Peters moppe är lite slö.

Ska Peter trimma eller inte? - 2011-08-28
Telefonen ringde. Det var Peter, ingenjören. Han hade plockat ner sin motor på sin Mustang Royal från 1958 och undrade om jag ville komma och titta. Självklart ville jag det.


Cylinder och förgasare bortplockade.

Jo, cylindern, toppen och kolven var isärtagna. Det visade sig att någon tidigare ägare, förmodligen någon ungdom på 60-talet, hade försökt att jacka kolven. Antagligen hade han eller hon gjort det utan att plocka isär cylindern för det fanns brytjack, inte snyggt filat som brukligt är vid trimning, på kolven.

Peters misshandlade kolv.

Som jag skrev i min tidigare blogg ("Bilprovning. moppeköp och premiärtur") så hade Peter vissa funderingar på att försöka öka prestanda i sin moppe. Det gick lite trögt i uppförsbackarna tyckte han. Så nu i helgen ville han kolla hur det egentligen såg ut inne i cylindern.


Tekniksnack.

Peters granne Heine, även han ingenjör, mopedägare och sportbilsägare, dök upp i Peters garage och en diskussion om lämpliga åtgärder inleddes mellan de två. Jag, som humanist, förstår inte mycket av vad de talar om när de kommer in på luftflöde, längd på avgasrör och annat som måste lira ihop för att uppnå bästa resultat vid "viktkompenserande" åtgärder. Att börja borra upp hålet i cylindern verkade inte vara någon bra idé eftersom loppet är förkromat. Det bästa vore därför att försöka få tag i en tysk 3,5 hästars originalcylinder komplett med kolv. Och, som jag skrev i en tidigare blogg ("En tur med Lars Austin Healey 100") hittade jag en sådan när vi med Lars Healey gjorde ett besök hos Moppehörnan i Jonsered. Här fanns en splitter ny NOS cylinder från tiden på hyllan.



Heine granskar Peters förgasare.

Men för att detta ska leda till önskvärt resultat, lite mer effekt och kraft, måste Peter också hitta en ny förgasare med passande diameter. Peter kontaktade Lennart på Moppehörnan i Jonsered, som han uppfattade som en trevlig och kunnig person. Det kan finnas en möjlighet att Lennart även kan ha en lämplig förgasare någonstans på sina hyllor. Men han var tvungen att leta och återkomma med besked.



Månge grejer som ska sättas ihop igen.
Hoppas inte det blir delar över.

Vi får hoppas på ett positivt besked, så att vi kan följa den spännande förvandlingen av Peters Mustang Royal från en trött moppe, som behöver tramphjälp i uppförsbackarna, till en "racer" som toppar 45 knutar. Även uppför!

Golf på Vasatorps nygamla bana

Golf med torsdagsgänget - 2011-08-25
Den fredagsgolf vi spelade, varje fredag, tidigare år har nu ersatts med torsdagsgolf en gång i månaden. Detta beror på två saker. För det första har många klubbar helggreenfee redan på fredagen och för det andra så har nu gängets klubbtillhörighet splittrats så att vi nu är medlemmar i fem olika klubbar. Men vi vill trots detta försöka hålla ihop gruppen och då blev torsdagsgolfen en variant.



Ombyggnaden är i full gång på första nio.

Ombyggnaden av Vasatorps Gamla bana har redan inletts, vilket har fått till följd att de första nio hålen nu är stängda. "Nya" Gamla banan består nu av Allébanans nio hål samt de sista nio på Gamla banan. Men redan den 1:e oktober stängs även de sista nio på Gamla banan och då kommer vi att vara hänvisade till TC-banan och Allébanan fram till sensommaren 2012 då den nya Gamla banan förväntas bli spelklar. Hur man nu ska kunna hinna med det.



Eiert på väg mot Allébanan där han passerar
ett sponsortält fullt med frukt och kexchoklad.

TC-banan var abonnerad av ICA på torsdagen och på fredagen var båda banorna stängda på grund av ICA:s företagsgolf. Förhoppningsvis tog klubben in en rejäl summa från detta evenemang, men jag kan förmoda att det störde en del medlemmar, som blev utestängda för spel på sin egen bana.


Jurgen, Sven, undertecknad och Eiert.

