforOne-kort, som innebar att vi fick spela två personer för en greenfee inklusive golfbil. Tror det kostade omkring 75 Euro. Denna bana var 5500 meter lång och precis som El Chaparral enormt kuperad. Här lyckades jag göra tre par samt årets första birdie, men samlade också på mig sju lösa hål. Det brukar jämna ut sig eller hur? De sista nio hålen hade jag ont i varenda en av de muskler jag inte använt på så lång tid vilket resulterade i att jag till slut bara slog med armarna istället för att swinga upp mig och det brukar ju aldrig gå bra.Trots tre gymbesök varje vecka så hjälpte detta mig inte här.

På söndagen hade vi, som väl var, inte planerat in någon golf. Det hade min nu sargade kropp inte klarat.
Däremot såg jag fram mot kvällens middag eftersom Håkan lovat att laga sina berömda pannbiffar med lök. En riktig höjdare.



Till lägenhetshotellet hörde en pool,
som vi dock inte nyttjade.

Största problemet med boendet i lägenheten var att det fanns väldig sparsamt med knivar, gafflar, skedar och annat. Den ena lägenheten hade brödrost medan det i den andra fanns en osthyvel, så det blev att låna av varandra.



Ett glas vin och en god bok på balkongen är inte fel.

De dagar vi inte spelade golf ägnade vi åt lite turistande, kaffedrickande på uteserveringar, restaurangbesök och läsning. Nere i hamnen hittade vi en restaurang som heter El Capitano där jag åt en av de bästa pizzor jag någonsin ätit.
Nere i hamnarna går det också ständigt runt en massa färgade, de flesta från Senegal, och säljer väskor, CD-filmer, solglasögon och inte minst klockor. De flesta är trevliga och inte särskilt påträngande, så Håkan och jag brukar studera deras sortiment. I utbudet finns falska märkesklockor som är batteridrivna men även replicaklockor som är mekaniska och självuppdragande.



Ganska snygg tycker jag.

Trots att jag nästan aldrig bär klocka så gillar jag klockor. Förra året köpte jag en Breitling for Bentley Motors och i år kunde jag inte motstå en modell från Patek Philippe. Priserna för de batteridrivna ligger runt 10 Euro medan de mekaniska kostar mellan 40 och 150 Euro. Det går dock att pruta en del.



Hublot, inte dum den heller.

Håkan, som varit här nere många gånger och redan har en hel flock klockor hemma i någon byrålåda, kunde inte heller han motstå en av klockorna. Det blev en Frank Muller, ett märke jag aldrig hört talas om. Senare under vistelsen köpte han ännu en, en Hublot. Båda mekaniska.

På måndagen var det dags för en ny golfrunda. Denna gången hette banan Estepona Golf, en bana Eva och jag inte spelat tidigare.



Klubbhuset är byggt i funkisstil.

Banan ägs av en engelsk familj och alla i personalen var väldigt vänliga. I shopen bockade de inte ens av på vårt TwoforOne-kort att vi hade spelat, så vi hade kunnat spela den ännu en gång till lågt pris. Längden är 5556 meter från gul tee och banan är trevlig att spela med flera spektakulära hål. Även om jag inte riktigt nådde 30 poäng så spelade jag min bästa rond här.



Skönt att kunna sitta ute.

Efter golfspelet intog vi som vanligt kaffe och någon macka på klubben innan vi åkte hem till lägenheten.

Nu följde de två dagar med dåligt väder, som vi råkade ut för under våra två veckor i Spanien. Det var faktiskt dagsregn även om temperaturen höll sig runt 15 grader.
Det gavs nu goda möjligheter att tillbringa tiden med att läsa och nya e-böcker hämtades från Kävlinge Bibliotek till min iPad.

När vi inte läste så tog vi bilen och turistade. Vi åkte bland annat och tittade på Sotogrande Golf Club, som är väldigt sofistikerad. Här fick vi inte ens komma in och fika utan att ha betalat greenfee. Men 180 Euro var i saftigaste laget för att få fika eftersom vi inte skulle spela golf.



På Valderama var greenfeen drygt 3000 SEK.

Eftersom vi var i närheten åkte vi vidare till den så berömda klubben Valderama där många Europatourslutspel äget rum. Det är kul att åtminstone ha varit där och tittat i shopen.



En mäktig klippa som sticker upp ur ingenstans.

I samband med denna utflykt åkte vi också ytterligare söderut för att titta på Gibraltarklippan. Vädret var dåligt och Håkan och Maria hade inte sina pass med sig, så det blev inte att vi åkte in i "landet".

17:e hålet på La Duquesa. Ett korthål på
109 meter med en enorm höjdskillnad.

Vädret blev snabbt bättre och det blev dags för golf igen, denna gång på en bana som heter La Duquesa. Spelade här min sämsta rond under våra veckor, med ett resultat som inte är nämnbart.

