Årets minitour gick på Perstorp och Wittsjö

Traditionen håller i sig - 2017-08-12/13
Vi har nu, ett antal år, åkt på en tvådagars golftour tillsammans med samma gäng. Vi mötte därför upp med paret Kvant, paret Persson samt Maria och Håkan på Perstorps GK, en mulen lördagsmorgon för att spela första rundan av de två inplanerade.

Ett trevligt minne av min far.

Innan rundan hann vi med att fika och titta runt i klubbhuset. Här upptäckte jag att min salig far fanns på listan över spelare som lyckats gör hole in one på banan. Jag minns hur stolt han var att som 65-åring lyckats med denna bedrift, något som hans nu 71-årige ättelägg än så länge inte lyckats med.

Golfmode i Skottland?

I entrén till klubbhuset fanns det några ställ med kläder och mössor, som någon lokal modebutik ville locka besökarna med. Det blev ett ivrigt provande, inte minst av våra damer, som skrattade gott åt de olika kreationerna.

Ett extremt grovt etikettsbrott.

Det var dags att slå ut på första hålet och artiga som vi män är så lät vi damerna slå ut först. Vädret var rejält gråmulet och vi bara väntade på att de första regndropparna skulle börja falla. Men, det fick bli som det blev. Det sägs ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. De första två hålen klarades av utan varken problem eller sensationer. Men på tredje hålet så lyckades en av deltagarna, som har en eldriven vagn, jag vill inte nämna namn, ställa in ett avstånd på displayen, som tyvärr ledde till att thela vagnen parkerade sig i en bunker. Lyckligtvis fanns det ingen människa som upptäckte detta onämnbara etikettsbrott, vilket i så fall hade fått oss övriga tre att skämmas ögonen ur oss.

De andra är glada, trots regnet, då de spelade hyfsad golf.

Som vanligt den här säsongen, så var mitt golfspel uruselt. Jag har haft en förmåga att slå ovanpå bollen vid utslagen, med resultat att jag fick slå slag nummer två cirka tio meter längre fram. Och, som om inte detta var nog så började det också att regna efter ett antal spelade hål. Kombinationen av dåligt spel och regn som, om möjligt, leder till ännu sämre spel, gör att det är lätt att tappa både lust och motivation. Så, naturligtvis blev jag sist och jag tyckte faktiskt riktigt synd om mig själv.

Ett mysigt ställe i utkanten av byn.

Men, även en dålig golfrunda tar så småningom slut, så nu hade vi lite trevligare saker framför oss. Med Maria och Håkan som lotsar, så vände vi alla våra bilnosar mot Wittsjö. Här skulle vi övernatta på pensionat Furuhill, ett ställe Eva och jag faktiskt bott på tidigare i samband med en Morganträff.

Ingen lyx men fullt tillräckligt.

Här sitter de och kaxar sig.

Eva och jag råkade få ett litet rum med balkong. Lite ledsen och desillusionerad som jag var efter dagens dåliga resultat på golfbanan, satte jag mig ensam med en stänkare och en cigarr på balkongen och analyserade varför jag gjort så många misstag, medan resten av gänget socialiserade och skröt om sina bravader ute i trädgården.

Problem med att komma överens om vinet?

Vid sjutiden var det dags för kvällens tvårättersmeny, d v s varmrätt och dessert. Nästan alla valde fisk men någon envisades med att beställa entrecot, något jag sällan gör då en sådan ibland kan var seg. Maten visade sig smaka utmärkt och efter lite minglande i sofforna i loungen så gick var och en upp till sig för att läsa en stund, innan det var dags för sömn och kraftsamlande inför morgondagen.

Det finns höjdskillnader på banan. Visst ser det fint ut!

På Wittsjö GK var det faktiskt lite kyligt på morgonen. Våra starttider var omkring halv tio och morgonbrisen gjorde att det kändes kallare än det var. Denna gången gick inte damer och herrar var för sig, utan vi hade lottat så att en dam och en herre bildade par, dock fick ingen bilda par med sin äkta hälft. Jag spelade med fru Persson, d v s Kirsten, och hon är steady as a rock. Tack var henne så tillhörde jag inte det förlorande laget idag. Och, utan att på något sätt framhäva mig själv, så spelade jag faktiskt mycket bättre denna dag än dagen innan och blev inte sämsta herre heller.

