Vår Morgan snart vaxad

Mer slit i garaget - 2011-03-18
Nästa steg i iordningställandet av vår Morgan inför säsongen, var polering och vaxning. Detta är visserligen inte så jobbigt som rundsmörjning, men är ändå ganska påfrestande för min veka kropp. Det är inte alltför många år sedan jag var fundamentalist och endast använde mig av Simoniz hårdvax. DET var jobbigt!

Nu är det flytande Turtlevax som gäller.

Sedan några år tillbaka har jag emellertid förfallit till att använda flytande vax. Det har säkert samma effekt, men eftersom jag inte behöver slita lika mycket med det flytande vaxet, så känns det inte lika tillfredsställande efteråt. Jag är nog lite konstig därvidlag.
Nu polerar jag och vaxar inte hela bilen på en gång. Jag har ju all tid i världen och det jag inte gör idag, det kan jag göra imorgon. Lagom är bäst! Jag vill gärna ha det lite bekvämt när jag jobbar, så inför varje session i garaget går jag ut och sätter på min lilla bordsvärmare i verkstaden så det är en behaglig temperatur där. Hyfsat varmt är det redan i själva garaget sedan jag skaffade mig en avfuktare.

Man ska vara rädd om kroppen, så att sitta ner,
när man vaxar de låga partierna, känns skönt.

Och det kostar kulor också. All vax jag tidigare hade i garaget har min son lagt beslag på, så det var till att köpa en ny flaska Turtle vax på Mekonomen för 109 kronor + trassel för 60 kronor.
Det var inte på många ställen jag behövde använda lackrengöringsmedelet, men där det behövdes så var det väldigt effektivt.
Jag är fortfarande inte helt färdig. Det återstår en huvsida och en bakskärm, en halvtimmes jobb. Att även vaxa på huvens insidor verkar kanske lite onödigt, men det är faktiskt värt besväret då det blir mycket lättare att få bort all oljestänk och annan skit som ofta hamnar där.



Visst blir det fint! Det ser ut som två olika nyanser,
men det är lysrörsljusen som påverkar bilden och färgerna.

Om jag ska vara riktigt ärlig så är det nästan "overkill" att vaxa varje år. Morganen kanske rullade 50 mil förra året (alldeles för lite) och när jag tvättade den häromdagen så bildade vattnet pärlor på lacken. Det är dock en form av ritual, att inför varje säsong, vidtaga vissa åtgärder, där vaxningen är en. Det känns bättre då.
Efter polering och vaxning återstår nu för mig att återmontera hastighetsmätare med ny wire samt montera stolar och batteri. Sedan är det bara att köra till bilprovningen.
Undrar vad de hittar för fel denna gången?

The real sports car!

Golf med Stålmannen

Årests tredje golfrunda - 2011-03-15
De hade öppnat greenerna igen på Öresunds GK. Vi är otränade inför en av årets golfresor, som går till Portugal om en vecka, så vi kände ett behov av att träna.
Denna gång var även Lars med, trots att det blåste småspik och endast var tre grader varmt.
Både jag och Jörgen blev imponerade att Lars dök upp.
Lars driver NoBrandGolf och ÄttekullaGolf och varje gång brukar han dyka upp med ny utrutstning, som han testar. Vår förvåning var stor när han anlände, lite sent som vanligt, med endast en liten bärbag och fem klubbor. Lars brukar ju köra golfbil, som han har ett antal av i sitt sortiment.
För att spela i sådant väder, som det visade sig vara idag, måste man vara lite av en stålman och det är precis vad Jörgen är.



Jörgen visar gärna hur Stålmannen flyger, bromsar
och mjukt landar, efter ett av sina hjältedåd.

Ända sedan barnsben och upp i vuxen ålder har han varit fascinerad av Stålmannen. Jag tror han har de flesta serietidningar, som givits ut, av denna superhjälte.



Kolla klubbskaftet!

Stålman kan man också kalla Lars som swingar som en hel karl. Antingen har han en väldigt hög swinghastighet eller så är skaftet för vekt. Han har fått sig bilden tillsänd så han funderar nog på vilket.

Även här är skaftet böjt.


Men även Jörgen visar att det är fjong i klubban, visserligen lite mindre än för Lars, men å andra sidan utan sin stålmansdräkt.
Lars spelade helt fantastiskt och bemästrade vinden på ett utmärkt sätt. Han var fem över par efter nio hål, men också väldigt trött, så efter vår gemensamma lunch lämnade han oss och åkte hem till värmen.
Men Jörgen och jag fortsatte att spela de sista nio. Det var väldigt blött på banan eftersom tjälen började släppa i marken (måste skylla på något) så någon rull kunde vi inte räkna med.



