Höstrunda på Vasatorp TC

En av de sista fina höstdagarna? - 2013-09-21
Det gäller att inte försitta chanserna. September kan vara en fin månad för golfspel, men risken finns alltid att hösten kommer tidigare än önskat.

Dis och dagg vid niotiden på morgonen.

Vår starttid på TC var kl 0930 vilket innebar uppstigning  redan 0700. Kvällen innan hade jag stekt ägg för att ha dem på mackor till mig och Eva, att avnjuta efter de första nio hålen. Måste ha näring för att orka och en smal kokt med bröd i kiosken är visserligen gott, men ganska näringsfattigt. Det var två veckor sen jag spelade senast, mest beroende på att jag haft och fortfarande har en svår förkylning.

Många var tidigt ute.

Efter några puttar på övningsgreen och några tveksamma gymnastiska rörelser drog vi oss upp mot ettans tee. Mycket folk var i rörelse på klubben och både TC och Classic Course var fullbokade fram till 16-tiden på eftermiddagen. Ett stort gäng danskar fanns också på plats för att spela TC.

En banvärd informerar om tidsförskjutningen.

När vi kom fram till ettan så stod det en fyrboll vid utslaget och vi såg också att bollen före just slagit ut.
Det visade sig att starttiderna förskjutits med över en kvart beroende på att det varit så dimmigt tidigare på morgonen att sikten bara låg kring hundra meter.

En brisk höstmorgon kan vara väldigt fin.

På alla greener var daggen borttagen, men på banan fanns den kvar, så någon extra behövlig rull var inte att räkna med. De första två hålen gick heller inte bra för mig, men jag ursäktade mig själv med att jag ju faktiskt inte var riktigt frisk. Jag gick fortfarande med diverse medikamenter i kroppen, men tyckte ändå att jag kände mig så pass bra att en golfrunda, utan förväntningar, kunde vara en bra start på min rehabilitering.

Femte hålet. Först vatten, sedan vatten igen framför green och sedan en svår green. Usch!

På de första nio hålen finns för mig två skräckhål. Det är det femte och det åttonde. Båda är korta, men på båda hålen finns också vatten och knepiga greener. Har man dåliga vibbar för ett hål brukar det gå illa. För att bryta ett dåligt mönster har jag därför slutat att slå ut med drive eller spoon på dessa hål. Istället slår jag ut med en järnfemma, vilket har gett bra resultat de senaste rundorna. Därför slog jag en järnfem även idag, vilket resulterade i en rejäl socket 45 grader till höger och 50 meter fram i tjock ruff.
Sur och irriterad fortsatte jag att slå resten av slagen på detta hål väldigt dåligt. Funderar på att försöka hitta en mental tränare.
Men, så på sjätte hålet, ett väldigt kort par fem, fick jag min revansch mot banan. Här sänkte jag en tjugometersputt för birdie, vilket naturligtvis blev dagens höjdpunkt för mig. Banan tar och banan ger och någon rättvisa ska det vara här i världen.
Med elva poäng de första nio och fjorton poäng på de sista blev jag dock inte sist utan slog Bertil, som med 20 sina poäng var ganska luttrad efter rundan. Fick dock pisk av hans hustru Kirsten som fick ihop 26 poäng och inte minst av min egen Eva som spelade ihop 28. Ingen över 30 poäng allstså vilket är ganska svagt när både väder och bana var hur bra som helst.

Inget höjdarspel, men kul ändå verkar Bertil tänka.

Dåliga resultat är jag van att förtränga ganska snabbt och nästa gång ska det gå bättre, intalar jag mig.
Det gör säkert Bertil också!

Studiebesök på Emporia

Stort hus med lite folk - 2013-09-19
Hur länge sedan det är Emporia slog upp portarna vet jag inte, men minns att kaoset till, från och utanför köpcentret visades på Sydnytt. Så, eftersom min svåra förkylning förhindrar golfspel idag, så gjorde jag och en golfkompis istället vårt första besök i denna monumentala byggnad. Bor man strax utanför Malmö hör det väl nästan till allmänbildningen att ha varit där, åtminstone en gång.

