Första golfrundan under nådens år 2017

Kallt och gråmulet, men lugnt - 2017-01-25
På DMI visade man att vädret under ett antal dagar, mitt i veckan, skulle bjuda på plusgrader.
Kvant och jag hade inte spelat golf sedan den 9:e december och båda två ansåg vi att vi fick ta tillfället i akt att testa hur kropp och golfswing kändes efter det långa uppehållet.

Vi inledde båda med var sin tallrik sparrissoppa.

Men, innan vi anträdde första hålet så åt vi lunch. Golfkrogen bjöd dels på sauterad lever och dels på raggmunk med stekt fläsk. Eftersom lever är en av mina favoriträtter så ville jag naturligtvis inte missa denna sällsynt serverade rätt. Som jag nämnt tidigare så bjuder krogen, The Clubhouse, dagligen på buffé med två varianter av husmanskost av hög kvalitet.
The Cluhouse är ett populärt ställe som verkligen är värt en omväg.

Jörgen har gjort det bekvämt för sig genom sitt köp av elvagn.

Så var det då dags att lämna den varma, sköna restaurangen för att ta oss an utmaningarna på banan. Med iskalla bollar, stela kroppar och avsaknaden av välbehövlig rull på våra utslag samt att banan spelades minst 200 meter längre än vanligt, så var våra ambitioner på vettiga resultat inte så höga.
Det började också med att vi gjorde enkla missar både vid utslagen och inspelen, men i takt med att vi gått några hål och kroppen började bli varm så började det kännas lite mer som vanligt.

Jörgen slår en hookad drive på det tionde hålet.

Efter de första nio hålen ledde Kvant med tre poäng. Han hade tolv och jag nio, vilket jag egentligen skäms att berätta. Men man ska vara ärlig, även om det kan vara pinsamt, förmanade mig alltid min salig mor. Att han ledde med tre poäng berodde också mest på att han gjorde ett turpar på det åttonde hålet. Så fick jag det sagt.

Jörgen spelar in på det sista hålet. 

Det var alltså cirka sex veckor sedan vi spelade golf senast och redan efter så pass kort tid märktes det att jag glömt en del av mina rutiner inför slagen. Det fick naturligtvis också negativa konsekvenser, som bidrog till våra dåliga resultat.
På sista hålet fick Jörgen ett telefonsamtal, som drog ut på tiden, varför jag spelade in och gick fram till greenen för att vänta in honom. Egentligen borde han bestraffas med ett eller flera pliktslag för detta osedvanligt grova etikettsbrott, men mina empatiska egenskaper gjorde att jag bjöd på detta.

Rondanalys, kaffe och kexchoklad efter ronden, som seden bjuder.

Väl tillbaka i klubbhuset kändes det verkligen i hela kroppen att vi gått en mil och slagit alldeles för många slag. Det berodde nog till stor del på kylan, men förmodligen också på att all träning är färskvara och att vi inte använt våra golfmuskler på länge.
Vid fikat efter rundan kom vi överens om att det varit, om än kallt och lite ruggigt, en nyttig genomkörare som en första start på säsongen. Trots sin ledning efter de första nio så blev det, som vanligt, jag som drog längsta strået. Jörgen slutade på 21 poäng och jag på 22.

Det gäller att visa var skåpet ska stå!

Det har varit roligt att samla...

...men nu tänker jag sälja mina mynt - 2017-01-11
Redan som liden påg har jag varit road av att samla på saker. Det började med bilder på fotbollsspelare, som på den tiden fanns i den tidens tablettaskar vid namn Alfa. Ungefär samtidigt, eller kanske något senare blev det filmisar, d v s filmstjärnebilder, som kunde köpas i små paket innehållande tio fina, blanka färgbilder på mestadels kända skådespelare. Alla hade sina favoriter, men problemet när jag skulle välja ytterligare en paket med tio, var att jag bara kunde se den som låg överst. Roy Roger, Tony Curtis, Clark Gable med flera var hett eftertraktade och när jag ibland kunde konstatera att mitt nyinköpta paket även innehöll, för mig helt ointressanta, bilder på typ Ester Williams eller Judy Garland, så var besvikelsen stor. Men, det gick alltid att byta med någon, ofta en tjej, som beundrade dessa skådespelare. Det kanske ska tilläggas att jag, när detta begav sig, var så pass ung att jag inte hunnit börja uppskatta bilder på vackra kvinnor. Tyvärr så är nu både bilderna på fotbollspelare och mina filmisar försvunna sedan länge.
Nästa samlarvurm handlade om frimärken. Om jag inte minns fel så fick jag ett frimärksalbum som julklapp någon gång tillsammans med flera hundra stämplade och från kuvert utklippta frimärken. Intresset falnade emellertid ganska snabbt, i takt med andra intressen, som mopedåkande och intresset för det täcka könet växte allt mer.

Ulf Werner på P6 skjutbana i trist väder.

Men jag hittade tillbaka till mina frimärken. Det hände när jag låg i lumpen, som befälselev på plutonchefsskolan på P6 i Kristianstad. På den "luckan" jag bodde fanns det plats för sju andra ynglingar, som kom från de mest skiftande förhållanden och platser. Efter dagens tjänstgöring hade vi massor av dötid att göra av med och bland annat så avhandlades på kvällarna vilka intressen de olika gossarna pysslade med. Och, då visade det sig att det var flera på mitt logement som faktiskt samlade frimärken. Den som hållit på längst och som också inspirerade oss andra var en rolig kille som heter Ulf Werner. Han var bland annat väldigt svag för nobelfrimärkena och naturligtvis skulle jag också börja samla på dem.

