Tvåhundrasjuttio Morganbilar i Tylösand

Svenska Morganklubbens 50-årsjubileum 2016-08-18/21
Morgan Owners Group of Sweden är en av de äldsta Morganklubbarna i världen. Att fira 50 år är en stor händelse som lockade Morganeers från hela Europa till Tylösand utanför Halmstad för att delta i firandet.

Morgans från tolv europeiska länder började anlända redan på onsdagen. Största antalet, förutom oss svenskar, kom från England och Tyskland, men längst ifrån borde Roberto Tondelli och Lucia Riccucci från Florens i Italien vara, då enkel resa uppskattades till 220 mil. Häftigt!

Tre Morgans - tre färger.

För egen del startade vi inte vår resa förrän på fredagen den 20:e. Vi körde tillsammans med Ola och Anita i deras Roadster samt Orlando och Catarina i sin +4. Vi drog iväg vid lunchtid men redan innan vi lämnat Löddeköpinge så började Ola prata om mat. Vårt första stopp gjorde vi därför redan efter 40 kilometer, då vi svängde in till Vasatorps GK utanför Helsingborg för att äta lunch.

Morgans everywhere.

När vi anlände till Tylösand var alla ytor omkring hotellet belamrade med Morganbilar. Under hela kvällen rullade det in en ständig ström av bilar från när och fjärran.
Efter incheckning och uppackning blev det tid för mingel med alla gamla bekanta, som naturligtvis också var där, men också med en och annan vi inte träffat tidigare. Det tog sin tid att gå runt och titta på alla bilar och ibland slänga käft med deras ägare. Sånt är alltid kul!

Åttio års åldersskillnad mellan de här båda bilarna.

Nere i hotellobbyn fanns tre bilar uppställda, dels Björn Roxlins 4/4 från 1936, som är den äldsta bilen av den modellen i Sverige, dels en 4/4 jubileumsmodell från 2016 (det var 80 år sedan den första 4/4:an tillverkades). Jag vet inte vad en 4/4 kostade ny 1936, men på årets modell fanns uppgift om att en köpare måste vara beredd att punga ut med omkring 560 tusenlappar för att köra hem med den. De har börjat bli i dyraste laget de nya modellerna. Den tredje bilen var en Aero och prislappen på en sådan var nog dubbelt så stor som på 4/4:an.

Ola verkade hungrig igen.

Hotellet, som ägs av Per Gessle, är väldigt fint och innehåller massor av konst, både i form av måleri, skulpturer och fotografi. På kvällen ingick en buffé, som en del inte tyckte gjorde skäl för namnet eftersom den bara innehöll en rätt nämligen lax. För min del var det OK då jag gillar lax, men det finns dock folk som inte äter sådant.

Ingen gick hungrig från frukosten.

Då var frukosten betydligt bättre. i Frukostmatsalen fanns det bl a en man som stod och gjorde omeletter på beställning, vilket jag naturligtvis utnyttjade. Massor av pålägg, ägg, lax och annat gott och inte minst bacon, äggstanning och prinskorvar. Till kaffet bjöds det också på wienerfläta och någon annan torr kaka. Den senare kunde jag avvara. Som framgår så intogs frukosten i hyfsad tid på morgonen. Och, det var inga problem att komma upp på morgonen då de flesta var ganska trötta efter allt körande i värmen kvällen innan och därför knoppade in i hyfsat tid.
Mycket stod på programmet den här dagen, så det gällde att vara utvilad.

Jag fick fotografera Eva för att skicka bilden till barnbarnen.

Något bilrally, som brukar vara nästan legio vid sådana här evenemang, var inte att tänka på med den mängd bilar som fanns på plats. Istället fanns det en hel del aktiviteter att förlusta sig med som Ladies Drive, besök på Koeniksegg i Ängelholm, stadsvandring i Halmstad, konstvandring på hotellet och sist men inte minst älgsafari i Markaryd. Vi hade bokat älgsafarin och lämnade Tylösand prick nio för att under en dryg timme förflytta oss i våra Morgans till Markaryd.
Här fanns det naturligtvis en shop där allehanda saker, med anknytning till älgar, fanns att köpa. Hur många tyska bilar har du till exempel sett, som inte har en älgdekal på bakluckan?