Ser ut som taket kollapsat!

Miljön verkar sydeuropainspirerad

Byggnaden är mycket spektakulär, både i form och färg. Hela bygget är klätt med glasskivor i olika färger, precis som de små förvaringshusen för kundvagnarna. Något som jag minns väckte irritation i samband med öppnandet var att det kostade pengar att parkera. Det gjorde det även idag, men en tjuga för några timmar är inget att gnälla om tycker jag. Men, det är ovanligt att det är så på ett köpcentrum.

Såg lovande ut, det måste finnas mer av den varan i centret.

Vi hann inte mer än innanför entrén innan mina ögon direkt fastnade för något, nämligen en disk full med godsaker. Jag är väldigt svag för sådant även om jag faktiskt inte låter mig lockas alltför ofta nuförtiden.

Visst är det fräckt, med färgade rulltrappor, kors och tvärs!

Var den inte blå så var den röd.

Men, avsikten med besöket var nu att ta en sväng och se vad det fanns för butiker, som vi inte hade på Center Syd eller på Väla i Helsingborg. Jo, en och annan butik hittade vi nog och hade våra fruar varit med så hade nog några timmars besök inte räckt till.
Klockan var över lunchtid och vi började bli hungriga. Det finns många restauranger att välja på, även om vi inte visste precis hur många just då. Vi gick in på en dansk "böfrestaurang" och beställde. Min kompis Jörgen valde en hackebiff och jag en biff med helt kött. I efterhand ångrar jag att jag inte valde som Jörgen, för biffen jag blev serverad var visserligen god, men om jag skulle ätit upp hela så hade jag nog varit kvar där ännu. Den var väldigt, väldigt seg och mina associationer gick till 50-talets Saluhall i Helsingborg. Det låg på det torg där Dunkerska nu ligger och en viss dag i veckan ringlade köerna sig långa för att folk skulle kunna köpa hästbiffar. Dessa blev väldigt goda, men oftast även väldigt sega.

En dröm för Appleälskare som jag själv.

Efter lunchen fortsatte vi våra efterforskningar i huset och upptäckte en gigantisk Applebutik. Här stod det rader med bord där man kunde surfa och leka med de allra senaste produkterna. Det fanns inte bara en iPad utan kanske 20. Detsamma gällde iMacar, laptops och annat.

En sak som både Jörgen och jag reagerade över, när vi gick omkring på Emporia, var att det fanns butiker där hela utbudet av varor bestod av sådant som definitivt inte någon människa egentligen behöver.

Vi behövde definitivt inte trängas.

Med tanke på hur uphypat Emporia var i samband med öppnandet, så blev jag ganska förvånad över att det var så lugnt och stilla i gångarna. Visserligen var det mitt på dagen en torsdag och kanske är inte löneutbetalningarna förrän nästa vecka, men enligt min uppfattning är det oftast mycket mer folk på Väla i Helsingborg.

Perfekt avslutning på besöket!

Det var intressant att komma och titta på Emporia, inte minst arkitekturen är värd ett besök. Men samtidigt var vi båda nöjda och samtidigt tacksamma att vi gjorde besöket på Emporia ensamma, för nu kunde vi åka hem precis när vi ville.

Något ytterligare framtida besök är inte inplanerat. Åtminstone inte för egen del!

Detta är Evas bilar

Eva är inne på sin sjunde bil - 2013-09-15
Gift med en man, som ständigt var på resa, och med två små barn, så var behovet av en egen bil till Eva stort redan när vi var unga och nygifta. Min första tjänstebil fick jag redan 1972. Det var en babyblå Volvo 142, som jag hämtade ut ny på Bildeve i Malmö. Så en riktig bil har familjen alltid haft tillgång till. Men då mitt arbete tog mig hemifrån under veckorna så var Eva hänvisad till kommunala transportmedel. Och sådana fanns det inte gott om i Viken, där vi bodde då.
Det dröjde dock inte mer än några år innan vi flyttade ner till Löddeköpinge och då var det dags att skaffa en egen bil till Eva. Hon har alltid gillat att köra bil och då hennes far hade körskola tog hon både MC-körkort och sedan körkort för bil direkt när hon fyllde 18.

