Då var det dags igen...

 ...för säsongens första outing - 2023-05-07

Normalt så ställer jag på vår Morgan i april, men i år har våren låtit vänta på sig och det har varit kallt och ruggigt, något som inte inbjudit till öppetkörande.

                                                       Nu är det slut på vilan i garaget.

Som traditionen bjuder brukar årets första Morgantur leda oss till Flinckmans Café i Sireköpinge. Idag hade även Ola och Anita valt att ansluta till oss här i Lödde för att följa med och fika. Men, en halv timme innan vi bestämt att träffas ringde Ola och frågade om vi kunde träffas i Bjärred i stället. Han hade nämligen upptäckt att det var en mopedutställning i Lomma och den måste vi naturligtvis besöka.

                                                    Parkering bara för Morganbilar?

Utställningen fanns i en före detta kraftstation i Lomma, som nuförtiden vanligtvis inhyser ett galleri.

                                            Ola, som går i köptankar, diskuterar med Gert-Ove.

De festa besökarna, mopedentusiaster, hade naturligtvis tagit sig till Lomma på sina mopeder. Den förste vi träffade på innanför dörren var Gert-Ove, en granne till mig som har en hel drös mopeder, men också några bilar, i sitt garage.

                                                        Flera versioner av Puch Florida.

Till Lomma hade emellertid inte Ger-Ove kört moped utan kom tillsammans med sin kvinna i en Ford Mustang av senare årsmodell. Några av hans mopeder fanns i alla fall på plats. Han huvudintresse är kopplat till märket Puck och några modeller från 60-talet och framåt kunde han visa upp här.

            Några "Remjohan" som till och med var gamla redan när jag köpte min första Monarped.

                    En ovanlig modell i mina ögon, som måste varit en dröm för dåtidens 15-åring.

Utöver mopeder av just märket Puch fanns många andra märken representerade på utställningen. En del kände jag genast igen, men flera andra uppfattade jag som väldigt ovanliga. Det fanns ju flera vackra italienska mopeder på den tiden det begav och dessa såg man inte ofta. Åtminstone inte när jag växte upp i Helsingborg, där var det vanligare med Husqvarna, Monark, Puch och NSU.

                                Vårt fikaställe när vi har pic-nic utomhus - Rönneberga backar.

På sådana här ställen slänger man käft med alla och envar. De flesta besökarna var ju i mogen ålder och alla kunde ju minnas sin första moppe och hur de trimmade den. Sådant är alltid kul och kan pågå hur länge som helst, men våra damer verkade inte vara lika entusiastiska som Ola och jag var. Vi skulle ju åka vidare i våra Morgans till vårt favoritfik i Sireköpinge. Vi körde därför tillbaka till Lödde och ner mot Barsebäck för att köra längs havet till Asmundtorp. Där kör vi rakt över stora vägen och upp mot och förbi Rönneberga backar. Där stannade vi till då jag hade glömt om jag hade spänt mina spinners på hjulen. Lätt, men farligt, att glömma när man precis hissat ner bilen från pallbockarna och är sugen på att komma iväg. Allt visade sig dock vara OK.

                                                                På plats hos Flinckmans.

Flinckmans Café öppnar klockan 1200 och en söndag, som det var idag, så brukar det vara fullt med fikasugna, ofta äldre gäster, inne i caféet vid halv tvåtiden när vi anlände dit. Precis framför huset får det nog bara plats tre bilar varav en plats är en handicapparkering. För att kunna erbjuda fler bilburna gäster att parkera har man arrangerat en större plats ute på en åker några hundra meter därifrån. Men döm om min förvåning, när vi kom fram till fiket och jag upptäckte att vår "normala" Morganparkering var ledig och att vi kunde få plats med båda våra små bilar där. Vi har nämligen fått löfte av Putte att parkera på ett ställe, vid sidan av huset, som normalt används för att komma in till uteserveringen i trädgården. Och, bara för att klargöra varför suffletten är uppe på vår bil på flera av bilderna, så beror det inte på att vi inte kör öppet, men brukar fälla upp taket när vi lämnar bilen på en parkering. Så det så!

                                            En Morganägare följer sällan den breda vägen.

När vi kör tillbaka hem från våra besök hos Flinckmans, så tar vi en helt annan väg. Då kör vi genom Sirköpinge och ut på de smala vägarna tills vi kommer fram till vägen som går mellan Eslöv och Landskrona. Efter några hundra meter på denna svänger vi av mot Billeberga för att åter komma ut på småvägar som utmynnar i Annelöv.

