Det gäller att börja mjukt, nio hål räcker 2022-03-22
För två veckor sedan verkade det som om våren hade gjort sitt intåg. Och med det så var det också dags att ge oss ut på goflbanan och se om muskelminnet fanns kvar i kroppen.
Förväntansfulla medspelare.
Den enda banorna som är öppna på Vasatorp, vid den här tiden i år, är Allébanan och Västra nian. Eva, jag och en av våra golfkompisar Jörgen Kvant hade bokat starttid på Allébanan strax före lunch. Det var för en gångs skull mer eller mindre vindstilla och en sol som strålade under hela rundan gjorde att vi faktiskt fick lätta på klädseln efter några spelade hål.
Eva laddar på andra hålet.
Vi spelade på ordinarie greener, som dessutom var förvånansvärt snabba så tidigt på säsongen. Men istället för att slå ut från grästees var vi hänvisade till att göra våra utslag från mattor, som var utlagda lite framför de vanliga utslagsplatserna. Detta för att skydda våra tees innan gräset börjat växa ordentligt.
Ser ganska självsäker ut den där Kvant.
Utan att dra för stora växlar på vårt golfspel så kunde vi alla tre konstatera att det kändes ganska bra med både swing och bollträff, trots det nära fyra månader långa speluppehållet. Detta sagt, inte minst med tanke på ett otroligt fint, långt och rakt andraslag av Jörgen på det långa tredje hålet.
Alltid lite nervöst att slå ut på detta hålet.
Allébanan håller för närvarande på att byggas ut från nio till tolv hål, vilket innebär att det fjärde hålet, som tidigare varit ett par fyrahål, det svåraste på banan, för närvarande spelas som ett ganska långt par trehål. Det femte hålet, också det ett par trehål är, även om det är ganska kort, trots det mentalt svårt. Anledningen är att det är vatten hela vägen mellan utslagsplatsen och greenen.
Till och med gässen verkade lite förvånade över att jag missade.
Både Eva och Jörgen träffade green.
Så fort det finns vatten i spelriktningen så känner jag mig obekväm när jag ska slå mitt slag. Bunkrar är inte så kul det heller, men därifrån har jag trots allt en chans att komma därifrån. Men ett slag ner i vattnet är ett förlorat slag, en förlorad boll och också förenat med ett pliktslag då jag måste droppa en ny boll. Så naturligtvis träffade jag lite tunt med min järnsjua och bollen hamnade i vattnet cirka en halv meter kort om greenen. Surt så räven!
Låg vinkel och motljus, lite häftigt tycker jag.
Med stoisk beslutsamhet gick jag emellertid med rak rygg bort till nästa tee och slog ut en bra drive. Men långt och rakt hjälper inte alltid, för när du närmar dig greenen är det finlir och inte råstyrka som gäller. Och här fungerade inte mitt finlir vilket innebar att jag blev lottlös även på detta hålet.
Ser Eva inte lite nervös ut?
Så småningom anlände vi till tee på det sista hålet. Det är en lång per femma med vatten längs vänstersiden hela vägen fram till green. Hålet är ett så kallat dogleg, vilket innebär att greenen inte ligger rakt fram utan istället snett till vänster eller höger när man ska spela in bollen mot green. Om man då, gud förbjude, ligger väldigt när vänsterkanten och vattnet, så tvingas man att slå inspelet till green rakt över vattnet, vilket det verkar vara vad Eva har gjort på bilden.
Lite lön för mödan.
Efter ha avslutat det nionde hålet så var vi alla tre ganska nöjda. Jag tror av vi alla tre hamnade på femton poäng, vilket får anses anständigt med tanka på den ringrost vi alla kände av. Efter den långa vandringen från sista hålet bort till klubbhuset väntade så belöningen i form av en gemensam fika ute i solskenet.
Idag är vintern tillbaka, får se hur länge!
