En ny bok om Morgan

Morgan Sports Cars in Sweden - 2016-01-31
Mannen som ligger bakom detta verk heter Staffan Engström. Redan 1969, kanske ännu tidigare, väcktes intresset för engelska sportbilar då han blev ägare till en Austin Healey 3000. Fem år senare var det dags för Staffans första Morgan, en 4/4, medan det tog ytterligare sjutton år innan han kompletterade sitt stall med en trehjulig Morgan Super Sports från 1933.

Att han inte bara är skicklig med penna och kamera bevisas av att han renoverat alla ovanstående bilar själv. Staffan är också mångårig medlem i Morgan Owners Group of Sweden, en klubb där han under årens lopp haft ett antal styrelseposter. Precis i rätt tid, inför MOG:s firande av sitt 50-års-jubileum under 2016, kommer boken att ligga tryckt och klar för leverans den 2:a april.

För att nå ut med boken till en internationell publik är boken skriven på engelska. Dels fick det många "nördar" runt om i världen som köper all litteratur som handlar om Morgan, dels så är nog huvuddelen av ägare eller intresserade av Morgan så pass bevandrade i det engelska språket och litteraturen att de kan tillgodogöra sig innehållet.
Boken innehåller bland annat ett kapitel om Morgans olika generalagenter genom åren, en översikt av tävlingsverksamheten med Morgan samt klubbhistoria där klubbens verksamhet finns nedtecknad år från år.

Morgan Sports Cars of Sweden omfattar 208 sidor som innehåller fler än 500 bilder. Förutom historiska redogörelser finns skildringar av en rad äldre Morgans och Morganister, ibland nedtecknade av ägarna själva.
Med tanke på att Morgan Motor Company är världens äldsta familjeägda biltillverkare, är det ganska troligt att även de som inte är Morganägare, men intresserade av bilhistoria, finner mycket nöje av att ha boken i sitt motorbibliotek.
Boken, som trycks i en begränsad upplaga, är i formatet 215 x 292 mm och har hårda pärmar.

För att försäkra dig om ett exemplar av boken så kan du beställa den via www.mogsweden.nu. Den kostar 295:- + 84:- i porto. Och, det bästa av allt är att den generöse Staffan skänker hela sin del av bokförsäljningen till MOG of Swedens verksamhet. Vilken kille!

För egen del har jag naturligtvis redan beställt ett ex!

Hur väcks ett bilintresse?

Kan det vara ärftligt? - 2016-01-10
Egentligen kommer jag inte ihåg hur det började. Något genuint intresse för bilar fanns faktiskt  inte hos mina föräldrar, som endast betraktade bilen som ett fortskaffningsmedel. Men för mig har bilar fascinerat mig ända sedan allt fler familjer skaffade bil i början av femtiotalet.
Redan som fyraåring kunde jag ange märket på nästan varje bil jag såg. Innan vi själv fick råd att köpa bil hade min far möjlighet att låna en av företagets bilar, på det företag han arbetade på. Det var en A-Ford och kallades i folkmun för Lotta.

Stor och pampig.

Med den åkte vi ibland och hälsade på min farmor och farfar, som bodde, alldeles intill Slottsparken, i Helsingborg. På gatan utanför deras hus stod ofta en stor, svart, amerikansk bil parkerad, en Packard.

På gatan, snett bakom farmors och farfars hus fanns ett korvstånd. Dit gick ofta farfar en sväng för att snacka lite med kompisar som hängde där. Det var väl dåtidens variant av korvbaren, som kom lite senare. När jag någon gång fick följa med honom dit så skröt han gärna, för de som ville lyssna, om hur duktig jag var på bilmärken. Så, kom det en bil så frågade han mig vad det var för en, en Plymouth, kunde jag då svara. När jag svarat rätt fyra, fem gånger i rad, så kunde jag ibland belönas med en smal kokt med bröd.

Familjens första bil var en Morris 8. Den delades med min mors syster och svåger, som bodde i samma hus som vi, i Åstorp.Varje måndagsmorgon lämnades bilnycklarna över till den familj som stod i tur att använda den. Den var svart och hade läderklädsel. När det var vår vecka körde vi ibland till järnvägsgatan i Helsingborg, där vi köpte korv och mos hos dåtidens Korvalisa, som ansågs servera den bästa potatismosen av alla korvstånd i hela stan. När vi inmundigade vår korv satt vi i bilen och betittade alla de märkliga existenser som var på väg till eller från färjorna till Helsingör.
Ett litet äventyr bara det.

Lite nyare Morris än vår första. (Kunde inte utelämna E-typen för er.)

När familjen slutligen fick råd att skaffa en alldeles egen bil föll valet på en Morris Minor. Den var naturligtvis begagnad, målad i twotone grönt och var några år familjens stolthet. Denna Morris blev den första i raden av sex likadana som vår familj hade.

