En man och hans garage

Garageportar kan dölja spännande saker - 2017-10-19
När jag är ute och kör eller ute på en promenad brukar jag titta på hus med tillhörande garage. Bara här i byn vet jag att det bakom många garageportar finns många spännande saker att beskåda. Om dessutom porten är försedd med en skylt som informerar om att det finns gasbehållare bakom dörrarna, så är sannolikheten stor att det också finns annat där inne som kan få en bilentusiast att kanske drista sig att oinbjuden knacka på.

Inte bara en Healey utan två!

Jan och jag träffas ibland på gymet. Varje gång säger jag att jag gärna vill komma hem en dag och titta i hans garage, men det har inte blivit av förrän nu häromdagen. Vi delar båda ett intresse för engelska sportbilar och har träffats massor av gånger på olika bil- och motorträffar.

Var sak på sin plats.

Har man ordning på grejerna behöver man inte leta efter dem.

Att Jan inte har tummen mitt i handen är ganska lätt att förstå. Inte enbart på grund av den uppsjö av verktyg och annan utrustning, som finns i hans garage, utan kanske framför allt för att han har helrenoverat inte bara en utan två stycken Austin Healey 3000. Den första, från 1964, blev han klar med redan i början av 90-talet. Jag glömde fråga hur många år det tog, men det måsta ha tagit några år för, om jag minns rätt så var objektet i ett bedrövligt skick.

När min renoveringsprocess befann sig i det här stadiet...

...hade jag ingen aning om hur mycket jobb som återstod innan jag nådde till slutmålet.

Av egen erfarenhet vet jag hur mycket jobb det är med en helrenovering. Ja, nu ska jag definitivt inte jämföra mig med Jan, som jämfört med mig visste vad han höll på med. Och, det som tog mig en vecka klarade Jan säkert av på en dag. Men i alla fall. Jag fick självklart hjälp med mycket, jag har ju som humanist noll erfarenhet av eller kunskap om tekniska ting.

Shrouden är all den plåt (av aluminium) som finns runt motorhuven.

Ta till exempel det här med att svetsa. Inte lätt! Och, för att göra det svåra ännu svårare, så är en del av karossen på en Healey tillverkad av aluminium. Om det är något som är riktigt svårt så är det att svetsa i aluminium. Jan berättar att han lagt ner hur många timmar som helst för att få den s k shrouden runt om huven att passa perfekt.

Elegant, ser ut som nytt.

Det måste var roligt att ha sådan kunskaper om tekniska ting att man kan prestera något liknande. Men, ytterligare en egenskap, utan vilken du aldrig under några omständigheter skulle bli klar med ett sådant här projekt, är tålamod. Som exempel berättade Jan om återställandet av instrumentpanelen, som har en yta av ädelträfanér. För att få den perfekt fick han hålla på att slipa, lacka och polera under flera veckor.

Vacker är inte ordet.

Perfekt passform överallt, nästan bättre än det var när den kom från fabriken.

Att det blir höga priser på den här typen av bilar beror inte minst på att de är just eftertraktade sportvagnar, men kanske främst på att en sådan här renovering är förenad med stora kostnader. Och, då räknar man i regel inte med alla de timmar som lagts ned i garaget på kvällar och helger, som de flesta av oss som håller på betraktar som en fritidssysselsättning. Istället handlar kostnaderna om inköp av saknade delar och hjälp med saker de flesta inte kan göra själv, som till exempel renovering av motor och växellåda, kromning och lackering. Förmodligen kostar det minst lika mycket och kräver lika mycket jobb att renovera en Amazon som trots detta inte betingar ett pris som är i närheten av vad en Healey säljs för. Jag beundrar därför särskilt de som renoverar och vårdar de bruksbilar jag växte upp med.

Jan och hans A-H 3000 1967.

Rent, snyggt och propert...

...både från sidan och framifrån.

Och, en elegant inredning.

Trots allt sitt jobb och alla vedermödor med renoveringen av sin 1964 års modell, så skaffade Jan ytterligare ett Healey-projekt för ett antal år sedan. Det var en 1967 års modell, som om möjligt var i ännu sämre skick än den första.

För att köra race krävs lite tåligare fälgar än vad ekerfälgarna är.

Nu är också den bilen färdigrenoverad och Jan har inte ens hunit åka till bilprovningen med den ännu. Från början hade nämligen Jan lite andra planer för det andra projektet. Han hade funderat på att bygga en raceversion av Healeyn. Men, allt eftersom arbetet fortskred och han närmade sig färdigställandet, så tvekade han att börja skära i framskärmarna för att få till de gälar som finns på raceversionerna.

Crosshoj?

Hjälmsamling.

