En dag på golfbanan.

Så plötsligt händer det - 2018-09-20
De dagar Eva inte blir tillfrågad om hon kan komma upp till skolan och jobba, något hon sällan eller aldrig säger nej till, så vill hon gärna spela golf. Så var det också den här torsdagen.

Har hon slagit i vattnet? Igen?

Det märktes att det var höst i luften. Himlen var blygrå och temperaturen cirka 14 C, men lugnt och ganska behagligt för övrigt. Egentligen perfekt väder för en  golfrunda. Vi hade visserligen bokat in oss i en annan tvåboll, där spelarna hade ungefär samma handicap som vi har, men när vi skulle slå ut så fanns ingen där. Det gjorde inget för det är faktiskt ganska skönt att bara vara två ibland och spelet går också snabbare.
Efter att ha spelat de två första hålen var det dags för det tredje. Det är ett kort par fyrahål med vatten till vänster, ett vatten jag haft för vana att hamnat i efter en kvickhook med min spoon. Av den anledningen har jag på senare tid fegat och slagit ut med en järnsexa istället. Längden på utslaget på det här hålet spelar egentligen ingen roll eftersom man ändå når green på andraslaget.

Här hamnar man alltid förr eller senare, men på två slag!!!

Allt nog och emedan samt även, den här dagen valde jag dock att utmana ödet och slog ut med min spoon, den hade fungerat nästan felfritt en längre tid. Bollen flög spikrakt ut på fairway och hamnade lite förbi bunkern på högersidan. Det var DÅ det hände! Jag slog ett perfekt, högt slag med en av mina wedgar och såg bollen studsa, som jag trodde, förbi hålet. Jag lade ner wedgen i bagen och gick vidare, då Eva ropade "den gick i". Det syntes ingen boll, mer än Evas, på greenen och när jag kom fram såg jag att bollen låg i hålet. Jag hade gjort en EAGLE, den första under min drygt 40 år långa golfkarriär. Det är stort, åtminstone för en medelmåttig golfspelare som jag är.

Eva på mot tee på det sjätte hålet.

Vi fortsatte att spela med blandat resultat och oavsett hur det skulle gå för mig de följande hålen så hade jag i alla fall gjort en eagle, något jag kommer att minnas länge.

Höstgolf är ganska mysigt.

En eftermiddagstur med Morganen...

...till ett litet café på landet - 2018-09-05
Ola hade tydligen inte fått nog av Morgankörande ens efter vår sextiomilarunda till Småland i helgen. Precis hemkommen från onsdagens träning på gymet ringer Ola. "Det är fint väder, ska vi ta en liten tur?" Och, då jag själv haft tankar på att dra iväg någonstans med Morganen, så blev svaret självklar "gärna det!"

Jag tycker verkligen att den färgen är häftig.

En halv timme senare, när jag var i garaget och gjorde Mr brum redo för avfärd, så anlände Ola, för en gångs skull utan sin stora varma flygarjacka. Det var strax efter lunchtid och varken Ola eller jag hade fått oss något till livs sedan frukosten. Vi kom därför överens om att köra till ett litet ställe, som vi båda besökt tidigare.

Morganväg.

Jag tog täten och försökte komma ihåg så många mindre vägar som möjligt för att ta oss till målet.
Det är inte ofta som Ola botaniserar i de här krokarna, så han upptäckte nog en del trevliga utflyktsvägar på vår fyramilaresa.

Närmaste större ort heter Röstånga

Mysigt, inbjudande och pittoreskt.

Efter en dryg halvtimmes njutbar körning på glestrafikerade vägar kom vi så fram till Gryttinge. Det är en liten by på vägen mellan Eslöv och Röstånga där också Bialitt Cafe´ är beläget. Det är öppet alla dagar i veckan året runt, utom på vinterhalvåret då de har stängt på måndagar.

Inte direkt rock n´roll utan lugnt och fint.

Utbudet är kanske inte så stort, men fullt tillräckligt för en enkel lunch eller fika. Varmrätterna, om man nu kan kalla dem så, består av olika varianter av soppa. En annan varm variant, som både Ola och jag föll, för var en varm macka med ost och skinka samt kaffe. I samma veva beställde vi också var sin våffla med sylt och grädde, som vi ville bli serverade efter intagandet av mackan.

Lite info om SAAB-klubben.

I väntan på att vår enkla måltid skulle serveras så gick vi en liten runda inne i lokalerna. Det är verkligen betydligt större inomhus än man kan ana när man betraktar det utifrån. Inne i ett rum satt ett större sällskap och åt lunch. Det framkom också att SAAB-klubben brukade förlägga sina vecko- eller månadsträffar här året runt. Saabarna har ju tak och kan ju därför användas som hobbybil även under vintern.

Ola myser i solen, mätt och belåten.

Vi blev serverade våra varma mackor, som kan rekommenderas och strax därefter våra våfflor. De verkar ha ett extra stort våffeljärn då våfflan bestod av sex hjärtan istället för de jag är vana vid, som bara har fem. Faktiskt blev jag riktigt mätt efter att ha fått i mig allt.

