Morganbesök på "nytt" fik.

Dalstugan i Gantofta - 2024-10-20

Ytterligare en höstdag med sol och blå himmel. OK lite kyligt men med värmen på högvarv och som vissa, med den stora flygarjackan på sig, så blir sådant öppetkörande helt underbart.

                                                Kartan i dörrfickan behövde vi inte idag.

Idag fick Ola åka ensam i sin Morgan, då Anita sedan tidigare hade andra planer den här dagen. Med endast tio dagar kvar innan det var dags att ställa av våra Morgans, så ville vi ju passa på att göra en utflykt, med eller utan Anita i detta fallet.

                                                                            På väg!

För Ola var Dalstugan ett nytt utflyktsmål. Som uppväxt söder om landsvägen vet han inte så mycket om vad som finns norr om  Bjärred, så vi brukar visa lite hur det ser ut i trakterna kring Helsingborg. Dalstugan är inte helt lätt att hitta om man inte varit där tidigare. När man kommer in i Gantofta söderifrån som vi gör, så finns det en järnvägsövergång mitt i byn, där vägen svänger skarpt till höger direkt efter. Just här finns inga skyltar till Dalstugan, men istället för att följa "huvudvägen" ska man därför köra rakt fram efter järnvägsövergången. Har för mig att det är en grusväg och där finns också en skylt en bit in. När man passerar också en gammal industribyggnad där det tydligen håller till folk som håller på med Porschar så är man nästan framme.

                                                        Här kan du fika både inne och ute.

Precis som hos Flinckmans håller stället en retrostil, kanske inte i samma klass, men väldigt mysigt ändå. Att vi valde Dalstugan just idag var främst för att de, förutom en massa annat, serverar våfflor, men också för att visa Ola ett nytt fikaställe. Att just leta upp nya ställen att fika på är ett viktigt inslag i vårt Morganåkande.

                                                    Jag valde en sillmacka som förrätt.

Med tanke på det fina vädret valde vi, precis som de flesta andra besökare, att sitta utomhus. Eftersom jag var lite hungrig valde jag att först äta en macka och sedan ta en våffla till dessert. 

                                                            Ola hugger in på våfflan.

Utomhusserveringen var full av gäster och eftersom hundar är välkomna både ute och inne så var många av gästerna hundägare. Stället är populärt och våfflorna var utmärkta så jag måste säga att ett besök på Dalstugan är värt en omväg.

                                                På väg att landa, men satte fart direkt igen.

På vägen tillbaka hem så passerer man Enoch Thulins flygfält. Här brukar också den årliga Vallåkraträffen äga rum, dit många bilentusiaster vallfärdar varje år. Idag var det nästan heldött på flygplatsen, men någon i ett litet plan verkade träna på start oh landning.

                                                          Gott om plats för våra Morgans.

                                                            Ola ska knacka på dörren.

Det var Ola som gärna ville att vi körde in och tittade lite närmare på området. Här huserar nämligen flygplanstillverkaren Blackwing, som med framgång bygger små ultralätta flygplan. Pappan till han som driver Blackwing bor i Bjärred är en bekant till Ola och då det stod en bil utanför försökte Ola att knacka på. Lokalerna är jättestora och knackningarna kanske inte hördes, vilket var synd för det hade varit intressant att komma in i lokalerna och titta.

                                                   En fin bil med en Mustang i bakgrunden.

Alla fönster på huset var som speglar, så innan vi körde vidare hemåt var jag naturligtvis tvungen att ta en bild på vår Morgan i ett av fönstren. När vi var nöjda med vårt besök körde vi i saktmod åter hem till Löddeköpinge.

Ännu en dag med Morgan!

Golf i Palmernas stad.

 Trelleborgs GK - 2026-0916

När jag tittar ut genom fönstret och ser hur vinden drar i träd och buskar och väderutsikterna för de närmaste tio dagarna verkar bestå av blåst och regn så är det nog så att det är hösten som har gjort sitt intåg.

                                                        Eva färdigutrustad och spelsugen.

