MOG Souths höstmöte i Markaryd

Tre dagar och 40 mil i Moggen - 2012-09-14-16
Det skulle bli en del körande så jag tyckte det var lika bra att smörja framvagnen innan vi åkte. Eva började tidigt, men slutade klockan tolv, så både åtgärder före körning och packning av resväskan fixade jag på förmiddagen.
Väderutsikterna för helgen var inte direkt lysande och när vi lämnade Lödde vi 13-tiden var det molnigt och småregnade. Men, en Morgan ska enligt min uppfattning, i största möjliga utsträckning köras öppen och med suffletten nerfälld drog vi ut på motorvägen mot Helsingborg. Här körde vi in till Vasatorps GK och åt en lunch bestående av kokt dillkött, som jag är väldigt förtjust i. På parkeringen fällde vi dock upp suffletten, både för att skydda mot ev inkräktare och mot regn. Vår nuvarande Morgan går faktiskt att låsa.

Vår destination denna gång var Ekebackens Hotell och Konferens i Markaryd. Vi ställde in Gibsan, vår GPS, på Kronobergsgatan i Markaryd, när vi lämnade Vasatorp. Bilen går som ett spjut och det är en ren njutning att köra, eller som de säger på Talkmorgan (www.talkmorgan.com) "det är resan, inte målet".
Med taket uppe, eftersom det regnade allt mer, och med värmen på var det riktigt mysigt inne i kupén.
Efter någon timmes körning på motorväg, vilket är ganska trist, hamnade vi slutligen på Kronobergsgatan. Men inte i Markaryd utan i Strömsnäsbruk! Vi blev lite förvånade eftersom Gibsan aldrig svikit oss tidigare.
När inte GPS:en ville visa rätt så körde vi de två milen tillbaka till Markaryd (jag hade inget emot denna lilla omväg), där vi fick fråga oss fram till hotellet.



Naturskön parkering intill en sjö.

Eva och jag brukar nästan alltid komma sist, vad det än gäller, men denna gången var vi nästan först. Det var endast två bilar som kommit före oss. Installerade på rummet tog jag en dusch och tittade en stund på TV för att se om de visade någon golf. Så var dock inte fallet så efter lite zappande på kanalerna var det dags att gå upp i restaurangen.



Middag tillsammans med nya och gamla bekanta.

Nu hade ungefär hälften av de 23 anmälda bilarna anlänt och cirka 25 personer minglade och tog en drink före middagen. Övriga deltagare skulle komma tidigt på lördagsmorgonen. Efter middagen samlades de flesta i ett samvarorum där det diskuterades, huvudsakligen Morgan, till långt fram på kvällen.

På lördagen kunde vi få frukost från klockan 0800 och de flesta var faktiskt tidigt uppe. Klockan 1000 var det samling vid hotellets reception där vi skulle informeras om dagens rallyrunda.



Björn hade hissat klubbflaggan vid startplatsen för rallyt.

Björn Roxlin, som är klubbens ansvarige för distrikt south och hans Tina hade, som vanligt, lagt ner ett stort arbete på att lägga upp en rallyrunda och manöverprov/frågor, som uppskattades högeligen av alla.



Bilarna linar upp inför starten.

När alla bilar köat upp på den smala asfalterade gången upp till receptionen, fanns det tid att knalla runt och snacka lite med de som först kommit nu på morgonen.



Morgan 4/4 fourseater 1946 i superskick.

En bit ner längs den långa raden av bilar hittade vi bland andra Siv och Anders Arvelid, som kommit till träffen i sin fourseater från 1946. Det var mötets äldsta bil, men hemma i deras garage finns också en +4 från 2011.


Ola t v lyssnar när Christer berättar om motorn.

Något längre bak fanns Christer med sin i England nyinköpta Morgan, hans 21:a!!!! i ordningen. Det är en +8 från 1984, som är utrustad med en femliters V8. Enligt Björn görs dessa motorer av Holden i Australien och lär även finnas i vissa TVR-modeller.


Bilden ljuger lite då färgen egentligen är lätt vinröd.

En annan intressant bil, med historia, var en fourseater, som tidigare ägts av Carl-Gustav Lindstedt. Den köptes sedermera av min gamle kompis Tony i Hittarp, som renoverade den till nyskick. Tony sålde bilen för många år sedan, men den är nu tillbaka i Laröd utanför Helsingborg.
Vid rallystarten fick alla en så kallad "roadbook", som berättade hur vi skulle köra samt en kasse med dagens lunch. De deltagande fordonen startade med två minuters mellanrum för att undvika köer vid kontrollerna.



