Morganrunda i fint sällskap

David Consitt och hans Tornado - 2016-06-25
När jag, som vanligt, inte vet var jag ska köra så brukar jag inleda med att våldgästa några andra, som delar mitt intresse för bilar. Denna gången tittade jag in hos Consitts i Kvärlöv. Efter att ha svängt in på gården stod jag helt plötsligt nos mot nos med David Consitt och hans son Magnus i Davids Tornado, som också bestämt sig för en åktur i det enormt varma vädret.

David och sonen Magnus Consitt.

Tornadon påminner mycket om en Caterham eller Lotus Super Seven, men är bestyckad med en 3,5-liters Rovermotor på mellan 155 och 200 HK. David, som haft en mängd sportbilar tidigare och även kört banracing, köpte för något år sedan en Mazda Miata, i tron att även hustrun skulle uppskatta några turer med håret fladdrande för vinden. Miatan fick dock inte den uppskattning av hustrun, som David förväntat sig, varför han bestämde sig för att skaffa något "hårigare".

Magnus agerade fotograf för att även jag skulle komma med på bild.

Mitt förslag att åka en sväng via Knutstorp och vidare upp på Söderåsen föll i god jord. Själv var jag inne på att besöka Lotta på Åsen för en våffelfika, men visste inte riktigt var det låg någonstans. Vi stannade en stund vid Finnstorpa Dammar, som är en underbar komplentativ plats för intagande av en medhavd fika. Nu var vi inte rustade med något medhavt varför jag försökte googla på Lotta på Åsen på min mobil. Men, det visade sig att det inte fanns någon täckning för mobilen just där.

Svårt att få skarpa bilder när man kör.

När vi stod där och dividerade föreslog David att vi istället åkte tillbaka till Kvärlöv och fikade där. Förmodligen lika gott och inte minst billigare, vilket är fördelaktigt för mig och David, som båda är pensionärer nuförtiden. Vi fortsatt därför vidare upp mot och genom Stenestad för att därifrån åka ner mot Norra Vram och vidare ut mot Bjuv och Billesholm.

David ville gärna ha en bild på sin bil här...

...och det ville jag också.

I Billesholm ligger också Söderåsens Golfklubb, där Eva och jag var medlemmar under många år. När vi körde dit från Lödde passerade vi ibland Gedsholms Gods. Här är ett perfekt ställe att ta lite bilder på bilarna eftersom miljön inbjuder till det. Jag lotsade därför David och Magnus dit och bad dem parkera utanför huvudbyggnaden.

Han vill nog hellre ligga först.

Efter att ha tagit ett gäng bilder så fortsatte vi färden mot Kvärlöv, jag först, precis som jag varit hela tiden. Men när vi närmade oss Davids residens, så kunde han inte hålla sig längre. Jag hörde hur det mullrade bakom mig när han varvade upp sin V8 och drog förbi. Finns det något häftigare motorljud än det från en V8-motor?

Tornadon tillbaka i garaget.

Hustru Gun hade mycket riktigt kaffet klart när vi anlände så vi satte oss i deras mysiga berså för att diskutera huruvida vi skulle åka till Sofiero, där det är den årliga Classic Car utställningen, eller till
Knutstorp där årets Sportvagnsmeeting avhålls kommande helg.
Efter en fin tur som svalkade av våra svetta kroppar och gott kaffe tackade jag för mig och åkte hem för att hinna se de sista timmarna från golftävlingen i Tyskland.

Ännu en bra dag i livet!

På besök hos en Big Gun

SM7BHH Enock bjuder på lunch - 2016-06-17
Min salig mor var väldigt duktig på matlagning. En rätt, som hon lagade och som var, och fortfarande är, min stora favorit, är kålpudding. Men, varenda gång jag beställer kålpudding på någon restaurang, så blir jag nästan alltid besviken. Den mesta kålpudding som serveras som dagens rätt idag, består oftast av en fem centimeter tjock bit kompakt köttfärs där man lagt ett ynka tunt lager med kål ovanpå. I min, eller rättare sagt min mors, bok stod det att kål och köttfärs skulle varvas eller blandas ihop, vilket resulterade i en saftig och porös rätt sm smakade ljuvligt.

