Helgfrid

Läsa, softa och umgås - 2016-01-02
Mikael Bergstrand, författare från Malmö, har skrivit tre böcker där handlingen huvudsakligen utspelar sig i Indien. Den första, Dehlis vackraste händer, fick jag för något år sedan av min son.
Redan efter några dagar var den slutläst. Efterföljaren, Dimma över Darjeeling, fick jag i julklapp i år. Sträckläste även denna under två dagar. Efter att ha googlat på författarnamnet upptäckte jag att han skrivit ytterligare en bok nämligen Gurun i Pomonadalen. Vid ett spontant besök på biblioteket här i Löddeköpinge häromdagen steg jag in och frågade om den fanns där. Jo men visst gjorde den det. Men när jag skulle låna den framkom det tyvärr att den redan var reserverad. På min fråga om den möjligen fanns som e-bok fick jag ett jakande svar, så när jag kom hem laddade jag ner den på min i-Pad. Och, nu har jag även läst slut på den.
I alla tre böckerna finns både spänning, romantik och också mycket humor, inte minst beroende på den svenske huvudpersonen Göran Borgs mångåriga vän, en indier vid namn Yogendra Singh Thakur, allmänt kallad Yogi. Rekommenderar alla tre på det varmaste.

En stor del av tiden i mellandagarna har alltså tillbringats bland annat med att läsa. Normalt sett är det sällan jag läser på dagarna eftersom jag upplever det inproduktivt. Vädret under helgerna har emellertid varit sådant att det inbjudit till både läsning och annan tillbakalutad verksamhet, varför min vanliga prestationsångest tonats ner en hel del.

Även TV:n har dessa dagar fått större uppmärksamhet än normalt. En massa filmer, både tidigare sedda och osedda, har jag lyckats titta på, antingen hela eller delar av. Ivanhoe, Krokodiljägaren och inte minst Fawlty Towers med John Cleese och Manuel har bidragit till lite uppmuntran dessa mörka, disiga och blåsiga dagar.

Julaftonen blev en väldigt harmonisk tilldragelse, en av de bästa vi upplevt på länge. Båda barnen och våra fyra barnbarn var på besök vilket innebar totalt tio personer, som blev precis lagom runt vårt utdragbara bord i köket.

Kvällens höjdpunkt, tomtebesöket.

Med bland andra en liten kille på fem och en tjej på tre så var naturligtvis ett besök av tomten ett absolut måste, medan tolv- och fjortonåringen nog hade klarat sig bra utan.
Svärsonen Olof iklädde sig rollen som tomte med bravur och hade säkert kunna sälja sina tjänster till många barnfamiljer om han så ville.

Ren anarki rådde, som nästan skrämde den stackars tomten.

Några tidigare jular har vi tillbringat hos min svärdotters föräldrar i Frankrike. Vid dessa tillfällen har någon tomte inte kommit på besök utan barnen har fått sig berätta att han varit där på natten och lagt alla julklapparna under granen. Av den anledningen var det i år lite speciellt när tomten verkligen tog sig tid till hembesök.
Sedan flera år tillbaka köper vi vuxna inte några julklappar till varandra. Vi köper det vi vill och behöver själva. Istället spelar vi julklappsspelet, som innebär att alla köper ett antal presenter värda mellan noll och femtio kronor. Alla klapparna läggs på bordet och en tärning plockas fram. Var och en som slår med tärningen och lyckas få en etta eller sexa är berättigad att ta en julklapp från högen på bordet.

Stora paket är mest spännande!

När bordet är tomt på paket får de lyckliga istället välja ett paket som någon annan har i sin hög, vilket brukar leda till många pikar och skratt. Därefter öppnar respektive sina paket så att det framkommer vad som finns i dem. Sedan spelas det vidare och de som får rätt antal prickar på tärningen får nu välja de presenter som de helst vill ha och som man kan ta från någon annan. Slutligen, när spelet är slut brukar ett flitigt bytande av klappar sinsemellan ta sin början.

