Höstgolf i Viken

Vi trotsade vädret - 2015-11-27
På torsdagen den 26:e var vädret perfekt för golf. Solen sken och för en gångs skull var det i princip vindstilla. Tyvärr så hade jag inte möjlighet att ställa upp på Jörgens förslag till golfspel, trots att jag var sugen.

Väderutsikterna för fredagen var, enligt dmi.dk, kanske inte de bästa. Det skulle börja blåsa igen och i byarna skulle vinden kunna komma upp i femton meter per sekund. Något regn fanns inte med i deras prognos och lite vind är ju bara fostrande. Jörgen och jag beslöt därför, vid torsdagskvällens telefonsamtal, att vi skulle träffas vid Vikens golfbana vid elvatiden på fredagen.

Jörgen med vinterbag på väg i solen på första hålet.

Det fanns flera bilar på parkeringen när jag anlände, så det var inte bara vi som ansåg att golfspel i blåst och fem graders värme var något som hindrade. Jag ska väl erkänna att det var lite kyligt de första hålen, innan jag tinat upp, men jag konstaterade än en gång hur skönt det var att vara ute även om vädret är lite ruggigt.

Trots den senaste tidens ihållande regnande var banan helt torr. Detta är typiskt för en linksbana, som är byggd på ett underlag av sand. För egen del hade jag inte hållit i en klubba på några veckor och blev förvånad över hur bra allt kändes i swingen. Vi inledde båda två med par på första hålet, som spelades rakt in i vinden, som var cirka tre klubbor stark.

Att släppa igenom snabbare spelare uppskattas alltid.

Efter oss hade vi en treboll herrar, som verkade spela i ett rasande tempo. Inte för att Jörgen och jag drog benen efter oss, men gossarna bakom verkade ha bråttom varför vi artigt erbjöd dem att gå igenom vår boll på det fjärde hålet.

Från hål tre till och med hål sex hade vi nu istället vinden i ryggen, vilket gjorde att utslagen ibland blev extra långa. Hål sex är ett, i våra ögon, ganska långt par fyra och det svåraste hålet på banan. Här är vi i regel nöjda med en bogey. Jörgen lyckades dock göra par och med dubbelslag på just det hålet tillgodogjorde han sig fyra poäng.

Fika i all enkelhet.

Med tre par och 17 poäng för oss båda, på första halvan, kändes vi oss nöjda när vi kom till klubb-huset efter att nionde hålet var avklarat. Några faciliteter i form av restaurang finns inte i det 90-åriga klubbhuset. När vi spelar Viken har vi därför alltid hemmagjord fika med oss.

När vi startade på de sista nio hålen, som är de samma som de första nio, hade blåsten om möjligt ökat i styrka. But, so what, vi fortsatte att spela bra golf, nästan över vår förmåga som Jörgen sa.

Eva, min hustru, och jag hade spelat Viken någon månad tidigare. Det var den dagen jag spelade årets rond och fick ihop 42 poäng, med tio par och ett löst hål. Mina vibbar var därför positiva idag, trots blåsten, och med en positiv attityd är det mest möjligt. Med ytterligare tre par och en birdie på inrundan fick jag ihop 36 poäng och gick alltså på min hcp, trots att jag sänktes med drygt tre slag efter senaste ronden på Viken. För Jörgens del gick det bra fram till hål fjorton, men sedan tog hans ryggont ut sin rätt vilket gjorde att han kroknade på slutet.

Vi var dock överens om att fortsätta spela höst- och även vintergolf, så länge möjligheterna finns och snön håller sig borta.

Ett bra resultat i tufft väder stärker självförtroendet!

På golfbanan utan klubbor

Lönsam promenad - 2015-11-15
Eva tyckte att vi skulle ta en promenad i det fina höstvädret. Till min förvåning föreslog hon att vi skulle åka till Billesholm och promenera runt på Söderåsens GK.
Många är ute i skogen för att att plocka svamp, kanske inte just nu, men annars, men Eva hade annat i tankarna. Avsikten var nämligen att vi skulle leta efter golfbollar.

Vandringen kan börja.

Att göra det, är lite som en skattjakt. Med tanke på att en ny golfboll kostar upp mot trettio kronor, så känns det faktiskt som att hitta en tia eller tjuga varje gång du hittar en boll.
Vi parkerade vid sjuans green, som ligger längs ner mot Billesholm, för att därifrån försöka avverka hela banan till fots. Eftersom vi under ett tjugotal år själva varit medlemmar i klubben så hade vi en ganska klar uppfattning om var det fanns störst chans att hitta de eftertraktade bollarna.

Eva gjorde både det första...

...och andra fyndet.

