Årets sista runda på TC...

...innan banan stänger i övermorgon - 2019-11-14
Det gäller att ta alla tillfällen i akt och när väderutsikterna för denna torsdag var mycket golfvänliga så beslöt jag och Jörgen att utmana banan.

Lugnt och stilla överallt.

Ingen före oss och ingen efter oss, så vi kunde skrida fram över fairways och greener i sakta mak.
Banan, har sedan några veckor spelats baklänges, d v s vi började på de sista nio och avslutade med de första nio. Anledningen är att, vi den här årstiden så spelar många endast nio hål vilket kan medföra stor förslitning på de första nio hålen.

Kvant har som vanligt stora förhoppningar.

Men, det spelade inte oss något roll. När vi till och med kan skönja blå fläckar på himlen och det i princip helt lugnt så leker livet, även om temperaturen endast var omkring 7C. Trots "kylan" och lite fuktigt på vissa ställen så var banan bra, inte minst greenerna.

Äggamacka ingår i fikat.

Vi kunde, som sagt, gå i vår egen takt utan någon som jagade på. Inte för att vi spelar speciellt sakta i vanliga fall, men nu hade vi möjlighet att dryfta saker om samhällstillståndet och livet i allmänhet, på ett intellektuellt, rogivande och käckt och trevligt sätt. Efter våra första nio hål, kunde vi i samband med fikat, där naturligtvis Jörgen inte hade något kaffe med sig, utan fick parasitera på mitt, kunde vi konstatera att vi faktiskt hade spelat riktig bra och golf, varför vi kände oss ganska självbelåtna båda två.

Med tre hål kvar och solen mitt i ögonen.

Också efter vår fikapaus fortsatte vi båda två att spela anständig golf. På en del hål, när vi hade solen mitt i spelriktningen, så hade vi stora problem att hitta bollarna, om de inte hamnade på fairway. Och, det vet ju alla som spelar golf, att det händer ganska ofta att det blir att leta i ruffen istället. Det hände också att vi inte hittade våra bollar överhuvudtaget, men vad gör det när solen lyser och vi fått en underbar promenad och ett spel som vi båda var nöjda med.

Förhoppningsvis blir det ytterligare några fina höstdagar, men då får vi spela på Öresunds GK alternativt Allébanan på Vasatorp.

Det får bli som det blir!

Golf på Öresunds Golfklubb...

...med nya stickor i bagen - 2019-10-29
På tisdagen hade det förutspåtts att det skulle bli ett strålande väder, inte varmt, men i alla fall inte blåsigt. Med andra ord en perfekt dag för golf på Öresunds GK, som när det blåser är ganska svår att hantera.

En kall morgon, men lugn och solen på G.

Eftersom det var snart en hel månad sedan vi spelade golf på vår elvadagarssejour nere i Portugal, så kändes det bra att komma ut en runda igen, innan vintern gör sig påmind. Efter ett telefonsamtal dagen innan fick vi också med oss våra reskamrater till Portugal, Bibi och Thomas.

Bibi och Eva på en böljande fairway.

När vi lämnade Löddeköpinge så var det vitt på gräsmattan i trädgården. Det hade varit frost under natten. På frostbelagda greener spelar man inte, men väderprognosen visade att det skulle bli upp till sju grader varmt och när solen kommer fram så försvinner ev frost på greenerna snabbt.

En annan anledning till att jag var sugen på att spela var att jag skaffat nya järnklubbor sedan vi kom hem från Portugal och ännu inte hunnit testa dem. Mina tidigare järn hade jag haft i drygt tio och år och trivts bra med dem. I min ålder behöver man emellertid all längdhjälp man kan få av klubborna. För egen del har jag aldrig trott att det är klubborna som det är fel på, utan istället den som håller i dem. Men, vid samtal med flera golfare under Portugalsejouren och även några andra som också tränar på mitt gym, så berättade de att de bytte järnklubbor ungefär var fjärde år och att det var stor skillnad, till det bättre, varje gång.

Callaway Rouge.

OK, jag får väl prova tänkte jag. Jag körde upp till Dormy i Helsingborg och testade de senaste modellerna av järnklubbor från olika leverantörer. Det visade sig att när jag jämförde längden och även riktningen mellan min nuvarande järnsjua och en annan från Callaway, så skiljde de mellan fem och tjugo meter i längd, beroende på bollträffen, samtidigt som riktningen på slagen var mer precisa med Callawayklubborna.  Det var det bevis jag behövde för att slå till. Så nu har jag Callaway Rouge från 5 till PW, med grafitskaft i bagen.