Den enda bild vi har av Evas första bil.

Volvo Amazon 1964
Några större ekonomiska resurser har man i regel inte som nygift, med husköp, amorteringar och barn som behövde mycket grejer. Men, en bil skulle hon ha och valet föll på en 1964 års Volvo Amazon.
En sådan bil var både en arbetshäst och säker och trygg att köra.
Vi hade aldrig några problem med denna Volvo, men den fick trots det ett ganska kort liv. En dag när Eva var på väg från Rya Golfklubb, med våra två barn och en kompis till dem i bilen, hände det. Hon fick in en geting i bilen som gjorde att Volvon slutade sitt liv mot en lyktstolpe på den smala grusvägen. Det blev dock ett lyckligt slut för både Eva och de tre barnen även om Jonas fortfarande har ett ärr ovanför ögat, som påminner om händelsen.

Varför tog man inga riktiga bilder på sina bruksbilar?

VW Bubbla 60-talare
Nu var Eva van att ha tillgång till bil, så det var bara att försöka hitta en ersättare till Volvon så snabbt som möjligt. Denna gången hittade vi en grön VW i skapligt skick. Dessa "bubblor" är oftast pålitliga och även ganska roliga att köra.
Så värst mycket minns jag inte längre om vilket öde denna bil råkade ut för, men jag har för mig att vi bytte motor en gång och när även denna motor rasade så tyckte vi att det räckte med VW för den här gången.

Jonas, men det skulle dröja några år innan han förstörde den här bilen.

Grön Datsun - 70-talare
Den här bilen hade Eva ganska många år. Den startade alltid. När grannarnas bilar var svårstartade på vintern så startade Evas Datsun direkt. Visst, det var en ovanligt färglös och mainstream bil, men den fyllde sitt syfte för Eva och ungarna. Vår grannes då 8-årige son, brukade få sitta i bilen och torrköra. Han kunde sitta där timmavis och när han tröttnade på det så tvättade han bilen istället. Den var därför alltid väldigt ren och fin.
Att bilen inte längre finns kvar i livet var faktiskt vår son Jonas skuld till. Som nybliven körkortsinnehavare och en mamma som ofta gav efter för honom, så blev det i regel han som använde bilen, åtminstone på kvällstid. Och, så en dag hände det att han, fick sladd på en grusad skogsväg och lyckades sätta den lille gröne mot ett träd. Dock utan att skada sig själv. Att reparera en gammal, halvrostig bil, Datsunen var väldigt rostbenägen, var det inte tal om, så skroten blev slutmålet även för denna bil.

Detta var en fin bil.

MGBGT 1968
Ja, då var det dags igen. I garaget fanns på den här tiden både en 1959 års Morgan +4 och en Triumph TR2 från 1954, men att Eva skulle få använda någon av dessa som bruksbil var helt uteslutet. Men, hon gillar bilar och körde gärna någon av våra sportvagnar när vi åkte på träffar när barnen var mindre.
Så, denna gången delade vi uppfattningen om att nästa bil skulle vara av ett lite mer intressant slag.
Jag fick nys om en MGBGT, som var till salu strax utanför Lund. Personen som ville sälja den var känd i bilkretsar, vilket var en viss garanti för att han skött bilen på ett bra sätt.
Det blev affär och nu kunde en stolt och glad Eva köra MG samtidigt som vi blev medlemmar i den svenska MG-klubben. Med sin stora baklucka var faktiskt MG:n ganska praktiskt i samband med veckoinköpen på ICAMaxi.
Men, en MG är en engelsk bil. Vet inte om det var Bosse Bildoktorn som någon gång påstod att "engelska bilar är de enda som kan stå stilla i garaget och gå sönder". Och, det ligger kanske lite i det. Är man ägare till dylika fordon så måste man vara beredd på att lägga lite tid på skötsel och omvårdnad. Och, det är väl en del av charmen med en entusiastbil. Men, när den samtidigt ska användas som bruksbil så är det också viktigt att den startar och fungerar i ur och skur under alla årstider. Det var därför inte bara en gång som Eva ringde och berättade att bilen stannat någonstans. Om jag var hemma så blev det utryckning direkt. Felet visade sig ofta vara detsamma nästan varje gång, nämligen att den elektriska bensinpumpen helt plötsligt slutade att fungera. Många gånger räckte det emellertid med att man knackade till pumpen lite lätt med en hammare för att den skulle fungera igen. För att undvika framtida problem, så plockade jag av och renoverade bensinpumpen vid ett flertal tillfällen. Men, trots detta, återkom problemen ofta igen. Vet inte om det delvis berodde på att pumpen var placerad under bakskärmen och därför var väldigt utsatt för fukt och vägsprut, men problemet är känt av de flesta som kör MG.