I vårt torsdagsgäng ingår åtta golfare, men idag hade bara fyra möjlighet att ställa upp till spel. Några av grabbarna arbetar fortfarande och kunde därför inte medverka.



Paraplyn togs fram på det fjärde hålet.

Det här med torsdagsgolfen är mycket prestigefyllt och alla vill ju vara bäst. Till varje pris! Vädret var fint fram till det fjärde hålet då det började regna. Det brukar ju göra så, både när jag är på golfbanan och när jag är ute och kör med någon av mina bilar.
Det var mycket jämt mellan oss alla fyra, även om ingen av oss spelade särskilt bra. Sven åkte golfbil så egentligen borde han få några slags tillägg på grund av denna bekvämlighet.



"Jaha, ett räd i vägen IGEN".

Eiert, som blev sist i dagens runda, har en otrolig förmåga att hamna i de mest underliga lägen. Så när han kom fram till sin boll på det trettonde hålet, såg han inte glad ut. Även om Zacke påstår att det inte finns något som heter otur i golf, så vet jag inte riktigt vad man ska kalla ett sådan läge som Eiert skulle tackla.
Jag hörde några dämpade svärord, men låtsades inte om det.
Vi hade en trevlig runda, regnet varade bara ett hål och när vi tog vår fika hade vi glömt alla våra dåliga slag.
Nu är det Eiert som bokar bana till nästa månads torsdagsgolf.
Han blev ju sist!

Morgontur i min TR2:a

Tog med mig Peter på öppetåkande - 2011-08-23
Idag skulle den få komma ut, min Triumph TR2. Den har stått overksam i garaget alldeles för länge vilket inte är nyttigt för någon i den åldern, varken människa eller maskin.



Det blev at ta fram kompressorn och pumpa däcken.

Men , det är inte bara att kasta sig i bilen och köra iväg, utan precis som i lumpen gäller det att göra "åtgärd före körning". Däcken ska pumpas och oljan ska kollas. Fungerar sedan även det elektriska på detta Lucasutrustade fordon, är allt frid och fröjd. Jag var också noga med att kolla att det fanns rejält med bensin i tanken. Jag ville ju inte få soppatorsk igen (se min blogg "Soppatorsk i Mörarp").



Redo för nya äventyr.

Hade det varit en häst så hade den gnäggat, för bilen verkade riktigt yster när jag tryckte på startknappen, ivrig att få komma ut, denna strålande morgon. Jag inledde med en runda ner genom Sandskogen och Trajjan uppförde sig perfekt. Den svarade direkt på gaspådrag och trumbromsarna fungerade som de skulle, utan att dra åt något håll vid inbromsning.
Vid färden genom skogen slog mig tanken att jag kanske skulle försöka lura med mig min golf- och mopedkompis Peter (ingenjören) på en liten runda. Klockan var visserligen inte så mycket och jag vet att han gärna vill ta det lite lugnt på morgnarna. Men jag tog chansen. Peter (han var uppstigen) var inte nödbedd så han hämtade en jacka och en mössa och slog sig, med visst besvär, ner i passageraresätet.



Läge för meditation.

I behaglig hastighet, 70 - 80 knutar, körde vi ner mot Öresund. Barsebäckshamn är alltid mysigt varför vi gjorde en liten detour ner dit för att bestrakta det kavlugna Öresund. Den lilla byn präglades idag av stort lugn och allt var tyst. För de flesta var semestrarna slut och turisterna lyste med sin frånvaro. Det var rogivande att sitta där, titta ut över havet och bara finnas till.



Lugna gatan.

Men, helt plötsligt dök en man upp från huset, som låg precis intill där vi hade stannat för att ta några bilder. Nej, han ville inte klaga på att vi störde hans utsikt. Tvärtom, han var väldigt intresserad av min bil. Det visade sig att han hade varit ägare till en TR3A och trodde det var en sådan vi färdades i. Men när han betraktade bilen framifrån så noterade han att så inte var fallet.
Personen i fråga hade också, precis som jag själv (se min blogg "Min första sportbil en MGA"), kört en MGA för många år sedan. Just nu hade han inget hobbyfordon, men eftersom han lagt av med seglandet och sålt sin segelbåt, så verkade han ha lite funderingar på ett återfall till det här med gamla bilar.
När vi efter cirka en kvart pratat färdigt om gamla bilar så körde Peter och jag vidare. Färden gick längs kustvägen förbi campingplatsen vid Sjöbobadet och vidare förbi Barsebäcks golfbana. Varken Peter eller jag var speciellt sugna på golf för tillfället eftersom vi båda upplevde att vi var nere i en, förhoppningsvis tillfällig, formsvacka (man vet aldrig hur lång en sådan är).