Trots Evas skicklighet gick det inget vidare.

Eva och jag var bland de första att starta och kom efter några mil fram till den första kontrollen. Här skulle det kastas pil på tavlor som låg på marken. Jag skickade fram Eva, som brukar kunna sådana här saker i kraft av sitt jobb som fritidspedagog. Och, hon träffade mycket riktigt också tavlorna med de flesta pilarna, men många av dem fastnade inte och gav därför inga poäng. Vi fick ihop fyra poäng och körde vidare.
Färden gick på helt underbara smala, backiga och kurviga vägar., som gjorda för Morganbilar. Asfalterade förstås, eftersom grusvägar är bannlysta när det gäller Morgan.



Det här var inte lätt och de flesta missade grovt.

Vid nästa kontroll fick vi stanna bilen tio meter framför en kille som stod med två stolpar. Nu skulle vi se till att han flyttade den en stolpen så närma den andra som det gick för att vi skulle kunna köra igenom den tänkta porten. Poäng fick man om det fanns mindre än totalt tio centimeter mellan bilen och stolparna. Vi hade säkert 20 cm och fick inga poäng alls.



Lunch ute i det fria.

Kontrollen var förlagd vid en naturskön plats intill en sjö, där det också var meningen att vi skulle inta vår lunch. I paketet vi fått vid starten fanns det kycklingspett, potatissallad, godis och mineralvatten. Konstigt nog fanns det inga bänkar eller bord här, men som Morganägare är man alltid utrustad med ett sittunderlag. Vi placerade detta vid sjökanten där vi käkade och pratade med ett nyblivet Morganägarepar från Staffanstorp.


"Gangstercittra"

Vid den här kontrollen kom också två par inglidande i en väldigt fin Citroen B11. Personerna ifråga skulle nämligen arrangera ett stort internationellt Citroenmöte i dessa trakter nästa år och ville få lite tips om tänkbara vägar och aktiviteter inför sitt möte.



Uppflugen på en stor sten tog jag bilden på Ola och Christer,
som förmodligen pratade vidare om fenlitersmotorn.

Nästa anhalt var Gräddhyllans Lantcafé, (www.graddhyllan.net)  där vi blev bjudna på kaffe och kakor.
Här fanns det tid för fortsatt mingel och Morgansnack samt lite studerande av varandras bilar.
Sista sträckan på rallyt ledde fram till vår Morganparkering utanför Villa Ekebacken, där vi bodde. Här hade Tina och Björn lagt upp en tipsrunda med sju stationer, där det fanns en massa väldigt kluriga frågor. På varje station fanns det fyra bilder, typ rebusar, där vi skulle försöka hitta svenska uttryck eller liknande till varje bild. Eva är mycket förtjust i att knäcka sådana här egendomligheter. Till exempel så fanns det en bild med en gammalt signalhorn som låg på ett stekjärn. Det svenska uttrycket skulle bli "Ett horn i pannan".



Ange de fyra mopedmärkena.

Men det fanns även frågor som jag kunde hjälpa till med. Till exempel ovanstående mopedfrågor. Den längst ner till höger var ju ganska lätt, PUCH. Den översta till vänster blev Husqvarna, på bilden B blev det Gripen, medan vi inte lyckades på frågan C utan chansade på Crescent. Det rätt svaret var emellertid Maraton, ett lopp som ju mäter just 42195 meter.



Alla samlade.

Nu var alla bilarna tillbaka på parkeringen och efter att ha lämnat in frågeformuläret så återgick jag till att gå runt och kolla lite detaljer på bilarna på gräsmattan. Bland annat fick jag lite hjälp av två deltagare, som också haft lite problem med att få sina "easyfit" suffletter riktigt på plats. När vi stod och tittade på min bil, med suffletten uppe, så noterade vi att den vänstra sidan inte var riktigt lika lång nere mot rutramen som den högra. Inne i den del av suffletten som ska tryckas över vindruteramen finns dett en U-formad gummilist. Längst ut i hörnen är det vanligt att gummit släpper från metallen vilket gör att du trycker ihop gummit när du sätter på sufletten. Det var precis vad som hänt med min, men en av deltagarna, Sven från Laröd, hade med sig ett superlim som gjorde att problemet fixade. Man lär sig alltid något eller får några vettiga tips varje gång man deltar på sådana här möten.