Stålmannen sätter ut sin boll mitt på fairway.

Vi tog oss dock runt banan utan några större missöden, förutom några bollar i vattnet Ingen av oss klarade att gå på tvåsiffrigt, vilket nästan är genant att berätta. Men man ska vara ärlig, sade alltid min mor till mig. Det mest positiva för min del var att jag hade 33 puttar, vilket jag tycker är ganska anständigt.
Nästa vecka blir det en helt annan sak. Med en temperatur runt 20C och torra fairways så ska vi nog kunna slakta en eller annan bana.
Det är i alla fall vår förhoppning!

Vår på G, måste fixa bilarna

Att byta olja och rundsmörja... - 2011-03-09
...är verkligen ingen höjdare. Jag har gått och dragit på detta ganska länge, trots att jag nu har all tid i världen. Hur många gånger har våren inte kommit helt oanmäld och bilarna står där i garaget, och att allt som skulle göras under vintersäsongen inte har blivit gjort. Det är rundsmörjning, oljebyte, tvättning, vaxning, bilprovning och en massa annat som då helt plötsligt ska göras snabbt som tusan.
Även om jag nu har skaffat en avfuktare i garaget och därmed tvingats sätta på elementen lite, så är det fortfarande ett ganska kallt och ruggigt ställe. Men, hemkommet efter gymmet igår, då jag brukar vara full av energi, åtminstone några timmar, så gjorde jag slag i saken. Fyllde termoskannan, tog på mig overallen, satte på radion och letade fram pallbockarna.

Första lyftet ska alltid göras från baksidan.

Att lyfta upp min Morgan på pallbockar måste göras på ett speciellt sätt. Bilen är ganska låg, så först måste jag lyfta upp den en liten bit där bak. Om jag börjar där framme så kommer nummerplåten bak så nära golvet att jag inte kommer under med domkraften. Flera gånger under åren har börjat där framme och fått börja om från början igen. Irriterande!



Redo för a messy job.

Framifrån är det lite lättare att komma under med domkraften och snart så stod min kära Morgan uppallad på pallbockar, där jag lagt gamla handskar mellan pallbock och rambalkarna, för att inte orsaka skador. Jag är rädd om min gamla bil.
Eftersom batteriet var urtaget så kunde jag inte varmköra bilen innan jag tappade ut oljan, vilket man egentligen ska göra, men det fick gå ändå. Jag satte mitt rostfria kärl under bilen, skruvade av pluggen i tråget och oljan började rinna ut.



Knapphändig information om min +4, men trots detta ganska bra.

Eftersom oljan är kall så tar det sin tid, så jag passade på att ta en kopp kaffe och leta fram instruktionsboken till Moggen. Jag hade inte bytt olja sedan 2008, men å andra sidan inte kört mer än tvåhundra mil på den tiden, vilket ju naturligtvis är alldeles för lite.
Alla bilar, inte minst våra äldre, mår bra av oljebyte och nytt fräscht fett, men på Morgan är det speciellt viktigt att göra detta underhåll. Med den konstruktion framvagnen har så är smörjningen extra viktig på detta ädla fordon. Och, när man läser i instruktionsboken vid vilka intervaller de olika delarna skulle smörjas och oljebyten ska ske på den tiden, så undrar man stilla om ägarna hade utrustning för sådana åtgärder med sig, varje gång de gav sig ut på en tur.



Svindyr olja, men endast det bästa är gott nog åt min Morgan.

Nu var all olja ute och kärlet kunde tömmas i en för ändamålet stor plastdunk, där jag häller all fotogen, olja och andra kemikalier, för vidare befordran till Sysav.
Pluggen till oljetråget är också försedd med en tätningsbricka av koppar, som jag samtidigt passade på att byta till en ny.

Det är väldigt trångt och "messy" att byta filtret.
Funderar på att konvertera till ett modernare nedhängande typ,
som det är enkelt att skruva av.

I ett svagt ögonblick var jag inne på att även byta till ett nytt filter, men nej. Eftersom jag bara kört 200 mil sedan förra bytet så gjorde jag mig inte det besväret. Det ligger nämligen till så här att för att ta bort filtret, vilket är en baggis, så måste jag först ta bort "the breather pipe". Och, att ta bort den är ganska jobbigt då bult och mutter sitter lite jobbigt till och kräver ytterligare underkrypning av bilen, på det kalla golvet.