Nästan alla var pigga och glada.

Årets tour var till ända och som traditionen bjuder, avslutade vi vår sammankomst med en enkel måltid på golfrestaurangens uteservering. Här snackades det mycket om olika hål, misstag och turslag även om en och annan denna dag var lite lågmäld. Det hade nog inte gått så bra för honom, för det var faktiskt bara en. Och det var inte jag!

Ett år till nästa minitour!

En spontan utflykt i jakt på fika.

Ett besök på Flinckmans Cafe´ - 2017-08-11
När jag kom hem från gymet vid niotiden förra fredagen, så var det trist väder. Det förelåg därför stor risk att, om jag inte företog mig något, så skulle resultatet bli att jag drev omkring och softade hela dagen, utan att det hände någonting. Efter lite allmänt pyssel hemma och i garaget, föreslog jag därför Eva att vi skulle dra iväg och hitta något ställa ett fika på. Förslaget mottogs positivt varför vi äntrade vår Audi och drog iväg. Morganen fick stanna i garaget eftersom vädret var som det var.

Sireköpinge kyrka är vackert belägen.

När jag och min golfkompis Jörgen var i Spanien och spelade golf i Mars introducerade han mig i hur man spelar något som heter Pokemon Go i mobiltelefonen. Det är nog ett ganska tramsigt spel, som dock har det goda med sig att det inspirerar deltagarna att promenera. Utan att gå in på några detaljer så förhåller det sig i alla fall på det viset att vid kyrkor, statyer, kvarnar och andra lite mer eller mindre kända platser, så går det att fylla på ammunition, i form av bollar, som man sedan kan använda när man fångar Pokemonfigurer. Eva, som jag i min tur visat hur det här spelet går till, gick igång på detta. Och, tävlingsinriktad som hon är så har det lett till att vi, vid våra små utflykter, besöker en hel del kyrkor, för att fylla magasinen med bollar.

Anspråkslöst, men mysigt ställe.

Vid körning på småvägar på landet finns det i regel en liten kyrka i varje by, som vi då naturligtvis måste ta en närmare titt på. Vi låtsar åtminstone det, då vi inte vill bli tagna på bar gärning med att spela Pokemon Go. Men, vi behöver verkligen inte skämmas, då det visar sig att väldigt många människor, faktiskt över hela världen, håller på med samma sak. Och, om någon kommer på oss brukar Eva skylla på att det är barnbarnen som tycker det är kul.

Snacka om nostalgicafe´!

Efter vår religiösa resa och naturligtvis ett besök på Sireköpinge kyrka, kom vi så småningom fram till Flinckmans cafe´. Det startades av Lasse Flinckman, en av medlemmarna i After Dark, för ett tiotal år sedan. Lasse gick bort för några år sedan och cafeet drivs nu av två trevliga herrar.

Det lilla huset har ett antal rum med mindre sittgrupper,
där man kan slå sig ner om vädret är dåligt.

Inredningen präglas av 40 - 50-tal i kombination med foton och affischer från After Darks karriär.
Etablissemanget är endast öppet fredag - söndag från klockan elva, men det är verkligen värt ett besök. Intill finns också en butik som säljer kuriosa och annat smått och gott. Eva hade nog glömt detta sedan vårt förra besök, för tittade in i butiken gjorde hon inte. Tur var väl det!

Riktigt på landet.

Rejäl macka, som en hel lunch.

Trots lite grått väder så var det, för ovanlighetens skull alldeles lugnt. Vi valde därför att inta vårt kaffe och våra smörgåsar på uteserveringen på baksidan av huset. Här har man en milsvid utsikt över ängar och fält, där hästar går omkring och betar i sakta mak.
Det mesta som erbjuds är hemmalagat. En smörgås kostar 69 spänn och jag tycker verkligen att vi fick valuta för pengarna.