En DeSoto fanns bland taxibilarna i Åstorp.

På den tiden hade många, framförallt fäder eftersom de flesta kvinnor var hemmafruar, någon form av extraknäck för att bättra på ekonomin. Min far, som redan då hade taxi- och busskort, körde därför ibland taxi på helgerna. Dåtidens taxibilar var ofta stora amerikanska dollargrin, även om det förekom Volvosuggor redan då. Vid något enstaka tillfälle kom min far hem och lät mig åka i någon av dessa amerikanare, vilket var en stor upplevelse för en liten kille som jag var då.

Buicken gör, precis som DeSoton, skäl för namnet Dollargrin.

Det första riktiga dollargrin jag föll för såg jag dagligen på min väg till skolan. I kvarteret intill vårt bodde nämligen en byggmästare som, av någon anledning, kallades för Röealbin. Han ägde det hyreshus han bodde i och parkerade alltid son stora gröna Buick på trottoaren vid gaveln till huset.
Den beundrade jag mycket vilket förmodligen blev inledningen till mitt dåtida intresse för amerikanska bilar.

Kaiser, låg och smäcker, med en kaross som skriker fart.

En skolkamrat till mig, som heter Hans, blev under småskoletiden ofta skjutsad till skolan i sin pappas Henry J. Några skolbussar fanns ju inte på den tiden. Henry J hade en "storebror" som heter Kaiser och var i mina ögon dåtidens i särklass vackraste bil.

Mitt intresse för bilar har egentligen aldrig handlat om tekniska egenskaper eller finesser utan mer om utseende och prestanda. Under uppväxten tittade jag ofta in i alla bilar som stod på gatan utanför det hyreshus vi bodde i för att kolla hur långt hastighetsmätaren var graderad.
Inte ens när jag blev femton år och kunde köpa moped, blev det något skruvande eller trimmande, det som de flesta av mina kompisar höll på med. Jag hade varken plats eller de baskunskaper som behövdes för att göra detta. Men att köra, det tyckte jag var väldigt roligt.

Min den vita och min kompis Tonys, den svarta.

Efterhand som jag blev äldre tonades mitt intresse för jänkebilar ner till förmån för engelska fordon.
Precis efter gymnasiet och med hjälp av sparade pengar, från mitt sommarjobb som biljettförsäljare vid färjorna i Helsingborg, köpte jag min första engelska sportvagn, en MGA från 1962. Även min skolkamrat och sedermera rockbandsmedlem, fick tag i en MGA från 1962. Det var sista årsmodellen innan MGB:n introducerades och dessutom den med 90 hk motor jämfört med tidigare modeller som hade upp till 75 hk.

Ägandet av MGA:n blev en kortvarig historia på några år. Den fick säljas och ersättas av en Volvo Amazon när vi fick vårt första barn tidigt på sjuttiotalet.

TR2:an efter renoveringen.

Det dröjde till 1982 innan återfallet. Då införskaffades en Triumph TR2 från 1954, som totalrenoverades under en treårsperiod. Jag kunde naturligtvis inte mycket när det gällde mekanik och tekniska ting, men plockade ner bilen i atomer och dokumenterade alla delar, både med bilder och med anteckningar. Under renoveringsperioden, då jag fick mycket hjälp av flera mer kunniga kompisar, vaknade också min sons intresse för det här med bilar varför han ibland var med mig i garaget och "hjälpte mig".

Evas MGBGT 1968.

Att även min fru Eva var intresserad av sportbilar och själv körde en MGB GT, tillsammans med att vi också ibland tog ut ungarna i var sin sportvagn, kan ha bidragit till hans intresse för bilar.

Morgan +4, 1959.

Under de här tre åren hade jag ett arbete, som innebar att jag nästan ständigt var bortrest under veckorna. Garagejobbet var jag därför hänvisad till att utföra på helgerna, varför framstegen med bilen gick i väldigt små steg framåt. Det fanns perioder när jag nästan gav upp, men genom att köpa ytterligare en bil, som var körklar, fick jag ytterligare energi för mitt projekt. Min Morgan +4 från 1959 hittade jag i England och behöll den sedan i 28 år innan jag för några år sedan ersatte den med en Morgan Roadster från 2004.

Min son var nu sjutton år gammal och hade, även han via sommarjobb, sparat lite pengar. Självklart ville han också ha en engelsk sportbil, varför sökandet efter en dylik inleddes. När han växte upp så utgjordes de flesta engelska sportbilar av MGB, TR4, 5 och 6, Jaguar E-type etc. Någon Jaguar hade han dock inte tillräckligt ekonomiska muskler nog för att införskaffa.

Triumph TR5 1968.

