Ibland måste man bara få lite luftombyte - 2022-02-08
De senaste fjorton dagarna har jag i princip bara varit hemma. De enda gångerna jag varit utanför huset är när jag varit på gymet eller ute på en längre promenad. Och, eftersom Eva blir inkallad till skolan för att jobba, nästan varje dag, så har fått ägna tiden åt dammsugaren, diskmaskinen och Ajaxflaskorna. Det blir ganska trist i längden att knalla runt ensam hemma när initiativförmågan är det närmaste noll. Inte för att Eva sitter i knät på mig när hon någon gång är ledig, men då brukar vi i alla fall företa oss någonting.
Jörgen hälsar oss välkomna på ett käckt och trevligt sätt.
Men så igår, tisdag, slutade hon redan klockan elva. Paret Kvant i Viken hade velat träffa oss och ta en fika eller lunch flera veckor, men tyckte nog inte det var lika kul att träffa mig om inte Eva var med. Just därför hade vi bestämt, med tidigare nämnda par, att vi skulle träffas på Vita Villan i Åstorp för att intaga en gemensam lunch.
Rejäl storlek, men dock inte lika stor som på Peggys Fisk.
Anledningen till att vi valt just Vita Villan var att det idag bjöds på helstekt spätta, en rätt som vi alla fyra är väldigt förtjusta i. I vanlig ordning uppdaterade vi varandra under lunchen om vad som hänt sedan vi träffades senast. Och, det var inte speciellt mycket. Precis som jag, var nåde Jörgen och Eva också ganska uttråkade, både på grund av pandemin och på det ihållande ganska dåliga vädret. För min Eva är situationen lite annorlunda, för hon kommer alltid hem från jobbet på skolan glad i hågen. Det visar att de sociala kontakterna är väldigt viktiga för välbefinnandet.
Eva på grenjakt.
Efter en trevlig lunch tillsammans med våra kompisar så skiljdes vi åt till nästa gång. Men Eva och jag ville inte åka tillbaka direkt hem. Vi körde istället upp i skogarna på Söderåsen eftersom Eva, som försett sig med en stor blå Ikeakasse, hade för avsikt att plocka lite nedfallna grenar någonstans i skogen. Vad hon skulle ha dem till? Jo, efter lite torkning i garaget så fungerar dessa kvistar alldeles utmärkt som tändved i den öppna spisen. Elen är ju dyr just nu, som alla blivit smärtsamt påminda om, så det gäller att ta vara på vad naturen erbjuder gratis.
Väl stagad står den kvar torts alla stormar.
Efter det korta stoppet i skogen fortsatte vi i sakta mak på den smala grusvägen. På vissa ställen passerade vi hela små samhällen bestående av enbart sommarstugor. Det är nog ganska mysigt där på sommaren, men om det blir snö på vintern så kan det bli svårt att både ta sig dit och tillbaka hem igen. När vi närmar oss Stenestad dyker den upp i horisonten, den högsta mast för amatörradioändamål, som jag känner till. Min tidigare mast var 18 meter hög, men denna är nog mellan 40 och 50 meter. När man pratar antenner som radioamatör, så finns det en huvudregel, nämligen "häng dem högt". Och den här mannen, som heter Per, har verkligen tagit fasta på detta.
Här bor Bosse och hustrun Lena i Lilla Lökagården.
Efter att ha kört ytterligare några hundra meter, kommer vi fram till asfaltvägen som går mellan Stenestad och Norra Vram. Bara några hundra meter längre ner längs denna väg, bor min tidigare kollega och gamle kompis Bosse, i sitt egenritade drömhus.
Här, i sin ateljé, skapar Bosse sina alster.
Bosse är en mångsidig man och även kommunens kulturpristagare. Förutom att ha ritat ett flertal hus till nöjda kunder, är han en mycket duktig fotograf, illustratör, AD och författare, som givit ut ett flertal böcker. Den senaste är en historisk återblick på motocrossens historia i Sverige, ett verk på närmare 700 sidor som väger 4 kg. Den heter I motocrosslegendernas spår. Vi träffas tyvärr inte så ofta numera, men när vi arbetade tillsammans träffade vi mer varandra än våra familjer. Vi håller dock kontakten på mail och telefon och har vi vägarna förbi varandra, som Eva och jag hade idag, så stannar vi alltid till en stund.
En bra dag!