Om jag förstått det rätt så började Jans motorintresse med motorcyklar. Han har fortfarande kvar några stycken, bl annat en Kawazaki, som han och hustrun var ute och åkte med tillsammans.
Men, när hustru Ulla tyckte det blev för jobbigt och klumpigt med alla kläder och hjälmar, så fick det bli starten på att skapa ett lite bekvämare färdsätt så att båda två blev nöjda.
Nu har Jan beslutat att sälja den ena av sina Healeys. Kanske upplever han det på samma sätt som jag och Eva gjorde när vi hade en Triumph TR2, en Morgan och en MGBGT i garaget, att det blev lite i mesta laget.

Tänk, två fina Healeys i ett och samma garage, vilken lycka!

När Jan kör tillbaka sin ena Healey, efter det att jag tagit mina foton på bilen ute i trädgården, så tackar jag för mig och kör hem och tittar på vår Morgan Roadster i garaget.

Och, vår Morgan är också fin, så det så!

Två dagar i Båstad.

Mat, övernattning och golf - 2017-09-26/27.
Förra veckan körde Eva och jag upp till Båstad där vi skulle tillbringa en natt på Hotell Skansen. Vi skulle äntligen utnyttja det presentkort, som Eva fått av sina kolleger i samband med att hon gick i pension.

Ett anrikt ställe i Båstad.

För att se till att "bränna" hela beloppet på presentkortet, hade Eva beställt en uppgradering av hotellrummet, utökat menyn till en femrätters samt beställt ett vinpaket (enbart till sig själv då jag inte dricker vin). Dessutom hade hon bokat starttid på Båstad GK:s gamla bana vid lunchtid dagen efter.

Trevliga omgivningar att flanera omkring i.

Vi skulle checka in på hotellet klockan 1500, men då vi anlände till Båstad i god tid så turistade vi en stund på de ganska folktomma små gatorna i byn. De flesta sommarrestaurangerna var redan stängda och det slog mig att säsongen för dessa krogar måsta vara väldigt kort och intensiv. Om en lokal står tom nio månader, så ska ju hyran trots allt betalas hela året. Och, då gäller det att turisterna har fyllda plånböcker och är spendersamma de veckor de tillbringar i denna sommarmetropol.

Gott om plats och möjlighet till fler kakor.

Efter det att vi checkat in så informerades vi om att det serverades kaffe och kakor i loungen. Vi väntade dock en stund med att gå ner dit då det var fullt med konferensdeltagare, som just då hade rast/vila för eftermiddagskaffet. I lugn och ro kunde vi sedan avnjuta vårt kaffe och ett antal chokladbollar samtidigt som vi tog in den ganska spektakulära interiören. Eva fick dock vissa associationer till ett fängelse, med tanke på alla ståltrappor, staket och gångbroar som kunde beskådas.

Eva har örnkoll efter intressanta stenar på marken.

Vår femrätters meny skulle börja serveras klockan 1900 varför vi hade några timmar att fördriva. I närheten av hav och sjö är alltid Eva intresserad av att leta stenar i strandkanten. Detta intresse har också, vid något tillfälle, renderat övervikt i samband med någon av våra utlandsresor. Vi bestämde oss därför för en promenad längs stranden, där Eva gjorde ett och annat stenfynd.

Ganska fint, eller hur?

Det är väldigt rogivande att vandra längs havet, som idag var i stort sett alldeles lugnt. Här, nedanför hotellet, är stranden och havsbotten väldigt fin, med nästan bara sand. I mitt saktmod funderade jag på hur det kanske kunde se ut här under högsäsongen, då alla nollåttor och innemänniskor är samlade här. För egen del så föredrar jag nog, nuförtiden i alla fall, att besöka Båstad när det är lite lugnare och mindre folk.

Villor med havsutsikt.

I den här byn bor det säkert väldigt många välbärgade människor. Men, av alla de hus vi passerade på våra små promenader så verkade en hel del vara obebodda. Och, kanske är det så, precis som i många andra charmiga sommarbyar, att en hel del hus bara används som sommarhus. Egentligen är det lite synd att dessa hus får stå tomma under så lång tid av året. Det finns säkert många som gärna skulle bo så här året runt, men de har förmodligen inte råd.

Lockande för de som inte är badkrukor.

Vid vår strandpromenad upptäckte vi också ett kallbadhus, som förmodligen tillhörde hotellet. På bryggorna ut till badhuset såg vi folk i sina vita badrockar på väg dit för att förmodligen ta ett dopp i det knappt femtongradiga vattnet.

Vederkvickande?

Tillbaka till vårt rum, nu med några nya fynd till Evas stensamling, så satte vi oss i våra sängar och kopplade av. Eva med en bok och jag med min iPad. Efter någon timme, i ömsesidig tystnad, kunde jag konstatera att Eva hade bestämt sig för att ta årets sista (?) bad i havet. Självklart följde jag med henne till badhuset, men inget i världen skulle få en badkruka som jag är att hoppa i det iskalla vattnet (14,6 grader i vattnet är i min värld iskallt!)