Fettsprutan, ett djävulens redskap
Av någon anledning har jag aldrig riktigt kommit överens med fettsprutor. Ibland kan jag pumpa i evigheter och ingenting händer och när sedan något väl händer så fortsätter fettet att tränga ut långt efter det att jag slutat pumpa. Att spruta fett i de oftast djävulskt placerade nipplarna är heller ingen barnlek. Det är ju inte bara att sätt munstycket i nippeln och börja pumpa. Nej, du måste hålla ena handen hårt tryckt mot nippeln för att få in något fett. Då finns det en hand kvar och för att pumpa med en hand måste du, på något akrobatiskt sätt, pressa själva sprutan mot någon del av kroppen och pumpa med den fria handen. Om du då ligger och kryper under bilen, försedd med sladdlampa, pump samt en behållare med massor av papper för att torka av allt överskott av fett, så är detta rent ut sagt ett riktigt helvete.
Nu visade det sig naturligtvis också att fettpatronen i sprutan var tom, men som tur var hittade jag en ny som var full.




Smörjschema behövs för att hitta alla nipplarna varje gång.

 Rundsmörjning
I instruktionsboken, som jag bläddrade lite i, när jag drack mitt kaffe, finns ett smörjschema, där alla nipplar och andra ställen som ska smörjas, finns markerade.
Att smörja framvagnen är det lättaste. Då kan jag sitta famför bilen och komma åt alla nipplar utom de två som sitter ovanför spiralfjädrarna. Det började dock inte bra. Den första nippeln var vinklad 90 grader in mot hjulet. Den gick inte att komma åt med munstycket på fettsprutan. Öken! När jag försökte vrida nippeln 90 grader mot mig så fick jag på munstycket, men när jag pumpade in fett så gick det inte in utan sipprade ut mellan gängorna på nippeln. Förstå att jag avskyr det här med rundsmörjning.



I mitt garage finns faktiskt det mesta. Någonstans.

Men trots att jag är en teknisk idiot, så är jag inte dum. Mitt garage är välförsett med många verktyg och mycket bra-att-ha grejer, bara jag hittar dem. Jag visste att jag hade en uppsättning av smörjnipplar någonstans och efter lite letande så hittade jag en låda. Inte nog med det, jag hittade också en nippel med rätt gängning och rätt vinkel. Att lösa ett problem av egen kraft kändes bra och sedan gick resten av jobbet som en dans. Jag kom till och med åt samtliga nipplar som finns under bilen och detta utan svordomar och större skador på mig själv.

Snart körklar
Nu återstår tvättning och vaxning, montering av hastighetsmätare och ny wire samt montering av stolar och mattor och sist men inte minst bilprovningen Sedan kan det bli åka av.
Men, nu gäller precis samma program för min TR2:a, men nu är jag i alla fall på gång.
Hoppas våren kommer snart. Jag är ju förberedd!

Golf i blåst är fostrande

18 hål på vintergreener - 2011-03.05
Vi skulle egentligen vara tre som skulle spela på Öresunds GK igår, men ett par timmar före start så ringde Lars på NoBrandGolf och tyckte att blåsten var i starkaste laget. Nu är jag ganska van vid att Lars ställer in när vädret är lite okynnigt. Han får skylla sig själv att han missade en golfrunda i trevligt sällskap och i en vind där han kunde tränat på att slå punchade järnslag.
Vi blev alltså bara två, Jörgen Kvant och jag. När vi klev ur bilarna så tyckte vi spontant att kanske Lars gjorde rätt som inte deltog. Det blåste väldigt, väldigt mycket.



Jörgen värmer upp med enarmsswingar.

Det var Jörgen som var mest angelägen att komma ut på banan. Han hade inte rört klubborna sedan oktober förra året och hade svårt att hitta dem i garaget. Eftersom vi ska åka till Portugal på golfsemester om några veckor tyckte han att dagens rond kunde bli någon form av test på om han kom ihåg något eller glömt allt vad swing heter.
Men swingen är väl lite som att cykla, den finns kvar i muskelminnet, åtminstone till en del. Det blev bogey eller par för Jörgen på nästan alla de första nio hålen. Själv toppade jag flera wedgar, trots att Lars alltid tjatar på mig att hålla ner högeraxeln när jag går igenom. Att jag aldrig kan lära mig!

Flaggorna stod rakt ut hela tiden.