Ola och jag satt väl kvar en halv timme och drack upp det sista av kaffet, samtidigt som vi funderade på om vi skulle åka en sväng på några dagar i Danmark under senare hälften av september. Förra året var det dock bedrövligt väder både sena september och hela oktober. Men, året innan körde Eva och jag årets sista tur med Morganen den 31:e oktober i perfekt väder.

Vi får vänta och se!

Med Morgans mot Småland.

Trettio Morgans på träff i Kosta - 2018-08-31 - 09-02
Nyservad, nybesiktigad och med full tank var Mr Brum redo för den relativt långa färden upp i det mörkaste Småland. Vårt mål denna dag var Kosta, där Morgan South ska avhålla sitt årliga höstmöte.

Eva redo att embarkera i solhatt och lätt klädsel.

Precis som vid tidigare Morganmöten skulle vi göra sällskap med en annan Roadsterägare och hans kvinna, nämligen Ola och Anita från Bjärred. Vi hade ett antal tänkbara färdvägar att välja på och beslöt slutligen att åka på E22:an. Dagen innan, på torsdagen, hade det regnat en hel del, men idag så var vädret perfekt för att åka öppet.

Regnet höll i sig hela vägen till Kosta.

Eva hade emellertid kollat väderutsikterna för Kosta och upptäckt att regnet vi hade igår förmodligen skulle hinna till Småland under helgen. Och, mycket riktigt, när vi passerat någon mil förbi Kristianstad så började det regna. Vi upptäckte en vägkrog, körde in på parkeringen och cabbade upp.
Det var också lagom att ta en en fikapaus och besöka en bekvämlighetsinrättning innan vi fortsatta vår färd upp genom de ständigt förekommande skogarna.

Framme!

Vi anlände till Kosta Lodge i god tid före kvällens buffé, checkade in, fick våra nycklar till stugan och installerade oss. Stugorna låg utspridda längs en konstgjord sjö, vilket kändes riktigt naturnära. Standarden var helt OK med ett litet vardagsrum och kombinerat kök, platt-TV på väggen, som fick vara orörd, tvättmaskin på toaletten och ett sovrum med två enkelsängar. Wifi med stark signal över hela området var imponerande. Varje stuga rymde två lägenheter och utanför dörren fanns en uteplats under tak där man, om man så ville, kunde intaga kvällens drink.

"Vår" stuga.

Här hygger vi oss lite.

Kvällens grillbuffé skulle serveras klockan 1900, men innan dess var det hög tid att ta några drinkar och äta lite nötter och chips inne hos grannarna, Ola och Anita. Resan hade hittills gått utan några som helst missöden, trots regnet, som Ola definitivt inte tycker om.

Det fanns mycket att tala om sedan man träffades senast.

När vi var klara med intagandet av alkohol och nötter promenerade vi upp till huvudbyggnaden där buffén serverades. Hör bjöds det inledningsvis på en fördrink under det att vi minglade med alla de gamla och nya bekantskaperna, som infunnit sig till mötet.

Två par som är lyckliga ägare till var sin Morgan Roadster.

Här upptäckte jag snabbt att det fanns ett par från Höganäs, som vi aldrig träffat tidigare och som också var stolta ägare till en Roadster. Nu visade det sig att jag faktiskt träffat Robert Palmgren från Höganäs tidigare. Det var på Fly n´Drive på Ljungbyheds flygfält för något år sedan. Han hade då en fin Triumph TR3A. Jag hade ju själv ägt en fin TR2 tidigare och frågade om när han, precis som jag gjort, skulle skaffa sig en Morgan. Och, nu hade han gjort det! Otroligt!

Vi skular i väntan på färden till safariparken.

På lördagen, som inleddes med en rejäl frukost, skulle vi inledningsvis köra en runda i den närbelägna safariparken. Fem bilar åt gången körde iväg med tio minuters mellanrum. Naturligtvis så regnade det, idag ännu häftigare än igår. Det var alltså uppcabbat som gällde idag också.

Orädda vildsvin äter utlagt foder.

En vicent skymtar i skogen.

Vägen i safariparken var en grusväg, något som nästan alla Morganägare skyr som pesten. Men eftersom den anbefallna maxhastigheten var 10 km så gick det ganska bra ändå. Rundan i skogen tog cirka 20 minuter och innehöll, förutom vildsvin och vicent också hjortar, som vi inte såg samt en stor get med stora böjda horn, som jag glömt namnet på.

Undrar om Eva kanske hittar något, som hon inte visste att hon behövde.

Flera butiker med kläder, men också ett stort utbud av glas.

Vi skulle, efter utflykten i parken, vara tillbaka på Kosta Lodge för lunch klockan 1300. Men, innan dess han Eva och jag göra ett kort besök på Kosta Outlet. Det ser faktiskt tristare ut utifrån än det gör när man väl kommer in. Här finns en mängd butiker, caféer och restauranger, något som säkert bidrar till att bygden lever upp igen efter det att i stort sett alla glasbruken lagt ner verksamheten.
Hur som helst så lämnade vi stället utan att Eva hade köpt något, inte ens en glass, som hon gillar skarpt.