Trist syn!

Att låna morsans bil blev under den här perioden ännu mer intressant för vår son Jonas. Sedan flera år hade också flickvänner kommit in i bilden och att bli hämtad i en fin röd MG tyckte många av tjejerna var häftigt.
I samband med att jag och Eva var i England och spelade golf fick vi ett samtal från Jonas. Han lät inte glad och berättade att det skett en liten olycka med MG:n, men att ingen var skadad. Han hade i ett svagt ögonblick, vilket man ju kan ha många när det gäller tjejer, låtit sin dåvarande flickvän prova bilen. För att undvika trafik hade hon fått köra på en liten grusväg. Helt plötsligt hoppar ett rådjur ut framför bilen och när flickvännen försöker undvika att köra på djuret så sladdar hon av vägen och ner i diket. Trots att skadorna inte verkade vara enorma så vägrade försäkringsbolaget att återställa bilen. De kom istället med ett bud för att köpa ut oss som vi godtog.
Det var naturligtvis väldigt synd att inte bilen reparerades då 1968 års modell var en fin årgång, som var utrustad med femlagrad vevaxel, läderklädsel och elektrisk överväxel.

En 22 år nyare variant av MGBGT

MGBGT 1990
Eva hade fått smak på det här med att köra MG, så jakten på en ersättningsbil av samma märke inleddes. Per Larsson i Staffanstorp drev företaget Per Larssons Bil tillsammans med sin fru Marianne (båda är tyvärr borta efter en tragisk bilolycka). Per och Marianne var riktiga bilentusiaster med flera egna entusiastbilar och arrangerade varje år en bilträff inom ramen för MG Car Club of Sweden. I deras bilhall fanns sedan ganska lång tid tillbaka en av de sista tillverkade MGBGT till salu. Dessa nya modeller, med stora gummikofångare och tygklädsel, var naturligtvis inte lika eftertraktade som de mer klassiska bilarna från 60-talet med kromade kofångare. Men, Eva brydde sig inte om det. Det var ju trots allt en MG och skicket i övrigt var väldigt bra. Priset var heller inte avskräckande så pengarna vi fick från försäkringsbolaget för 68:an räckte till inköpet av bilen hos Per Larsson.
Eva körde sin GT i flera år och även om bensinpumpsproblem uppstod någon enstaka gång, så trivdes hon med bilen.
GT:n såldes sedermera till en bilentusiast i Småland. Han kom ner med släp och hämtade den och prutade inte en enda krona då bilen var i ett väldigt fint skick.

En liten skymt av Polon bakom vår Triumhp TR2.