Istället blev det en Triumph TR5, som visserligen var körbar när han köpte den, men som visade sig innehålla mängder av plast i karossen när han väl började riva den. Jag ljuger inte om han höll på med renoveringen av sin bil under femton år. Naturligtvis inte på heltid, då han pluggade i Frankrike och även jobbade där något år plus att han bodde borta under de år han gick på universitetet. Men till slut blev den färdig och bara något år senare sålde han sin ögonsten till förmån för ett litet hus här utanför Löddeköpinge.
Men fröet var sått och under åren med renoveringen lärde han sig väldigt mycket. Att det blir en sportvagn igen, när omständigheterna så tillåter, råder det dock inga tveksamheter om.

En liten del av Elias stall.

Han är nu begåvad med hustru och två barn, en pojke på fem och en flicka på tre år. Elias, nu fem år gammal, hade precis börjat krypa när det här med bilar blev det enda han höll på med. Det är likadant idag, om än mycket värre. Inget annat duger, det ska bara vara bilar, punkt slut.

Elias gillar vår Morgan...

...precis som Sarah verkar göra.

När Eva och jag hälsar på i vår Morgan brukar Elias få sitta i mitt knä och ratta. När vi kör en runda, där ute i skogen, där det är mest grusvägar, är jag tvungen att köra väldigt sakta. Då brukar han säga "gasa lite farfar"!
Det finns alltså stort hopp om att även framtida generationer kommer att fortsätta med intresset för engelska bilar. Det enda oroväckande i nuläget är att Elias önskade sig en blå Corvette i julklapp.
Men, precis som jag, som gillade amerikanska bilar när jag var liten, så kommer han förhoppningsvis på bättre tankar med åren.

Kan det ligga i generna?

Helgfrid

Läsa, softa och umgås - 2016-01-02
Mikael Bergstrand, författare från Malmö, har skrivit tre böcker där handlingen huvudsakligen utspelar sig i Indien. Den första, Dehlis vackraste händer, fick jag för något år sedan av min son.
Redan efter några dagar var den slutläst. Efterföljaren, Dimma över Darjeeling, fick jag i julklapp i år. Sträckläste även denna under två dagar. Efter att ha googlat på författarnamnet upptäckte jag att han skrivit ytterligare en bok nämligen Gurun i Pomonadalen. Vid ett spontant besök på biblioteket här i Löddeköpinge häromdagen steg jag in och frågade om den fanns där. Jo men visst gjorde den det. Men när jag skulle låna den framkom det tyvärr att den redan var reserverad. På min fråga om den möjligen fanns som e-bok fick jag ett jakande svar, så när jag kom hem laddade jag ner den på min i-Pad. Och, nu har jag även läst slut på den.
I alla tre böckerna finns både spänning, romantik och också mycket humor, inte minst beroende på den svenske huvudpersonen Göran Borgs mångåriga vän, en indier vid namn Yogendra Singh Thakur, allmänt kallad Yogi. Rekommenderar alla tre på det varmaste.

En stor del av tiden i mellandagarna har alltså tillbringats bland annat med att läsa. Normalt sett är det sällan jag läser på dagarna eftersom jag upplever det inproduktivt. Vädret under helgerna har emellertid varit sådant att det inbjudit till både läsning och annan tillbakalutad verksamhet, varför min vanliga prestationsångest tonats ner en hel del.

Även TV:n har dessa dagar fått större uppmärksamhet än normalt. En massa filmer, både tidigare sedda och osedda, har jag lyckats titta på, antingen hela eller delar av. Ivanhoe, Krokodiljägaren och inte minst Fawlty Towers med John Cleese och Manuel har bidragit till lite uppmuntran dessa mörka, disiga och blåsiga dagar.

Julaftonen blev en väldigt harmonisk tilldragelse, en av de bästa vi upplevt på länge. Båda barnen och våra fyra barnbarn var på besök vilket innebar totalt tio personer, som blev precis lagom runt vårt utdragbara bord i köket.

Kvällens höjdpunkt, tomtebesöket.

Med bland andra en liten kille på fem och en tjej på tre så var naturligtvis ett besök av tomten ett absolut måste, medan tolv- och fjortonåringen nog hade klarat sig bra utan.
Svärsonen Olof iklädde sig rollen som tomte med bravur och hade säkert kunna sälja sina tjänster till många barnfamiljer om han så ville.

Ren anarki rådde, som nästan skrämde den stackars tomten.

Några tidigare jular har vi tillbringat hos min svärdotters föräldrar i Frankrike. Vid dessa tillfällen har någon tomte inte kommit på besök utan barnen har fått sig berätta att han varit där på natten och lagt alla julklapparna under granen. Av den anledningen var det i år lite speciellt när tomten verkligen tog sig tid till hembesök.
Sedan flera år tillbaka köper vi vuxna inte några julklappar till varandra. Vi köper det vi vill och behöver själva. Istället spelar vi julklappsspelet, som innebär att alla köper ett antal presenter värda mellan noll och femtio kronor. Alla klapparna läggs på bordet och en tärning plockas fram. Var och en som slår med tärningen och lyckas få en etta eller sexa är berättigad att ta en julklapp från högen på bordet.