                                                    Tack för idag och på snart återseende.

Därifrån har vi inte långt kvar till Dösjebro och sedan, återigen efter några kilometer på småvägar så är vi framme vid Hofterup. Transportsträckan därifrån och till Lödde är inte lika mysig, men man kan ju inte få allt, som det heter. På pendlarparkeringen utanför vårt bostadsområde brukar vi ta avsked av Anita och Ola innan de fortsätter hem till sitt Bjärred. Och, det gjorde vi idag också!

Kul att köra Morgan igen!

Årets första birdie på ett blåsigt Vasatorp.

 Nio hål på TC i sällskap med två damer - 2023-04-26

Idag blev vi bara tre eftersom Berra skulle serva sin Volvo och provköra Volvos nya hybridbil.

                            Eva och Kirsten kan spela hur mycket som helst, alltid och var som.

Men i sällskap med två spelsugna tjejer (ja, jag kallar dem så även om de är pensionärer) som jag sällan lyckas vinna över, så hjälper det i alla fall till att skärpa mig.

                            Sådana här varelser kan vara aggressiva, så det gäller att hålla avstånd.

Det var bara åtta grader varmt, en temperatur som verkade ännu lägre tack vara den hårda blåsten. Men som någon hurtigkurre har sagt, så ska det tydligen bara vara fostrande. Trots lite tuffa förhållande gick spelet relativt hyfsat för oss, även om Eva verkade ha tingen emot sig flera gånger. Hon hängde dock inte läpp utan tog sig stoiskt vidare framåt på banan. Vi har en hel del vattenhinder på banan och i och runt dem finns alltid sjöfåglar av olika slag. På en golfbana får de också vara mer fredade, åtminstone från människor, än i sjöar inne i samhällen.

                                                        Inte så nära som jag trodde.

Vi kom till hål sex. Det är ett kort parfem hål, där till och med en sådan som jag kan nå green på tre slag, om jag inte klantar till det, vilket ju ofta sker. Men idag slog jag en bra drive mitt i fairway, därefter en träfemma, mycket bra den oxo. In till greenen på tredjeslaget hade jag runt sextio meter och slog en liten wedge och bollen såg ut att stanna alldeles intill hålet. När jag kom fram till green såg jag emellertid att bollen låg lite längre från hål än jag trodde. Men med stor rutin och och utan att darra på handen slog jag putten och bollen gick i hål. En birdie för sådana golfspelare som jag, är inte alltför vanligt även om det blir ett antal per säsong. Om jag spelar uselt en dag och lyckas göra en birdie, så kan det vara ett lyft för självförtroendet och tillräckligt för att fortsätta försöka ännu en runda.

                                                   Denna tjej är alltid lika glad och trevlig.

När vi avverkat de nio första hålen, började det kännas i min ländrygg. Jag har tyvärr, sedan några år drabbats av discbrock, något som jag kämpar med genom övningar på gymmet tre dagar i veckan. Min träning gör att jag kan hålla det under kontroll men får fortfarande ont. Nu har jag spelat tre niohålsrundor och har förhoppningsvis tränat upp mig så pass att jag ska kunna prestera också på hela artonhålsrundor. Så jag beslöt att hoppa av efter nio hål och istället göra ett besök i kiosken.

                                                                        Mumsigt värre!

Eva och Kirsten är inte några som fegar ur utan fortsätter tappert oavsett väder och vind. För egen del satte jag mig i lä och tröstade mig med en kopp kaffe och en kabanoss.

                                Paret Lagesson bor idag i Bjuv och spelar golf på Söderåsens GK.

För att förbereda återtåget till Lödde packade jag in mina golfprylar i bilen och drog iväg fem kilometer med bilen. Det förhåller sig nämligen som så att inte långt från Vasatorp finns det en gårdsbutik där vi brukar köpa ägg. Då vi bestämt att göra det idag utnyttjade jag tiden, medan tjejerna spelade färdigt, till att åka dit och inhandla ett flak med bruna ägg. Jag upptäckte då att ett flak med trettio ägg, som tidigare kostat nittio kronor nu istället kostade hundra. Det är väl smällar man får ta i dessa prisökningstider. När jag kom ut från butiken, stod det flera andra kunder som skulle handla. En röst säger "hej Kenneth" och jag upptäcker att en gammal skolkamrat från folkskolan i Åstorp stod vid bilen med sin hustru.