VW Polo 1999
Mina föräldrar köpte sin Polo i Lund 1999. Den hade den "stora" motorn och var utrustad med automatlåda. De körde inte så många mil med den och efter bara några år kom min far, sjuk i Parkinsons sjukdom, in på ett äldreboende. Tanken från början var att mor, som hade körkort, skulle kunna köra bilen eftersom den var försedd med automatlåda. Detta blev dock inte av och bilen stod i ett garage flera år utan att den användes. Eva och jag kom då överens med mor om att köpa bilen av henne och betalade samma pris som bilen var värd vid inbyte hos en VW-handlare.
Den lilla Polon var en fröjd att köra. Tror bara att den gått drygt 1000 mil när Eva tog över den, så det var nästan en helt ny bil, även om den hade några år på nacken.
När vår dotter Jessica och hennes familj behövde en andra bil beslöt vi att överlåta bilen till henne.

Detta är nog den bil som Eva gillat allra mest.

MINI Cooper 2009
Eva skulle fylla 60 år och jag och barnen hade i hemlighet talat om att försöka hitta en Mini med få mil på mätaren. Under flera månader kollade vi på Blocket och hittade flera bilar, som verkade intressanta. I samband med att Eva och jag skulle besöka kompisar i Lerum, så hade jag redan invigt henne i planerna om en Mini. På vägen upp mot Göteborg besökte vi därför alla Miniåterförsäljare som fanns längs rutten. På varje ställe fanns bilar som var fina, alla begagnade förstås, men lågmilare. I Göteborg finns en av de större BMW/MINI-återförsäljarna i landet och här fanns det mycket att titta på. En trevlig försäljare följde med oss och visade alla de begagnade bilar som fanns i lager. Där fanns ett par stycken som Eva blev intresserad av. De var ett par år gamla och kostade runt 130000-150000. Då berättade försäljaren att de hade ett antal nya bilar på ingång som var försedda med en massa extrautrustning bl a det så kallade Chilipaketet, som innehöll en lång rad med options. Grundpriset på 215000 var reducerat med 40000 kronor så vi skulle få betala 175000 för bilen. Det var i mesta laget tyckte vi båda. Då sade försäljaren att om ni ringer imorgon och bjuder 170000 så måste jag i så fall tala med min försäljningschef och höra vad han säger. Det var en ganska grov vink, så dagen efter ringde Eva och bjöd just detta och så var allt klart. 170 lakan är visserligen mycket pengar men jämfört med att betala 140000 för en några år gammal bil så kändes det bättre att lägga till pengarna och få en helt ny.

Förväntansfull och glad hämtar Eva sin MINI i Göteborg.

Det har vi inte ångrat. Så fort vi hade hämtat den i Göteborg någon månad senare så lämnades den in för Ditecbehandling, vilken sedan ska uppdateras var 18:e månad.
Eva tycker det är lika roligt varje gång hon sätter sig i sin bil.

Och, det är trevligt med en glad hustru!

Carro ensam tvåa i Helsingborg

LET Helsingborg Open - 2013-09-08
Att titta på när tjejerna spelat golf under veckan har verkligen varit kul. De har spelat TC-banan på Vasatorp från tee 57, d v s från samma tee som jag själv brukar slå ut från. I och med detta så kan man verkligen se vilket klipp de här tjejerrna har och jämföra deras slag och längder med hur man lyckas själv.
Vädret har varit perfekt, även om blåsten varit hård i stort sett alla dagarna. För egen del var jag på Vasatorp i torsdags och idag, finaldagen. Jämfört med i torsdags så var publiktillströmningen naturligtvis otroligt mycket större i helgen.
Jag har alltid gillat Laura Davies eftersom hon både spelar snabbt och slår långt. Som exempel kan nämnas att hon drev greenen på åttonde hålet trots att tee var uppsatt där normalt teekulorna för tee 60 brukar stå.

Laura puttar för birdie på 17:e.

För att komma fram till 18:e green innan ledarbollarna började komma in, så följe jag Laura under hennes tre sista hål. På 16:e missade hon sin ganska långa birdieputt, men på det korta 17:e, ett par tre hål, fick hon sin revansch och satte en femmersputt rätt i koppen, för totalt -2 för tävlingen.

Laura laddar på sista hålet.

På sista hålet, (9:an spelades under veckan som 18:e) hamnade hennes boll i semiruffen till vänster, men ett säkert inspel och två puttar gjorde att hon med högburet huvud, kunde gå av green med en ny toppfemplacering i bagaget.

