Kärleken till bilen.

 Gula Träffen i Kyrkheddinge - 2021-09-26

Varje år arrangerar Motorhistoriska Klubben i Skåne Gröna Träffen, som brukar utgöra starten på säsongen för bil- och MC-entusiaster. På motsvarande sätt arrangeras Gula Träffen på hösten som en av säsongens sista träffar. MHK Skåne har sina klubblokaler i Hemvärnsgården i Kyrkheddinge, dit många entusiaster infinner sig vid dessa träffar. Inte minst i år då septemberdagen bjöd på ett strålande väder.

                                                    Hemvärnsgården i Kyrkheddinge.

Till skillnad från de klubbträffar och möten, som vi ofta medverkar på och där bilarna i regel är av samma märke, så är medlemmarna i MHK ägare till en salig blandning av bil- och MC-märken och modeller både från Europa och USA. På ett sätt är därför MHK:s träffar intressantare eftersom man träffar på människor och fordon, som du inte gör på märkesklubbarnas möten. I längden tröttnar man på att studera femtio stycken Morgans, MG eller Triumhs, som alla , åtminstone när det gäller Morgan, ser i stort sett likadana ut. På märkesträffarna handlar det därför mer om att mingla och utbyta erfarenheter om problem och möjligheter med personer med fäblesse för samma märke.

             En mycket liten del av den stora besökarskaran, som dock visar blandningen av märken.

Även om träffen började klockan tio, så kunde alla komma eller köra hem när de så önskade. Tillsammans med Morgankompisen Ola från Bjärred anlände vi inte förrän vid tolvtiden. Ola är nämligen inte så förtjust i att stiga upp tidigt. Ungefär samtidigt med oss anlände också våra gamla kompisar, den kände MG-fantasten Gunnar Ahlquist med hustru Katarina i sin fina MGRV8.

                    Våra bilar väckte, som vanligt, stort intresse varvid många frågor fick besvaras.

Det var ganska fullt överallt på området när vi körde in bakom byggnaden, där vi hittade några lediga platser på gräsmattan. Här slog vi oss ner och plockade fram kaffe och mackor, som brukligt är på sådana här tillställningar. För en gångs skull hade jag kommit ihåg att ta med mig våra två hopfällbara stolar, med plats för kaffekoppen i armstöden, så vi kunde sitta bekvämt och inte på sittunderlag, som vi brukar få göra. Gunnars MG är ju, till skillnad från våra Morgans, utrustad med ett traditionellt bagageutrymme där de får plats med en hel del grejer, inte minst när de åker på MG-möten ute i Europa. Våra Morgans är istället utrustade med bagageräcke där vi kan placera en tidsenlig resväska med plats för kläder och övernattningsprylar.

                                            Gunnar och Katarina kunde sitta bekvämt...

                              ...medan Ola fick nöja sig med sittunderlag, då han glömt sin stol.

Mitt emot där vi satt och fikade stod det en "Hudsonlimpa" från slutet av 40-talet. Den var verkligen patinerad, med en lack som var bränd av solen. Kanske var den importerad från Californien, vem vet. Träffade inte ägaren och fick ingen möjlighet att fråga. Många oinitierade kan nog uppfatta en sådan bil som ett vrak, men oftast är de i perfekt mekaniskt skick, men ägaren vill behålla patinan. Det är till och med så att en del lägger ner stora pengar på sin jänkebil för att få fram just ett sådant utseende som denna bilen har.

                                                    Patinerad bil, som är eftertraktad av många.

                                                                Hudson framifrån.

Det fanns också ett antal andra USA-bilar från 40-talet bland andra denna Ford Custom Line från 1949, samt en, som ibland kallas för Doktors Coupé om jag minns rätt.

                                                                        Ford V8 1949.

                                                      Ford Coupe de Lux från 1939.

På området fanns det representerat ett otal bilmärken, med en blandning av lyxbilar som Rolls Royce, Mercedes och Jaguar, sportvagnar av olika slag, jänkebilar och inte minst massor av dåtidens bruksbilar som Opel, Volvo, Ford, DKW, Fiat etc etc. 

                                                Den här Anglian är säkert deras ögonsten.

Men oavsett vilket märke du råkar ha lagt ner din själ i för att bevara, underhålla och förfina, så är just din bil din ögonsten. Den behöver inte var en lyx- eller sportbil för att du kan vara stolt över den, det kan var en bil som dina föräldrar hade och som du växte upp med. Det visar sig också numera att bilar vi växte upp med, som bibehållits i originalskick, börjat betinga mycket höga priser. Jag har sett exempel på Volvo PV och Amazoner, som sålts för upp till flera hundra tusen kronor. Men huvuddelen av dessa entusiaster har inte en viss bil för värdets skull, de har den för de älskar just den bilen!

Årets sista utflykt i Morganen? Hoppas inte det!

En dag tillsammans med engelska bilar.