Och ändå, för bara en dryg vecka sedan så spelade vi riktig sommargolf nere i Trelleborg. Den rond vi skulle spela idag var det egentligen meningen att vi skulle spelat redan förra året. Tillsammans med våra golfkompisar Kirsten och Bertil hade vi nämligen övernattat på Dannegården, där vi hade bokat ett golfpaket med trerättersmiddag på kvällen och spel på Trelleborgs GK dagen efter. Efter frukosten kunde vi konstatera att det inte bara blåste ordentligt utan att det också regnade. Vi hade några timmar på oss innan det var dags för vår starttid så vi tog en sväng på stan i förhoppning om att vädret skulle bli bättre. En timme före start var vi på klubben och tog en fika. När vi tittade ut genom fönstret såg vi en flock änder som förgäves försökte ta sig fram i motvinden, samtidigt som det fortsatte att regna. Visserligen är det ju sådana här förhållanden som är vanliga på en linksbana, som Trelleborgsbanan anses vara, men det finns ju faktiskt gränser, eller hur? Vi talade med de ansvariga på klubben och frågade ödmjukt om vi kunde skjuta upp vårt spel till ett annat tillfälle. Och, jodå de var mycket tillmötesgående och gav oss därför var sin greenfeebiljett att utnyttjas inom ett år.

                                            På första tee fick jag lite skottlandsvibbar.

Det var alltså den vi skulle utnyttja idag. Eva och jag har spelat banan en gång för flera år sedan, men för Kirsten och Bertil var det första gången. När vi checkade in i receptionen berättade mannen där att det förra året varit i princip översvämning över hela banan och därför var det en klubblängds lägesförbättring överallt på alla fairways. Och när vi väl spelat några hål insåg vi att det nästan var ett måste för de flesta fairways var väldigt dåliga. Men inom en klubblängd kunde man emellertid alltid hitta en gräsfläck där vi kunde placera bollarna. Tees och greener var däremot OK även om greenerna lurade oss flera gånger. De verkade vara ganska platta, men det fanns många lutningar som vi hade svårt att se. Detta resulterade i flera treputtar och till och med en fyrputt från min sida.

                                Det brukar bli en fika och lite eftersnack när vi avslutat spelet.

Tack var en bra utrunda från min sida så lyckades jag få flest poäng i vår lilla grupp, vilket inte hör till vanligheterna. Jag gillar den här typen av banor och har spelat ett antal linksbanor i Skottland och England. Varför, jo det finns sällan några träd och inte heller stora vattenhinder. Det som är de största hindren är de stora djupa bunkrarna som ofta finns på dessa banor, även om så inte var fallet här, där bunkrarna var mer normala. Ingen var väl direkt nöjd med resultatet men vi hade fått vår motion och spelat i fint väder.

Alltid kul att spela på andra golfbanor an de vi brukar spela!

Två dagar med golf.

Golfpaket på Araslöv och Golfamore på Skepparslöv 

- 2024-08-21/22

Min gamle handelsgymnasiekompis Thomas hustru och min fru är lika gamla. Eftersom de jubilerar i år föreslog jag Thomas att vi skulle fira dem gemensamt med några dagar i golfens tecken. Eftersom båda damerna är riktiga golfnördar, så var det nog en av de bästa presenter de kunde få.

                                                    Här finns både två banor och ett golfhotell.

För Evas och min del var det ett kärt återseende med Araslövs GK. Det var nog 30 år sedan vi var där senast och då i samband med att MG-klubben hade förlagt sig årliga golfmästerskap där. Vi blev väldigt imponerade när vi körde upp den kurviga vägen till klubbhuset och kände inte igen oss alls. Den har verkligen utvecklats till en riktigt exklusiv golfklubb.

                                                                Stort och brett sortiment...

                                                ...och naturligtvis fanns det något Eva behövde.

Det är inte ofta jag själv är med på bild, så när Eva höll på att prova saker i omklädningsbåset passade jag på att ta ett självporträtt i en spegel.

Här skulle vi spela den södra banan och senare på kvällen äta en trerätters middag i restaurangen Araslövs Kro. Boendet var beläget någon dryg kilometer från klubben, men på kvällen kom det en shuttlebuss som hämtade och körde oss tillbaka när vi inmundigat vår middag. När vi checkat in och betalat så gjorde vi ett besök i den stora och välsorterade shopen. Detta medför alltid en risk när Eva är med, men det var ju trots allt hennes födelsedag vi skulle fira, så det fick jag räkna med.

