Ännu ett nytt cafébesök

Paret Kvant i Viken var också lite uttråkade - 2021-12-29

Visst, det är mysigt att sitta inne vid en tänd brasa, med en god bok och titta ut på gråvädret. Men, i längden blir det också långtråkigt. Något golfspel har ju inte vara att tänka på varför utetillvaron har inskränkt sig till en och annan långpromenad.

                            Även om det var dimmigt, så gick det inte att missa den här skylten.

I onsdags ringde Jörgen Kvant, en av våra golfkompisar och undrade om vi inte kunde träffas någonstans och ta en fika. Social kontakt är viktigt och ska inte underskattas för välbefinnandet, så vi tyckte det var en bra ide´. Jörgen fru Eva föreslog ett nytt ställe som heter Kullamust i Mjöhult. Detta ligger inte precis nästgårds för vår del, men vad spelade det för roll, huvudsaken var att vi fick några timmars miljöombyte.

                                                                Tja, kanske inte så dum.

Varje gång vi har träffat paret Kvant de senaste åren har Jörgen alltid varit iklädd en golfkeps av något slag. Enligt ganska tillförlitliga källor har jag emellertid informerats om att frun i huset ansåg att det började bli lite tjatigt med de här gamla kepsarna. Därför var det idag dags för Jörgen att visa upp sin nya huvudbonad för allmänheten. Faktiskt precis som vår Morgankompis Ola gjorde för någon månad sedan.

                                                        Pittoreskt med rustig inredning.

Det här stället påminner en del om Solhälla, som ligger i närheten av Lund och som också har äppelodlingar och säljer must. Dit var vi, även då med Kvants, för någon månad sedan. Men nu var vi här och kollade menyn, som i mina ögon innehöll rätt konstiga saker med för mig okända ingredienseer, Och sådant upplever jag som ganska riskfullt att utsätta mig för.

                                                            Ser nästan ut som vegetarisk.

Det jag närmast kunde tänka mig på menyn, var en pizza, även om det enda jag kände igen som topping var potatis. Jo, även någon skiva parmaskinka var något som jag visste vad det var, men jag visste också att den typen av skinka är väldigt seg och svårdelad. När jag blev serverad min pizza kommenterade min Eva det med att hon insåg att jag verkade ha kommit utanför min comfort zone. Damerna valde båda tomatsoppa.

                                                    Borde vara intressant för våra damer.

När vi alla ätit färdigt och även intagit kaffe, så blev det rundvandring i lokalerna. Det fanns hur mycket must som helst av olika slag att begrunda, men inte bara det, det fanns även en Klipphörna. Av ordet att döma så skulle man med andra ord kunna göra fynd i den här hörnan. Men, till min stora förvåning fanns det faktiskt inte ens något i den här Klipphörnan som kunde fresta min Eva till att hala fram sin plånbok, något som jag faktiskt sällan får uppleva.

                                    Öppet nästan jämt, men ofta tom på ägg under helgerna.

                                                                        Lycklig äggfyndare.

Vi tillbringade väl halvannan timme i caféet med att beklaga oss över vädret och sakernas tillstånd, innan vi beslöt att den här korta men dock trevliga sociala samvaron var slut för den här gången. Dimman hade tätnat ytterligare och det började också att mörkna, så det gällde att ta det lugnt i trafiken på vägen hem. Nu skulle vi emellertid inte köra direkt tillbaka söderut. När vi ändå var i trakterna tog vi en sväng till vår äggleverantör i Mörarp, Äggboden. Här brukar vi köpa ett flak med 30 ägg för det facila priset av 60:- ganska ofta när vi har spelat golf på Vasatorp.

För att köra lugnt och stilla tillbaka hem, lade jag faktiskt ett ägg mellan högerfoten och gaspedalen. 

Ägg är nyttigt och kan användas till mycket!

Grabblunch i Helsingborg - 2021-12-15

Längesedan gamla golfgänget träffades.