                                                                    Aftergolf fika.

Det blev ett riktigt långt samtal om fler gamla skolkamrater, som Christer fortfarande har flitig kontakt med. Vi umgicks kanske inte så mycket under skoltiden, men Christer arbetade precis som min far på JiTe i Åstorp och var båda med i företagets golfförening. När jag återvände till Vasatorp för att hämta Eva, så var de klara med sin runda och satt och fikade i solen utanför klubbhuset. Även Bertil hade anlänt för att hämta sin Kirsten och han berättade om den Volvo Hybrid, med automatväxel han provat. Då sade jag till Kirsten, som tydligen inte är så glad för att kör bill att "med automatlåda kanske du skulle tycka det bli roligare att köra bil igen". "Kanske det" sade hon, "men vi ska inte byta bil!" Slutsnackat om det alltså!

Eva och jag tackade för oss, packade in hennes grejer i bilen och körde vidare och hälsade på Evas far Olle. Han fyller 95 år imorgon!

Fika, promenad och en Morgan i vintervila.

 Träff med golfkompisar i Ängelholm - 2023-03-12

 Det får bli på helgerna vi träffas. Även om både Eva och jag är pensionärer, så envisas Eva med att ställa upp och jobba så fort de hör av sig från skolan. Och, det blir i stort sett varje dag. Men hon tycker det är kul och då ska hon så klart göra det!

                                            Fru Kvant står tålmodigt och väntar på oss.

I söndags blev det i alla fall av att möta upp med Eva och Jörgen i Ängelholm. Varje gång vi kör dit inleder vi alltid med ett besök på Dormys outletbutik. Det kan ju alltid vara något som vi behöver, trots att vi inte visste vad, när vi körde hemifrån. Detta gäller i första hand min hustru Eva.

                                        Handskar är, precis som bollar, en förbrukningsvara.

                                Rejäl kapitalbindning - varje klubba kostar 2000:- och däröver.

Hos Dormy finner du ett enormt utbud av golfrelaterade artiklar, både saker du kan behöva och minst lika många som du absolut inte är i behov av. Det jag oftast köper är handskar, men just det märke som jag brukar köpa var naturligtvis slut. Jag kunde konstatera att jag faktiskt inte behövde någonting. Det gjorde nog inte Eva heller, men när hon hittade en väst i sin storlek, som kostat 1100:- och nu kunde köpas för 199:-, så kunde hon inte stå emot. För att hon skulle känna sig riktigt nöjd att ha "sparat" så mycket, så slog hon till även på en keps.

                                                    Detta lär vara en institution i Ängelholm.

Efter besöket på Dormy var planen att vi skulle fortsätta till den mysiga hembygdsparken för en promenad. Då berättade fru Kvant att hon fått ont ett knä och därför inte ville belasta det ytterligare med att knalla runt i skogen. Det är emellertid ofta bra att också ha en plan B, även om går stick i stäv med en kalorislukande promenad i snabbt tempo.

                                                        Det krävs järnvilja att stå emot!

                                                            Både huvudrätt och dessert.

Det här konditoriet är känt i vida kretsar för sina fantastiska bakverk. Vi har vid något tillfälle köpt semlor där, men aldrig stannat för att fika. Det gjorde vi idag! Eftersom Eva och jag inte ätit någon lunch kostade vi därför på oss att dela en köttbullsbaquette innan vi kastade oss över våra semlor. Paret Kvant däremot, ägnade sig helt och hållet åt bakelser.

                                                På väg längs Rönneå in mot centrum.

Där satt vi alltså och laddade kroppen med, till stor del, onödiga kalorier, under tiden som vi berättade för varandra om våra respektive senaste händelser. När vi bröt upp från värmen inne på Nisses, styrde paret Kvant kosan mot hemmet i Viken medan Eva och jag förflyttade oss till Hembygdsparken för den inplanerade promenaden.

                                            Sonja och Eva på balkongen med utsikt över ån.

                                                Sonjas och Åkes Morgan +8 i vinterdvala.