Bara ett fåtal hål kvar.

Visst är det lite ovant med nya klubbor, men redan idag märkte jag att jag fick bra längd vid de tillfällen jag kände att jag hade bra bollträff. Idag var det ganska kyligt och likaså lite fuktigt på fairway vilket tillsammans innebär att bollarna går kortare. Men det kändes kul att märka att det verkligen var ett lyft att byta tull nya klubbor.

Så nu är jag materialspelare!

Från väskdängare till reklambyråchef

Boksläpp i Malmö - 2019-10-21
Med ett förflutet på reklambyrån Liberg & Co så var det självklart att jag skulle närvara vid boksläppet på Galleri Leger i Malmö. Mats Liberg, som efter avhopp från den rikstäckande byrån Ted Bates, öppnade Liberg & Co reklambyrå i Malmö, tillsammans med sex kolleger, hade nu skrivit en bok om sina minnen från sin karriär inom byråvärlden. Delvis åkte jag till Malmö för att förhoppningsvis träffa gamla kolleger, men främst för att träffa Mats och köpa hans bok.
Eftersom jag och två kolleger, även vi kom från Ted Bates, var delaktiga i etableringen av Liberg & Co i Helsingborg, så var jag intresserad om detta var omnämnt i boken.

Nestorn i egen hög person.

I boken får vi inledningsvis följa Mats första stapplande steg och korta karriär som försäljare på fältet för att därefter ta del av hans långa och spännande karriär inom reklambranschen.
Under 60- och 70-talen var nog ett jobb i denna kreativa och ibland bisarra värld något av det häftigaste man kunde ha, kanske kan det idag jämföras med ett arbete inom IT-branschen.
Boken är lättläst och mycket underhållande, med korta kärnfulla kapitel. För oss som var med på den tiden, åtminstone delvis, så är det intressant att läsa om några av dåtidens stora profiler som Leon Nordin, Alf Mork, Per-Henry Richter, Sören Blanking och många många andra, som Mats mötte under åren.

Många för mig okända mediamänniskor.

Trots att det kom omkring sextio personer till boksläppet, så var det till min förvåning ytterst få som jag kände igen eller personer som kände mig. Kan det vara så att alla och även då jag, med ålderns rätt förändrats så mycket att vi inte längre kände igen varandra. Jo, Agne Olsson kände jag ju igen förstås, för han tycks ha sett likadan ut i alla de år jag känt honom. Av de, som tillsammans med Mats, en gång startade Liberg & Co så hade tyvärr både Bruno och Jan redan hunnit till de sälla jaktmarkerna.

Mats har fullt sjå att signera sin bok.

Nu har jag läst klart hela boken, som i mina ögon är en riktig bladvändare. Något större avtryck av Liberg & Co:s öppnande i Helsingborg kunde jag dessvärre inte hitta i boken. För mig, Dundar Unal och Ola Hallberg var detta emellertid ett stort ögonblick. Helsingborg var på den tiden en av de städer i landet där reklambyråtätheten var som störst och att då kunna etablera ytterligare en byrå var faktiskt en prestation. Vi hade visserligen Zoegas med oss från Bates i starten, men det var bara Dundar som jobbade med detta. För egen del så låg mitt intresse mest på B2B-kunder (business to business) och vi arbetade under åren med konton som Boliden Kemi (numera Kemira), Alufluor, Sydkraft, Helsingborgs Dagblad, Supra, Aimpoint, ScanCoin med flera. Det var en roliga och spännande år jag hade tillsammans med Ola och Dundar, innan jag lämnade byrån för att arbete i egen regi.

Avslutningen på Mats bok går tyvärr i moll då Mats långa karriär inom reklambranschen fick ett olyckligt slut, men däremot ett lyckligt slut för huvudpersonen själv.

En i högsta grad läsvärd bok!

Golfsäsongsavslutning i Portugal.

Mitt fjärde besök i Portugal - 2019-09-25 - 2019-10-05
Oktobervädret har ju, så här långt, varit en besvikelse när det gäller golfspel. Det var därför tur att Eva och jag accepterade att följa med Thomas och hans fru Bibi på en golfresa med Eastern Golf, en resa som vi bokade för flera månader sedan.

När väl bagaget är incheckat kan vi slappna av.

Vår elvadagars golfresa startade vi från Löddeköpinge klockan 0300 för att hinna parkera och checka in före klockan fyra på morgonen. När vi var av med bagaget så blev vi i princip rånade när vi tog vår morgonfika, efter säkerhetskontrollen, på Kastrup. Dyrt är inte ordet och det blev inte billigare med tanke på kronans låga värde.