En dag kom det ett mail. Det var från Hasse, en av det gamla golfgänget, som träffades och spelade golf på olika golfbanor varje fredag. Efter att ha bott ute i skogen i Örkelljunga under ett tiotal år, har han och Anna-Lena nu åter flyttat tillbaka till Helsingborg. Han undrade om vi var intresserade att träffas över en lunch. Och, det var vi.

                                                                Där har vi en av dem.

För att vara oberoende av parkeringstid så valde jag att ställa bilen i det underjordiska garaget vid Dunkers kulturhus. Här kunde jag använda min, relativt nyanskaffade perkeringsapp från Parkster, som gör att jag kan ändra hämtningstiden av bilen från min mobil. Mycket användbar! Vi skulle träffas vid Stortorget varför jag tog en promenad genom stan och Kulla gågatan, som utmynnar just vid det tidigare nämnda torget. Vid framkomsten ser jag plötsligt en lite förvirrad person, som uppenbarar sig, efter att ha studerat bostadsannonserna i fönstret till ett mäklarkontor. Det var Jörgen, Kvantasatan, Kvant (han brukade benämna sig på det viset när han missade ett golfslag). Han kom stadigt till vårt golfspelande varje fredag, trots att han fortfarande arbetade. Har för mig att han berättade för receptionen där han arbetade att han skulle på kundbesök.

                                                    Ett kärt återseende verkar det som.

Strax efter upptäckte jag vår sammankallade, Hasse, som stod och väntade inte så långt därifrån. Han såg ut att ha blivit lite större sedan jag såg honom sist, åtminstone på bredden i midjehöjd. Inte så konstigt då han både är bra på att laga mat och att äta den.

                                    Det var flera år sedan jag hade nöjet att infinna mig här.

Några av de tillfrågade hade tyvärr lämnat återbud, eftersom de hade bokat in andra åtaganden, men vi väntade dock forfarande på Eiert. Det var kallt och rått ute så vi stegade fram till entrén på Hotell Mollberg, där lunchen skulle avätas. Vi satte oss och pratade i baren i väntan på att Eiert skulle infinna sig. Det var bara någon vecka sedan han och hans Inga-Lis kom hem från Spanien för att fira jul tillsammans med sin dotter och hennes familj i Sverige. Han och Inga-Lis har en lägenhet utanför Alicante och tillbringar en hel del tid där och inte minst på de lokala golfbanorna. Men, det är ju å andra sidan ingen ursäkt för att komma för sent.

                                                Ja, det fanns många minnen att tala om.

Så småningom dök även Eiert upp och vår lilla grupp hänvisades strax därefter till vårt bord, som Hasse varit smart nog att beställa i förväg. Det var massor av folk i restaurangen, eftersom det också serverades julbord den här dagen. Istället för att vräka i oss ett julbord, så här strax innan julfirandet, så nöjde sig vårt lilla sällskap med dagens rätt. Förutom den återkommande fredagsgolfen, så hade vi också tillsammans med ytterligare några andra, idag icke närvarande golfkompisar, vid flera tillfällen varit och spelat golf i både Skottland och Irland, där vi hade riktigt kul varje gång.

                                                            Kullagatan ännu en gång.

Efter en god lunch och mycket snack, som vanligt när vi träffas, så föreslog Hasse att vi skulle följa med honom hem och dricka kaffe. Stilla vi gick genom staden, förbi St. Jörgens plats och vidare norrut på Drottninggatan. Innan Hasse och Anna-Lena flyttade till Örkelljunga, så bodde de i en stor lägenhet, med rummen i fil, just här på Drottninggatan. 

                                                                              Nice view!

Idag bor de, inte i samma hus som tidigare, men näst intill. Kaffe och lite småkakor serverades elegant av Hasse och vi fortsatte minnas alla dråpliga situationer som inträffat på våra golfresor. I sitt tidigare boende på Drottninggatan hade de sina fönster och balkong ut mot gatan och Margaretaparken. Men nu, i den nya lägenheten, kan de nog anses ha en av de bästa utsikterna mot Öresund som man kan önska.