Perfekt!

Här satt vi alltså, Eva och jag och njöt av både mat och utsikt. Klockan var bara drygt halv två och vi hade ingen anledning att köra tillbaka hem redan. Då kom vi på att vi, vid vår senaste Morganutflykt tillsammans med några från Vetlanda och Karlshamn, av en slump hade hittat ett nytt äggställe. Inte nog med det, det ligger också på bekvämt avstånd från Vasatorp GK, som vi besöker ganska ofta.
Sagt och gjort, vi vände nosen mot Mörarp och snart såg vi den, Äggboden. Här swichar man 40 spänn och lämnar boden med ett flak  med 30 ägg. Måsta var ett bra pris!

På vägen hem besöktes ytterligare några kyrkor!

Kort besök i garaget.

Lite småfix med Morganen - 2017-08-05
När vädret är lite si så där och jag känner mig lite uttråkad så brukar jag ta en sväng ut i garaget och umgås en stund med Mr Brum. Väl därute finns det alltid något som behöva åtgärdas, om jag bara känner för det. Med radion på och med en kopp kaffe vid sidan av min tänkarstol så dyker det alltid upp något i huvudet, som jag funderat över en tid.

Mr Brum behöver sällskap ibland.

Vid vår senaste utflykt i vår Roadster så inträffade ett av de sällsynta tillfällen då vi hade anledning att fälla upp suffletten. Det började nämligen regna ganska kraftigt och den övriga trafiken höll så pass låg hastighet att vi inte kunde gasa på för att hålla regnet ute. Men det är smällar man får ta.
Igår när Eva och jag var ute en sväng i "råttsoffan" gjorde vi bland annat ett besök på Biltema. Här inhandlade vi, förutom en rulle silvertejp, som alltid kan komma till användning, också ett paket med superlim. Det skulle jag faktiskt testa idag!

Ser inte bra ut varken på denna...

...eller på den andra sidan.

När suffletten ska upp på Morganen så finns det en u-list i den delen som ska passa in i vindrutans överkant, för att det ska bli tätt. När gummilisten ser ut som på bilderna ovan, innebär det ett himla strul att få det rätt, om det överhuvudtaget går.
Jag inledde därför mitt lilla projekt med att, så gott det gick, skrapa av så mycket gammalt lim på gummilisten som möjligt med hjälp av en skalpell. När det blivit någorlunda rent så tvättade jag av både gummit och aluminiumramen med avfettningsmedel.

På Biltema finns nästan lika mycket grejer som på Ullared. Tror jag!

När jag torkat av överflödig vätska från ytorna, var det sedan dags att börja limma. Tuberna är pyttesmå och limmet är väldigt tunt och lättflytande. Och får man det på fingrarna, som jag självklart fick, så lär det ta en evig tid innan det slitits bort.

Perfekt storlek!

Men, det här limmet fäster väldigt fort och mina fingrar räcker inte till för att pressa fast gummit överallt där det behövs. Nöden är uppfinningarnas moder, heter det ju. I mitt garage går det att hitta nästan vad som helst. Oftast vet jag att jag har en viss sak, men däremot vet jag sällan var jag ska börja leta. Någon inventarieförteckning, som jag hade förr när vi hade tre hobbybilar, ansåg jag mig inte behöva nu när vi bara har en.

Så här blev det här...

...och så blev det där.

Efter lite rotande i olika kartonger, längst in i garaget, bland julgransfötter, vattenspridare och fiskeutrustning hittade jag den, lådan där jag förvarade en massa slangar i olika dimensioner och för olika ändamål. En bensinslang med exakt rätt diameter fick bli det specialverktyg, som jag använde för att fixera gummit vid aluminiumramen i suffletten.

Jag är inte ensam om att ha detta problemet, så kanske kan jag tipsa någon, som är en ännu större teknisk idiot än jag, hur även han eller hon kan försöka lösa problemet.

Ibland är jag riktigt kreativ!!

Fyra Morgans touring på Kullahalvön.