I den här vinkeln tycker jag att min TR är vackrast.

Trots detta, på väg mot Häljarp, svängde vi ner till Öresunds Golfklubb, där Peter hade vänligheten att bjuda på en fika som, förutom kaffe, inkluderade onyttiga kakor. Här satt vi under en halv timme på uteserveringen och filosoferade och beklagade oss över vårt dåliga golfspel.
Vägen tillbaka till Lödde gick genom Häljarp, fram till Saxtorpsrondellen, för att sedan i sakta mak ta oss förbi förbi Ålstorp och Hofterup.
Nu var klockan strax halv tolv och vid lunchtid skulle Peter, som är sammankallande i valberedningen på Öresunds Golfklubb, ha ett möte med sina kommitteledamöter.
Vi hade haft en fin liten runda, med himlen som tak och Trajjan verkade må väldigt gott av att få arbeta igen.
Man hinner en hel del på några timmar!

Lämnade Morganen till English Car Care

Med ny "protes" och ny "höftkula" blir Moggen som ung på nytt - 2011-08-15
I min blogg "Bilprovning, moppeköp och premiärtur" berättade jag att man på Bilprovningen påpekade att det fanns lite glapp i vänster king-pin och i kulleden (track rod end på engelska) på samma sida på min stackars Morgan. I övrigt, frånsett hög CO-halt, var den i strålande form för sin ålder (52 år gammal).
En ny king-ping införskaffades hos Johan Wikström på Morgan Restoration Service i Vara (http://www.morganservice.se/). Johan är en kille som verkligen kan det här med Morgan och brukar också ha reservdelar hemma på hyllan (se min tidigare blogg "Reservdelsinköp till Morganen och slottsmiddag"). Jag körde alltså därifrån med både ny king-pin och nya bussningar. Någon kulled kunde han emellertid inte bistå med så den beställde jag via nätet från Amsteer Sales Ltd.i England (amsteer.co.uk), som tydligen kan leverera kulleder till de flesta bilar. Tre dagar efter beställningen låg kulleden i brevlådan och priset 23 £, inklusive frakt, kan jag ine klaga på.
Så i måndags åkte jag i regnet, vad annars, ner till Steve och grabbarna på English Car Care (http://www.englishcarcare.com/) och överlämnade min ögonsten i deras, förhoppningsvis, varsamma händer. Med mig hade jag king-pin, bussningar, ny kulled samt en beskrivning om hur ett byte av king-pin går till. Den är illustrerad med teckningar och har skrivits av Johan Wikström och går att hitta på Morganklubbens hemsida (http://www.mogsweden.nu/) under rubriken "Tekniska tips" i sidomenyn. 


Som vanligt fanns det intressanta fordon utanför Steves verkstad.
En sådan här Jaguar MKII har jag varit väldigt sugen på.



Tittade in genom den regnvåta rutan.
Trä och läder ska det vara, tycker jag.

Idag onsdag åkte jag förbi English Car Care för att kolla hur arbetet med min bil fortskred. Jodå, de hade plockat av hjul, bromstrumma och annat för att kunna ta bort min slitna king-pin.



Här ligger de demonterade delarna.

Men säg den glädje som varar. Jag hade beställt en kulled för vänster sida från Amsteer Sales Ltd. och mycket riktigt fått rätt pryl. Nu visade det sig dock att när min min Morgan, som var nyrenoverad när jag köpte den i England i början på 80-talet, så hade man vid monteringen vänt staget mellan framhjulen bak och fram. Det är inga problem i sig, men istället för den vänstergängade kulleden jag fått, så skulle det istället vara en högergängad. Den är emellertid nu beställd och lär komma redan på fredag.



Min Morgan på operationsbordet.