                                Jycken, som fått lite kaka av mig, såg ledsen ut när vi skulle gå.

Att bo så nära havet som möjligt är viktigt för Hasse. Varje morgon, i ur och skur, skrider han nämligen iklädd morgonrock och badtofflor, ner till bryggan och tar sig ett morgondopp. Vi andra förstod inte riktigt tjusningen med denna sedvänja, men alla har vi något som står ut och som verkar underligt av andra. Själv har jag till exempel lingon till allt jag äter, utom soppa. Något som vissa anser märkligt. När det var färdigsnackat oss emellan, tackade vi för oss, klappade Hasse lille schnauzer och drog oss mot garaget för att hämta bilarna och köra hem, var och en till sitt. Eiert lovade att han skulle kalla till ny lunchträff i februari nästa år.

Den som lever får se.

Morgankörning och golf är slut för säsongen...

 ...och har ersatts av bokläsning -2021-11-03

Med en period av kyla, blåst och regn, förmodligen för ett antal månader framöver, så får utomhusaktiviteterna till stor del nu ersättas av sådant som kan göras inomhus framför brasan. Men det är inte så att jag helt och hållet lämnar Mr Brum i sin ensamhet i garaget, för framför mig ligger en hel del jobb med det årliga putsandet och fejandet.

                                                        Garagejobb är också inomhus!

Vi har alltid varit intresserade av att läsa, min fru Eva och jag. Själv tycker jag att jag plöjer en hel del böcker varje år, men det är inget i jämförelse med vad Eva presterar. För ett tag sedan visade mig Eva tre böcker, som hon lånat av en golfkompis. Författarinnan, som jag aldrig har hört talas om, heter Denise Rudberg och har tydligen skrivit en hel massa böcker. Handlingen i de tre böckerna Eva lånat utspelar sig i Stockholm under andra världskriget. Här rekryteras, efter många och varierande tester, tre kvinnor med helt olika ålder, egenskaper och bakgrund, till en hemlig avdelning inom försvaret. Deras uppgift är att försöka tolka krypterade meddelanden från den tyska krigsmakten till tyskarnas soldater i framförallt Norge. Böckerna är mycket spännande och efter ha läst dessa tre ser jag bara fram mot en fortsättning, som med stor sannolik kommer inom kort. Att läsa böcker i rätt ordning, när så är befogat, kan vara svårt, då jag ibland glömt vilka jag läst tidigare. I det här fallet är det emellertid ganska enkelt, då titlarna på de tre böckerna är: Det första chiffret, En andra allians resp. En tredje man. Jag misstänker därför att titeln på nästa bok innehåller siffran fyra.

                                                                         Rekommenderas!

Nästa bok, som Eva förpassade till mitt nattduksbord, är skriven av Kristina Ohlsson. Den heter Stormvakt och utspelar sig på västkusten i Bohuslän. Huvudpersonen i boken heter märkligt nog August Strindberg, dock utan någon koppling till sin mer kände namne. August är en man i dryga fyrtioårsåldern. Han har varit gift i tjugo år och verkat inom finansvärlden i Stockholm. Han är sedan en tid tillbaka skild, och trots stora framgångar och en intjänad förmögenhet har han aldrig trivts med sitt liv i huvudstaden. Efter skilsmässan från sin fru gör han därför ett rejält "lappkast" och flyttar till Hovnäset, en ort i Bohuslän. Här köper han ett hus, där tidigare ägare verkat som begravningsentreprenör. Vid köpet ingick även en likbil, en Cadillac som August låter måla gul, en bil som han använder när han åker runt och köper upp antikviteter till sin nyöppnade secondhandbutik. Boken innehåller alla ingredienser typ mord, mystik, erotik och relationsproblem, som utmärker de flesta kriminalromaner av idag. Eva köpte denna bok i pocketformat och tyckte den var så bra att hon direkt ville läsa efterföljaren, Isbrytaren, som dock bara hunnit utges som inbunden. Men, det var värt priset tyckte hon.