Det blåste från nordväst och när vi gick ett hål i rak motvind var det tufft. Utslagen blir ju då inte speciellt långa och det kan ibland förleda en att ta i lite mer och då brukar det gå åt helvete.
Efter några hål så kändes allt mycket bättre. Vi hade vant oss vid temperatur (cirka 6C) och vind och punchade slag med de långa järnen var egentligen den bästa medicinen. Försöka hålla bollarna lågt och i bästa fall få lite rull.

Här ville Kvant långt med sin träsjua i motvinden, men icke.
Men hög blev den!

På ett hål slog Jörgen ett perfekt slag med en träsjua. Den gick dock väldigt högt och när den var högst upp så blåste den säkert tillbaka minst 15 meter.

Stretchövning av den högre skolan.

Efter fyra hål hade jag slagit 29 slag men på de resterande fem, på första halvan, hade jag bara 21. 50 slag på nio hål är emellertid riktigt dåligt, i synnerhet då Jörgen hade 44.
Jörgen har alltid en del egenheter för sig ute på banan. När han blir trött i ryggen så gör han märkliga stretchövningar som gör att andra på banan är beredda på att ringa efter ambulans.



Kvant slår en perfekt wedge på 9:an.

Nu hade vi gått 9 hål och båda hade gjort par på det nionde ett par tre hål.

Jörgen vilar och intar lite nya välbehövliga kalorier.

Vi hade kommit in i spelet lite mer och kände att det skulle gå lite bättre på inrundan. Men först var det fika. Restaurangen var stängd, så vi hade båda med oss kaffe och macka, som vi kunde inmundiga i lä bakom det lilla huset vid ettans tee.
Trots den hårda blåsten var det fullt av folk på banan. Det var ju strålande sol och de riktiga entusiasterna bryr sig inte om att det blåser.

Här skulle klubbladet peka mycket mer uppåt.

På bilden ovan ser vi Jörgen slå ett av alla sina slag. Bilden är mycket talande och visar varför de flesta av oss medelgolfare inte kommer upp i samma längd som de bättre spelarna. Om det varit ett foto på ett proffs, så hade han eller hon, i den här positionen, fortfarande haft klubbspetsen, om inte rakt upp i luften så i alla fall mycket högre. Vi medelgolfare "sätter händerna" (tror jag det heter) alldeles för tidigt och får därför inte samma snärt i slaget. Men hur lär man sig något sådant, du hinner ju inte och ska inte tänka under tiden du swingar.
Det gäller väl att träna mer på rangen, men det är, i mina ögon, ganska tråkigt, så det får jag göra på banan.

Ganska OK uppställning...

...och en hyfsad slutposition, åtminstone i mina ögon.
Men bollen gick out of bounds.

För min del gick det betydligt bättre de sista nio. Jag gjorde fyra par och 44 slag trots att jag slog out of bounds på det 17:e.
För Jörgen gick det sämre sista halvan av ronden och han fick 50 slag. Slutresultatet blev att vi båda fick 94 slag. Inte bra och inte jättedåligt för oss med våra handicap. Men det var kul att prova de här punchade slagen med de långa järnen. Varje gång jag lyckades så ökade mitt självförtroende för denna typ av slag.
Så, att spela i hård vind är lite jobbigt, men också lärorikt!

Böcker - lästa och olästa

Inneväder och barnpassning
Den här vintern är och har varit jobbig, både fysiskt och psykiskt. Som nybliven fritidsforskare har jag ibland nästan klättrat på väggarna, när varken golf eller öppetkörande har varit aktuellt. Det har därför blivit mer tid för att läsa. Det är visserligen väldigt avkopplande, men jag känner mig ofta inproduktiv när jag tillbringar flera timmar i läsfåtöljen. Men, det tar förmodligen viss tid innan jag vänjer mig vid min nya tillvaro.

Ängelns Lek av Carlos Ruiz Zafon



Spännande men lite obehaglig

Handlingen utspelar sig i Barcelona på 20-talet. Huvudpersonen är en ung författare, som haft en besvärlig uppväxt, där mamman försvann redan när huvudpersonen var ung. Pappan, som deltagit i kriget var helt förstörd efter återkomsten och dör ganska kort därefter.
När han håller på att slå igenom som bestsellerförfattare blir dock inte allt som han tänkt. Livet förmörkas av olycklig lärlek och ett avtal med ett bokförlag visar sig vara ett slavkontrakt.
En dag får han ett erbjudande från en man som påstår sig vara förläggare. Han vill att David Martin, som ynglingen heter, ska skriva en bok åt honom, en bok av ett slag som världen aldrig skådat. Som ersättning ska han få 100 000 francs, en otrolig summa på den tiden.Är det djävulen eller en ängel han har ingått avtal med? Snart finner han sig fångad i en gåtfull och mardömslik labyrint ur vilken det inte tycks finnas någon utväg.
Boken är mycket mörk och faktiskt lite obehaglig, men mycket spännande och svår att släppa ifrån sig.