Stora paket är mest spännande!

När bordet är tomt på paket får de lyckliga istället välja ett paket som någon annan har i sin hög, vilket brukar leda till många pikar och skratt. Därefter öppnar respektive sina paket så att det framkommer vad som finns i dem. Sedan spelas det vidare och de som får rätt antal prickar på tärningen får nu välja de presenter som de helst vill ha och som man kan ta från någon annan. Slutligen, när spelet är slut brukar ett flitigt bytande av klappar sinsemellan ta sin början.

Sarah blev glad för julklappsklänningen från mamma Anne.

Till och med femårige Elias och treåriga Sarah deltog i spelet och naturligtvis valde de hela tiden de största paketen, som dock kunde innehålla de "tradigaste" grejerna.

Med yngre barn så brukar inte julaftonskvällarna bli speciellt sena. När Eva och jag blev ensamma så röjde vi därför upp efter holmgången och kunde sedan slappna av med var sin drink, Eva med vin och jag själv med den sedvanliga "drajjan".

På fredagen var det egentligen meningen att jag, som vanligt på fredagarna, skulle inleda dagen på gymet, vilket kanske hade behövts efter julmaten. Men, jag tyckte att jag behövde jullov och därmed få förmånen att inte behöva stiga upp i det nattsvarta mörkret klockan sex på morgonen.

In i dimman!

Framåt förmiddagen fick jag dock, som vanligt när jag har haft någon ursäkt att skippa gymbesöket, emellertid lite samvetskval. Jag frågade därför min hustru, som satt i värmen och surfade på sin dator, om jag möjligtvis kunde fresta henne med en promenad. Trots att vädret definitivt inte såg särskilt inbjudande ut så accepterade Eva. Hon hade förmodligen tänkt tanken själv, men om jag inte frågat hade hon nog inte väckt den. När vi väl kom ut så var det visserligen väldigt dimmigt men temperaturen var riktigt behaglig, åtminstone i medvind. Det blev bara drygt tre kilometer då Eva hade ont i ett knä, en åkomma hon nog ådragit sig på gymet, trodde hon.

Vår Morgan, som njuter sin vintersömn i garaget och blir ompysslad på allra bästa sätt av mig, har de senaste dagarna fått vara i fred. Det var inte förrän på nyårsafton, som det fanns anledning att göra ett besök där. Vi hade då besök av Catarina och Gunnar som är några av våra bilkompisar sedan många år tillbaka. De har i sitt stall visserligen några MG:s och Rovers, men inte ens Gunnar kan hålla blickarna från vår Morgan. Eftersom Gunnar, som är ingenjör, och i motsats till mig inte har tummen mitt i handen, brukar jag därför rådgöra med honom när det gäller en del åtgärder som jag håller på med på Morganen. I garaget är det i samband med dessa samtal ganska vanligt att vi samtidigt intager var sin drink, han whiskey och jag "drajja" i kombination med en liten cigarrcigarett.
Oftast går vi inte tillbaka in förrän någon berättar för oss att maten är klar, vilket var just vad som skedde när vi var inbegripna i ett mycket intressant samtal av avancerad teknisk natur.

I samband med maten blir det väldigt mycket prat om gamla tider. Nu för tiden träffas vi inte alls så ofta som tidigare, vilket till viss del beror på att våra gäster nu lagt sina golfklubbor på hyllan.
När vi sitter och konverserar vid brasan upptäcker vi helt plötsligt att klockan närmar sig tolv på natten.
Det här med raketer slutade vi emellertid med för några år sedan. Vi firade då nyår i våra gästers sommarhus på Orust. Huset är försedd med en altan från vilken vi avfyrade det årets pyrotekniska arsenal. Då en av raketerna tog fel väg och var på väg in genom ett större fönster på huset, enades vi i det ögonblicket om att skippa denna typ av verksamhet i framtiden.

Efter några stänkare behövs det inte mycket för att bli road.

För att liva upp tillställningen vid denna sena timme hade Eva införskaffat några tutor.

Kvällens inomhusfyrverkeri.

 I samband med ett livligt blåsande i dessa så tände också Eva några tomtebloss för att på så sätt fira in det nya året. När dessa aktiviteter var till ända drog vi oss upp till TV:n för att lyssna av Malena Ernman när hon läste nyårsdikten.
Efter ytterligare någon timmes kvällskonversation kände alla att det var lagom att dra sig tillbaka till sängen.

Oftast är det bäst när saker och ting är lagom!