                                                Bör läsas i rätt ordning, d v s Stormvakt först.

Efter att ha läst de tre tidigare nämnda böckerna av Denise Rudberg, talade jag med personalen på Akademibokhandeln, som vi ofta besöker, och undrade om hon skrivit fler böcker. Och, mycket riktigt visade det sig att det fanns en serie på tio böcker, som hon tydligen hade skrivit innan de tre jag har läst. På samma sätt som de tre i den senare serien, så innehåller titlarna en siffra från ett till tio. Jag har nu verkligen "snöat in" på dessa böcker och har hittills läst fem av dem, den senaste avslutad idag. I likhet med de tre böckerna ur den andra serien jag läst utspelar sig handlingen i Stockholm. Huvudpersonen är en kvinna, Marianne Jidhoff, en tidigare åklagaresekreterare och utbildad jurist. Hon har varit tjänstledig från sin tjänst i flera år för att vårda sin cancersjuke man Hans, som nyligen avlidit i sviterna av prostatacancer. Hans var en dominant, både make och chefsåklagare, som också hade flera kärleksaffärer vid sidan av sitt äktenskap. När nu Marianne är tillgänglig för arbete igen vädjar hennes tidigare chef, Olle, om att hon ska komma tillbaka till sin tjänst, vilket Marianne mycket motvilligt och efter många övertalningsförsök slutligen gör. Olle bildar nu en hemlig grupp inom rikskriminalen bestående av Marianne, kriminalkommissarien Torsten Ehn, en av landets bästa utredare, och kriminalassistent Augustin Madrid. Tillsammans ska de arbeta i det tysta med utredningar, där risken för läckor inom polisen elimineras totalt. "I böckerna tar Denise Rudberg med läsarna in i överklassens salonger och bjuder på krypande spänning och elegant underhållning."

                                                    Läsvärda, lättlästa och underhållande.

Efter att på kort tid ha läst fem av de i serien totalt tio böckerna, kommer jag redan idag börja läsa bok nummer sex. I mina ögon är de här böckerna riktiga bladvändare, där innehållet kanske inte håller nobelprisnivå, men en nivå som, åtminstone för mig är lättläst och underhållande.

Ge dem gärna en chans!

Årets sista runda i Morganen...

 ...gick till Flinckmans café i Sireköpinge - 2021-10-24

Varje säsongstart har det mer eller mindre blivit tradition att köra en första outing med Morganen till Flinckmans café. På samma sätt har det också blivit att vi avslutar årets öppetkörande med ett besök på vårt favoritcafe, där vi nu förmodligen betraktas som stammisar. Anita och Ola brukar följa med och gjorde så även idag.

                                            Som vanligt valde vi den smala vägen till målet.

Lite kyligt väder bidrog till att vi fick inta våra mackor och bakverk inomhus. I caféet, som startades av numera bortgångne Lasse Flinckman, en av medlemmarna i gruppen After Dark, består all inredning av affischer på gruppen samt retroprylar. Här finns hur mycket som helst att titta på och utöver det så finns det också en sidobyggnad där nuvarande caféägare säljer kuriosa.

                                                  Ett intressant place, det där Flinckmans,

                                              ...som också har begriplig konst på väggarna.

Vid fikat satt vi och diskuterades vad som behövde åtgärdas med våra Morgans under vintersäsongen. Trots att årets avverkade sträcka är den lägsta någonsin, endast 170 mil, så gäller det ända att hålla ordning på grejerna. Som ägare till en Morgan finns det nämligen alltid saker att fixa till, ändra, förbättra och underhålla. Och, det är ett pyssel som de flesta av oss faktiskt bara upplever som skön terapi. 

                                                                Slutkört för i år :-(

När vi är tillbaka i Löddeköpinge stannar vi till och tar adjö av varandra innan Anita och Ola fortsätter hem till Bjärred. Vi kommer dock att hålla kontakten och träffas även under vinteruppehållet. Ola bruka komma och sitta i min tänkarstol i garaget, där vi då och då dricker kaffe och diskuterar filosofiska spörsmål. När damerna medverkar, dock inte i garaget, så brukar det mer handla om gemensamma luncher eller cafébesök.