Hypnotisören av Lars Keppler

Har inte kommit till slutet, som tur är.
Den är alltför spännande för att jag vill att den ska ta slut.

Den här boken verkar vara en riktig kioskvältare. Den har sålts i fler än 200 000 exemplar bara i Sverige och ska ges ut i 30 länder. Lars Kepler är en pseudonym för författarna Alexandra Coello Ahndoril och Alexander Ahndoril.
Hypnotisören är en kriminalroman där mycket kretsar kring en läkare på neurologen på Karolinska sjukhuset i Stockholm och hans familj.
På baksidan finns, som brukligt är, en liten vink om handlingen och där står det:
"I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba, hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus. Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen. Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det. Sonen svävar in och ut ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken för att få en bild av händelseförloppet. Därmed bryter Erik Maria Bark sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början."
Boken omfattar 570 sidor och jag har kommit till sidan 422. Den är vansinnigt spännande och eftersom jag läser mest när jag gått och lagt mig måste jag, som vanligt, lägga den ifrån mig och avsluta min kvällsläsning med Time Magazine, annars hade jag fortsatt att läsa hela natten.

Nu fick jag i och för sig läst ett hundratal sidor härom dagen. Ett av mina barnbarn, Max, var sjuk och hemma från skolan. Min dotter hade viktiga möten på sitt arbete och min svärson skulle flyga till Stockholm.
Morfar ryckte alltså in efter sitt tidiga tandläkarbesök i Helsingborg.



En febrig liten kille.

En stor del av tiden tillbringade jag med att prata med Max och tillsammans med honom titta på Barnkanalen på TV. Men, när jag efter några timmar tröttnat på Bollibompa, så tog jag tillfället i akt och läste vidare i Hypnotisören.

Bokrean
Det var bättre förr, när det handlar om bokrean. Då var det riktigt stort. Det är väl någorlunda även idag, men absolut inte som förr, då utbudet var mycket större än det är idag. Ett besök är emellertid oundvikligt och även nuförtiden finns det massor av böcker jag skulle vilja läsa. Biografier, memoarer, historia och deckare är nog den typ av ltteratur som ligger mig varmast om hjärtat.
Så, en lördag knallade Eva och jag ner till bokhandeln på Center Syd för att titta lite. Det visade sig att även ICA Maxi hade bokrea och där var en del böcker tio kronor billigare än i bokhandeln, men utbudet var naturligtvis mycket mindre där.
Boktraven på nattygsbordet har därför växt en aning och jag lär väl ha att gör någon månad framåt, kanske längre, beroende på hur vädret utvecklar sig.
Eva köpte några romaner, som jag inte kommer ihåg vad de heter och själv köpte jag bland andra en biografi och en deckare.

Jag är Ozzy

Ozzy Osbourne och jag är förmodligen i nästan samma ålder. Ozzy var en av medlemmarna i den berömda gruppen Black Sabbath och även om den gruppen kanske inte hörde till mina favoriter så är det intressant att läsa om det vilda liv som levdes i dessa rockband.
Ozzy är rockstjärnan som har levt hårdare än de flesta. Tagit fler droger. Druckit mer sprit. Pendlat mellan fattigmansliv och lyxliv. Träffat varenda kändis värd namnet. Haft egen dokusåpa. Och, nu har han skrivit om hela den cirkus som varit, och fortfarande är hans liv. Från den tuffa uppväxten, via de galna åren med Black Sabbath, till sann familjelycka med frun Sharon och fem barn. I Jag är Ozzy berättar han allt. Som han kommer ihåg.
På baksidan finns ett citat av Ozzy.
"Min far sa alltid att jag skulle bli nåt stort en vacker dag.
""Jag känner det på mig John Osbourne, brukade han säga efter några öl. Du kommer antingen att bli något alldeles extra eller så kommer du att hamna i fängelse.""
Farsan hade rätt. Jag hamnade i fängelse innan jag fyllt arton år."
Så fort jag är klar med Hypnotisören kommer jag att kasta mig över denna bok.

Den döende detektiven av Leif G W Persson

Någon bok av Leif G W Persson har jag faktiskt aldrig läst tidigare, så det blir en ny erfarenhet. Det är en "tegelsten" på drygt 500 sidor, som har fått bra kritik av deckarrecensenter. Den får fem getingar i Expressen med kommentaren "Magiskt!"