En liten nackdel, nu på senhösten, är att det finns massor av löv överallt, under vilka det säkert finns en hel del bollar. Men, dom finns där och alla ligger inte under löven.
En hel del golfare utnyttjade det fina vädret och kanske undrade någon vad vi civilister gjorde där. Hade någon ställt frågan så hade jag bara förklarat att vi var ute och letade efter några av alla de hundratals bollar som vi blivit av med under våra år som medlemmar i klubben. Men, ingen frågade!

Ibland kom vi fram och visade oss.

Att leta bollar innebär inte en helt komfortabel vandring. Du måste in i urskogen med alla grenar, omkullblåsta träd och andra faror som lurar där inne. Vi kämpade dock på framåt även om vi ibland hade några transportsträckor ute på banan, förbi platser där vi visste att det inte var lönt att leta.

Änder i dammen vi hål 13.

Inne i skogen vid det tolfte hålet brukar vara en bra plats, men idag kammade vi noll. Däremot fann vi flera stycken bakom tolvans green, dit spelarna slagit sina inspel för långt och över hela greenen.

Vi fortsatte mot fjortonde hålet. Det är ett s k dogleg och i hörnan, där hålet svänger nästan 90 grader till vänster, finns det en liten svårtillgänglig dunge där det brukar finnas en hel del bollar. Innanför dungen ligger det ett hus, vars tomt nog också omfattar dungen. När jag var där inne och letade kom det fram en man som bodde i huset. Han undrade om vi letade efter bollar. Detta kunde vi inte neka till. "Säljer ni dem", frågade han. "Nej, vi spelar själv och som pensionär har jag inte råd att köpa bollar", svarade jag. Han kom då fram och gav mig två bollar, som han hittat på sin uteplats.
En mycket empatisk person, verkade denne trevlige man vara. Vi förde därefter en längre konversation, där mannen ifråga berättade att de nästan inte vågade vistas på sin uteplats på somrarna. Flera gånger hade golfbollar kommit farande, nästan ner i deras kaffekoppar. Vi beklagade naturligtvis detta och berättade att vi faktiskt var oskyldiga till dessa dåd, eftersom vi var medlem i en annan golfklubb. Efter ytterligare resonemang om inrikespolitiken, vädret och andra viktiga ämnen, skildes våra vägar i all vänskaplighet.

Eva ger sig aldrig.

Nu var det dags att vandra vidare ner till bilen vid sjuan, men när vi passerade det elfte hålet råkade Eva se en boll som låg i bäcken. Den skulle naturligtvis hämtas varför Eva, med risk för liv och lem, hittade några stenar som hon kunde kliva på för att komma över till rätt sida av bäcken. Och, med viss ansträngning och med hjälp av en pinne, lyckades hon fiska upp den sista bollen för dagen.
När det gäller att hitta bollar är Eva lika duktig som en tryffelhund som letar tryffel.

Placerade i märkesordning.

Vi åkte hem, tog en fika och jag tvättade av bollarna. Jag uppskattade att vi hittat ett femtontal, men det visade sig att det faktiskt var dubbelt så många. En tredjedel av bollarna var av märket Callaway, medan endast fyra var Titleist, det bollmärke jag helst spelar på om jag får välja. Nästan alla bollarna var i perfekt skick, så dagens promenad hade verkligen varit givande.

Idag förenade vi verkligen nytta med nöje!

Tårtkalas på Öresunds GK

Lunch, 18 hål och tårta - 2015-11-03
Min 87-årige svärfar Olle är inte bara en duktig golfspelare, han är också en överdängare på att baka tårtor. När vi kom överens om att spela en runda på Öresunds GK:s fina bana så berättade han att han skulle överraska personalen, d v s banarbetare och kanslipersonal, med en tårta.

En av Olles specialiteter.

Men, innan dess åt vi först lunch och sedan spelade vi nästan alla de 18 hålen. Att det blev en lite rumphuggen runda berodde på att tårtkalaset skulle inledas klockan 1500, varför vi fick stiga av efter femton hål för att hinna till restaurangen i tid.

Olle säger några berömmande ord och ber alla hugga in på tårtan.

Svärfar Olle inte bara spelar golf själv, han arbetar också som golfdomare. Flera gånger har han varit och dömt bland annat på Öresunds GK, både i samband med klubbtävlingar och inte minst när Handigolfen spelats där. Alltid han blivit väldigt väl bemött av de som arbetar på klubben och tycker då och då att detta ska premieras med en tårta.

Glupska individer, som snabbt glömde vad jag bad dem om.

Olle och jag är nog de i hela vår släkt som är mest förtjusta i tårta. Med anledning av detta så bad jag alla runt bordet att inte ta för stora bitar för i så fall skulle inte jag och Olle kunna "svänga".
Allt gick dock väl och det räckte och blev över. Kanske blev det till och med en bit kvar till morgondagens förmiddagsfika.

Tror säkert att Olle är välkommen tillbaka!