                                                            Elegant gentleman, eller hur?

Avslutningsvis måste jag också nämna att Ola var mäkta stolt över den nyinförskaffade kepsen i äkta tweed. Brittiskt ska det vara!

Nu väntar fem månaders torrkörning i garaget!

Ännu ett cafébesök avklarat

Lotta på Åsen var öppet - 2021-10-09

Jag satt i sängen och läste tidningen (det var ju lördag och jag hade inga obligations) när det plingade i telefonen. Det visade sig vara ett mess från paret Kvant i Viken, som undrade om vi skulle träffas och ta en fika tillsammans.

                                        Vår vana trogen startade vi vår färd längs med havet.

Ja, varför inte. Oktoberlördagen bjöd på ett fantastisk fint höstväder och sådana dagar lär nog bli alltmer sällsynta några månader framöver. Jag berättade att vi skulle anlända i vår Morgan och därför föredrog ett ställe någonstans på landet. Vi trodde kanske de skulle föreslå Flinckmans Café, där vi varit flera gånger och där vi trivs bra, men istället blev deras förslag Lotta på Åsen, i närheten av Ljungbyhed.

                                            Vägvalet blev lite halvnytt för oss denna dag.

Det skulle bli kul att komma dit, för där har jag aldrig varit. Trots att jag kört omkring mycket i Morganen på Söderåsen, så har jag aldrig hittat dit. Kanske beror det på att jag inte ansträngt mig tillräckligt. Till Lotta på Åsen blev det också en lite längre tur jämfört med om valt Flinckmans. Och det var ju bara bra.

                                    Här fick åtminstone lokföraren tillfälle att se en Morgan.

Om man väljer att köra av från huvudvägen och in på första bästa asfalterade väg, i någorlunda rätt riktning, så är det alltid spännande att se var man hamnar. Skulle vi hamna fel någon gång så är det i så fall bara ett litet bidrag till körupplevelsen. Att köra igenom små byar i vacker miljö, där vi inte varit tidigare, ger oss också lite tips om lite nya vägar vi kan köra när vi är ute med våra Morgankompisar.

                                Vädret var faktiskt så bra att vi kunde sitta utomhus och fika.

Vi hittade, efter många omvägar inne i skogarna på Söderåsen, slutligen fram till det lilla pittoreska caféet några minuter över ett. Det var den tid vi hade bestämt att vi skulle träffas. Eva och Jörgen var redan där och Jörgen hälsade oss välkommen med att han påpekade att vi var sena. Det är sådan han är!

                                    Utbudet var inte jättestort, men precis lagom i mina ögon.

För egen del har jag aldrig besökt Flickorna Lundgren ute påKullahalvön, men har fått mig berättat att allt där är så dyrt att många inte åker dit. Med tanke på hur populärt Lotta på Åsen tydligen är, så var kanske priserna här på samma nivå som hos Flickorna Lundgren. Som pensionär får man vara försiktig med sina pengar, eller hur?

                                    Lite nonchalant avslappnad väntar han på att bli serverad.

Men sådana bagateller bekymrar inte Jörgen. "Det är ju bara pengar" brukar han säga och det har han ju egentligen rätt i. Skämt å sido så har nog de flesta pensionärer det ganska bra här i vårt land och kan unna sig både det ena och det andra. Eftersom i princip allt resande har omöjliggjorts av pandemin så har vi, i stället för att åka på golfresor, kunnat unna oss lite fler restaurang- och cafébesök. Livskvalitet det också.

                    

                    Segelflygarna utnyttjade det fina vädret. Förmodligen från Ljungbyheds flygfält.

