Morgan South:s höstmöte 2017

Regn, regn, regn, 
men till slut kunde vi äntligen köra öppet - 2017-09-08/10
Vädergubbarna hade, redan en vecka tillbaka, förutspått väldigt dåligt väder hela den aktuella helgen. Men efter många års erfarenhet har vi lärt oss att meterologernas precision, när det gäller att spå väder, många gånger är väldigt tveksam. Med andra ord skulle vädret kanske ändra sig innan det var dags för Morganklubbens södra distrikts årliga höstmöte, en av årets höjdpunkter.

Trist syn.

När Anita och Ola anlände till oss för gemensam färd till Valhall Park utanför Ängelholm, så var taket mycket riktigt uppfällt, även om regnet inte direkt öste ner. Eva och jag hade redan förberett oss på en Morganhelg med suffletten uppfälld, vilket skulle bli en ny erfarenhet för oss.
Vi tog oss till Ängelholm och den tidigare flygflottiljen F10 genom att trafikera lite mindre vägar, för att undvika motorvägen. Och, skönt var det med suffletten uppe, där vi lättklädda, utan klumpiga skinnjackor, kunde njuta av lugnet i kupén och värmen från värmeledningen. Riktigt mysigt faktiskt. Vi skulle faktiskt också kunnat lyssnat på den radio och CD-spelare som ingår i utrustningen, men jag har aldrig lärt mig hur man gör.

Paret Ingelov från Vetlanda lät sig väl smaka.

Trots väderutsikterna och regnet så hade 37 bilar med besättningar blivit anmälda till mötet. De flesta anlände redan på fredagseftermiddagen för att få tid att socialisera med alla de andra entusiasterna.
På fredagskvällen är det i regel någon form av buffé på kvällen. Så också denna gång.

Suddig, men dramatisk bild på våra bilar på parkeringen.

Vid det efterföljande kaffet och för vissa i samband med intagandet av diverse rusdrycker, fortsatte minglandet långt ut på kvällen. Dock inte alltför sent då vi hade ett rally att tänka på på lördagen.

Frukosten på Valhall Hotell innehöll det mesta som jag behöver för att klara mig utan mat ända till kvällen. Med ett rejält intag av bullar, lax, youghurt, kaffe, ägg, bacon, äggstanning och korvar, så är det hur lätt som helst att undvika att bli hungrig under hela dagen.

Anders informerar om dagens övningar.

I samband med frukosten informerade Anders Arvelid oss om det kommande rallyt och resten av helgens program. För att undvika köer och väntetider så blev vi uppdelade i tre grupper, där varje grupp startade med en halv timmes mellanrum.
Eva och jag, tillsammans med tio andra Morgans, startade i först gruppen klockan 09:50. Varje bil hade fått sig tilldelat en mycket detaljerad s k roadbook, som beskrev hur vi skulle ta oss fram på rallyslingan.

Ola drar på rejält.

Med Ola och Anita som första bil följde vi efter i vår Mr Brum. Resten av vår grupp såg vi sedan inte röken av förrän vi kom fram till första kontrollen, där vi skulle svara på ett antal frågor.
Som brukligt är var rallyslingan förlagd till smala, kurviga, asfalterade vägar. Lite norr om Klippan finns en hel del skog, som vi längre söderut inte är så vana vid, när vi är ute och luftar våra bilar, vilket var lite nytt och spännande.

Vet ni om vi kört rätt?

Ser ut som en trollskog.

Men trots att vår roadbook var mycket detaljerad, så hände det vid några tillfällen att vi blev osäkra på om vi var på rätt väg och fick stanna för att konferera med varandra. Och, kör vi fel är det i och för sig inte hela världen, vi är ju här för att köra våra Morgans.

Vår grupp samlad vid kyrkan.

Under rallyt skulle vi göra tre stopp, där vi skulle svara på frågor samt titta på någon sevärdhet. Det första stoppet var vid Klippans kyrka. Hit kom vi tillsammans med Anita och Ola allra först, men efterhand rullade det in bilar i en strid ström. Här fick vi alla svara på ett antal frågor, som dock inte hade med kyrkan att göra, men som ingick i vår lilla tävling under rallyt.

Den böjda lyktstolpen symboliserar att man ska gå in i kyrkan med vördnad och böjt huvud.

När alla var klara med sina frågor så gick vi i samlad tropp upp till kyrkan, ledd av en engagerad guide. Han berättade att St Petri kyrka, som den heter, är ritad av arkitekten Sigurd Lewerentz. Han var en inte speciellt religiös person, men hade mycket bestämda åsikter om hur kyrkan skulle byggas.
När den invigdes 1966 blev de inbjudna svenska och utländska arkitekterna väldigt imponerade. Ja, så imponerade att man fann den konstnärligt mer intressant än Lunds domkyrka och jämställde den med Le Corbusiers betongpoem, vallfärdskyrkan i Ronchamp i Frankrike.
(De av läsarna som är sakralt intresserade intresserade kan googla på Klippens kyrka och få er mycket intressant info till livs.)

Eva verkar intresserad av något. Som vanligt.

Även Ola verkar ha fått syn på något.