Under nästa vecka lär min Morgan bli roadworthy igen och det är ganska lämpligt för i mitten av september har Morgan South ett höstmöte i Ängelholmstrakten, där Eva och jag tänker deltaga.
När nu bilen ändå är hos Steve så kom vi också överens om att han även byter nålar och säten i förgasarna. Då kommer den att gå bättre samtidigt som jag förmodligen slipper problem med CO-halten, vid besiktningen om två år. Men hade jag haft sådan utrustning som lift och annat i mitt garage, så hade jag nog fixat jobbet själv. Även om det med stor sannolikhet hade tagit mycket längre tid.



Tänk om jag hade en lift i garaget.

Jag har faktiskt bytt king-pin själv en gång för längesedan!

Besökte Vikenfesten

Hamnen i Viken - 2011-08-06
Hamnfesten i Viken är ett årligt återkommande evenemang, som brukar dra till sig massor av folk.
Eftersom vi bodde i Viken under ett antal år på 70-talet samt att vår dotter med familj bor i byn, tyckte vi att det kunde vara lämpligt att göra ett besök och inte minst träffa våra barnbarn.



Hela byn och en del utombys ifrån hade tagit sig till Vikens hamn.

Vädergudarna var nådiga denna dag och i alla stånden på hamnplanen var det full kommers. Det fanns att göra eller titta på för alla åldrar, inte minst för alla barn.



Det var kul, men jobbigt, att springa runt i
plastbubblan i poolen, tyckte Max.

Våra barnbarn Max och Malva var med andra ord fullt sysselsatta hela eftermiddagen. De vuxna kunde gotta sig åt korvar av allahanda slag eller titta på en modell av utbyggnaden av Vikens kyrka, som Kjell Cronert (lokal kändis) förevisade i ett av stånden. Kyrkan i Viken är väldigt aktiv med många olika arrangemang under året.



Räddningsaktion i hamnbassängen.

Sjöräddningssällskapet var i hamnen med sitt räddningsfartyg, som jag glömt namnet på, och visade hur man med hjälp av en vattenskooter kunde bistå någon som kapsejsat ute på sjön. Det var en modig liten kille som "kapsejsade" med sin optimistjolle inne i hamnen och som blev räddad just med hjälp av en vattenskooter.



Den här båten gick undan.

För de som var intresserade fanns det möjlighet att åka en tur med en enormt snabb gummibåt, som tog passagerarna på en fartfylld runda ute på Öresund. Det visade sig vara väldigt populärt eftersom den kom och gick hela eftermiddagen.



Ser det inte lite farligt ut? Men säkert spännande!

Det fanns även en klätterställning, i form av ett berg, att bestiga för de lite större barnen. Det var ganska högt, men alla som klättrade var förankrade i linor i fall någon skulle tappa greppet.



Lugna hästar mitt bland alla människor.

 Lite lugnare och kanske mer lämpligt för de mindre barnen var den rundtur i Viken, som kunde göras i en vagn dragen av två rejäla ardennerhästar (tror jag att det var). Mycket populärt även detta.



Här gjordes det goda affärer.

Ett populärt ställe denna fina dag, både för barn och vuxna, var glasskiosken, dit det var kö från morgon till kväll. Det var också tjusigt att se alla de segelbåtar, som dagen till ära, hade hissat flaggspel i sina master.

Vår svärson, Olof Engvall, var dagens speaker och intervjuade många av de lokala kändisarna, flera av arrangörerna samt en hel del av besökarna. En kändis, som inte bara är lokal, var sveriges nya hopp på damtennissidan, Johanna Larsson.



Johanna Larsson, vårt nya framtidslöfte på damsidan.

Hon gjorde verkligen en fin insats när hon spelade softtennis med många barn och ungdomar på den lilla provisoriska tennisbanan som riggats upp i hamnen.



Olof Engvall i intervjuartagen.

Hon visade sig vara en mycket trevlig ung dam och berättade intressanta saker, när Olof intervjuade henne. Bland annat fick åhörarna veta att hon för närvarande är rankad som nummer 44 i världen. Inte dåligt!

Det hade under dagen blivit många möten och samtal med före detta grannar och andra bekanta, från vår tid i Viken och efter fyra timmars spankulerande i hamnen, började det kännas i korsryggen på mig. Olof var också klar med sina åtaganden för dagen varför vi tog en saktmodig promenad, genom det underbara gamla Viken, tillbaka hem till familjen Engvall och något senare inledde vi vår hemfärd till Lödde.
Festen i hamnen var emellertid inte slut med detta. Framåt kvällen handlade det mycket om discodans för de lite äldre ungdomarna, men också om en utomhusgudstjänst nere vid stranden. Med andra ord fanns det saker att fortsätta kvällen med för var och en, beroende på intresse.
En fin dag på det hela taget!