Till slut fick vi våra våfflor och vårt kaffe. Jag måste tillstå att det var nog en av de bästa våfflor jag ätit, en våffla som verkligen gör skäl för namnet frasvåffla. Ja, här satt vi och pratade om än det ena och än det andra. Vi går ju mot en period av riktigt trist väder, som väl lär hålla i sig fram till och med mars nästa år.

Det är under den här perioden vi brukar åka på våra golfresor till Spanien och/eller Portugal. Hur det blir i år står skrivet i stjärnorna, men ett ljus i mörkret är det ju dock att pandemin verkar vara på tillbakagång.

                                                                Dags för vår hemfärd.

När vi ätit upp våra våfflor och pratat färdigt om det vi skulle prata om, så tyckte vi det var nog för idag. Själv ville jag gärna komma hem och se slutet på lördagens golfsändningar på Viasat Golf och Eva skulle pyssla med sitt. Vi tog därför avsked på ett käckt och trevligt sätt och bestämde att vi skulle luncha tillsammans någonstans den kommande veckan.

                                                        Det kan inte bli mycket bättre.

Även på hemvägen valde vi så många mindre trafikerade vägar som möjligt. Uppe på Söderåsen finns en mängd sådana vägar som är outforskade av oss, åtminstone i det området som ligger närmast Ljungbyhed.

Väl hemma i TV-soffan kunde jag tyvärr konstatera att det inte gick speciellt bra för de svenska golfspelarna i Spanien. Men det kommer fler tävlingar och förhoppningsvis också fler fina dagar som lämpar sig för Morganutflykter.

Morgantur, fika och social samvaro - en bra dag!

Kärleken till bilen.

 Gula Träffen i Kyrkheddinge - 2021-09-26

Varje år arrangerar Motorhistoriska Klubben i Skåne Gröna Träffen, som brukar utgöra starten på säsongen för bil- och MC-entusiaster. På motsvarande sätt arrangeras Gula Träffen på hösten som en av säsongens sista träffar. MHK Skåne har sina klubblokaler i Hemvärnsgården i Kyrkheddinge, dit många entusiaster infinner sig vid dessa träffar. Inte minst i år då septemberdagen bjöd på ett strålande väder.

                                                    Hemvärnsgården i Kyrkheddinge.

Till skillnad från de klubbträffar och möten, som vi ofta medverkar på och där bilarna i regel är av samma märke, så är medlemmarna i MHK ägare till en salig blandning av bil- och MC-märken och modeller både från Europa och USA. På ett sätt är därför MHK:s träffar intressantare eftersom man träffar på människor och fordon, som du inte gör på märkesklubbarnas möten. I längden tröttnar man på att studera femtio stycken Morgans, MG eller Triumhs, som alla , åtminstone när det gäller Morgan, ser i stort sett likadana ut. På märkesträffarna handlar det därför mer om att mingla och utbyta erfarenheter om problem och möjligheter med personer med fäblesse för samma märke.

             En mycket liten del av den stora besökarskaran, som dock visar blandningen av märken.

Även om träffen började klockan tio, så kunde alla komma eller köra hem när de så önskade. Tillsammans med Morgankompisen Ola från Bjärred anlände vi inte förrän vid tolvtiden. Ola är nämligen inte så förtjust i att stiga upp tidigt. Ungefär samtidigt med oss anlände också våra gamla kompisar, den kände MG-fantasten Gunnar Ahlquist med hustru Katarina i sin fina MGRV8.

                    Våra bilar väckte, som vanligt, stort intresse varvid många frågor fick besvaras.

Det var ganska fullt överallt på området när vi körde in bakom byggnaden, där vi hittade några lediga platser på gräsmattan. Här slog vi oss ner och plockade fram kaffe och mackor, som brukligt är på sådana här tillställningar. För en gångs skull hade jag kommit ihåg att ta med mig våra två hopfällbara stolar, med plats för kaffekoppen i armstöden, så vi kunde sitta bekvämt och inte på sittunderlag, som vi brukar få göra. Gunnars MG är ju, till skillnad från våra Morgans, utrustad med ett traditionellt bagageutrymme där de får plats med en hel del grejer, inte minst när de åker på MG-möten ute i Europa. Våra Morgans är istället utrustade med bagageräcke där vi kan placera en tidsenlig resväska med plats för kläder och övernattningsprylar.