Vissa fäster dessa på sina luggageracks bak på bilen.

När sufflettproblemet var löst gick jag vidare och studerade bilarna. Många har en så kallad badgebar monterad precis framför kylaren. På denna fäster de klubbemblem från olika klubbar eller evenemang. Detta har bland annat diskuterats på Talkmorgan, där några anser att dessa menligt kan påverka kylningen av bilen. Vet inte om det stämmer.



Fortfarande med engelska skyltar.

Vid min vandring på gräsmattan tog jag mig också en närmare titt på Christers femliters +8. Den var i ett mycket bra skick och försedd med störtbåge eftersom den använts för hobbybruk vid hill climbs i England.
Christer är mycket nöjd med sitt "fynd" förutom när det gäller bensinförbrukningen. Just nu drar den 1,5 liter per mil, men det lär nog kunna minskas en del med lite finlir.

Det började dra sig mot kväll och klockan 1800 skulle vi träffas uppe på hotellet för prisutdelning för dagens rallyrunda. En halv timme senare var det dags att sätta sig till bords för en väldigt välkomponerad trerätters meny.



Våra Morgans redo för natten.

Kvällen var för de flesta inte slut med detta utan fortsatte i samvarorummet långt ut på natten. Men innan dess var det dags att "natta" bilarna genom att sätta upp suffletterna, låsa och i förekommande fall lägga över ett så kallat stormcover.

Deltagandet på vårt tredje Morganmöte var slut och hemfärden kunde göras with the hood down, delvis i solsken. Alla deltagare var överens om att mötet var en succé och att vi alla är ett stort tack skyldiga till Tina och Björn för all den tid de lagt ner för att alla vi andra skulle ha trevligt.

Säsongen är emellertid inte slut med detta. Hösten kan bjuda på många fina dagar. Även vintern för den delen. Med skinnhuva, långkalsonger, flying jacket och med värmen på on kan vi köra länge ännu.

With the hood down, of course!

Fem ronder golf i Skottland

Linksgolf är en rejäl utmaning - 2012-09-03-10
Vi bestämde oss lite sent, Peter och jag, men Roland Holm på www.spela_golf.com fixade både boende och teetimes på de banor vi ville spela, på ett sedvanligt föredömligt sätt. Det är nog fjärden gången jag anlitar Roland och varje gång har det fungerat perfekt.
Numera går det inte längre att flyga från Göteborg till Prestwick, sedan Ryanair lagt ner linjen. Vi åkte därför med Norwegian från Kastrup till Edingburgh.



Alltid lite folk att studera.

Som brukligt är så gäller det att vara i god tid på Kastrup. Vi fick därför tillbringa några timmar på flygplatsen innan planet lyfte.Det finns ju kaffe och mackor att köpa, men man blir nästan rånad när man ska betala.
Flygresan var lugn och fin och för en gångs skull så somnade jag inte. Jag hade nämligen en deckare av Jan Mårtensson med mig, som upptog all min tid under resan.



Golfbanor överallt!

Det var bra väder och när vi närmade oss Edinburgh så tog jag lite bilder från planet. Så fort vi närmade oss marken så upptäckte vi golfbanor, vilket ju alltid är upphetsande.



Fint välkomnande. Jag känner mig verkligen hemma här!

När vi landat fick vi bagaget ganska snabbt, men hade en lång promenad upp till hyrbilsområdet.


Vår hyrbil.

Eftersom vi landade i Edinburgh och skulle tillbringa veckan i Ayr/Prestwick, så hade vi hyrt en bil på flygplatsen. Det visade sig vara en trött VW Polo, med 1,2 liters motor, som lät som en diesel men kördes på bensin.
Färden till Ayr tog mellan 1,5 och 2 timmar. Vi hade ingen brådska utan stannade vid en bensinmack och åt var sin macka och drack en kopp kaffe. GPS är en nödvändighet när man är ute på sådana här utflykter och "Gibsan" min TomTom, var mycket välorienterad och berättade om vilka junctions och avfarter i rondellerna vi skulle ta av vid.



Här skulle vi bo under vår vistelse i Skottland.