Come and get it!

Enock i Hörby är en radioamatörkompis som jag känt i många år. Vi talas vid nästan dagligen på telefon och en dag kom det här med kålpudding upp på tapeten. Min uppfattning om hur en kålpudding bör tillagas delas helt av Enock, som berättade att han gör just på det sättet. Han fortsatte, lite skrytsamt, med att påpeka att han faktiskt var ganska bra på just det här med kålpudding. Jag kontrade med att jag faktiskt nästan är expert på området efter att, på ett näst intill vetenskapligt sätt, ha testat kålpudding på restauranger under flera år.

Jag fick dock ta först.

Nu var det på det viset att jag, mer eller mindre, krävde att få ge mitt utlåtande om hur Enocks kål-
pudding stod sig i konkurrensen med, dels min mors variant, dels med alla de restaurangers versioner som jag ätit mig igenom. Nu drog Enock öronen åt sig en aning, men efter minst ett års tjatande och påpekande så ringde han i torsdags och sade att det var dags att proväta. När jag anlände lite för sent enligt Enock, så var allt klart för att sätta oss till bords. Vi åt en stund under tystnad, men efter ett tag kunde Enock inte bärga sig utan frågade vad jag tyckte. Jag berättade då för Enock att min mor alltid har sagt att man ska tala sanning, så det var jag faktiskt tvungen att göra. Efter den kommentaren tittade han lite osäkert på mig, men lugnade ner sig när jag sade att jag tyckte hans kålpudding var i minst samma klass som min mors. Och kanske till och med strået vassare då Enocks variant hade försetts med lite ost överst. Gott som tusan var det och efter att ha "svängt" tre gånger kände jag att jag ätit mer än jag borde. Inte nog med det, efter varmrätten tvingade han i mig färska jordgubbar och vispgrädde.

Enock har ett imponerande shack.

Efter den mäktiga lunchen drog vi oss tillbaka till Enocks shack. Ett shack kallas det rum där en radioamatör har all sin utrustning, utom antennerna, som han både behöver och inte behöver för att utöva sin hobby. Enock är en välkänd DX-are i amatörradiokretsar och har massor av utmärkelser, inte minst Honor Roll No 1, vilket innebär att han har haft kontakt med och fått konfirmerat alla de omkring 340 länder som finns i amatörradiovärlden. Sina 88 år till trots kör han alla tänkbar moder, som RTTY, Satellit, PSK, CW och SSB samt tar ner väderbilder med mera.
Idag skulle jag hjälpa honom med att ansluta sig till Facebook. Många av hans vänner finns där samtidigt som det finns flera grupper där man diskuterar amatörradio och tipsar om aktuella DX.
Detta tog en liten stund eftersom Enock använder PC medan jag är Macanvändare.

Inte nödbedd när det handlar om bakelser och kakor.

Även om jag fortfarande var mätt och belåten så var det nu dags för kaffe i Enocks uterum. Både han och jag är glada för sötsaker och naturligtvis kom jag inte tomhänt hem till honom, som var så snäll och bjöd på kålpudding. Princessbakelse är både Enocks och min favoritbakelse, så därför hade jag med mig sådana plus var sin ytterligare kladdig kaka.

Fågelnät över jordgubbslandet.

Utöver amatörradion är Enock ständigt igång med att underhålla villan och inte minst med sin trädgård, där hans odlingar ger honom årsbehov av både grönsaker och bär. Eftersom Eva och jag också hängt på trenden med att odla i pallkragar, så var jag tacksam för en hel del tips jag fick av Enock.

Att han är glad för blommor går inte att ta miste på.