                                            Gunnar och Katarina kunde sitta bekvämt...

                              ...medan Ola fick nöja sig med sittunderlag, då han glömt sin stol.

Mitt emot där vi satt och fikade stod det en "Hudsonlimpa" från slutet av 40-talet. Den var verkligen patinerad, med en lack som var bränd av solen. Kanske var den importerad från Californien, vem vet. Träffade inte ägaren och fick ingen möjlighet att fråga. Många oinitierade kan nog uppfatta en sådan bil som ett vrak, men oftast är de i perfekt mekaniskt skick, men ägaren vill behålla patinan. Det är till och med så att en del lägger ner stora pengar på sin jänkebil för att få fram just ett sådant utseende som denna bilen har.

                                                    Patinerad bil, som är eftertraktad av många.

                                                                Hudson framifrån.

Det fanns också ett antal andra USA-bilar från 40-talet bland andra denna Ford Custom Line från 1949, samt en, som ibland kallas för Doktors Coupé om jag minns rätt.

                                                                        Ford V8 1949.

                                                      Ford Coupe de Lux från 1939.

På området fanns det representerat ett otal bilmärken, med en blandning av lyxbilar som Rolls Royce, Mercedes och Jaguar, sportvagnar av olika slag, jänkebilar och inte minst massor av dåtidens bruksbilar som Opel, Volvo, Ford, DKW, Fiat etc etc. 

                                                Den här Anglian är säkert deras ögonsten.

Men oavsett vilket märke du råkar ha lagt ner din själ i för att bevara, underhålla och förfina, så är just din bil din ögonsten. Den behöver inte var en lyx- eller sportbil för att du kan vara stolt över den, det kan var en bil som dina föräldrar hade och som du växte upp med. Det visar sig också numera att bilar vi växte upp med, som bibehållits i originalskick, börjat betinga mycket höga priser. Jag har sett exempel på Volvo PV och Amazoner, som sålts för upp till flera hundra tusen kronor. Men huvuddelen av dessa entusiaster har inte en viss bil för värdets skull, de har den för de älskar just den bilen!

Årets sista utflykt i Morganen? Hoppas inte det!

En dag tillsammans med engelska bilar.

Årets Klubbkamp på inbjudan av MG-klubben - 2021-09-12

Varje år arrangeras Klubbkampen av UBCC (United British Car Clubs) och den klubb som gick segrande ur "striden" året innan vinner pokalen och får också äran att arrangera tävlingen nästkommande år. Tävlingen är en rallyrunda på vackra och sportvagnsvänliga vägar, med inslag av frågor och manöverprov på olika platser längs vägen.

                                            Tidigt på morgonen är det lugnt på E6:an.

Startplatsen för årets klubbtävling var på Krapperups Slott på Kullahalvön. Inställelsetiden var 0900 då träffen inleddes med frukost på uteserveringen. Med anledning av den tidiga starten och ett antal mil att köra så valde vi, lite motvilligt, att köra halva vägen på motorvägen norrut mot Helsingborg.

                   När alla deltagare anlänt så var det åtta Morgans som representerade vår klubb.

Ovana vid att det går fortare på motorvägen, vi kör ju oftast hellre omvägar än genvägar, så var vi bland de första som mötte upp på Krapperups parkeringsplats. Förutom Morgan så deltog en hel del engelska ädlingar som MG (naturligtvis), Jaguar, Austin Healey, Triumph, TVR, men också ett antal äldre och nyare Rover, Austin, Morris och Wolseley. Deltog gjorde  54 fordon från elva klubbar och totalt 111 personer.

                                                                      Frukost i det fria.