En älgko med sina kalvar vilar i gräset.

Under safarin fick vi åka i ett litet tåg som tog oss runt i safariparken. Innan vi steg på fick alla en liten lövruska att locka älgarna med under färden. De stora djuren var vana vid människor och kom gärna fram till vagnarna för att mumsa i sig godsakerna.
De tre tågvagnarna var utrustade med högtalare för att alla skulle kunna höra föraren, som berättade väldigt informativt om alla älgarna, både på svenska och engelska.

Gloria och Anders väntar på sina våfflor.

Utöver shopen i anslutning till safariparken fanns det naturligtvis också ett café. En sådan inrättning lämnar jag sällan därhän, varför Eva och jag tillsammans med paret Weidow gick in och beställde kaffe och våfflor. På cafeét råkade vi också ut för den enda malör, som inträffade under hela resan.
Jag råkade glömma ett paraply, som jag ställt i något hörn. Upptäckten gjorde cirka sju mil därifrån, så att vända för att hämta upp det var det inte tal om. Ingen större förlust dock, då vi har åtminstone ytterligare tio golfparaplyer hemma i garaget.

Blev ni inte varma i flygarjackorna?

Eftersom klockan bara var omkring ett på eftermiddagen var det inte aktuellt att åka tillbaka till hotellet. Vi ville köra med våra Morgans. Anders, som är extremt intresserad av allt vad fortskaffningsmedel heter, föreslog att vi skulle åka till Svedinos bil- och flygmuseeum, som ligger i Ugglarp. En god idé tyckte jag och när vi inte fick mothugg från våra äkta hälfter så körde vi dit.
Hela färden gjordes på krokiga, asfalterade vägar i skogsmiljö. Skönt var det att köra i skuggan eftersom det var väldigt varmt i solen.

Till skillnad från många bilmuseer, inte minst utomlands, är nästan all fordon på museet orenoverade.
Här finns massor av bilar av olika årgångar samt några hemmakonstruerade skapelser, som såg väldigt märkliga ut.

En tysk Junker.

Svedino var på sin tid en väldigt känd trollkarl, vilket de flesta känner till. Men att han också var väldigt flygintresserad och flög både egna och andras flygplan visste åtminstone inte jag. I några av hallarna i museet fanns därför en hel mängd flygplan av olika slag. Här fanns plan från flygets barndom såväl som exemplar av nästan alla jetdrivna plan som funnits i flygvapnet. Lansen, Tunnan, Draken och Viggen fanns alla representerade i museet.

Tillbaka på hotellet, med någon timme till godo, var det så dags att duscha och byta om till lite mer representativ klädsel inför kvällens galamiddag, som skulle inledas med mingel klockan 1900. Inför kvällens begivenheter hade arrangörerna valt att göra en bordsplacering. En strålande idé i mångas ögon eftersom det annars är lätt att man sätter sig tillsammans med folk man redan känner. Att träffa nya entusiaster är en viktig ingrediens vid sådana här träffar, tycker jag.

Min trevliga och pratglada bordsdam Fiona Cowley från Morpeth i England.

Under eftermiddagen blev jag också uppringd av den som skulle vara värd för bordet, där Eva och jag skulle sitta. Han undrade om vi kände oss bekväma med det engelska språket och litteraturen. Jag svarade då, på ett käckt och trevligt sätt, att det säkert skulle gå bra efter en och annan "stänkare" innanför västen. De verkade ha tänkt på allt, de duktiga arrangörerna. Min bordsdam, Fiona, hade kört sin Morgan 4/4 till Sverige tillsammans med sin codriver och väninna Catherine McNally.

Christer Wahlgren.

Under tiden, samt innan och efter, vi avåt vår trerättersmiddag hölls det en hel del lagom långa tal. Först ut var klubbens ordförande Christer Wahlgren som tackade alla gästerna, inte minst de utländska, för att så många valt att uppmärksamma klubbens högtidsdag. Även arrangörskåren fick en stor eloge för sitt arbete under två år, med att planera och skapa ett väl fungerande arrangemang för ett så stort antal besökande.