Efter en halv timmes intressant guidning var det dags för on the road again. Nu skulle vi inte avverka någon längre sträcka eftersom nästa mål även det låg inom Klippans kommun.
Klippans Yllefabrik startade 1879, när en man vid namn Jöns Petter Magnusson köpte ett spinneri som gått i konkurs. Han hade tidigare arbetat som spinnerichef på fängelset i Landskrona och såg nu en möjlighet att starta en egen produktion. Vår guide berättade att det idag inte finns någon tillverkning i Klippan längre utan denna sker nu i baltstaterna. Ullen, som jag i min enfald trodde kom från UK, där det finns gott om får, köps faktiskt in ända från Nya Zeeland.
Historien om fabriken är lång och intressant och de som vill kan få mer kött på benen på deras hemsida www.klippanyllefabrik.se.
De flesta av våra äkta hälfter fann besöket på Klippans Yllefabrik mycket intressant. Här fanns hur mycket som helst som skulle vara trevligt att ha. Trots detta så var vårt besök där ett av få sällsynta tillfällen, som Eva gick ut tomhänt från en butik. Men, faran är inte över för det, då anledningen till att hon inte köpte något idag var att hon inte kunde bestämma sig vilken av de många plädarna hon tyckte bäst om. Det blir därför med största sannolikhet ett återbesök, nästa gång vi kör en ny runda med vår Morgan.

Lunchfaciliteterna på plats.

Precis när Eva och jag lämnade yllefabriken så började det regna. Ja, oss gjorde det ingenting för vi hade suffletten uppe, men en del fundamentalister (jag brukar tillhöra dem), som menar att det finns en anledning att taken på våra bilar är nedfällbara och därför bör vara i den positionen i stort sett alltid, utom när bilen står i garaget. Därför tror jag att en del hårdingar blev lite blöta i rumpan, när de skulle fortsätta sin färd efter besöket i yllefabriken.

Först på plan och ensam,  fick jag chansen att ta den här bilden.

Nästa stopp var det dags för lunch i anslutning till det välkända monumentet i Kvidinge. Även hit var det Eva och jag som kom först och där möttes vi av Tina och Björn, som besvärat sig med att fixa ett tält för att vi skulle slippa att inta lunchen under bar himmel i regnet. Vilk hjältar dessa två är.
Det här monumentet, som jag till och med minns att jag besökte i samband med en skolutfärd när jag gick i skolan i Åstorp som barn, är ett minnesmärke över kronprins Karl August. Den 28 maj inspekterade han Skånska husarregementets trupper på Kvidinge Hed. Han föll olyckligt av sin häst och dog, men dödsorsaken blev aldrig klarlagd och man tror att han drabbades av ett slaganfall.

Mr Brum är nattad och klar.

Efter lunchuppehållet fanns det två möjligheter, antingen att köra en kortare slinga tillbaka till Valhall Park, eller en tre mil längre sträcka upp över söderåsen, med dess vackra vägar. Eva och jag kör ofta på dessa vägar och samtidigt som vädret var så uselt så beslöt vi att ta den korta vägen tillbaka till hotellet, där det var dags för kaffe och kaka.
Efter fikat så hade vi några timmar till eget förfogande. Själv tog jag en dusch och tillbringade lite tid med att kolla mina mail samt golfresultaten från Schweiz i min iPad. Men, välutrustad som jag brukar vara kunde jag också ha en lugn stund med senaste numret av Nostalgia.

Stina och Björn uppklädda. Björn t o m med en slips med bilar på. Stiligt!

Klockan 18:30 skulle vi samlas för en fördrink på Slottet, där vi sedan skulle inta vår trerätters galamiddag. Men innan dess så hade vi bestämt med ett antal andra att vi skulle träffas en våning upp på hotellet, där det fanns en liten lounge, för att inta ett glas vin alternativt en liten stänkare.

Leverpastej kallade servitören vår dessert.

De tre rätterna som serverades var alldeles utmärkta och personalen tillhör nog eliten av de jag varit
"utsatt" för under en sen lördagkväll. Trevliga, serviceinriktade och humoristiska.
På de här tillställningarna blir det sällan några nattmanglingar. Nästan alla är så gamla och har varit med så pass länge att de vet när det är dags att ta sista drinken och när det är tid att gå till sängs, för att känna sig på topp till frukosten dagen efter.

Det blev öppetkörande till slut.

När jag vaknade på söndagen såg jag ett himlafenomen. Solen sken! Redan lite efter åtta var både Eva och jag på plats i lunchrestaurangen. För mig blev det samma goda och maffiga frukost som dagen före, så att jag skulle kunna hålla mig, vad gäller mat, till kvällen.

Alltid skönt att komma hem!

Efter frukost fanns det möjlighet till ett besök på flygmuseet, samtidigt som det skulle vara en flyguppvisning lite senare på dagen. Men museet besökte vi redan förra gången höstmötet var förlagt till Valhall Park, så vi beslöt oss för att dra iväg och komma hem tidigt på dagen.
Precis som vid tidigare möten hade vi haft mycket kul och träffat glada, trevliga människor de här dagarna. Inte minst tänker man på allt det jobb ett fåtal har lag ner för att alla vi andra ska ha det trevligt.
Avslutningsvis måste Eva och jag också konstatera hur bekvämt det var att köra med taket uppe.

Men, regeln är dock att taket ska vara nere i så stor utsträckning som möjligt!