Innan starten klockan 1000, så var det alltså frukost. Ett antal bord, med varma bulla, smör och pålägg, var uppställda på uteserveringen, där vi ungdomar kunde betjäna oss själva. Alla codrivers blev också försedda med en s k road-book, med anvisningaar om färdvägen, i form av avstånd, saker att upptäcka på vägen samt en beskrivning av varje korsning, och vägkrök, som fanns på den cirka åtta mil långa sträckan till slutmålet.

                        Förmodligen träffens äldsta bil, en MGPB från 1939, i strålande skick.

               Flera vackra Jaggor, men denna XK 120, som tillverkades 1948-1954, är extremt fin.

Innan alla avslutat sin frukost och minglat färdigt, hann jag med att ta en sväng och titta på bilparken. Många fina bilar fanns på plats, som var värda att föreviga.

                                Lätt för oss att hålla jämna steg med "gamlingen" framför oss.

                                                                Fin miljö att färdas i.

Av en ren slump kom vi iväg som andra bil, när starten gick. Framför oss hade vi den ovan nämnda MG:n. De cirka åtta milen körde vi på smala asfalterade vägar, ofta längs havet, från Kullahalvön, förbi Rekekroken, Jonstorp och Farhult, vidare genom Ängelholm, Magnarp och Vejbystrand på Bjärehalvön, innan vi kom fram till den avslutande destinationen, Café Killeröd utanför Förslöv.

                        Framför oss, i kön till manöverprovet, väntade paret Aulin i sin MGPB.

På parkeringen skulle också det avslutande manöverprovet göras. Det gick ut på att backa sin bil så nära en markering som möjligt. Inte helt lätt, men det var nog det enda rätt Eva och jag hade i den här tävlingen.

                                Eva och ett par Morganägare som bor i Staffanstorp och ibland i Mölle.

Efterhand som alla deltagarna anlände till Killeröd, så kunde vi som var tidiga gå in på det spektakulära cafeét, som glänste av guld hade kristallkronor i taket. Här försåg vi oss med diverse onyttigheter. i form av antingen majonässtinna räkmackor eller vaniljsåsdränkt äppelkaka.

                                                    De fick inte plats även med grillen.

Nu var det dock inte alla som valde att gå in och göra av med pengar på onyttigheter. Istället valde de att inta sin medhavda matsäck ute i det fria på parkeringen, där de hade uppsikt över sina dyrgripar. Sina Morgans alltså.

                                Vid Rosendahls Slott fanns det träd som skyddade för regnet.

Efter cafébesöket lämnade vi, tillsammans med Anita och Ola, resten av gänget och inledde vår resa mot sydligare nejder. På hemvägen hade vi inga tider att passa, utan kunde som vanlig, när vi kör Morgan, välja trevliga omvägar istället för motorvägar. Under hela dagen hade vädret varit helt OK, men när vi var utanför Helsingborg, så började det regna.

                                 Ola och Anita kämpar med suffletten och Eva betraktar arbetet.

Som tur var så hade vi kört från en större väg, ner på en mindre, som ledde till Rosendahls Slott och sedan vidare mot Mörarp. Här fanns det stora träd, där vi kunde stå tills regnet avtagit. Vi såg på himlen att det måste vara ett väldigt lokalt regn som vi tänkte vänta ut. Trots detta ökade regnet i styrka och det var nästan ett skyfall under ett antal minuter. Jag vek snabbt upp suffletten på vår bil. Ola däremot, som har ett speciellt skydd som ligger över suffletten (det är väldigt fint faktiskt), när den är nedfälld och som han är mycket stolt över och ofta pikar mig för att jag inte har någon dylik, fick först börja kämpa fem minuter innan han fick loss den för att sedan kunna fälla upp taket. När Ola och Anita slutligen hade fått upp och fått suffletten på plats, så hade det i princip slutat regna. Själv vek jag ner vår på tio sekunder medan jag frågade Ola om det inte var dags att cabba ner igen. Det tyckte inte han! Under den forsatta vägen tillbaka hem blev vädret allt bättre och vi slapp ytterligare regn.

Ytterligare en fin dag i vår Morgan!