Roberto Tondelli.

Många andra prominenta personer tog till orda, bland andra en av klubbens grundare, den välkände och populäre Arne Holmström. Flera representanter för de utländska Morganklubbarna valde också att framföra sina gratulationer till Morgan Owners Group of Sweden. En av dem var Roberto Tondelli från Florens, som tillsamman med sin kvinna Lucia, var de enda representanterna från Italien.

The Legends.

Kvällens underhållning, som höll på nästan fram till midnatt, var helt i min smak. Och, förmodligen gillade de drygt 500 gästerna det lika mycket som jag. The Legends är tre medelålders gossar, som ska föreställa Jerry Lee Lewis, Roy Orbison och Elvis Presley. Jerry Lee Lewis, som egentligen heter Jerry Carlson är son till en av mina radioamatörkompisar. När den här gossen var liten fick han ett litet, litet piano, som han lärde sig att spela en barnvisa på. När han stolt förklarade för sin pappa att han NU kunde spela piano så svarade pappan: "När du kan spela som Jerry Lee Lewis, DÅ kan du spela piano!" Och på den vägen är det.
Under framträdandet trodde många i publiken att det var play-back, men inget kunde vara mer fel. Visserligen fanns bas, och trummor och annat komp inspelat, men både sångröster och pianospel var i högsta grad äkta. Det var sådant ös att några inte kunde hålla sig utan började spontandansa i ett hörn av lokalen. Till och med Eva drog med mig dig där vi buggade av glatta livet.

Dags för hemfärd.

Allt roligt har ett slut och mätta och trötta drog Eva och jag oss tillbaka till vårt rum vid halvettiden på natten. Vi kom ner i frukostmatsalen vid halvniotiden dagen efter och satte i oss en rejäl måltid, som skulle hålla oss flytande några timmar framåt. Sedan var det dags för avsked av dem vi lyckades träffa på väg till bilen med väskorna.

Räkmackan smakade gott i Båstad Hamn.

Men, det låg fortfarande mycket Morganåkande framför oss. Vädret var ännu perfekt och tillsammans med tre andra Morgans, som skulle åt ungefär samma håll som vi, bestämde vi att vi skulle åka via Båstad och sedan vidare längskusten söderut. I Båstad körde vi ner i hamnen, där det trots att säsongen var slut, fanns massor av folk. Både Anders och Ola var hungriga igen, så vi hittade ett ställe där det var plats för oss alla åtta och beställde in räkmackor och öl eller mineralvatten.

Lite trötta och avslagna efter dagens vedermödor.

Efter någon timmes ätande och flanerande i hamnen körde vi vidare förbi Bjäre och vidare mot Ängelholm. Här beslöt Ola, Anita, Orlando och Catarina att fortsätta ut på motorvägen, då de hade tider att passa. Men, vi andra fyra valde att fortsätta kustvägen förbi Farhult, Svanshall och Arild och vidare till Mölle. Här finns också en hamn och precis som i Båstad vad det fullt av bilar och folk överallt. Vi lyckades dock hitta en parkeringsplats en bit bort för att sedan gå och sätta oss med den kopp kaffe och mjukglass vi varit sugna på så länge.
Stora, svarta moln tornade upp sig när vi tittade söderut. Det var åt det hållet vi skulle. Bensinen i vår Morgan var på upphällningen och efter att ha passerat Nyhamnsläge och Strandbaden visste jag om en St1-mack som fanns i Höganäs.

Hemma igen. Nu fick taket bli upp för nu skulle Mr Brum in i garaget.

Precis när jag fyllt tanken så började det regna kraftigt, ett riktigt åskregn, varför både vi och Anders och Gloria beslöt att sätta upp suffletterna. Detta är något vi egentligen inte gillar och mycket riktigt, tjugo minuter senare slutade regnet och det blev åter strålande solsken. Men, då var vi redan ute på motorvägen på väg mot Löddeköpinge och Malmö, så taket fick bli uppe. Många vi mötte undrade nog varför vi hade cabben uppe i det fina vädret.
Det hade jag i alla fall gjort.