       Kortbyxor och kortärmat, livet leker än så länge.

Banan var i väldigt fint skick och vi slog förväntansfulla ut på det första hålet. Vi hade naturligtvis haft full koll på väderutsikterna sedan några dagar. Det finns risk för någon enstaka regnskur, men det fick vi i så fall ha överseende med.

                                                                Det var vatten lite överallt.

Och visst, efter bara några hål, så slog den eventuelle regnskuren till med full kraft. OK, den varade kanske bara en kvart, men det var inga små droppar som föll, snarare åskregnsliknande. Precis allt blev blött. Handskarna våta, greppen på klubborna våta, handduken dyblöt! Och är man tillika försedd med glasögon blir förutsättningarna för en hyfsad score ganska dåliga.

                                                   Eva i skogen, men solen skiner igen.

Allt nog, i samband med regnet tilltog också vinden. Det fortsatte att blåsa också efter regnet, så efter ytterligare några hål hade det mesta, utom handduken, torkat upp igen och spelet kunde återgå till det normala. När jag lyckats göra något par och till och med faktiskt en birdie så blev jag genast på bättre humör. Åtminstone en stund.

                                                        I de här längorna fanns våra rum.

                                                        Parkering precis utanför dörren.

Trötta och lite slitna efter rundan i allmänhet och regnet i synnerhet, var vi trots allt ganska nöjda. Banan var i utmärkt skick och trevlig att spela så det mesta var positivt. Nu drog vi oss tillbaka till våra rum, som låg 1,5 km från klubbhuset. 

                                                        En rofylld stund för kontemplation.

Här kunde vi nu plocka upp allt som fortfarande var vått och själva ta en dusch. På baksidan till varje rum fanns en liten uteplats med bord och några stolar. Med Bibi och Thomas i rummet intill satt vi tillsammans  och tog en drink, diskuterade vara vedermödor på banan och lyssnade på en massa danskar som också satt ute lite längre bort med sina öl.

                                                Assartorps Kro heter klubbens restaurang.

Men tio över sju skulle vi bli hämtade för färd till vår trerättersmiddag varför vi alla gick tillbaka till våra rum för att byta om till lite mer respektabel klädsel.

                                                        Här fanns det mycket att välja på!

När man beställer sådana här paket så brukar det oftast vara en fast trerättersmeny som ingår. Döm därför om min förvåning när det fanns fem valmöjligheter för varje rätt. Personal och service var av imponerande hög klass för att vara på en golfklubb, men visst det omfattade faktiskt också ett hotell. 

                                                                    Ingen husmans precis.

För egen del så är min favoritmat faktiskt vanlig husmanskost och något sådant fanns definitivt inte på menyn. Men ibland måste jag vara lite djärv och prova på lite "konstigare" rätter. Till förrätt valde jag därför rökt matjesill som serverades med lite saker som jag inte riktigt visste vad det var för något. Jag blev också lie skeptisk när min tallrik sattes fram, men oj vad det var gott! Till huvudrätt valde jag halstrad röding som även den föll mig i smaken.

                                                                    En fin kväll på landet.

Några timmar senare var det dags att bli återlevererad till rummen av en trevlig shuttlebusschaufför. Vid framkomsten avslutade jag kvällen med en liten cigarr i skenet av en fin fullmåne, innan jag gick till sängs för att läsa några sidor i min deckare av de La Motte.

                                                        En ny bana för Eva och mig.

Nästa morgon klockan 0800 packade vi in vår utrustning i bilarna och åkte tillbaka till klubben för frukost på Araslövs Kro. Buffén innehöll allt du kan tänka dig och utöver bröd och det vanliga kallskuret fanns äggröra, bacon, köttbullar, prinskorv, croissanter och plättar med vispgrädde och sylt. Det var m a o läge att ladda upp för ytterligare golfrunda, denna gång på Skepparslövs GK.

                                                            Fina flaggor på greenerna.