Matchande gröna färger.

När vi kom till baka för lunch stod många av våra Morgans parkerade utanför huvudbyggnaden. För egen del har inte varit så förtjust i twotonemålade Morgans, men den här kombinationen tyckte jag faktiskt var väldigt snygg.

En mycket engagerad och kunnig tjej berättar om Orrefors bakgrund.

Efter lunchen var det enligt programmet fria aktiviteter. Det fanns dock förslag på två olika rundor att köra för de som ville se mer av Småland, Utvandrarrundan och Glasbruksrundan.
I samband med lunchen så berättade en av deltagarna, en dam, att hon var bekant med någon som var aktiv på en glashytta i Orrefors. De som så önskade var välkomna dit för en guidad tur i museet, beskåda glasblåsning samt bli bjudna på kaffe och kakor efteråt.

Många vackra skapelser...

...både inomhus och utanför.

Många nappade på detta erbjudande och fick sig till livs en historisk resumé om glastillverkningen i Orrefors. Visste ni förresten varför det fanns så många glasbruk i Småland? Nej, inte vi heller. Men det brodde på att det fanns god tillgång på sand i sjöarna och att mängden skog gjorde att det inte fanns brist på bränsle till ugnarna. Så, nu vet ni det.

Glashyttan.

I anslutning till muséet fanns en glashytta utomhus. Ja, kanske inte helt ute i det fria, då det fanns tak och stora dörrar till hyttan. Allt detta har åstadkommits till stor del med generösa ekonomiska insatser av en person med sitt ursprung i bygden. Han heter Ingemar Andersson och är sveriges största och världens femte största Volvoåterförsäljare.

Tala om hantverk.

I den lilla glashyttan fick vi beskåda hur två glasblåsare skapade ett konstverk i form av en fisk. Mycket intressant! Och, efter att ha sett detta, är det också lättare ett förstå varför en del glaspjäser, som fanns att köpa i butiken, betingade de priser som de gjorde.
I den här glashyttan pågår febril verksamhet varje dag, inte bara som en turistattraktion utan för att produktionen är viktig för att de skapade alstren ska säljas för att finansiera verksamheten.

Eva avnjuter ett glass vin, före avresan till Glashyttan medan jag, som vanligt, dricker vatten.

Efter kaffe och kakor i deras konferenslokal återvände vi i kortege till Kosta Lodge. På kvällen skulle vi trakteras, inte av en trerättersmiddag, som brukligt är i de här sammanhangen, utan med hyttsill och underhållning i Glashyttan. Dit skulle vi åka tåg, ett sådant som barnen åker i parker, där vagnarna dras av en traktor.

Vid ankomsten välkomnades vi av kvällens underhållare.

För att alla skulle få åka med tåget, så var det tvunget att köra fram och tillbaka två gånger. På vägen dit passerade vi också något som kallas för Bruno Mathsonhusen, en radhuslänga som varit bostäder till glasbrukets anställda (googla på Ullevidsdal, Bruno Mathsson.)

En mycket trevlig underhållare höll låda.

När vi slagit oss ner på de rustika bänkarna och grova borden, var det igen dags att ta för oss av den väntande buffén. Den bestod förutom av hyttesill också av isterband och bakad potatis. För att magen skulle klara allt detta erbjöds också fem cl snapsar á 80 riksdaler eller Marieholmsöl á 60 riksdaler. Priserna var nog avsiktligt höga för att gästerna inte skulle få för mycket av det goda.
Underhållaren var inte en utan två, nämligen pappa och dotter. Har glömt namnen igen. De sjöng och spelade mycket bra och mellan låtarna drog pappan skrönor, mer eller mindre sanna, gissar jag.
Han både liknade och spelade låtar som vår egen Hasse Andersson.
Strax efter tio på kvällen var det dags att åka tillbaka med det lilla tåget. Lagom tid för oss i den här åldern, som haft en mycket givande och aktiv dag för övrigt också.

Anders Arvelid.

Vår distriktsekreterare i Morgan South, Anders Arvelid hade tillsammans med Björn Roxlin, Larsgöran Sellgren, Tommy Steen och Janne Svensson verkligen snickrat ihop ett trevlig program för oss deltagare. Jag tror också att BG Welander på något sätt haft ett finger med i spelet, med tanke på valet av plats för träffen, men jag vet inte säkert.

Väskorna packade och lastade. Allt klart för avfärd.

Efter tre fina dagar, inte vädermässigt kanske, var det dags att efter frukosten, ta sats för det 25 milen tillbaka till Skåne och öppna landskap igen. Skillnaden mot tidigare dagar var att solen idag sken från en klarblå himmel. Hemresan skulle därför ske med himlen som tak.

Visst ser det trevligt ut.

Kosta Lodge är faktiskt ett ställe vi skulle kunna besöka igen, antingen i vår Morgan eller med råttsoffan med plats för golfklubborna.

Trots allt är det alltid skönt att komma hem!