Slutligen nådde vi vårt mål på Miller Street i Ayr, där vi skulle bo på B&B. Vid mina tidigare besök i Prestwick har jag alltid bott på hotell, men B&B är ett trevligt och ett lite mer familjärt alternativ. När jag ringde på dörren kom det det två skällande hundar mot mig. De visade sig dock vara ganska sociala, som många av hundarna verkar vara i UK, de flesta går alltid lösa.
Det visade sig att vår landlord hade varit Captain på Prestwick St Nicholas, en bana vi skulle spela två gånger. Tyvärr hade han slutat med golf efter att ha bytt båda höftlederna och därför hade lite svårt att gå så långt. På den banan finns inga golfbilar utan antingen får man bära sin bag eller låna en vanlig vagn.

Prestwick St Nicholas - tisdag 2012-09-04

Klubbhuset på Prestwick St Nicholas.



Hål 1, ett dolt par 4.

Den här banan har jag spelat flera gånger och faktiskt lyckats scora på också. Vädret var fint, men det blåste ganska hårt så det var svårt att hamna på fairway varje gång. På ett par tre hål blåste det stark sidvind, som vi tog hänsyn till. Det hjälpte inte så bollarna hamnade i den jättetjocka ruffen och ingen av oss hittade sin boll. Banan, som precis som de övriga linksbanorna, ligger alldeles intill havet, är mycket trevlig med flera spektakulära hål. Dagens resultat var inget att skriva hem om då jag fick 23 poäng och Peter 25.



Stadsbild från Ayr.

Varje dag hade vi starttider vid niotiden så efter ronderna hade vi tid att turista lite. Ayr är lite större än Prestwick, även om städerna är s k twin-cities. Här bor omkring 60000 personer och folklivet på stán var påtagligt.



En pub i en f d kyrka.

Peter gillar engelsk öl, så när vi hittade en pub gick vi in där och drack var sin dylik. Peter en pint och jag en halv. Det visade sig vara en tidigare kyrka, som förhopnningsvis blivit avkristnad innan den blev pub.
Det var varmt och skönt så vi satt ute och inmundigade våra drycker.



Rummen var rymliga och bekväma med platt-TV och dusch/toa.

Tillbaka på våra rum några timmar innan det var dags för middag, så tog vi igen oss med lite bokläsning efter dagens vedermödor.

Glasgow Gailes - 2012-09-05
Detta är en väldigt gammal klubb och på skylten framför klubbhuset står det 1787. Även denna bana har jag spelat tidigare och hade fina minnen från de ronderna.



Jänken Jack, Peter och caddiemastern.

När vi anlände kom caddiemastern ut och undrade om vi kunde tänka oss att ta med oss en amerikan i vår boll. Naturligtvis fick han det eftersom vi svenskar är vänliga och snälla personer.
Jack spelade ungefär som vi och berättade att han dagen innan hade spelat St Andrews Old Course, med tre, för honom okända personer. De övriga tre hade caddies, men inte han och han fick heller ingen hjälp alls av dessa caddies. De kostr ju 50 pund att hyra och gynnar bara sina betalande spelare.
På Glasgow Gailes lyckades jag göra 27 poäng och blev därmed bättre än Peter på sina 23.
Nu stod det 1-1.



Baksidan på The Red Lion.

På vägen tillbaka till Ayr åkte vi inom Prestwick där vi tog var sin öl på The Red Lion. Det är en historisk pub eftersom det var just här som ursprunget till dagens The Open kan hittas. Den första Open spelades nämligen på Prestwick Old Course, som ligger några hundra meter från puben. Tävlingen gick över de tolv hål som fanns då och segraren fick ett bälte, precis som boxarna får idag. Det var alltså innan Claret Jug fanns.



Fin GT med Minilitefälgar.

I min enfald förväntade jag mig att få se en del sportbilar när jag var i Skottland, men det var ganska tunnsått med sådana. Den första jag upptäckte på stán i Ayr var denna MGBGT, troligen från 70-talet.

Av vår landlady hade vi fått några rekommendationer på bättre matställen, som hon ansåg att vi skulle besöka. Båda låg på fem minuters gångavstånd från vårt B&B, vilket var praktiskt. Man vet aldrig när det börjar regna i denna del av världen.
Ett av dessa ställen heter Kylestroem, vilket låter nästan som en engelsk version av Kylström. Det visade sig vara ett helt underbart ställe, som bland annat serverade lammlever, som är en av mina favoriter. Förrätt, huvudrätt och en mycket god dessert i from av Creme Caramel gick löst på 20 pund per person. Otroligt billigt jämfört med svenska priser. Mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till våra rum, där jag somnade efter tre sidor i Jan Mårtenssons bok.

