...till förmån för en Morgan 4/4 1969 - 2022-01-11
Han som har tagit detta drastiska beslut beslut heter Tony. Han och jag har känt varandra i fler än 60 år och vi träffades när vi båda gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg. Mina föräldrar och jag var då ganska nya i staden och jag kände ingen när vi flyttade dit. Men, jag blev ganska snabbt vän med Tony och vi delade många intressen. Vi körde naturligtvis båda moped när vi fyllt femton år, vi gillade musik och tillbringade ofta sommarens måndagskvällar i Folkparken. Där var det dans på flera dansbanor. Här lärde jag mig bugga och träffade min första flickvän, Marlene hette hon. Tony spelade gitarr och villa starta ett band. Pä den tiden gällde nästan alltid en sättning med tre gitarrer och en trummis. För egen del var jag begåvad med ett bra rytmsinne och var mycket musikalisk, em kunde varken spela något instrument eller läsa noter. Men, att spela elbas skulle Tony kunna lära mig. Så en dag var vi plötsligt ett band. Först hette vi The Flames men bytte senare namn till The Madisons. Detta var bar något halvår innan de stora giganterna Beatles, Stones m fl trädde in på scenen, varför våra, eller framförallt Tonys, förebilder var The Shadows. Vi fick kontakt med en lokal agent i Lund som ordnade spelningar till oss, lite runt omkring i Skåne och Småland, där det ibland var svårt att få tag i el till alla våra förstärkare och mikrofoner ute i de ödsligt liggande dansställena i skogarna. Ibland, när vi inte hade några gig med vår egen sångare så fick vi kompa andra artister, En av de, på den tiden, mer kända var norrmannen Ray Adams. Den riktig rock- och popmusiken hade just slagit igenom varför Rays Little Rose-Marie kanske inte det var det hetaste ungdomarna ville höra. Efter spelningarna, som i regel ofta bara bestod av ett scenuppträdande på ca tre kvart, så ville delar av publiken, mest tjejer, få autografer. Med våra tre röda Fendergitarrer verkade det som vi var ett hetare villebråd än Ray, vilket han naturligtvis inte gillade. På den tiden ville de att man skrev autografen någon stans på deras arm eller ben och när jaga blev ombedd att skriva mitt namn så berättade jag tt jag var från Åstorp och absolut inte någon kändis. Men det struntade dom i så vi skrev väl på tjejerna alla i bandet. Ray, i sin tur, hade färdigtryckta idolkort, som han lämnade ut. Vi gick sista året i realskolan och på helgerna kom vi i regel inte hem förrän mitt i natten. Betygen blev också därefter, så för att komma in på gymnasiet fick det bli ett sabbatsår där jag läste upp mina betyg för att året efter börja min studier på handelsgymnasiet. Målet var att jag efter gymnasiet och universitetsstudier skulle hamna som VD på något av de större börsbolagen. Men det får bli en senare historia.
Efter denna långa och kanske irrelevanta inledning återkommer jag nu till det andra gemensamma intresset, nämligen bilar. Så fort jag fyllt 18 och tagit körkort så bytte jag min då tre år gamla moped, lade lite pengar emellan och blev ägare till en Fiat 600 med Abbarthljuddämpare. Två år senare, 1966, upptäckte jag av en slump en MGA i ett skyltfönster hos en liten bilhandlare i Malmös utkant. Priset var 6500:-, ganska mycket pengar på den tiden, men jag slog naturligtvis till. Den var en 1962 års modell, d v s den sista årsmodellen av MGA och med den största motorn på 90 HK. Tony blev naturligtvis väldigt imponerad och det dröjde inte länge innan han hade skaffat sig en likadan. Tony hade också en annan kompis som även han körde en MGA, en röd. Ibland drog vi tre ner genom centrala Helsingborg, vilket ibland väckte viss uppmärksamhet, inte minst på det motsatta könet. Men säg den lycka som varar, I mitt fall hann jag använda bilen knappt ett år innan det var dags att tillbringa 15 månader i kronan kläder. Under tiden "garagerades" min ögonsten hos en bekant på landet, som hade en lada, där bilen kunde få tillbringa tiden tills jag muckade. Som kanske framgått av mina tidigare bloggar är mina tekniska kunskaper starkt begränsade vilket hade resulterat i att motorn stått och rostat ihop i den fuktiga ladan. Att hälla olja i cylindrarna kombinerat med andra skyddsåtgärder, var inte någon tanke som överhuvudtaget hade föresvävat mig. För att renovera motorn försvann alla pengar i min flickväns, min nuvarande frus, hemgift. När bilen var OK igen visade det sig att Eva var med barn, varför min kära MGA fick säljas så snart som möjligt. Nu var det dags för en Amazon med plats för barnvagn och annat som behövs i sådana situationer.