Sarah blev glad för julklappsklänningen från mamma Anne.

Till och med femårige Elias och treåriga Sarah deltog i spelet och naturligtvis valde de hela tiden de största paketen, som dock kunde innehålla de "tradigaste" grejerna.

Med yngre barn så brukar inte julaftonskvällarna bli speciellt sena. När Eva och jag blev ensamma så röjde vi därför upp efter holmgången och kunde sedan slappna av med var sin drink, Eva med vin och jag själv med den sedvanliga "drajjan".

På fredagen var det egentligen meningen att jag, som vanligt på fredagarna, skulle inleda dagen på gymet, vilket kanske hade behövts efter julmaten. Men, jag tyckte att jag behövde jullov och därmed få förmånen att inte behöva stiga upp i det nattsvarta mörkret klockan sex på morgonen.

In i dimman!

Framåt förmiddagen fick jag dock, som vanligt när jag har haft någon ursäkt att skippa gymbesöket, emellertid lite samvetskval. Jag frågade därför min hustru, som satt i värmen och surfade på sin dator, om jag möjligtvis kunde fresta henne med en promenad. Trots att vädret definitivt inte såg särskilt inbjudande ut så accepterade Eva. Hon hade förmodligen tänkt tanken själv, men om jag inte frågat hade hon nog inte väckt den. När vi väl kom ut så var det visserligen väldigt dimmigt men temperaturen var riktigt behaglig, åtminstone i medvind. Det blev bara drygt tre kilometer då Eva hade ont i ett knä, en åkomma hon nog ådragit sig på gymet, trodde hon.

Vår Morgan, som njuter sin vintersömn i garaget och blir ompysslad på allra bästa sätt av mig, har de senaste dagarna fått vara i fred. Det var inte förrän på nyårsafton, som det fanns anledning att göra ett besök där. Vi hade då besök av Catarina och Gunnar som är några av våra bilkompisar sedan många år tillbaka. De har i sitt stall visserligen några MG:s och Rovers, men inte ens Gunnar kan hålla blickarna från vår Morgan. Eftersom Gunnar, som är ingenjör, och i motsats till mig inte har tummen mitt i handen, brukar jag därför rådgöra med honom när det gäller en del åtgärder som jag håller på med på Morganen. I garaget är det i samband med dessa samtal ganska vanligt att vi samtidigt intager var sin drink, han whiskey och jag "drajja" i kombination med en liten cigarrcigarett.
Oftast går vi inte tillbaka in förrän någon berättar för oss att maten är klar, vilket var just vad som skedde när vi var inbegripna i ett mycket intressant samtal av avancerad teknisk natur.

I samband med maten blir det väldigt mycket prat om gamla tider. Nu för tiden träffas vi inte alls så ofta som tidigare, vilket till viss del beror på att våra gäster nu lagt sina golfklubbor på hyllan.
När vi sitter och konverserar vid brasan upptäcker vi helt plötsligt att klockan närmar sig tolv på natten.
Det här med raketer slutade vi emellertid med för några år sedan. Vi firade då nyår i våra gästers sommarhus på Orust. Huset är försedd med en altan från vilken vi avfyrade det årets pyrotekniska arsenal. Då en av raketerna tog fel väg och var på väg in genom ett större fönster på huset, enades vi i det ögonblicket om att skippa denna typ av verksamhet i framtiden.

Efter några stänkare behövs det inte mycket för att bli road.

För att liva upp tillställningen vid denna sena timme hade Eva införskaffat några tutor.

Kvällens inomhusfyrverkeri.

 I samband med ett livligt blåsande i dessa så tände också Eva några tomtebloss för att på så sätt fira in det nya året. När dessa aktiviteter var till ända drog vi oss upp till TV:n för att lyssna av Malena Ernman när hon läste nyårsdikten.
Efter ytterligare någon timmes kvällskonversation kände alla att det var lagom att dra sig tillbaka till sängen.

Oftast är det bäst när saker och ting är lagom!