Definitivt årets sista runda med Mr Brum

Nu får han gona sig i garaget - 2015-10-31
Väderutsikterna lovade molnigt, lugnt och tio grader. Golf hade vi spelat på fredagen och faktiskt hade vi också ett ärende. Till Höganäs, här finns nämligen ett gäng outletbutiker, bland andra en som säljer glas nämligen Orrefors Boda.

Lite gråmulet, men perfekt Morganväder.

Men, som vanligt, är det vägen dit och inte målet som är det viktiga. Eva hade till och med gjort mackor och fyllt termosen med kaffe, som hon packade i ryggan för en eventuell spontanfika någonstans.

Smala, kurviga och asfalterade vägar är eftertraktade när vi kör Morgan.

Våra turer norrut startar nästan varje gång med att vi kör längs med havet, förbi Barsebäcks GK och vidare mot Häljarp och Asmundtorp. Väl där, är det svårt att motstå en sväng upp över Rönneberga backar. Här är utsikten oftast vidunderlig, även om det idag var lite si och så.

En Ferrari är alltid en Ferrari.

På våra kringelikrokande omvägar upp till Höganäs passerade vi även idag Glumslövs Golf. Där, på parkeringen, stod det en Ferrari, som jag naturligtvis inte kunde köra förbi utan att ta ett foto.

Ett av dagens delmål.

Vår son med familj ska köra ner till Frankrike och besöka vår svärdotters föräldrar och Eva var på jakt efter en present som de kunde ta med sig. Och, svenskt glas går inte av för hackor, samtidigt som det är välkänt utomlands.

I en sådan här butik kan Eva tillbringa en ganska lång stund.

Nu är ju inte Eva sådan, som kanske jag är, att hon går in och köper det hon ska ha för att sedan lämna butiken. Som jag säkert nämnt tidigare går hon sällan tomhänt från en butik och risken var därför överhängande att det skulle bli likadant idag. Och, det tog bara en liten stund innan hon hittade vinglas, som hon helt plötsligt kom på att hon behövde, eftersom en del av de nuvarande gått sönder.
Utöver vinglaset så hittade Eva även den present som Eva beslutat att köpa till Jonas svärföräldrar, så nu var uppdraget slutfört. Vi tog dock även en sväng in på den outlet som säljer kläder från bland andra Oscar Jacobsson och Stenströms. Här hittade jag ett par fräcka byxor, som dessvärre inte fanns i min storlek, och jag gick därifrån utan att ha behövt lätta på börsen.

Parkering vid treans green på Helsingborgs GK.

Vi körde åter söderut och när vi kom till Viken åkte vi ner till Helsingborgs Golfklubb. Här tog vi fram vår rygga med mackor och kaffe och satte oss på verandan till det gamla klubbhuset och fikade.
Här satt vi i en riktigt kontemplativ miljö och tittade ut över banan och Öresund. Några golfares inspel på nian kunde vi också bevittna samt växla några uppmuntrande ord med.

Kort besök hos sonen och hans familj.

Det blev en hel del motorväg på vägen tillbaka till Lödde. Normalt gillar jag inte att köra på sådana vägar, när jag kör Morgan, men någon gång kan det vara kul att gasa lite extra. Under en kort stund gav jag därför järnet och det dröjde inte länge innan vi nått 160 km i timmen, något Eva inte uppskattade speciellt mycket. Så, jag fick sakta ner även om det fanns mer kvar under gaspedalen.

Detta är toppen tycker Elias.

När vi närmade oss Saxtorpsrondellen föreslog jag att vi skulle göra ett kort besök Jonas och hans familj, så att jag fick träffa Elias och Sarah innan de åkte till Frankrike. När vi anländer i vår Morgan blir alltid Elias alldeles till sig och det finns ingen chans att åka därifrån innan han fått sig en liten åktur, bilintresserad som han är. Det är grusväg på gatan där de bor, så jag fick av naturliga skäl köra väldigt sakta. Men då ville Elias att jag skulle gasa lite vilket jag kunde göra på en bit asfaltväg på andra sidan kvarteret. Först såg han då lite rädd ut men tyckte snabbt att det var kul. Det blir nog en bilfantast av honom också!

Årets sista tankning.

Efter lite gosande med ungarna vinkade vi av dem och körde vidare hemåt. Ett andra syfte med dagens utflykt var nämligen att jag ville fylla upp bensintanken för att slippa kondens. Precis där vi bor har vi en Shellmack. Det är en av få märken som erbjuder 98 oktan, som jag normalt skämmer bort Mr Brum med. Sexhundra spänn fattigare var det då dags att ställa in Moggen i garaget, där det under vintern kommer att ske jättemycket i form av underhåll och pyssel.

Säsongen bjöd på 330 mil öppetkörande, men det ska bli mer nästa år!