Det är alltid intressant att komma hem och slänga käft med Enock. Vi har många gemensamma bekanta inom radiovärlden, både i Sverige och utomlands, samtidigt som vi bråkar lite om vem som är bäst på att köra DX och öar. När det handlar om DX så leder Enock, men när det gäller öar, så ligger jag steget före, trots att jag varit väldigt inaktiv de senaste åren. Och, det sista gillar han inte!

Jag ser fram mot fler luncher med kålpudding!

Klassresan 2016

Tretton runt bordet - 2016-06-13
Det började redan 2007. Då var det förutom Göran Martelius ytterligare två som åkte över sundet för att äta och dricka gott på Gästis, som ligger på Axeltorvet i Helsingör. För min egen del så var det bara andra gången. Det var förra året som Berne Jönsson kontaktade mig och berättade om de här reunions, som pågått under flera år och undrade om jag ville följa med. Självklart ville jag träffa gamla skolkamrater igen och gernom mitt deltagande då så fick därför en inbjudan även i år.

Göran M, Björn, Rolf, Göran J, Karl-Olof och Tomas...

...samt till höger även Ragnar.

Som traditionen bjuder så brukar det åkas med den Sundsbuss som avseglar kl 1200 från Helsingborg. I god tid före träffas alla, antingen utanför eller inne i vänthallen, beroende på vädret.
Min gamle kompis Thomas Pyk var med för första gången och presenterade sig med namn för alla.
Kanske var han lika konfunderad över vem han hälsade på som jag var förra året. Vi har ju trots allt förändrats en aning efter de 49 år som gått sedan vi tog studenten. Tråkigt nog fanns det inga tjejer med i år, vilket vi måste ändra på till nästa år när vi firar jubileum.

Björn och Göran i förgrunden samt Tomas B, Ragnar och Thomas P i bakgrunden.

Göran J och Göran M.

Det var svårt att hitta några sittplatser för hela gänget i någon av salongerna. Eftersom det inte regnade så samlades vi istället uppe på däck där minglandet var intensivt.

Kronborgs Slott, ett välkänt kulturminne vid stranden i Helsingör.

Åker man till Danmark är det brukligt att dricka öl och eller gammeldansk. På båten erbjuds självklart dessa drycker i parti och minut. En hel del av dagens deltagare utnyttjade detta tillfälle redan på färjan, medan undertecknad fick nöja sig med att titta på och mingla vidare med andra som också var vita denna dag.

Nästan som i Gamla Stán.

Vid ankomsten drog vi oss, i mer eller mindre ordnade former, upp i de pittoreska gränderna, i riktning mot Axeltorvet. Vid förra årets besök minns jag att vi satt ute under parasollerna och inmundigade vår mat och dryck. Denna junidag var det emellertid ingen sommarvärme att tala om. Tack vare en förutseende Göran M, som hade bokat bord inne i restaurangen, slapp vi sitta ute och frysa. Tur var det för det var alldeles fullt av folk där när vi anlände vid 13-tiden.

Intimt så det förslår.

Trångt blev det också när Tomas B, Thomas P och jag själv slog oss ner vid ett bord avsett för två. När vi fått in våra torveplattor, öl och de snapsar, som några av mina bordskamrater beställt in, så fick vi placera vissa saker i fönsterkarmar och på bänken vi satt på, för att få plats med allt. Och, speciellt billigt är det inte heller. För en torveplatte och en öl fick jag betala drygt 300 SEK, vilket är ganska mycket för en fattigpensionär. Tur att det inte händer så ofta!

Thomas Pyk och Tomas Bjurland.

De två Tomasarna, som jag delade bord med, var nog de som jag umgicks mest med under skoltiden. Vi brukade vara fyra grabbar och fyra tjejer som ständig var tillsammans, ofta också efter skoltid, detta utan att vi hade några relationer utan vi var bara ett kul kompisgäng. Var de flesta av dessa tjejer har blivit av har ingen av oss någon större koll på även om en av tjejerna, Lisbeth, finns med på Stay Friends.

Resten av gänget inne på Gästis.