Tjugo fina mil med likasinnade - 2017-07-28
Med besökare från både Karlshamn och Vetlanda så ville Ola, Anita, Eva och jag visa en del av vårt vackra landskap. Visserligen imponeras vi av trakterna i både Blekinge och Småland när vi är där, vilket naturligtvis beror på att landskap och omgivningar skiljer sig radikalt från vad VI är vana vid.
Det var bestämt att det skulle bli en heldagsouting och Eva och jag hade stora ambitioner beträffande var vi skulle köra och vad vi skulle visa.

Håkan och Annelie i sin fina, vänsterstyrda +4.

Våra fyra Morgans och besättningar bestod av Håkan och Annelie från Vetlanda i sin 1999 års +4 i Royal Ivory, BG och Lisa från Karlshamn i sin senaste +4 från 2013, även den Royal Ivory.
Att Evas och min Roadster från 2004 också är Royal Ivory, känner alla redan till. Men, så deltog också Ola och Anita från Bjärred i sin orangefärgade Roadster från 2006, en bil som ingen kan undvika att lägga märke till.

Ett kort stopp på Rönneberga Backar utanför Tågarp.

Klockan var 10:30 när vår lilla kortege lämnade Löddeköpinge. Naturligtvis startade vi vår färd längs med havet från Barsebäck till Häljarp, vidare till Asmundtorp och sedan ut på den riktiga landsbygden. Vårt första stopp gjorde vi på Rönneberga backar, där Ola och jag, när vi är själva, brukar fika, tänka och ha djupa diskussioner om livet i allmänhet.

Öppna, böljande landskap till höger av vägen.

Och, utsikt mot Öresund och Danmark på vänster sida av vägen.

Både i Blekinge och inte minst i Småland är skog ett betydligt vanligare inslag än här i Skåne. De "långväga" gästerna var därför fascinerade av de öppna fälten och storslagna utsikten som finns att beskåda vid de här backarna. Högst upp finns det ett antal gamla gravar där det berättas att i en av dem är en gammal kung begravd sittande i en stol. Ett typiskt exempel på lite viktigt, historiskt vetande våra gäster fick sig till livs under dagen.
Vid sådana här tillfällen, när ett antal personer träffas och alla inte känner varandra speciellt bra sedan tidigare, så är raster, där varianter av ätande ofta ingår, viktiga så att personerna i fråga hinner prata och därmed förhoppningsvis också lära känna varandra lite bättre. Att lära känna nya människor är faktiskt ofta ganska spännande.

Fina, tyckte tjejerna.

Efter ytterligare några mil, på som vanligt smala, krokiga men asfalterade vägar, var det dags för nästa stopp. Vallåkra Stenkärlsfabrik är ett trevligt ställe att besöka, då det ligger väldigt mysigt nere i en dal, med en porlande bäck, som tidigare drev en kvarn. Här kan man både titta runt i den lilla fabriken, där allt görs för hand, och naturligtvis köpa diverse saker. Eva, min hustru har nog aldrig lämnat det här stället tomhänt. Det gör hon förresten nästan aldrig när han varit inne i någon butik, så det var inte så konstigt att det följde med en ny kaffemugg hem även idag.
Men, utöver detta så finns det också en restaurang och café, där vi alla valde att ta en fika innan vi drog iväg mot nya mål.

Att vi cabbar upp beror på att bilarna är mer skyddade med taket uppe när vi lämnar dem.

Det viktigaste etappmålet var Mölle, där vi hade beslutat att äta lunch vid ettiden. Men det kunde vi snabbt glömma, för våra små "korta" stopp tog längre tid än vi hade räknat med. Allt nog och emedan samt även, efter kaffepausen körde vi vidare via bl a Gantofta, där det bor en annan av medlemmarna i Morganklubben. I Gantofta bodde också, på sin tid, Stålfarfar men det glömde vi förstås att berätta.
Från Jonstorp passerade vår lilla karavan flera mysiga orter längs havet innan vi kom fram till Mölle.

Hotell Kullaberg, ett anrikt ställe, mittemot hamnen.