Caroline Hedwall gick ut sista dagen med en ledning på fyra slag. Hon hade emellertid en tuff dag på jobbet och gick två över par sista varvet. Det gjorde dock inte australiensiskan Rebecca Artis, som efter sjutton spelade hål ledde med tre slag före Carro. Men Carros birdie på 17:e och Rebeccas bogey på avslutningshålethålet innebar att det bara skiljde ett slag när Carro skulle spela in på 18:e. Hon låg i semiruffen till höger, slog ett fint högt slag, men när bollen landade på green så rullade den förbi hålet och av. Hon hade fått en sk "flyer" från semiruffen och fick inte stopp på bollen efter landningen på green. Men, trots att både hon och hela publiken ville att hon skulle vinna, så måste hon vara nöjd med att bli ensam tvåa i tävlingen.

Caroline avslutar med ett par på sista hålet.

Hela arrangemanget måste ha varit en stor succé för arrangörerna. Vädret har varit fint, spelarna har rosat banan och publiktillströmningen har varit god. Ska bli intressant att läsa imorgon hur många som kom till Vasatorp och följde spelet. OM nu, mot förmodan, någon tidning bekvämar sig att skriva om golf.

Kul och spännande har det varit och jag ser fram mot nästa års tävling!

MOG South:s höstmöte i Blekinge

Tre dagar med likasinnade - 2013-08-30 - 09-01
Vi hade sett fram mot mötet i Blekinge och var förväntansfulla när Anita och Ola dök upp i sin nyinköpta Morgan Roadster från 2006. Det är alltid trevligare att åka tillsammans med någon och vi hade kommit överens om att åka på småvägar mot målet utanför Karlshamn så länge vi orkade.

Ola är lite frusen av sig så stora flygarejackan var ett lämpligt plagg.

Klockan var strax efter elva på fredagen, distansen kortaste vägen var omkring 15 mil, men via småvägar förmodligen betydligt längre.
Kvällen före hade jag skrivit ner alla små orter, med konstiga namn, som vi skulle passera och också ritat in färdvägen på en Skånekarta. Men, ibland stämmer inte kartan med verkligen, samtidigt som ortsskyltarna ofta saknas. Men trots några felkörningar så kom vi efterhand rätt enligt kartan igen.

Kaffe och kaka intog vi på uteserveringen.

Efter några timmar och ett antal mil på smala, krokiga, men asfalterade vägar, närmade vi oss Ringsjöområdet. Här i närheten finns Bosjökloster Golfklubb, som vi ansåg vara ett lämpligt ställe att inta vår lunch.
Efter lunchen fortsatte vi att köra på de mindre vägarna, men eftersom medelhastigheten var låg så tyckte vi inte att vi kom så mycket närmare vårt mål tillräckligt snabbt. Vi kom därför överens om att, även om det är trist, ta oss ut till och mala vidare på E22:an.

Vår fina klubbflagga!

Vid ankomsten till Guö Värdshus, utanför Karlshamn där mötet skulle avhållas, möttes vi av att klubbens flagga vajade stolt på hotellets flaggstång. En viktig sak, som vår MOG South ansvarige Björn Roxlin alltid är noga med.

Snart inte plats för fler!

Sista halvan av vägen till Guö så körde vi på ganska friskt på E22:an för att komma fram och kunna packa upp och kanske hinna slappa lite innan kvällens grillbuffé skulle avätas. Det fanns därför inte mer än en handfull bilar när vi kom dit vid fyratiden på eftermiddagen, men efterhand dök allt fler bilar upp och snart var det fullt av Morgans på parkeringen.
Det här stället var perfekt för träffen, som arrangerades av Tina och Björn Roxlin tillsammans med Rosita och Per Jacobsen samt Bengt-Göran Welander och hans hustru Lisa. Det sistnämnda paret är nya i klubben och hade själv anmält sig som frivilliga att medverka som arrangörer. Det är imponerande vilket jättejobb dessa medlemmar gjort för att få allt att fungera perfekt. Till och med vädret var bra alla dagarna trots att hotande moln tornade upp sig på vissa ställen.