Årets Klubbkamp på inbjudan av MG-klubben - 2021-09-12

Varje år arrangeras Klubbkampen av UBCC (United British Car Clubs) och den klubb som gick segrande ur "striden" året innan vinner pokalen och får också äran att arrangera tävlingen nästkommande år. Tävlingen är en rallyrunda på vackra och sportvagnsvänliga vägar, med inslag av frågor och manöverprov på olika platser längs vägen.

                                            Tidigt på morgonen är det lugnt på E6:an.

Startplatsen för årets klubbtävling var på Krapperups Slott på Kullahalvön. Inställelsetiden var 0900 då träffen inleddes med frukost på uteserveringen. Med anledning av den tidiga starten och ett antal mil att köra så valde vi, lite motvilligt, att köra halva vägen på motorvägen norrut mot Helsingborg.

                   När alla deltagare anlänt så var det åtta Morgans som representerade vår klubb.

Ovana vid att det går fortare på motorvägen, vi kör ju oftast hellre omvägar än genvägar, så var vi bland de första som mötte upp på Krapperups parkeringsplats. Förutom Morgan så deltog en hel del engelska ädlingar som MG (naturligtvis), Jaguar, Austin Healey, Triumph, TVR, men också ett antal äldre och nyare Rover, Austin, Morris och Wolseley. Deltog gjorde  54 fordon från elva klubbar och totalt 111 personer.

                                                                      Frukost i det fria.

Innan starten klockan 1000, så var det alltså frukost. Ett antal bord, med varma bulla, smör och pålägg, var uppställda på uteserveringen, där vi ungdomar kunde betjäna oss själva. Alla codrivers blev också försedda med en s k road-book, med anvisningaar om färdvägen, i form av avstånd, saker att upptäcka på vägen samt en beskrivning av varje korsning, och vägkrök, som fanns på den cirka åtta mil långa sträckan till slutmålet.

                        Förmodligen träffens äldsta bil, en MGPB från 1939, i strålande skick.

               Flera vackra Jaggor, men denna XK 120, som tillverkades 1948-1954, är extremt fin.

Innan alla avslutat sin frukost och minglat färdigt, hann jag med att ta en sväng och titta på bilparken. Många fina bilar fanns på plats, som var värda att föreviga.

                                Lätt för oss att hålla jämna steg med "gamlingen" framför oss.

                                                                Fin miljö att färdas i.

Av en ren slump kom vi iväg som andra bil, när starten gick. Framför oss hade vi den ovan nämnda MG:n. De cirka åtta milen körde vi på smala asfalterade vägar, ofta längs havet, från Kullahalvön, förbi Rekekroken, Jonstorp och Farhult, vidare genom Ängelholm, Magnarp och Vejbystrand på Bjärehalvön, innan vi kom fram till den avslutande destinationen, Café Killeröd utanför Förslöv.

                        Framför oss, i kön till manöverprovet, väntade paret Aulin i sin MGPB.

På parkeringen skulle också det avslutande manöverprovet göras. Det gick ut på att backa sin bil så nära en markering som möjligt. Inte helt lätt, men det var nog det enda rätt Eva och jag hade i den här tävlingen.

                                Eva och ett par Morganägare som bor i Staffanstorp och ibland i Mölle.

Efterhand som alla deltagarna anlände till Killeröd, så kunde vi som var tidiga gå in på det spektakulära cafeét, som glänste av guld hade kristallkronor i taket. Här försåg vi oss med diverse onyttigheter. i form av antingen majonässtinna räkmackor eller vaniljsåsdränkt äppelkaka.

                                                    De fick inte plats även med grillen.

Nu var det dock inte alla som valde att gå in och göra av med pengar på onyttigheter. Istället valde de att inta sin medhavda matsäck ute i det fria på parkeringen, där de hade uppsikt över sina dyrgripar. Sina Morgans alltså.

                                Vid Rosendahls Slott fanns det träd som skyddade för regnet.

Efter cafébesöket lämnade vi, tillsammans med Anita och Ola, resten av gänget och inledde vår resa mot sydligare nejder. På hemvägen hade vi inga tider att passa, utan kunde som vanlig, när vi kör Morgan, välja trevliga omvägar istället för motorvägar. Under hela dagen hade vädret varit helt OK, men när vi var utanför Helsingborg, så började det regna.

                                 Ola och Anita kämpar med suffletten och Eva betraktar arbetet.

Som tur var så hade vi kört från en större väg, ner på en mindre, som ledde till Rosendahls Slott och sedan vidare mot Mörarp. Här fanns det stora träd, där vi kunde stå tills regnet avtagit. Vi såg på himlen att det måste vara ett väldigt lokalt regn som vi tänkte vänta ut. Trots detta ökade regnet i styrka och det var nästan ett skyfall under ett antal minuter. Jag vek snabbt upp suffletten på vår bil. Ola däremot, som har ett speciellt skydd som ligger över suffletten (det är väldigt fint faktiskt), när den är nedfälld och som han är mycket stolt över och ofta pikar mig för att jag inte har någon dylik, fick först börja kämpa fem minuter innan han fick loss den för att sedan kunna fälla upp taket. När Ola och Anita slutligen hade fått upp och fått suffletten på plats, så hade det i princip slutat regna. Själv vek jag ner vår på tio sekunder medan jag frågade Ola om det inte var dags att cabba ner igen. Det tyckte inte han! Under den forsatta vägen tillbaka hem blev vädret allt bättre och vi slapp ytterligare regn.