Sesimbra spa och hotell låg precis intill atlantens blåa vatten.

Under den händelselösa flygresan, som inleddes klockan 0600 och som tog drygt 4,5 timmar, lyckades de flesta av passagerarna sova några timmar. Vid ankomsten till Lissabon möttes vi av vår golfvärdinna Yvonne, som snabbt fick in oss och vårt bagage i några minibussar för vidare färd till vårt hotell, som låg tre kvarts bussresa från Lissabon.

Det vimlade av restauranger och alla var välbesökta.

De två första dagarna, onsdag och torsdag, var det inte någon golf på programmet. Vi utnyttjade tiden till att utforska den trevliga lilla stadens alla gränder, restauranger och caféer. Det var människor i byn under alla tider på dygnet. Utöver fisket så var nog turistnäringen det som sysselsatte mest människor.

Vattnet på först hålet bekymrade inte Eva.

Under resten av vistelsen bestod programmet av två dagar golf, en ledig dag, två dagar golf, en ledig dag och sedan ytterligare två dagar golf innan den sista dagen då vi skulle återvända till ett kyligt Sverige. Vår golf skulle spelas på tre olika banor, Quinta do Peru, Aroeira 1 och Aroeira 2. De två sistnämnda banorna hade jag spelat på tidigare, när jag varit på golfresa med några golfkompisar. Eftersom det var cirka en timmes bussresa till alla banorna, så var det uppstigning redan 0645 varje golfdag. Några sovmorgnar handlade det alltså inte om.

Även Thomas hade mindre fördelaktiga läge ibland.

På första dagens golf hade vi ännu inte lärt att känna de övriga åtta deltagarna på resan. Det var därför ganska förödmjukande att jag toppade ner en boll i vattnet redan på första hålet, när alla andra stod och tittade på. Men man blir härdad av sådant också! Att vädret var perfekt hela tiden behöver jag väl inte tillägga, även om jag tyckte att det var i varmaste laget vissa dagar.

Samma ritual varje kväll.

Under golfdagarna handlade det i princip bara om golfspel. Då det tog tid att ta sig både till banorna och tillbaka så fanns det inte så lång tid kvar innan det var dags för middag i hotellets restaurang.
Och, naturligtvis skulle det både duschas och i Evas fall badas, innan vi kunde ta vår välförtjänta fördrink på balkongen.

Två enorma kryssningsfartyg i hamnen bidrog också till folkvimlet i Lissabon.

Den första "lediga" dagen var på söndagen. Då hade vi anmält oss till en resa till Lissabon. Den företogs först med det lokala bussbolaget och därefter med färja över floden in till centrala Lissabon.
Det var lite oturligt att det var just en söndag som vi skulle göra besöket i huvudstaden, då det var massor av folk, både infödingar och turister, i hela staden.

Lite paus i promenerandet.

För att göra en liten grovplanering för de fyra timmarna vi skulle tillbringa här, slog vi oss ner på ett café, där Thomas började ringa in några mål på kartan.

Alla bussar var överfulla.

Utöver allmän sightseeing så hade vi alla två önskemål under vårt besök. Det ena var att åka med en av de öppna tvåvåningsbussarna, där man försedd med hörlurar fick sig berättat på engelska om de sevärdheter som passerades.

Här kommer den och alla vill ha bild på den.

Det andra var att åka med den berömda spårvagn 28, som kämpar sig upp för backarna i de smala gatorna. Jag hade själv åkt med denna för cirka 35 år sedan när jag var i Lissabon i samband med mitt arbete och tyckte det skulle vara trevligt att återuppliva gamla minnen. Men, inte heller detta lyckades vi med.

Allt från smycken och solglasögon till konst.

Köerna vid utgångshållplatsen var långa och väntetiden uppgick till drygt en timme. Vi hade inte så gott om tid varför vi fick ta till apostlahästarna för att ta oss upp för en av de sju kullarna, som staden ar byggd på. Gatubilden var livlig och längs de större stråken erbjöds flanörerna allehanda bijouterier och annat, som ingen kan vara utan.

Restaurangen låg nästan mitt i gatan.

När vi äntligen nådde toppen på en av de sju kullarna, så var vi ganska slut allihopa. Det var lunchtid och så snart vi hittade en restaurang med ett ledigt bord slog vi oss ned där. För mig som är uppfödd på falukorv, kålpudding och annan husmanskost, så känns det alltid lite obekvämt att beställa in något jag inte vet vad det är. Men, just på det här stället fanns det faktiskt pizza, något som inte var så vanligt på andra matställen. OK, det fanns naturligtvis även god fisk och Thomas berättade att den inbakade torsken han åt var något av det bästa han ätit.