Det visade sig att Skepparslöv firade 40-årsjubileum i år och är alltså tio år yngre än vår hemmabana Vasatorp.

                                                                Idag slapp vi regnet.

Banan var trevlig också på denna klubben även om finishen kanske inte var lika hög som på Araslöv. Men tees, fairways och greener var helt OK. Bunkrarna var lömska, mjuka överst men väldigt hårda precis under översta sandlagret, vilket förmodligen berodde på det myckna regnandet dagen innan.

                                                            Hyfsad utsikt på vissa hål.

Banan är belägen på Nävlingeåsen och jag var lite rädd att den skulle vara mer kuperad än den var. När vi kom fram och skulle börja vår runda så var jag stel i kroppen på de flesta ställen och önskade därför en lättgången bana. Men det var inte så jobbigt som jag befarat utan det mesta gick bra utom att resultatet var sämre än dagen före. Något jag faktiskt inte tog så allvarligt.

Nu var det slut för denna gången och vi tog avsked av Bibi och Thomas och satte oss i våra bilar för hemfärd, de till Ängelholm och vi till Löddeköpinge. Men, för en gångs skull kom vi ihåg att stretcha lite innan vi startade hemfärden och för första gången på länge så kunde vi gå från bilen när vi kom hem utan att behöva rollator.

Två fina dag i trevligt sällskap!

Lördagsutflykt till Söderåsen.

Med vår Morgan i Stenestad - 2024-08-03

Ingen golf och inga andra obligations under helger brukar innebära att valet faller på en tur i vår Morgan. Någon uppfattning om var vi ska ta vägen hade vi som vanligt inte. Så, jag körde ut från garaget och bestämde att Eva fick säga vänster eller höger när vi kom till ett vägskäl. Det enda tänkbara problem med denna tydliga instruktion är emellertid att Eva, inte alltid men tillräckligt ofta för att skapa viss irritation, hos föraren, säger HÖGER när hon men VÄNSTER eller tvärtom.

                                                                Hittas lätt mitt i centrum.

Detta har i och för sig lett till att vi råkat hamna på en hel del nya vägar och platser vilket ju i sig kan vara spännande. Efter en hel del vänster respektive höger hamnade vi till slut i Stenestad, där det finns ett litet enkelt helgöppet café som heter Mormors Bod.

                                                                    Ser väl trevligt ut.

Det här är ett litet pittoreskt litet ställe som, en vanligtvis välunderrättat håll, drivs av en mormor som är 87 år.  Utbuden är två, antingen en korg med kaffe och kakor, eller en korg med kaffe och smörgåsar. Naturligtvis blir mormor förmodligen extra glad när någon väljer båda alternativen.

                                                Inga överdrifter men väldigt goda mackor.

Vi beställde något mitt emellan nämligen en korg med vars två smörgåsar till att börja med och därefter delade vi en omgång kakor efteråt. Det finns plats både inom- och utomhus i trädgården men trots fint väder var det inte så många gäster, som när vi varit där tidigare.

                                                                Bosses egenritade hus.

Så, här satt vi i en lummig trädgård och förtärde mackor och kakor, pratade lite försynt om både det ena och det andra medan tiden sakta flöt fram. Jag skickade ett sms till min tidigare kollega och numera författaren Bo-Ingvar Svensson, som bor lite utanför byn och undrade om de var hemma. Fick genast ett positivt svar varför vi lämnade idyllen hos Mormors bod för att fortsätta till nästa idyll.

                                  Faktiskt en trevlig överraskning, när jag väl lärt känna den.

I gräset på den lilla äng som Bosse och hans hustru Lena låtit växa upp på innergården låg det en stor hund. Det är dotterns Amstaff och bara namnet kan ge en kårar i ryggen. Det är ju en ras man har hört mycket talas om och tyvärr oftast i negativa ordalag. Det fyrtio kilo tunga muskelpaketet visade sig dock vara både social och vänligt sinnad, något som fick min puls att sjunka en hel del.

                                                                        Det gick ju bra!

Vi är alltid välkomna när vi råkar dyka in på våra spontanbesök, inte minst när vi kommer i vår Morgan. Bosse är drygt 192 cm lång och ville se om han skulle kunna komma ner i sittbrunnen. Det behövdes inget skohorn för att sätta sig vid ratten, men däremot smalare skor om han skulle kunna köra. Det är trångt mellan pedalerna så det är smala skor som gäller. 