Logdatorn har lagt av, men jag fick nya QSL-kort

Hämtade QSL hos SM7DXQ och tog med mig min trasiga dator - 2011-08-04
Normalt är jag Macanvändare, sedan 25 år tillbaka men i mitt radioshack är jag däremot hänvisad till två PC, en stationär, som jag loggar mina QSO:n på och en laptop där jag kan följa vad som händer på clustret.
Häromdagen när jag skulle gå in i min log för att boka av inkomna QSL-kort, så ville datorn inte starta. Jag trodde först att det var strömbrytaren som hade hängt sig, men det visade sig vara fel.
De som läser min blogg känner till min tekniska obegåvning, inte minst när det gäller elektronik, och jag är därför hänvisad till "a little help from a friend". I detta fallet var det Mats, SM7DXQ, som råkade ut för mina problem. Det är faktiskt han som har byggt den dator, som nu gått till de sälla jaktmarkerna. Han är alltid hjälpsam och inte minst väldigt kunnig när det gäller det tekniska, ingenjör som han är och jobbat med teknik på SVT under många år.
Så idag, när jag ändå skulle besöka honom för att hämta nyinkomna QSL-kort, vilket alltid är lika spännande, bad han mig att ta med mig datorn.
Varje gång jag kommer till honom blir jag lite smått avundsjuk på hans Step-R antenn. Det är en fyraelementare och ovanför den har han skaffat sig en vridbar dipol för 40 meter.



Häftiga antenner.

Till Mats anlände jag vid 1230-tiden och det var dags för lunch. Vi gjorde som vi brukar, när jag kommer vid den tiden, körde och hämtade var sin pizza. Visserligen lägger sig en sådan måltid som en stor klump i magen, men cirka en gång per kvartal kan jag bli riktigt sugen på sådan här skräpmat.



Visst verkar han nöjd med sin Hawaiipizza.

När vi ätit färdigt var det dags för mig att plocka fram min dator. Mats har nog haft lite abstinensbesvär beträffande sitt jobb, för han kastade sig direkt över mitt vrak och plockade isär det.


Mats får använda sina kunskaper igen, tur att jag finns.

Efter att först ha klippt av trådarna till strömbrytaren så kopplade han in datorn på elnätet och vred ihop de nu skalade trådarna. Ingenting hände och han kunde konstatera att det inte var där felet låg. Kunde det vara powersuppliet? För att undersöka detta gick han in och hämtade en fungerade dator som han också började skruva sönder. Han tog ur powersuppliet i denna datorn och kopplade in det i min och si, då fungerade det.



Ett oreparabelt nätaggregat.

Att laga ett gammalt switchat nägaggregat tyckte Mats inte var lönt utan rekommenderade mig att betrakta min dator som skrot. Däremot tyckte han att vi skulle plocka ut de filer jag ville behålla från datorn och lägga på ett USB-minne, som jag råkade ha i bilen. Denna åtgärd utfördes uppe i Mats shack, som bland annat är utrustat med en liten testhörna för dylika åtgärder.
Vi tillbringade ett antal timmar med framförallt fesökning och därefter att överföra filer, så när vi var klara var klockan närmare fem på eftermiddagen.



Hoppas min bunt är stor.

Några dagar tidigare hade Mats fått tio kilo QSL-kort. Han är QSL-mottagare både för vår klubb SSRA och några andra klubbar i närområdet. Korten till alla medlemmar i SSRA sorterar han sedan upp i respektive callsign, som sedan delas ut när vi har våra klubbmöten. Men vissa, som jag och några andra, brukar åka till Mats och hämta våra kort efter att ha mottagit ett mail där han berättar att det finns kort att hämta, för de som inte kan bärga sig till det blir möte nästa gång.



Tillbaka i shacket igen.

Med trasig dator men med en hel del QSL-kort i bagaget var det så dags för mig att köra hem och Mats kunde återgå till att jaga ST0R på radion.

MINItur på Österlen med nostalgimack och cafébesök.