Det blev naturligtvis mycket snack om gamla minnen och lärare. Dock var det svårt att föra en konversation med mer än några få, när vi var inne i restaurangen, både på grund av avstånd och en ganska hög ljudnivå. Det bästa tillfället att tala med varandra var faktiskt på resorna med färjan.

Ett rikt utbud av starksprit.

I Danmark är spriten avsevärt billigare än i Sverige, samtidigt som antalet försäljningsställen ligger betydligt tätare än i vårt land. Detta gick inte att ta miste på när vi promenerade genom gränderna ner till färjeläget. Det var därför ganska givet att inhandla en eller annan butelj av sin favoritalkohol när nu tillfälle gavs.

Hela gänget, utom jag som tar bilden.

Tillbaka på färjan var det för en del dags för ytterligare en öl, gammeldags eller ett glas vin. Ja, varför ska man inte ta tillfället i akt när spriten är billig och ingen ser en?
Nästa år är det 50 år sedan vi tog studenten på Helsingborgs Handelsgymnasium. Detta kommer att firas lite extra på något sätt. Hur, var och när är det ingen som vet, men Tomas Bjurland blev enhälligt vald till evenemangskreatör, ett arbete han tog på sig utan protester.
Förhoppningsvis kan vi locka med ytterligare jubileumsstudenter och inte minst några av tjejerna!

En riktigt bra dag i trevligt sällskap!

Avslutning på vårt takprojekt

Nu ser taket ut som nytt - 2016-06-09

Så här såg taket ut då.

Det var den siste april som killarna från Roofia kom hit för första gången. Nu skulle taket först tvättas rent från mossa och alla annan smuts som under drygt fyrtio år samlats i porerna på de grova cementplattorna från Zanda. Målningen skulle göras senare.

Denna gången behövde de tydligen inte använda säkerhetsselar och rep.

De har verkligen bråda tider nu. När vädret har varit som det har varit en längre tid är det perfekt att utföra målningen av tak, därför har det tagit lite tid innan det var dags för vårt hus. Det första de gör, innan målningsarbetet påbörjas, är att byta nocktätningen. Det innebär att alla nockpannorna måste tas av så att nytt fräscht material kan monteras.

Målningen sker med sprutpistoler.

Målningen av taket sker med vattenbaserad, miljövänlig färg och görs i två omgångar. När färgen efter första målningen torkat efter någon timme, så är det klart för målning nummer två.

De tog sig tid att även måla reservdelslagret.

Under målningen av taket upptäckte man att en av takpannorna hade spruckit. När jag fick frågan om jag hade några i reserv så var jag säker på att så var fallet. Men var? Inte så lätt att veta var jag ska börja leta, då pannorna har placerats där de fanns för drygt fyrtio år sedan. Efter lite efterforskningar på de ställen i garage och förråd som sällan besöks, så hittade jag dem till slut.

Bara att slippa skrapa och måla kuporna är ju värt nästan hur mycket som helst.
Jag vet, för jag har gjort det ett antal gånger.

Jobbet med taket innebär inte bara rengöring och målning av själva taket, även alla kupor, vindskivor, skorsten och ventilationsrör målar de också. I vilken färg du vill.
I morgontidningen samma dag som taket målades, berättades det om en äldre man som blivit erbjuden rengöring och målning av sitt tak för 26.000:-, ett bud som han accepterade. Dock ville hantverkarna ha betalt i förskott för att kunna köpa färg och annat, vilket de också fick. Sedan dess har han inte sett röken av dem.

Visst ser det ut som nytt både på fram- ...

...och baksidan.

Det är förmodligen lätt att bli lurad om man är naiv och godtrogen och det gäller att veta vad det är för folk man anlitar. Jag kan därför verkligen rekommendera de här två killarna från Roofia, som både var trevliga och noggranna i sitt arbete.
Vi är nu tre av åtta hus, på den gård jag bor på, som har fått våra tak renoverade av Roofia och alla är, så vitt jag vet, mycket nöjda med resultatet.

Ännu ett av renoveringsprojekten avslutat!