Kilmarnock Barassie - 2012-09-06
Också här hade jag spelat tidigare och till och med köpt ett par FootJiy Classic skor på rea, för ett antal år sedan. Banan har också varit en av kvalbanorna till The Open.Senaste gången jag var här så spelade jag mycket bra golf. Så inte denna gång.



Kilmarnock Barassie




Bunkrarna är inte roliga och det är min boll som befinner sig där.

Det blåste så in i h-e, även om vädret i övrigt var fint. Jag vill egentligen inte skriva om det här, men efter 13 poäng på första nio, fick jag tre poäng på inrundan. Ett riktigt lågmärke! Peter däremot slog spikraka långa drives rakt in i motvinden och gick här sin bästa runda under veckan med sina 33 poäng. 2-1 till honom alltså!
Efter dagens runda gick vi och rekade det ställe vi skulle äta på under kvällen. Flera dagar hade jag också förtvivlat letat efter ett café eller liknande där man kunde få en bakelse. Men det var inte lätt att hitta. Men, när vi kom fram till det här stället så fanns det en uteservering, där vi kunde sätta oss i solskenet och drícka en kopp kaffe. Det visade sig också att de hade den bakelse som jag eftertraktat så länge.
När vi satt där vid bordet så kom det fram en äldre gentleman och frågade om vi spelat golf. Vi kunde ju inte neka till detta och undrade varför han frågade det. Det fick vi inget svar på, men personen i fråga berättade att han var medlem på Turnberry och spelade golf tre gånger i veckan. Årsavgiften på denna förnäma klubb uppgick till 1700 pund per år. Prisvärt tyckte han, som spelade så ofa.



Peter avnjuter sin öl. Han var svår att få därifrån!

Nåja, det skulle väl lugna ner mina upprörda känslor med en "drajja" innan vi på kvällen skulle uppsöka den andra restaurangen, som vi blivit rekommenderade. På vägen dit passerade vi en pub, som var berömd för sitt egentillverkade öl. Peter måste naturligtvis prova och bedömde det som en tia på en skala från ett till tio.



Bentley och en stor Merca Suv.

Det var nog lite finare kvarter vi vistades i vilket märktes när vi tittade in på uppfarterna till husen. Det fanns ofta fina bilar där.



Rekommenderas!

Restaurangen vi skulle bevista denna kväll hette Ellisland, där vi ätit bakelse tidigare på dagen. Redan på eftermiddagen hade vi beställt bord, vilket var ett måste på detta fashionabla ställe.



Verkligen mumsigt!

Här åt vi tre rätter, som vi gjort varje kväll, jag fisk och Peter något med lamm, som han gillar. Alla tre rätterna var fantastiskt goda och desserten ska vi bara inte tala om. Det blev samma pris som tidigare, 20 pund per skalle.
Kvällen och natten i övrigt förflöt som tidigare, tre sidor i boken och sedan godnatt.

Prestwick St Nicholas - 2012-09-07
Vi skulle spela ytterligare en rond på denna bana och idag blåste det lite mindre. Solen visade sig då och då och allt kändes bra.



Lite vind är det alltid på banor nära havet.

Idag gick det bättre för mig och med mina 31 poäng lyckades jag vinna över Peter, som fick 30. Middagen intogs återigen på något av de två ställen som vi bevistade varje kväll. Dumt att chansa!



Vyn jag brukar fota när jag är på Prestwick St Nicholas,
med klubbhuset och havet i bakgrunden. Visst är den fin!

 Fridag - 2012-09-08
Idag skulle vi inte spela golf utan låta våra slitna kroppar få lite vila. Jag hade önskemål om att åka och titta på både Turnberry och Troon, som är två legendariska banor, som ligger i närområdet.



En kontemplativ miljö.

Först åkte vi mot Turnberry, där vi körde ner i en liten hamn och kollade läget. Här fanns lugnet och det var befriande att slippa all trafik och alla människor.



Vilsamt!

Här fann vi en man med sitt fiskespö och en annan som höll på att renovera en gammal bulklastare. Lite tyngre puckar än att renovera en gammal bil!



Flott värre.