                                                                Mycket att prata om.

Våra fruar delar ett intresse för blommor och trädgård så intill den gamla ladan på gården har Lena och Bosse byggt ett växthus, eller som engelsmännen gärna kallar det, conservatory = vinterträdgård. Här har Lena en del av sin samling pelargoner och där hon gav Eva några sticklingar (heter det så?).

                                                    Här kan man hitta Bosse med sin dator.

Men även Bosse använder det här ljusa rummet när han sitter och skriver sina böcker. Den senaste heter "Bakom kulisserna" och handlar om motocrossens guldålder på 60-talet. Nuvarande projekt är en biografi om en 90-åring vars föräldrar emigrerade till Amerika på 20-talet. Min inblandning i allt detta är att jag fungerar som en av korrekturläsarna, vilket är en trevlig syssla när man är intresserad av ämnet.

                                                        En bild här får man inte missa!

När damerna pratar färdigt om sina blommor och vi som avslutning utbytt sedvanliga artigheter, var det dags för Eva och mig och köra tillbaka hem på asfalterade och så smala och kurviga vägar som möjligt.

Ännu en dag utanför 50-skyltarna!

En liten utflykt till Brösarp

Hattparad och engelska bilar - 2024-06-29

Närär Eva och jag, tillsammans med Anita, Ola, Catarina och Gunnar gjorde en tvådagarstur på Österlen i våra sportvagnar, i slutet på maj så gjorde vi ett besök hos Anders Weidow på hans företag i Borrby. Innan vi lämnade honom för nya mål påminde han oss om ett litet evenemang i Brösarp den 29:e juni.

                                                             Redo för ännu en österlentur.

Eftersom det var blankt i kalendern den dagen bestämde Eva och jag oss för att tillbringa större delen av dagen i vår Morgan och tyckte att Brösarp kunde vara ett lämpligt utflyktsmål.

                                                            Jaha, vänster eller höger?

Som vanligt när vi är ute i vår Morgan, så blir det inte de vanliga allfartsvägarna. Vi undviker gärna vägar med mycket trafik, Eva med en traditionell lite äldre karta i knäet, där kartan ibland inte stämmer överens med verkligheten.

MG, Jaguar, Morgan, Rover och Rolls Royse fanns att beskåda.

Initiativtagare till dagens evenemang var Lady Morris Tea & Gift shop. Här skulle det vara brittiskt tema med  mannekänguppvisning och hattparad från tiden 40- och 50-talet. För att sprida ytterligare glans kring det hela hade Anders Weidow varit behjälplig med att se till så att British Automobile Club, BAC, ställde upp och visade ett antal bilar från tiden.

                                               Männen tittar på bilar och damerna på kläder.

                                       Vackra damer som betittades av både män och kvinnor.

Det var en hel del folk samlade varav naturligtvis många kvinnor, som ville visa upp sig i sina kreationer eller titta på de som klätt upp sig.

                                                                        En raritet!

                                            Många knappar och mätare att hålla reda på!

Den här Aston Martin har jag aldrig sett tidigare. Jag vet inte årtalet, fick det nog berättat för mig, men det har jag glömt. Dock är jag ganska säker på att den är från 40-talet. Ovanlig är bara förnamnet.

                                                        Anders Weidow och Jonas Martin.

                                                         Jonas fina Jaguar MK II 3,4 liter.

Vi minglade och tog en fika i det intilliggande caféet och pratade en hel del med de här två herrarna. De är tidigare hönsägare med gemensam vårdnad, men fick dock höra deras stora förlust när räven hade besökt hönsgården och gjort slut på äggproducenterna. Tragiskt!

                                                                    Eva embarkerar.

                                        På hemvägen passerade vi bl a Stenstorps Gods.

När Eva och jag fick höra den tråkiga nyheten blev vi så berörda att vi beslöt att åka hem. Inte samma vägar som när vi körde dit, men lika smala, krokiga och asfalterade var de dock.

20 mil öppet i bra väder!