Ordning och reda.

För att sätta igång mitt samlande så började jag med att prenumerera på alla nya frimärken som kom ut. Utöver detta kompletterade jag även med ett förstadagsbrev, som var frankerade med de nya frimärkena. Men, det gick också att köpa frimärken på olika auktioner, vilket dock var lite besvärligare då på grund av avsaknaden av internet. Jag var endast intresserad av ostämplat material, medan andra bara samlade på stämplat. Bredden på hobbyn är väldigt stor där vissa samlar på s k helsaker, d v s kuvert med stämplade frimärken, andra samlar frimärken med ett visst motiv etc.
Idag finns det därför ett stort antal pärmar med frimärken och förstadagsbrev insatta i en undanskymd bokhylla i gästrummet. Visserligen är alla frimärken ostämplade, men värdet lär inte ha stigit på de här drygt 45 åren sedan de köptes. Dock bör de väl kunna användas som porto på brev. Men, vem skickar egentligen brev nuförtiden?

Nästa samlarintresse blev mynt och sedlar. Det var på 70-talet och både min far, jag min morbror och min kusin började samla samtidigt. En gång i månaden körde vi från Helsingborg till Klippan där en myntförening anordnade myntauktion. Här kunde de som ville lämna in sina mynt till försäljning. Veckan innan auktionen skickades en auktionslista ut till klubbens alla medlemmar, innehållande mynttyp, kvalitet och jag tror även ev minimipris. En timme före auktionens början fick vi möjlighet att studera mynten närmare, då de låg utlagda längs kanten på några långa smala bord.
Även denna hobby har stor bredd. En del samlar alla mynt som någonsin förekommit i Sverige, vissa samlar på utländska mynt och några samlar bara på jubileumsmynt eller mynt med felpräglingar.

Jubileumsmynt från 1966 till minne av tvåkammarriksdagens tillkomst.

Min salig far och jag valde att samla på svenska mynt från Oscar II och framåt. Målet för min far var att samla alla mynt för alla år i kvaliteter han ansåg sig ha råd att köpa. Det var visserligen mer en vision än ett mål då vissa mynt kunde kosta flera tusen kronor. Och, det visste han också. För mig var inte målet att få en komplett samling utan istället bara försöka få tag i mynt av riktigt hög kvalitet. Dessa kostade naturligtvis mycket mer och därför kunde min far köpa många mynt, vilket han var nöjd med, med jag bara kunde köpa ett och annat.
Fördelen med mynt i förhållande till frimärken är att de för det första inte är så ömtåliga och för det andra är vackra, nästan som smärre konstverk.
Nu är det så att intressen kommer och intressen går. Efter att inte ha ägnat mina och min salig fars mynt någon större uppmärksamhet de senast 25 åren, så har jag beslutat mig för att sälja av dem. Om barn eller barnbarn visat något intresse för dem så hade de självklart fått överta dem. Men jag är mycket tveksam om yngre människor sysslar med den här typen av hobbies idag. Nej, då är det bättre att jag avyttrar dem och gör något kul för de pengar jag lyckas få in. Det tråkiga är bara att priserna på mynt idag ligger på samma, om inte lägre, nivå som när vi inhandlade dem på 70-talet. Med andra ord var vår satsning på mynt inte den goda investering som vi kanske trodde vi gjorde vid den tiden. Men oavsett vilket så hade vi väldigt roligt under de åren vi höll på, och att ha roligt får också kosta lite pengar, eller hur?

Vår TR2, som nu framlever sitt liv i Italien.

I början på 80-talet, när jag var helt uppe i min "karriär", skaffade jag min andra sportbil, en Triumph TR2 från 1954. Renoveringen av den tog all min lediga tid under flera år. I samband med detta och med mynten glömda i bankfacket, var det ganska nära till hands att börja samla lite modellbilar. Som veteranbilsägare vill man ju gärna ha en modell av den bil som finns i garaget. Men också allt med engelskt ursprung eller andra klassiska bilar fanns med på önskelistan. Nu är ju modellbilar inte lika lätta att "hysa" som mynt och frimärken, så nyinköpen är ganska sällsynta.

Några engelska ädlingar.

Som prenumerant på tidningen Nostalgia får jag ibland erbjudande från Atlas Collection om att köpa en modellbil i skala 1:43 för en blygsam summa och då brukar jag att ta tillfället i akt.
Just nu står alla mina modellbilar i en Billybokhylla i mitt arbetsrum. De står ganska högt upp då mitt biltokiga barnbarn Elias är väldigt intresserad av dem. Han har fått lära sig att han får titta på dem, men att de inte är avsedda att leka med. Det nöjer han sig med.
Att ha dem i bokhyllan är egentligen väldigt trist, då det är svårt att se dem. Något speciellt vitrinskåp att ha dem i blir det inte tal om. Däremot har jag funderat på att placera ut dem lite här och var i huset, t ex i bokhyllor, fönsterkarmar, sideboards etc, som en liten påminnelse till besökare att de befinner sig i ett hem där en anglofil med bilintresse bor.

Min kära hustru samlar på får!