När vi närmade oss de relativt nya husen, som alla har sina gavlar ut mot ån, kom vi att tänka på Sonja och Åke. Vem är då detta? Jo, det är ett par som vi lärt känna genom träffarna med Morganklubben. De är alltså Morganägare de också. För några år sedan valde de att sälja sitt hus i Gantofta till förmån för en bostadsrätt i Ängelholm, alldeles intill Rönneå. Eva letade upp adressen för att vi skulle kunna hitta vilket hus de bodde i. Hon fann den, men det visade sig vara svårare att hitta några gatuskyltar. Mellan husen längs ån går det trappor upp mot gatorna. Jag gick upp flera gånger, för att hitta någon gatuskylt, men lyckades inte hitta någon. Vid den sista trappan jag kom upp från mötte jag, till min förvåning, Sonja. Vi hade inga planer på ett besök utan mer kolla upp var de bodde, men Sonja insisterade på att vi åtminstone följde med in och sa hej till Åke. Vi gjorde så och jag var också intresserad hur de lyckats få garageplatser till båda sina bilar. Då tog Åke med oss i hissen ner till garaget, precis under deras lägenhet. Lokalen där deras bilar var parkerade rymde endast ett fåtal parkeringsplatser, vilket minimerar risken för spring av en massa människor. Så det måste kännas tryggt. 

                                Nästan som att vara i ett bättre kvarter någonstans i England.

Vi hade inte tid att stanna någon längre stund då Eva skulle delta på ett gympapass någon timme senare. Därför tackade vi för oss och promenerade tillbaka till Hembygdsparken där vi parkerat bilen. Denna gång gick vi längs storgatan, som är väldigt lång och går inne från centrum och nästan ända upp till parken. Desto närmare Hembygdsparken vi kommer så finns det en hel del fina hus att titta på.

Vid Hembygdsparken har man börjat ta betalt för att parkera. Även och kanske framförallt på helgerna. Jag använde min Parksterapp i telefonen, men märkte när vi kom tillbaka hem att jag glömt att avslut parkeringen när vi hämtade bilen. Ingen katastrof, då den avslutat av sig själv efter en viss tid, men inte så lyckat när man står på platser med  skyhöga timpriser. Vi fick alltså vår promenad och kunde nu dra vidare till Lödde med gott samvete.

En trevlig dag i Lergökastan!

Sen start på förberedelserna inför säsongen.

Men i år blir det en begränsad insats - 2023-02-14

Det kan eventuellt bero på lathet, men jag har nu insett att överarbeta saker och ting faktiskt ganska löjligt. Jag har alltid varit lite (läs: ganska mycket) nördig när det gäller vinterunderhållet av vår Morgan, men denna vintern har jag reducerat min långa åtgärdslista med några punkter.

                                             En glad tjej som får besiktiga sin första Morgan.

Det första jag gör, innan jag ställer av bilen den sista oktober, är att få den besiktigad och fyller tanken. Upptäcks det då några fel så hinner jag att åtgärda dessa, så att Mr Brum är redo för utryckning så fort den första vårsolen tittar fram. 

                                              Nu fick den stå där under ett antal månader.

Nästa punkt på checklistan är en ordentlig tvätt utanpå och inuti, innan jag tar in den i garaget och lossar alla spinners innan jag lyfter upp den på pallbockar. Och, det var när jag tvättade bilen och märkte att vattnet pärlade sig på karossen, som jag bestämde mig. Att första polera hela bilen och därmed ta bort det vaxlager som fortfarande var intakt, för att därefter lägga på ett nytt lager vax, det skulle jag definitivt inte göra denna vinter. 

Fälgarna avtagna och allt fett borta från hubbar och spinners.

Nu tycker kanske vän av ordning att detta är en form av helgerån och ett tecken på slapphet av en ägare, som inte skämmer bort sin ögonsten så som han borde göra. Men, med tanke på så kallt och ogästvänligt det varit i garaget, då jag inte haft råd att hålla en lagom arbetstemperatur där på grund av elpriserna, så bör det vara en ursäkt så bra som någon.

                                                Två produkter jag är ganska nöjd med.

Nu har bilen stått där i garaget i sin ensamhet i flera månader och det var först i går som jag tog mig i kragen och gick ut och drog på mig overallen. Att underhålla läderklädseln är däremot inte något som jag gör avkall på. Så först rengjorde jag hela inredningen med Meguiars Leather Cleaner innan jag fettade in alltsammans med Autoglym Leather Care Balm.