Här hade jag nog kunnat tänka mig att hoppa i.

Eva var dock inte ensam om detta, i mina ögon, hjältedåd. Ett helt gäng andra tjejer och några av det manliga släktet gjorde gemensam sak med Eva. Jag kan dock inte påstå att de stannade länge eller tog några längre simturer innan de åter tog sig upp på land. Som tur var fanns det också en liten varmvattenbassäng, som höll 26 grader, att krypa ner i efter fullbordat havsbad.

Kvällens meny.

Men, nu var det snart dags för oss att ta restaurang Salt i besittning. Så, vid återkomsten till vårt rum blev det ombyte till lite mer civiliserade kläder samt för mig, intaget av en liten "stänkare" i form av en Dry Martini. Eva skulle ju ha sitt vinpaket vid middagen medan jag, renlevnadsman som jag är, endast drack mineralvatten till maten.

Rätt nummer ett!

Menyn såg spännande ut och både Eva och jag började bli hungriga. Strax efter sju på kvällen blev vi serverade den första rätten av en mycket trevlig servitris. När jag såg vad som fanns på tallriken, trodde jag först att det var ett skämt. Det var så lite, (det ser faktiskt större ut på bilden än det var i verkligheten) att det nästan inte gick att dela i två bitar. Men, som min salig mor brukade säga "det var lite men välment".

Rätt nummer två!

Rätt nummer fyra - ost.

Rätt nummer fem - chokladmousse.

Och, så fortsatte det på samma sätt tills hela menyn var avverkad. Som framgår så finns inte rätt nummer tre med på bild, vilket beror på att jag i mina fruktlösa försök att bli mätt, glömde att fotografera den.
Visst var allting gott, ingen tvekan om den saken, men någon långtradarchaufförsmåltid var det definitivt inte. Det märkliga var dock att efter måltiden så kände jag trots allt ingen hunger längre, även om jag säkert, med lite god vilja, hade kunnat trycka i mig en tjock grillad med mos efteråt.

Granne med hotellet ligger det (ö)kända Peppes Bodega,
där rikemansungar brukar "vaska" champagne á tusen kronor flaskan under högsäsongen.

Vi knoppade in vid tiotiden på kvällen för att kunna gå upp, fräscha och utsövda, i hyfsad tid och äta en rejäl frukost, innan det var dags för oss att ta oss an gamla banan på Båstad Golfklubb. Hotellet har en egen parkeringsplats, med ett fåtal platser precis utanför, där vi lyckats hitta en plats. Så efter att ha packat in vår lilla väska, lämnade vi Båstad för ytterligare lite turistande på Bjärehalvön.

Inte ett levande väsen i sikte.

Nu gick färden till Torekov, några mil från Båstad. När vi körde genom byn, ner mot hamnen, så var ödsligheten påtaglig även här. Krogar fanns det i nästan varje hörn, men bara någon enstaka hade en skylt som berättade att etablissemanget höll öppet på helgerna fram till någon gång i oktober.

Flytetyg, i väntan på upptagning.

Rofyllt fiske med Väderöarna i bakgrunden.

Hamnen, i den här typen av samhällen, brukar var den centrala punkten för boende och turister. Men även här var det tyst. Vi såg dock några personer, som höll på med att arbeta med en liten båt samt en man, som precis när vi parkerat, hämtade en stor fiskhåv i sin bil. Det gäller att vara beredd när den stora fisken behagar nappa.

Efter en liten promenad i den stilla hamnen körde vi de två milen tillbaka till Båstad, bl a på den vackra italienska vägen, parkerade på golfklubben och gjorde oss reda för dagens golfrunda. Det var många år sedan jag spelade här och då på den nya banan. Jag gillar inte den då den är ritad av en arkitekt, som heter Tommy Nordström. Han har en tendens att ofta ha upphöjda greener som är omringade av bunkrar. Det gör det omöjligt att rulla in bollarna på green och gynnar verkligen inte golfspelare av min kaliber.

Vinnarens lott!

Hur som helst, så blev klockan 1200 och det var vår tur att slå ut på första tee. Det blåste ganska friskt och på första hålet hade vi rak motvind. Trots detta slog vi båda två bra utslag rakt ut på fairway. Banan, både fairways och greener var i bra skick, trots att det regnat ganska mycket veckan före. Vi spelade hyfsat båda två och inga sur miner visades, som ju kan ske ibland. Artig som jag är lät jag Eva gå vinnande ur striden. Att min avståndsklocka slutade att fungera efter ett antal hål, hade nog väldigt stor betydelse för slutresultatet. Intalar jag mig.

Innan vi drog vidare hem till Lödde igen, så tog vi en fika med kaffe och våfflor, som serverades av en mycket trevlig tjej, som måste vara en tillgång för klubben.

Vi åker gärna dit igen!