Ytterligare en fin dag i vår Morgan!

Bibi och Thomas fixade starttid på PGA i Bara

 Dagens utmaning var Links Course - 2021-09-03

PGA National i Bara öppnades redan 2009. Jag minns att jag var där ute under byggtiden och gjorde ett reportage till min dåvarande kund AKKAFrakts kundtidning. Eva och jag har också haft möjlighet att spela båda banorna, alltså även Lakes Course, i samband med att ICA MAxi arrangerade en tävling på anläggningen för ett antal år sedan.

                    Thomas, för dagen i ny golfhatt, poserar villigt framför det fantastiska klubbhuset.

Idag skulle vi spela med två av våra golfkompisar, Bibi och Thomas, som lyckats komma över greenfeebiljetter till det facila priset av 250 kronor per person. PGA anses vara en av de s k prestigeklubbarna i Sverige och även om den är känd och en "skalp i bältet", så är jag nog inte beredd att betala deras höga greenfee för att spela där när som helst. Nu ska jag kanske inte kasta sten i glashus eftersom även greenfeen på min hemmaklubb, Vasatorp GK, ligger på ungefär samma nivå. Men, som medlem kan jag ju spela där hur mycket som helst, utan att behöva betala mer än min årsavgift.

                                        Ett besök i shopen ingår när man besöker en ny klubb.

I samband med att vi checkar in och lämnar våra vouchers, så tog vi oss alla lite tid för att titta runt i shopen, där jag till min stora häpnad kunde konstatera att det tydligen inte fanns något som Eva behövde idag. Det fanns till och med ett rum där det fanns grejer till reapris, som de missade, vilket jag tyckte det var onödigt att upplysa om.

                                                Skönt att kunna ta det lugnt innan start.

                    Före start hann vi också chippa och putta några gånger på övningsgreenen.

Vi var ute i väldigt god tid som gjorde att vi kunde inleda dagens runda med en fika ute i det fina vädret. Här diskuterade vi vilken tee vi skulle välja. Det fanns fem olika att välja på för herrarna och då jag själv brukar spela från tee 54 på Vasatorps Classic bana nuförtiden, så föreslog jag Thomas att vi skulle spela från tee 53, som mätte 5390 meter, ungefär samma som  från 54 på Classic Course på Vasa. Ingen av oss slår drives på 200+ meter så varför göra det svårare än det är?

                                                                Ja, så var vi på väg.

                                               Den här bäcken slingrade sig fram lite överallt.

Banan var trevlig att spela, trots en massa bunkrar och en irriterande bäck som alltid var i vägen, antingen vid utslagen eller vid inspelen. Skicket på banan var väl OK, även om fairways var väldigt hårda, vilket gör det att det är upplagt för duff eller topp, om man inte träffar bollen först. Och, det gör de flesta av oss inte varje gång. Men, den heter ju Links Course och på sådana banor är ofta fairway torr och hård. Enda fördelen med detta är att man får bra rull på bollen, som gör att man börjat tro att man kan slå långt.

                                                            Bunkrar fanns det gott om.

Ett par saker som jag var lite besviken på, om jag nu måste gnälla, var att det efter vissa hål var lite svårt att se vart vi skulle gå härnäst. Den andra gnällandet gäller bunkrarna, som för det första inte innehöll sand utan mer grov grus och småsten, som gjorde att det blev ett väldigt hårt underlag. Lite märkligt att det finns sådana bunkrar på en klubb med banor, som de anser tillhöra de bästa i landet.

                                                Vacker utsikt från flera platser på banan.

Förutom mitt lilla gnäll så återstår faktiskt ytterligare en grej, som vi alla ogillade. Vi hade nämligen ett par bakom oss där mannen i duon, vid flera tillfällen, slog ut från tee på korthål, precis när vi gick av green. Sådant är livsfarligt och kan rendera avstängning om det hade kommit fram till klubbledningen. Nu gick vi inte vidare med det, alla kan göra misstag, men mer än en gång är en gång för mycket. På det stora hela hade vi en fin dag och tre av oss gick på vår hcp eller till och med bättre, medan den fjärde, jag nämner av hänsyn till personen i fråga inga namn, gick lite sämre, dock inte så dåligt som det känns när man blir sist, några slag efter de övriga.

När vi körde tillbaka hem till Löddeköpinge respektive Ängelholm hamnade vi naturligtvis i den värsta trafiken på motorvägen, med långa köer, som blev allt längre vid varje påfart från Malmö och Lund. Men vad gör det när vi kände en skön trötthet i kroppen och hade haft en väldigt trevlig dag på golfbanan.

Sådana här dagar ska man komma ihåg!