Bjarne med en av sina MGTC vid villan i Hittarp.
Tony däremot höll sig på mattan och behöll sin MGA några år innan han 1969 köpte en splitter ny Morgan 4/4 i England, som kostade okring 16000 kronor. Det var i maj det året han hämtade den hos Bowman & Acock i Malvern i England. Vid sidan av Tonys british racing gröna Morgan stod en gul +8 från samma år, som skulle hämtas av en viss MR Mick Jagger. Kärleksaffären mellan Tony blev emellertid inledningsvis ganska kort. Redan efter ett år sålde han den och köpte istället en MGTA från 1938, som sedan renoverade under många år. Denna bil blev långlivad i Tonys ägo, där förmodligen den mesta tiden gick åt för att hitt dela och att renovera den. Stor hjälp i samband med detta hade han av den, i MG-kretsar, välkände tandläkaren Bjarne Bergengren, som under åren har byggt upp och renoverat minst en handfull MGTC. Men 1983 sålde Tony sin TA och återvände till Morganmärket. Han köpte då en fourseater Av Karl-Gustav Lindstedt, som han var bekant med via sin fru Eva. Sedan dess har det fortsättningsvis endast handlat om Morgan för Tony.
En 4/4 han skaffade för flera år sedan.
Reservhjulet är här ersatt med en plåt.
Någon eller några har han byggt själv hemma i sitt garage, med delar som han köpt på Morganfabriken samt med god hjälp av vännen Bjarne. Bilen ovan är en 4/4, som var en form av "snikmodell", åtminstone i mitt tycke. Som framgår finns ing lister på "fotsteget" under dörren. Och, som framgår finns inget reservhjul bak, som brukligt är. Vidare tror jag att, till skillnad från min Roadster som har en instrumentpanel av ädelträ, så var förmodligen instrumentpanelen i denna modellen lackad i samma färg som bilen.
Denna Roadster är den näst sista...
...som jag och Ola fick bekanta oss med, när vi besökte Tony för några år sedan.
Men tiden gick och det tog in te lång tid för Tony att upptäcka att den här bilen, kanske den femte eller sjätte Morganen i ordningen, var alldeles för kraftlös. "Den orkade knappt upp för Tinkarpsbacken i Helsingborg på högsta växeln. Den blev med andra ord inte långlivad. Snart var det dags får nya resor till Morganfabriken i England för att se ut något nytt.
Tonys nuvarande bil, en Roadster från 2017, som rullat omkring 600 mil.
Tony har i många år varit med i Morganklubben, men aldrig, vad jag vet, deltagit i klubbens möten eller andra arrangemang. Han kör sina rundor runt Viken, Mölle, och Helsingborg, men har nästan aldrig tid under våt- och sommar perioderna på grund av sitt arbete. Däremot är han väldigt förtjust i att "pula" med sina bilar i garaget, något som många bilentusiaster föredrar framför att ligga ute på vägarna och bara köra, medan andra är precis tvärtom. Oavsett så är kärleken till märket Morgan något man har gemensamt.
Något Tony säkert kan skriva under på.
Under alla de här åren ed Morgan har Tony försökt att få köpa tillbaka den bil han hämtade i England 1969. Ägaren har inte velat sälja eftersom han trodde att sonen, kock i Frankrike, skulle överta den efter honom.Nu har tidigare ägaren dött och sonen har flytt tillbaka till Sverige. Häromdagen blev Tony uppringd av sonen, som undrade om Tony fortfarande var intresserad av att köpa den. "Javisst säger idioten" skriver Tony om sig själv i ett mail till mig. Så, nu har han en Morgan, som har tillbringat de sista 30 åren i Nyhamnsläge, bara någon mil från Tony i Hittarp. Jag förstår att det är mycket av nostalgiska skäl som Tony ska ge sig på ett projekt att bygga upp sin bil från 1969 och för att ha tillräckligt med plats i garaget därför kommer att sälja sin Roadster. Alla delar ska finnas, även om bilen är nerplockad. Så det blir en del pyssel i Tonys garage och tyvärr så är Bjarne borta sedan flera år. Men Tony känner sedan flera år en killa i Vejbystrand, som lovat att fixa till motor, växellåda och bakaxel. Resten kommer Tony att klara av själv, ingen tvekan om den saken.
Jag kommer att följa hans framsteg med stort intresse.