                                                    Resultatet blev riktigt bra tycker jag.

I ärlighetens namn var jag inte direkt sugen att gå ut i garaget, som höll cirka åtta grader, men när jag väl satte igång med jobbet, så var det faktiskt både roligt och tillfredsställande. Det sista inte mist för samvetet.

                                            Om jag jobbar hårt med både borste och trasa...

                       ...så kan resultatet bli så här bra - lite nördigt kanske, men snyggt blir det.

I dagarna ska jag nu fortsätta med att tvätta ekerfälgarna med Meguiars Wheel Cleaner, för att sedan polera dem med Meguiars Metal Polish. När resultatet blir som på nedre bilden, så är den sista åtgärden att spreja fälgarna med fälgförsegling, en flytande genomskinlig vätska som gör det lättare att hålla fälgarna rena.

Det var allt för denna gången.

En helgtur till Blekinge...

 ...för att besöka ett rött hus i Saxemara - 2023-01-21/22

Det finns faktiskt många röda hus i Blekinge och ett nybyggt sådant skulle vi för första gången titta på idag. Vår dotter och svärson är de som det senaste året låtit bygga ett sådant i Saxemara, strax utanför Ronneby.

                                                Olof visar stolt upp familjens nya sommarhus.

Vår svärson Olof växte upp i Ronneby och han och vår dotter har varje år tillbringat några veckor i släktens sommarstuga i Saxemara. Deras nybygge har nu stått färdigt några månader, men av olika skäl har Eva och jag inte haft möjlighet att göra ett besök förrän nu.

På instagram kallar de sitt hus för "Lilla huset på Lotsberget". Det är faktiskt byggt på ett "berg" där lotsen, förr i världen, kunde hjälpa skepp och hamna rätt vid insegling till orten. För att kunna uppföra huset har det därför varit nödvändig att både röja skog och att spränga i berget innan grunden kunde läggas.

                                                            Släktens sommarstuga.

Både Jessika och Olof är mycket för att promenera, så efter att Eva och jag installerat oss i gästrummet var det dags att till fots ge oss ut i omgivningarna i riktning mot havet. Efter en kvarts travande över stock och sten kom vi fram till stugan som ägs gemensam av Olofs tre kusiner. Här brukar ett stort gäng av släktingar och kompisar fira midsommar varje år. Stugan ligger alldeles intill vattnet, där det finns en badbrygga samt en liten båt med aktersnurra, som används för att göra ytflykter till öarna som ligger i närheten. På tomten finns också en mindre gäststuga med ett par rum och ett litet kök, allt för att kunna hysa så många som möjligt, när behovet är påkallat.

                                            En del lite spektakulära byggen finns i trakten.

Vi fortsatte vår vandring i området och tittade på de många hus som byggts där de senaste åren. Nästan alla är byggda av trä och och närheten till havet bidrar naturligtvis till att Saxemara är populärt. Med tanke på allt berg i dagen, så påminner det på sätt och vis lite om västkusten som på Orust och Tjörn.

                                                            Bryggorna utanför varvet.

Efter ytterligare ett ganska långt vandrande närmade vi oss varvet i Saxemara, ett litet varv med mycket gamla anor, som fortfarande är i drift inte minst för reparationer av fritidsbåtar.

                                    Lite konstigt att man inte ens tar in motorn under vintern.

När vi gick omkring på bryggorna runt varvet låg det flera båtar, helt eller delvis under vatten. Så, om det fanns planer på att de skulle räddas så skulle de som jobbar på varvet inte komma att lida någon brist på sysselsättning under lång tid framöver.

                                                            Alla gillar vin utom jag.

Det blev en lång promenad i den kalla vinden, cirka sju kilometer, så det var skönt att komma in i värmen igen. Vi plockade fram vin, öl och lite snacks och parkerade oss framför TV:n en stund, innan det var dags att sätta oss vid middagsbordet. Senare satte vi oss i soffan och pratade, Olof berättade bl a att det dagen efter skulle komma en landskapsarkitekt för att hjälpa dem med lite råd och dåd, om dels hur man kunde utnyttja och designa den omgivande tomten, dels var och hur det skulle vara lämpligt att anlägga en uppställningsplats för bilarna.

                                                                Eva vid frukostbordet.

                                                Lite lyxigt med varma nybakade bullar.