Vi körde en sväng med Evas MINI - 2011-07-29
Det var dåligt väder och vi skulle inte spela golf så Eva tyckte att vi skulle ta en tur till Österlen. Eva kör mestadels korta sträckor med sin bil så hon föreslog att vi skulle köra med hennes Mini idag.
Jag såg fram mot varmrökt sill i Kåseberga och Eva ville titta in till Olof Viktors, som ligger i närheten.
Där serverar de fina bakelser i cafeet, så jag tyckte det var en bra idé.



Retromack i Harlösa.

På vägen dit passerade vi Harlösa och där upptäckte jag en gammal BP bensinmack, som jag var tvungen att stanna och fotografera. En riktig retromack, precis som Caltexmacken i Mörap är.



Morris Minor och Morris Oxford i väntan på åtgärd.

Vid sidan av macken fanns också rekvisita i form av två engelska fordon från tiden, som förmodligen skulle symbolisera att de fanns på macken för service eller reparation.

Allt var mycket välordnat och såg autentiskt ut. På mackens gavel fanns en oljebar med olika oljekvaliteter.

Eftersom vi befann oss i jordbrukstrakter fanns också några traktorer uppställda i anslutning till macken.

Efter detta tillfälliga stopp åkte vi vidare mot Kåseberga. Vi har varit nere i hamnen ett antal gånger tidigare och ätit färsk fisk av olika slag. Men, redan vid infarten till byn så stod det ungdomar och slussade in alla bilar på en parkeringsplats, som låg långt från hamnen. Vi fortsatte dock förbi denna och körde ner i hamnen. Där var det smockfullt med folk och bilar som stod i kö för en parkeringsplats i hamnen. Det såg väldigt bökigt ut så vi lade ner tanken på fisk och åkte i stället till Olof Viktors butik och cafe, som låg någon mil därifrån.



Det är lite anonymt från framsidan.



Bagaren bakom Olof Viktors, Jan Hedin tror jag han heter, är tydligen känd från TV och har också skrivit många böcker. Stället är bland annat känt för sina stenugnsbakade surdegsbröd men även för olika typer av marmelader och choklad.

Från utsidan ser det inte mycket ut för världen men innanför butiken finns en gårdsplan med uteservering där man kan fika och prova deras goda wienerbröd och bakelser.



Marmelad av olika slag.



Jag var nu jättesugen på något liknande, men precis som i Kåseberga var det fullt med folk i butiken och kön till cafeet slingrade sig ut på gården.



Många böcker, bland annat en om choklad, som jag blev intresserad av.

Eva ställde sig i kön inne i bageriet för att köpa några bröd och några wienerbröd till oss, men någon fika blev det inte på Olof Viktors denna gången.
Nu var jag lite hungrig och vi körde viare mot Borrby. Där måste det finnas ett café, med lite mindre folk, tyckte vi och bestämde oss för att stanna nästa gång vi såg en skylt med café.



Trädgårdsservering var inte aktuellt. Det regnade!



Jodå, inne i byn hittade vi skylten vi letade efter så vi parkerade på det lilla torget, i anslutning till cafeet och travade in. Det fanns flera bord ute i trädgården, men det regnade så vi hoppades att det fanns ett ledigt bord inomhus.



Rosas hus, ett litet intimt café.

Jag tror att det fanns tre bord och alla var upptagna. Men, ett sällskap skulle precis gå därifrån så deras bord blev ledigt. För mig blev det en macka med ägg och ansjovis samt en chokladbiskvi medan Eva försåg sig med en smörgås med brieost samt en chokladbiskvi även hon.
Hon som drev cafeet var en invandrad stockholmare, som av naturliga skäl, fastnat för Österlen. Det visade sig också att vi hade en gemensam bekant i byn. Världen är liten!
Efter fikapausen körde vi vidare mot Simrishamn, men vädret blev allt sämre, med störtregn långa stunder, så vi vände kosan hemåt.



Eva är floristen i familjen.

Vår dotter Jessika skulle fira sitt 40-årskalas dagen efter, med ett jättepartaj hemma i "kakelpalatset", ett hus de köpte för ett tag sedan, så när vi passerade ett trädgårdsmästeri stannade vi till och köpte lite blommor till henne. Man ska vara snäll vid sina barn! Vi körde sedan hemåt i regnet och ju närmare Lödedeköpinge vi kom så blev vädret allt bättre.
Västsidan är inte dum den heller!