Något liknande vill jag ha!

Några av deltagarna hade förfinat sina bilar sedan förra året. Så hade till exempel Per och Rosita bytt instrumentpanel på sin +8:a till en från MK Holztechnik i Tyskland (www.mk-holztechnik.de) som är välkända för sina fina arbeten. Per hade själv monterat sin, vilket nog inte är det lättaste.

Lisa Welander förbereder vå bil för manöverprovet.

På lördagsmorgonen intog vi en hyfsat tidig frukost för att sedan åka ut på den åtta mil långa rallyrundan. Omgivningarna runt Karlshamn är helt underbart vackra, med närhet till hav och åar lite överallt. Många fina asfalterade småvägar hade letats upp av arrangörerna.
Den första kontrollen var vid ABU Garcia i Svängsta. Här skulle vi försöka pricka en piltavla med en pil som bands fast i fronten på bilen. Det gick ganska bra och vi lyckades få nio poäng av tio möjliga.

Lite suddig, men mångfalden framgår.

Minns när jag letade utrustning i Napp & Nytt, som fortfarande ges ut.

I samband med manöverprovet i Svängsta fanns också möjligheten att titta in i ABU:s museum. Som tidigare storfiskare, så tog jag tillfället i akt och fick se många av de fiskerullar och drag, som fortfarande finns någonstans i mitt garage.

Åke och Sonja åt sin lunch på en mysig plats.

Det fanns många dina platser längs ån att äta sin lunch vid.

Färden fortsatte sedan till Laxens Hus i Mörrum, där vi också åt vår medhavda lunch bestående av kyckling och potatissallad. Mörrumsån är vida berömd och jag har fiskat här ett antal gånger. Dock utan att få en enda fisk trots att laxarna hoppade hej vilt ute i ån. Men, även om man blir lottlös så är det en lisa för själen att gå omkring i den fantastiska miljön.

Här fixade Eva 10 poäng. En droppe till och det hade runnit över!

Precis innan vi körde in på Guö Värdshus parkering så började det regna, men efter endast några minuter slutade det igen och solen kom fram. Sista delarna av rallyt bestod dels i ett prov där man skulle försöka hälla en liter vatten i en stövel som därefter hälldes i ett enlitersmått och dels en tipspromenad i parken bakom värdshuset där vi skulle svara på 12 svåra frågor. Hur många barn hade egentligen Gustav Vasa?

En del av de 44 deltagande Morgans.

Nu hade vi några timmar över innan det var dags för fördrinken och trerättersmiddagen. Vad är mer naturligt att göra då än att gå runt och titta på alla de totalt 45 Morgans som deltog på mötet. Alltid kul att se vilka extra tillbehör som kan göra ens bil ännu bättre eller snyggare.

Suddig, men det framgår ändå vad jag menar.

Betydligt snyggare än originalet.

Själv har jag bestämt mig för att byta ut plasten framför ratten samt reglagen till blinkers och ljusomkopplare till en lite snyggare variant. Grejerna finns hos MK Holztechnik i Mannheim i Tyskland. Hade varit kul att turista ner dit och få gjort det på plats. Men det är ganska långt.

Prat i kvadrat.

Vår huvudarrangör Björn Roxlin tog till orda inför trerättersmiddagen på kvällen och önskade alla välkomna. Sedan följde det sedvanliga minglandet, där alla med glas i händerna, fortsatte att prata om rallyt i allmänhet och Morgans i synnerhet.

Nice!

Det var var kväll och alla hade satt upp suffletterna inför natten. Imorgon var det slut på det trevliga och en ny måndag, allt närmare hösten, skulle obevekligen dyka upp.

Men, för en del var måndagen bara starten på ett nytt äventyr. Fem av bilarna skulle nämligen iväg till England för att närvara vid Goodwood Festival, som är ett arrangemang som är vida berömt och omskrivet.

Jag avundas dem verkligen!