Tre härliga dagar i trevligt sällskap var till ända!

Nya golfklubbor?

Custom fitting på Dormy i Helsingborg - 2016-08-04
De golfklubbor jag har idag har funnits i mig bag de senaste tio åren. Är det då dags att byta upp sig, frågar sig vän av ordning. Kommer jag att spela bättre med nya klubbor? Kanske inte, men det blir förhoppningsvis lite roligare. När man läser i golftidningar eller talar med golfkompisar får jag den uppfattningen att tekniken måste ha gått framåt på tio år, något som borde ha gjort dagens klubbor mer lättspelade och i bästa fall med egenskaper som leder till lite bättre längd. Detta, under förutsättning att klubborna passar just dig.
I något av de senaste numren av Svensk Golf uttalade sig en pro om att ALLA golfare borde göra en så kallad custom fitting. Min uppfattning är att det nog ligger en hel del i det. Jag minns själv när jag spelade mycket tennis hur stor skillnad det var på racketar där grepptjocklek, viktfördelning och strängningsvikten kunde variera mycket. Jag beslöt mig därför för att göra en custom fitting.

Dormys senaste butik.

Det var en regnig torsdag jag anlände till Dormy på Väla i Helsingborg vid lunchtid. Här skulle jag träffa Hampus, som bett mig att ta mina nuvarande klubbor med mig. Custom fitting görs separat för drivers och järnklubbor och jag hade valt att börja med drivern.

Här fanns gott om plats för uppvärmning.

Jag var på plats i god tid för att hinna "veva upp" mig innan jag skulle in i studion till Hampus, vilket han rekommenderat att jag skulle göra. Efter att ha värmt upp med några järnåttor, som är den klubba jag känner mig tryggast med, fortsatte jag med att slå några träfemmor och drives.

Lite som i en godisbutik.

När jag trodde att det var dags för mig i studion, så fanns det redan en kille där, i full färd med att testa järnklubbor. Det hade tydligen blivit något fel i tidsschemat, men jag hade ingen brådska utan gick omkring och tittade på det stora utbudet av klubbor som fanns i butiken. När det gäller klubbmärke har jag absolut inga preferenser utan är öppen för vilken klubba som helst som verkar passa mig bäst. Min nuvarande driver är en kopia av någon Pingvariant, som har tolv graders loft.
Den fungerar väl ok när den är på bra humör, men på senare tid använder jag den mycket sparsamt då den har en tendens att gå ganska mycket till vänster.
När det så slutligen blev dags för mig att komma in i studion, så tyckte Hampus, efter lite försnack, att jag skulle slå några bollar med min nuvarande driver. På Dormy använder man ett datorprogram och utrustning som heter TrackMan, som gör att man både kan se bollbanor och annat samt få information om en väldig massa värden, varav några är nästan obegripliga för en medelgolfare.

Hampus byter skaft och huvud i en flygande fläng.

Exempel på hur bilden ser ut efter ett enskilt slag. Detta lyckades jag slå rakt!

Jag har aldrig varit någon long-hitter, så en klubba som ger mig några extra meter hade ju varit trevligt att hitta. Utöver min egen driver fick jag prova Ping, Callaway och Cobra och efter varje enskilt slag med någon av varianterna kom det upp en bild på datorn som visade en massa värden.

Spridning och höjd med de olika klubborna.

Att stå och slå fyrtio slag med en driver under 35 minuter är ganska jobbigt. Efter hand tar både orken och precisionen slut, bollarna sprids och träffen blir allt sämre, något som framgår tydligt av ovanstående bild.
Efter att ha analyserat medelvärdena för de olika klubborna, avseende längd, höjd och en massa andra värden kom vi överens om att Cobran, med 11,5 graders loft, verkade vara den som passade mig bäst.
Idag, bara en vecka efter utprovningen, fick jag ett sms som berättade att den är klar för avhämtning.
Nu har jag inga jättestora förväntningar, luttrad som jag är, men jag har åtminstone en klubba som är den senaste versionen av drivers.

Men lite spännande ska det bli ändå!