Full aktivitet i Sesimbras fiskehamn, både morgon och kväll.

Efter vår tripp till Lissabon var det åter dags för två dagars golfspel innan det var dags för ytterligare en "ledig" dag. Denna gången hade vi anmält oss till en guidad bussresa i de närmaste omgivningarna, där det bland annat ingick ett besök på en vingård.

I saluhallen i Sabital...

...handlade det mest om fisk...

...och massor av frukt och grönsaker.

Men vi besökte också en gammal kyrka och kyrkogård, där det på gravstenarna fanns bilder på de avlidna samt gjorde ett besök i staden Sabital, som var ganska stor. Här fanns också ett apotek där jag kunde inhandla smärtstillande tabletter, då jag drabbats av ischias.

Eva räds inte de stora, sugande vågorna!

Utflykten var en liten upplevelse, som till exempel att vingården sålde allt sitt vin direkt från gården. Både privatpersoner och krogägare fyllde sina bilar med vin och även Eva köpte några flaskor, som faktiskt fortfarande är oöppnade.
Vid hemkomsten till hotellet var det igen dags att förbereda oss för kvällens övningar, vilket för mig innebar en dusch på hotellrummet medan Eva ville ta sig ännu ett bad i atlantens vågor.

På väg till kvällens middag.

På kvällen var Eva och jag bjudna på middag av Thomas, som ville att vi tillsammans skulle fira Bibi som fyllde jämnt just denna dag. Han hade redan sett ut en restaurang, som hade ett brett utbud av skaldjur och fisk.

Detta är inge hummer, det är en gratinerd jätteräka.

Den här lilla restaurangen, vars takförsedda uteservering tog halva gränden i anspråk, hade ett enda bord ledigt. Bordet lutade lite och stolarna vippade när man försökte röra sig, men det var vad som fanns om man inte ville sitta inne. Men vem vill det och för den delen var det fullt även där.
Middagen inleddes med heta räkor, följt först av små snäckor och sedan av ett berg av musslor. Huvudrätten för min och Thomas del bestod av en gratinerad jätteräka som såg ut precis som en hummer när den serverades. Trots denna orgie i mat så kändes jag inte så där propp mätt som jag kan göra när jag äter en kraftig kötträtt, eller en pizza för den delen.

Nollåttorna...

...och vi andra.

De elva dagarna led mot sitt slut och avresedagen närmade sig. Under vistelsen hade vi ett antal gemensamma middagar med de övriga golfande gästerna. Under veckan hade vi också deltagit i några mindre tävlingar där prisutdelningen skulle ske före den sista gemensamma middagen på fredagkvällen. När vi väl lärt känna folk visar det sig att till och med nollåttorna är riktigt trevliga.
Hur de upplevde oss dryga skåningar var inget de ville diskutera.

Fina elva dagar var alla överens om!

På avresedagen lämnade nollåttorna hotellet redan klockan 0730 medan vi andra inte skulle flyga hem förrän vid sjutiden på kvällen, Vi hann där med ytterligare ett besök på vårt favoritcafé för att inmundiga våra sista croissanter innan vi åkte hem.

När vi landade på Kastrup var det mitt i natten. Skönt att då ha parkerat på deras "you fly we park", bara hissen ner från terminal tre och sedan 50 meter bort för att hämta bilen. Tur var det för jag hade åkt hem i shorts och ute var det nästan minusgrader!

Borta bra men hemma bäst!

Tre Morgans körde på en utflykt...

...men snart blev de bara två - 2019-09-22
Dagens mål för de tre ystra Morganbilarna var höstträffen i Råga Hörstad, som arrangerades av Kalle Puur och hans hustru. Dit förväntades vi komma klockan 1300, men eftersom färden dit var alltför kort ville vi köra en längre tur innan mötet.

Samling i Lödde kl 1100.

Gert och Louise hade med sig ett förslag på en trevlig runda, vilket alla tyckte var ett väldigt bra förslag. Med Gert och Louise, i sin mörkblå +8, i täten begav sig de tre ut på smala vägar genom små samhällen i riktning mot Skäralid, utanför Röstånga. Dimman låg inledningsvis tät, men det syntes att himlen började bli ljusare, varför vi förväntade oss en dag med sol och värme när väl dimman lagt sig.

Huven uppe för okulärbesiktning.