Fuengirola - 2013-02-24727
På lördagen var det dags att flytta igen. De sista fyra nätterna skulle vi bo på ett hotell i Fuengirola. Denna stad är tydligen den stad där det bor flest svenskar i hela Spanien.



En engelskregistrerad Bentley Cabbe.



Aston Martin DB9.



En lite "enklare" Ferrari.

På vägen dit skulle vi passera Puerto Banus och denna hamn är speciell av flera skäl. Dels finns där de största "fritidsbåtar" jag någonsin sett och dels så brukar det alltid finnas några intressanta bilar att titta på.
Porschar och andra "vanliga" bilar drällde det förstås också av, men ibland ser man inte skogen för alla träd.

Inte många båtar med utombordare.

Den största "fritidsbåten" mätte omkring 55 meter, vilket förmodligen är mycket längre än de småfärjor som trafikerar Öresund. Enligt obekräftad källa ska den här båten ägas av en saudisk vapenhandlare.



Våra damer poserar på kajkanten i Puerto Banus.

I hamnen tog vi en fika och kunde konstatera att kaffet var tre gånger dyrare här än det var på de normala trottoarfiken. Ungefär samma pris som på Fahlmans i Helsingborg alltså.

Nu var det dags att åka vidare till Fuengirola och leta upp vårt hotell. Jag hade visserligen min GPS med mig, men det visade sig att några kartor över Spanien inte fanns med. Hade missat det!



Mitt i smeten bodde vi.

Hotellet skulle ligga längs strandpromenaden i Fuengirola. Och den är riktigt lång. Men till slut och i tät trafik hittade vi fram. Vid frukosten första morgonen träffade vi på två par från Landskrona som bodde på samma hotell. Världen är liten.



När damerna låg och pressade
så satt jag och Håkan på något café

Högst upp på hotelltaket fanns en altan med pool och solstolar. Här låg våra fruar för att försöka få lite färg innan hemresan.



Undrar om något liknande hade fått stått oförstört i Sverige?

Det var väldigt intressant att sitta på olika caféer längs strandpromenaden. Folk av alla de slag tog sig fram med stavar, rollerblades, rullbrädor och cyklar. På flera ställen längs stranden fanns det folk som skapade fantastiska sandskulpturer, som de skötte om i princip dygnet runt. Det fanns också en låda på muren som folk kunde lägga pengar i. Arbetslösheten i spanien är väldigt hög. Vi talade med någon i lokalbefolkningen som berättade att kommunen inte ens hade pengar att betala lärarnas löner. En del lärare gick därför inte till skolan, vilket kanske är förståligt, med resultat att eleverna inte fick någon undervisning. Trist!




Det syns att det är ont om Morgans!

En liten besvikelse under vistelsen var att jag inte såg en enda Morgan på hela tiden. Hade nästan förväntat mig detta då vädret här nere är perfekt för öppetkörande. Av en ren händelse fick jag emellertid syn på den här skylten, när jag tog en av mina promenader längs stranden. Tyckte den var kul och har lagt in den på Talkmorgan, ett forum för Morganintresserade.





Miraflores Golf

Nu var snart tiden i Spanien slut och ytterligare en runda golf stod på programmet. Banan hette Miraflores Golf och låg på den lämpliga  adressen Calle Severiano Ballesteros.



Tjejerna körde i egen bil.

Även om denna banan också var kort så var den kuperad. Golfbil gällde även idag.

Det var tisdag och sista kvällen med gänget för den här gången. Jag hade fått tips om en krog som hette Roberto, men förlagt adressen. Under en av sina promenader hade dock Eva och Maria sprungit på den.



En lång gäst slog huvudet i en klubba som föll ned.

Restaurangen är känd, inte bara för god mat, utan för att det hänger 4937 golfklubbor i taket. Här var det propp fullt med folk så vi hade nog tur som fick ett bord.



Sjötunga, musslor och bakad potatis.

Maten var väldigt god. Eva och jag åt sjötunga...



Bara att dra ner efterhand
och slippa kladda ner fingrarna.

...medan Håkan valde ett grillspett, serverat på ett sätt jag inte sett tidigare. Vad Maria åt har jag glömt, men tror det var fläslfilét. Krogen ägdes av belgare och de brukar ju var kända för sin goda mat.

På onsdagsmorgonen var vi tvungna att stiga upp klockan kvart i sex. Planet skulle lyfta från Malagas flygplats 0905 och vi skulle köra en bit, lämna tillbaka bilarna samtidigt som vi förmodades vara på flygplatsen ett par timmar före avgång.
I samband med incheckningen blev jag lite sur. Golfbagarna hade inte kostat extra på nervägen, men nu till hemresan fick vi betala 90 Euro. Tycker att samma regel borde gälla för båda riktningarna. Borde skriva och fråga Iberia varför de gör som de gör.

Under flygresan till Kastrup lyckades jag sova en dryg timme samt läsa 75 sidor i en e-book på min iPad.
Vi landade vid tvåtiden och hade sedan bara 35 minuters bilfärd till Lödde.

Alltid skönt att komma hem!