Vid niotiden dagen efter bjöds vi på lunch, då Jessika överraskade oss med nybakade surdegsbullar (hon utövar en hobby som bagare och chokladpralintillverkare).

                                        Ganska öde i hamnen med tanke på årstiden.

Eftersom landskapsarkitekten skulle anlända vid trettontiden, så valde Eva och jag att dra oss söderut en timme tidigare. När vi närmade oss Karlshamn beslöt vi att åka in i stan för att äta lunch. Vi har Morgankompisar i stan och hade vid ett besök hos dem ätit lunch med på en restaurang nere vid hamnen. Vi körde dit men kunde bara konstatera att etablissemanget var stängt för säsongen.

                                            En del gamla fina byggnader i centrala Karlshamn.

Vi körde vidare in i centrum igen för att hitta någon restaurang, men hamnade istället till slut på ett coffee shop, som låg på stadens torg. Efter var sin varm croissant och kaffe latte hade vi åtminstone fått något i magen varefter vi efter ytterligare någon timmes framfart på E22 snart var tillbaka i Löddeköpinge igen.

Det röda huset i Saxemara får vi nog låna för en golfsemester i sommar.

Tre läsvärda tegelstenar av Fredrik Backman.

 En trilogi som omfattar 1700 sidor - 2022-12-26

Idag, annandag jul är det ett riktigt innesittarväder. Ofta får jag samvetskval, när jag sitter inne och häckar en hel dag framför brasan, men så känner jag inte alls idag. Men, dagen är inte slut och jag bara väntr på att Eva ska komma och dra upp mig ur stolen för att följa med på ytterligare en av hennes dagliga promenader. Men, idag får hon i sa fall gå ut själv!

Både Eva och jag läser väldigt mycket, Eva förmodligen ännu mer än vad jag gör. Våra promenader leder också oss ofta förbi Akademibokhandeln på Center Syd, en butik som vi och många andra hållit under armarna under hela pandemin. Jag vet inte om jag tidigare nämnt en författare som heter Denise Rudberg. Läste en bok av henne efter ett tips från någon och blev väldigt förtjust. Dels har hon skrivit en serie av tolv eller tretton böcker om kriminalfall, som alla utspelar sig i Stockholmstrakten. Varje titel har en siffra, typ "ett mord för mycket" etc, så det är lätt att läsa böckerna i rätt ordning, även om det inte är nödvändigt för att få behållning av berättelserna. Har man läst en av dem är man nästan tvungen att fortsätta, så jag har läst alla! Men hon har också skrivit en serie på (hittills) fyra böcker, där handlingen utspelar sig under andra världskriget. Här har en hemlig avdelning inom försvarsmakten sållat fram ett antal kvinnor, med olika bakgrund och egenskaper, som får i uppgift att tolka krypterade meddelande som, framförallt tyskarna, men även andra, skickar till sina stridande enheter runt om i Europa. Även dessa är riktiga bladvändare.

Men så en dag veckan före julveckan passerade jag åter Akademibokhandeln i syfte att inhandla en bok, då jag läst färdigt alla som fanns kvar efter Evas tidigare inköp. När man är ofta i en butik lär man känna de som jobbar där. Av naturliga skäl läser de väldigt mycket böcker och kan rekommendera olika titlar eller författare. Det finns också handskrivna minirecensioner i anknytning till en del av böckerna i hyllorna, som ger lite tips om innehållet. När jag gick omkring där så råkade jag se en bok som heter Björnstad och som är skriven av Fredrik Backman. Han har skrivit många böcker, men för oss vanliga dödliga är han mest känd för "En man som heter Ove". Jag har själv inte läst någon annan bok av honom och frågade Johan, som står för butiken i Löddeköpinge, om han läst den. Självklart hade han gjort det och rekommenderade den på det varmaste.

                                   Första delen, de bör läsas i ordning, omfattar nästan 500 sidor.

Naturligtvis köpte jag den, för hans rekommendationer brukar vara vettiga. Den röda tråden i den här boken är hockey, alltså ishockey. Handlingen utspelar sig i två små städer eller samhällen långt upp i landet, där det bara finns skog. Björnstad är den ena och Hed är den andra. Båda har ett hockeylag, spelar i samma serie och rivaliteten mellan orterna, som tillhör samma kommun, är både grym och våldsam.

Jag vill inte recensera den här boken, eller de övriga två, själv utan åteerger den korta beskrivning som finns på baksidan av de flesta böcker.

"Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhället som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Det betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stor drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som sspelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttat hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira som slits mellan advokatkarriären och och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo gå för att skydda våra barn.

Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet , identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är."

Efter att ha läst Björnstad, vilket gick på endast några dagar, var jag tvungen naturligtvis tvungen att återigen knalla ner till Akademibokhandeln och köpa del två i serien.

                                        Ytterligare drygt 500 sidor, som man aldrig vill ska ta slut.

Precis som för boken ovan lämnar jag recensionen till den som gjort det på baksidan av boken. 

"Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.

Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i den första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad, som exploderar när städerna hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här."

                                        Hur kommer det att sluta? Inte ens jag vet det ännu.

Några dagar senare var Vi mot er slutläst den också och jag var åter på plats nere på Akademibokhandeln, för att skaffa den sista delen Vinnarna. Jag har forfarande nästan 200 sidor kvar av de totalt 700. Det är nästan så att jag känner att jag vill spara på dem så att de inte tar slut för snabbt. Ärligt talat vet jag inte om jag kan hitta något som är lika bra som det, inom den närmaste tiden.

På denna boken fanns ingen innehållsbeskrivning som på de tidigare böckerna. Däremot finns det några recensioner som recensenter på några dagstidningar skrivit.

"Vinnarna är ett mästerverk...Det är en bok som sätter sig som ett slagskott i solar plexus och får en att vilja resa sig ur läsfåtöljen och ropa till mänskligheten att ni gör så gott ni kan och att alla era dumheter är förlåtna om ni bara kan förlåta er själva en smula. Jag tror på allavar att det är en bok som kan rädda liv." Tycker Sydsvenskan.

"Man får leta länge för att hitta en bok med ett hjärta som bultar lika mycket för vad som är gemensamma platser som idrotten kan betyda för ett samhälle där misstron och demoniseringar hela tiden lurar." Tycker Expressen.

"Han förmedlar det vackra, men drar samtidigt fram allt det smutsiga  i ljuset och tvingar oss att titta. När han är klar har vi sett det värsta, men är fortfarande övertygade om det vackra." Tycker Göteborgs Posten.

De här böckerna vill jag verkligen rekommendera och precis som SR P4 Västernorrland tycker jag att "det är en viktig bok som bör vara obligatorisk läsning för alla föräldrar, för ungdomar på högstadiet och som ljudbok i hockeybussen. Vissa enskilda meningar drabbar en som en brutal käftsmäll rakt in i själen."

Visst är bok många gånger bättre än en film på TV!

Årets sista besök...

 ...hos ett julpyntat Flinckmans café - 2022-12-18

Det var sista helgen de hade öppet för året, så vi tyckte att det var läge att hedra dem med ett besök. Flinckmans är ju faktiskt också det första stället vi åker till när kör vår premiärtur med Morganen, någon gång i mars eller april på våren, så vi tyckte det lämpligt att avsluta där också.

                                                                På väg till Sireköpinge.

Det var en av de få dagar, precis innan jul, som det var riktigt vackert vinterväder och även om vi, med tanke på årstiden, inte körde dit i vår Morgan, så var en tur i en väluppvärmd "råttsoffa" rätt mysig ändå.

                                            På Flinckmans går man all in när det är jul.

De öppnar först klockan 1200, men vi släpptes in redan en kvart tidigare. Vi antog att det skulle komma mycket folk, den här deras sista öppetdag, så det gällde att inte komma för sent. Väl innanför dörren togs vi emot av en välklädd tomte med guppande mage.

                                                            Årets gran är ståtlig och välfylld.

Även i vanliga fall får man nog säga att caféet är väldigt välpyntat, med nostalgiprylar i alla hörn och vrår, men nu var det kompletterat med allehanda juldekorationer.

                                                    En av många attraktioner på Flinckmans.

Ja, så satt vi här ännu en gång, Eva och jag, och blev serverade deras enorma mackor och var sin kaffe latte. Eva tog även dessert, men eftersom jag tänker på min kropp stod jag över denna gången.

Den här dagen stannade vi inte så länge som vi brukar göra. Det vällde in gäster hela tiden och det fanns inga lediga bord kvar. Vi erbjöd därför artigt ett nyinkommet sällskap att ta över våra platser, vilket uppskattades mycket.

Man ska vara snäll när det är jul!