Nu åkte vi den korta biten bort till Turnberry. Det första vi fann var Colin Montgomerys Golf Academy. Personerna i den separata shopen berättade att han skulle komma dit på måndag, samma dag som vi skulle åka tillbaka till Sverige.



Klubbhuset på Turnberry.

När vi gick bort till klubbhuset så fanns det två "dörrvakter" som mycket artigt berättade att det gick bra att gå upp i restaurangen och inta en kopp kaffe.



Ingen dålig klubblobby, eller hur?

Det gjorde vi naturligtvis! På andra våningen fanns hela historien i bild över alla The Open som spelats på banan. Några svenskar fanns på bilder, bland andra Jesper Parnevik, som blev tvåa här för många år sedan.
Det var egentligen alldeles för fint väder för att inte spela golf, men nu hade vi ju bokat våra tider på det viset så det var inte mycket att göra.



Pampigt klubbhus.

Nästa destination var Troon, som ligger lite norr om Ayr. När vi kom dit trodde vi att det var någon tävling på gång eftersom det stod ett 20-tal likadana BMW Combi uppradade på parkeringsplatsen. Men så var inte fallet, det var väl bara s k Cortesy Cars som ständigt fanns vid banan.



Nice shoes!

Det enda ställe vi kunde besöka på Troon var shopen. Där fanns det mycket dyra grejer och det enda jag köpte var en markeringsknapp för tre pund. Eva samlar på sådana. Däremot var jag väldigt nära ett köpa ett par Lambdaskor med den skotska eller brittiska flaggan. Men 169 pund verkade lite i mesta laget för min budget.



Räksandwich, bakelse och kaffe.

Nej, nu var det dags att dra vidare. Vi hade inte ätit lunch och när vi passerade ett Morrison köpcenter stannade vi till och åt den simplaste måltiden vi gjort på hela veckan. Men en bakelse ingick emellertid.

Den verkade vara helt nyrenoverad.
Och instrumentpanelen ska vi bara inte tale om. Underbar!

På vägen tillbaka till Ayr skulle vi passera Prestwick och jag ville gärna visa Peter The Old Prestwick course. Vi stannade till och hittade två Bentleys på parkeringsplatsen. Den ena var ny, men den andra...
Precis som på Troon kunde vi bara komma in i shopen. Här köpte Peter en skotsk golfkeps medan jag inte kunde motstå en piketröja för 39 pund som de hade på rea.

Dundonald Links - 2012-09-09

Nu skulle vi spela veckans sista golfrunda. Det var kav lugnt när vi anlände till klubben vid niotiden på morgonen. Men någon snäll man som ville putsa våra skor eller pyramider med gratis bollar på drivingrangen fanns inte som det gjorde senast jag var här.

Små giftiga "rälia" bunkrar.


Första nio spelades i ett juvligt väder. OK 12 poäng var inget vidare, men bunkrarna är inte nådiga på denna banan heller. På de sista nio hålen började det blåsa ganska häftigt och både Peter och jag spelade medioker golf och hamnade båda på 24 poäng.
Efter dusch och fika så bar det åter iväg till vårt B?B. Nu skulle vi packa alla grejer vi köpt bland annat tre pullovers som jag köpt till mig själv och en kashmirpullover och en kashmirhalsduk till min Eva. Skotland är känt för sin fina ull så det är viktigt att passa på att handla när man är där.
I sedvanlig ordning åt vi en häftig middag på kvällen innan vi knoppade in för att stiga upp 0600 dagen efter.
På vägen till Edinburgh hamnade vi naturligtvis i den värsta rusningstrafiken. Men vi var ute i god tid och kände oss inte på något sätt uppjagade. Vid flygplatsen fyllde vi upp tanken på bilen. Vi hade bara kört upp drygt en halv tank så 48 pund var vad det kostade. Vi lämnade bilen utan att få någon anmärkning och knallade omkring på den lilla flygplatsen innan det var dags att lyfta.



Om fyrtio minuter är vi hemma.

Vi landade, efter en behaglig flygtur, i Köpenhamn vid 16-tiden på måndageseftermiddagen och hela resan hade förflutit utan några större regnmängder. Åtminstone när vi var ute på golfbanorna.

När vi kom hem till Löddeköpinge var dörrarna låsta och jag hade inga nycklar med mig. Ringde Eva på jobbet, som kom hem och öppnade.

Alltid kul att komma hem!