Här hittade vi snabbt en parkeringsplats bakom gamla Mölle station, där det nu finns ett galleri. Att försöka köra ända ner i hamnen, som bara ligger några hundra meter från stationen, var inte aktuellt med tanke på alla de bilar som stod och trängdes där.

Bara att hugga in.

Jag hade planerat att vi skulle äta på Hotell Kullaberg och ringt dem fyra gånger under torsdagskvällen. Varje gång kom jag till en telefonsvarare som berättade att de skulle ringa upp om jag lämnade mitt nummer. Det gjorde de inte så jag var lite "sne" när vi, i samlad tropp, äntrade etablissemanget i fråga. Men, jag mjuknade snabbt när ett par unga, positiva, artiga och trevliga tjejer tog hand om oss på bästa sätt och till och med hjälpte oss med fotograferandet.
Menyn innehöll huvudsakligen fisk, men också äggakaka med stekt sidfläsk samt något som hette dagens husmans. Det senare visade sig vara köttbullar, kokt nypotatis, sås och lingon, ett alternativ jag föll för direkt.

Eva och BG studerar folklivet i hamnen.

Efter lunchen tog vi en promenad i hamnen, där vissa försåg sig med var sin glass medan andra var tillräckligt mätta. Mörka moln tornade upp sig på himlen varför alla, utom Eva och jag förstås, lät suffletterna sitta uppe inför den fortsatta färden. Det skulle dock straffa sig för Eva och mig. På väg ut ur Mölle började det regna rejält och eftersom vi körde först och därmed skulle hålla kolla på våra kompisar bakom, kunde vi inte köra tillräckligt fort för att regnet inte skulle komma in i bilen. Vi fick alltså stanna och, till de övrigas belåtna miner, sätta upp suffletten vi också. Man ska inte vara så kaxig!

Mitt i Viken, utanför kyrkan, stod denna veteranbuss parkerad.

Nu körde vi igenom ett antal samhällen längs kusten söderut. När vi kom fram till Viken valde vi att köra igenom smågatorna i den pittoreska byn, så att våra besökare skulle få se de gamla välvårdade husen längs Bygatan. Som synes så blev vädret fint igen, men ändå tog ingen av oss ner suffletten.
En bit söder om Viken ligger den tidigare lilla fiskarbyn Domsten. Här har Eva växt upp och vi kunde visa vilket hus som Nils Poppe bodde i och där hans hustru fortfarande bor kvar.

När en Morgan möter en annan Morgan så brukar båda stanna.
Undrar om Porscheägare gör likadant?

Vår lilla karavan körde ner i Domstens Hamn. Här brukar det vara knökfullt med folk, men nu var klockan halv sex på eftermiddagen, så det fanns gott om plats för våra bilar på parkeringen. Här skulle det ätas glass igen och när vi satt på den lilla servering så kom det helt plötsligt inrullande ytterligare en Morgan, en svart. Han som körde hade inte upptäckt våra bilar, som stod lite längre bort, utan vi fick påkalla hans uppmärksamhet och peka bort där våra bilar stod.
Det är alltid kul, även om det är ganska sällsynt, när man slumpvis träffar på andra Morganägare som är ute och kör. Personen i fråga bodde i Helsingborg och hade ägt sin 4/4 i sex år. Han lovade att komma på klubbens höstmöte utanför Ängelholm i september, som han inte verkade känna till.

Samling vid pumpen!

Även om ingen av oss hade några tider att passa så tyckte vi, efter att ha pratat färdigt med vår nya bekantskap, att det var dags att tänka på att vända nosarna ytterligare söderut. Resten av färden företogs även den på så smala, krokiga vägar som möjligt, men nu inte så havsnära som tidigare.
När vi kom till Mörarp tyckte jag att vi skulle föreviga våra bilar framför Westerbergs gamla nostalgimack, vilket också blev det sista stoppet på dagens touring.

Tillbakafärden till Löddeköpinge gjordes i lagom avspänd takt och när vi nådde vår slutdestination så hade vi varit på "rullen" i nio timmar. Och, ändå hade Eva och jag inte lyckats visa alla de ställen vi hade planerat för.

Det får bli nästa gång!