Efter ett antal mil svängde ledarbilen in till kanten, i närheten av en lantgård. Vi antog att de ville diskutera färdvägen lite mer i detalj. Men icke, det visade sig att den blå +8:an inte fick någon laddning utan bara jobbade på batteriet. Efter kontroll under huven kunde vi konstatera att fläktremmen var hel. Ola, som är elektriker, gjorde en snabb och förmodligen kvalificerad bedömning som gick ut på att det var något fel på laddningsreläet.
Att fortsätta köra och hela tiden vara rädd för att bli stående stilla längs vägen är inte kul. Gert och Louise beslöt därför att vända 180 grader och försöka ta sig tillbaka hem. För att vi skulle vara säkra på att de lyckades med detta gjorde både Eva och jag samt Ola, också helt om och följde med som eskort tills den blå Morgan närmade sig hemtrakterna.

Vi parkerade vid dösarna på andra sidan vägen.

Det var ledigt på favoritdösen.

Nu var vi bara två bilar i vår lilla kortege. Men med pick-nickkorgar i bagaget fortsatte våra två Morgans mot ett av våra favoritställe för pick-nick och kontemplation, nämligen Rönneberga backar.
Två hårdkokta ägg och Kalles kaviar, sex kalla köttbullar, en rejäl macka, kaffe och två negerbollar, gjorde mig faktiskt riktig mätt. Och, vi som utlovats grillad korv på träffen!
Här satt vi i alla fall och kunde se hur dimman försvann allt mer och den vackra utsikten över fälten och mot Landskrona och havet blev allt tydligare. Nästan en lite trolsk upplevelse om jag nu tillåts vara lite lyrisk.

Förväntansfull kö till korvgrillarna.

Med tomma pick-nickkorgar och en kvart kvar till att träffen skulle ta sin början, embarkerade vi åter våra fordon och körde i saktmod den relativt korta, återstående vägen ner till Asmundtorp och vidare bort till Råga Hörstad. Här var det redan väldigt många bilar på den stora gräsmattan utanför det Puurska residenset.

Klubbflaggan är förstås hissad.

Kalle Puur är en välkänd profil i bilkretsar, inte minst inom TVR-klubben. Han är väl den person som sålt eller förmedlat de flesta TVR-bilarna i landet. Från början var dessa träffar därför endast till för TVR-ägare, eftersom man vid träffen också avverkar klubbens årsmöte. Men, sedan något år tillbaka är även övriga engelska sportvagnsklubbar inbjudna, vilket naturligtvis uppskattas högeligen av oss icke TVR-ägare.

MG-klubben.

Det är också lite trevligare med en blandning av märken, då vår bil, på klubbträffar, oftast är en av kanske upp till 150 likadana bilar. Och framförallt när det gäller Morgan så ser dessa bilar i stort sett likadana ut allihop. Så är till exempel MG-klubben, som är en av landets största märkesklubbar, alltid rikligt förekommande på de flesta större träffarna.

Eva och paret Pobiega från Staffanstorp.
De har en +8, men även en öppen Jaguar, som de anlände i idag.

Eva och jag har själva varit med i MG-klubben, då Eva haft två stycken MGBGT genom åren. Det innebär att vi känner många, inte bara i den klubben utan också i flera av de andra engelska klubbarna, då vi också tidigare även hade en Triumph TR2. Det blir därför mycket snack med gamla och även nya vänner på de här mötena. Och, det är ju egentligen därför vi åker dit.

Puurs verkar också ha en faiblesse för märket Rover.

Calle, himself, framför en lite trött TVR, som säkert ser piggare ut när han är klar med den.

Det blev ingen korv för mig idag. Inte nog med att jag forfarande var mätt, korvarna som var nästan 30 cm långa, hade nog var att ta mig vatten över huvudet. Däremot gick jag in i det enorma garaget, som även inhyser kontor, som finns på Puurs stora gård. Här serverades de kaffe och kakor, som jag till min egen förvåning avstod ifrån för att istället fokusera på alla de bilar som fanns här.

Mingel med Morganfolk.

Efter min rundvandring och mycket snack med de som också gick omkring i garaget, så gick jag ut och letade upp Eva. Jag tyckte att vi kunde dra oss mot hemmet, så att jag hann se det sista på den stora golftävlingen i England på TV. Jag fann henne, ivrigt samtalande med Sina Steen och Olli och Lars från Eslöv. De ventilerade sina upplevelser från vår klubbträff i Åhus, som vi alla deltog i.

Ola var ensam idag och ville hem till Anita.

Ola, som hade lite obligations senare på dagen, drog iväg en liten stund före oss. Det tar ju sin tid att säga hej då till alla vi känner, och på en sådan här träff är det ganska många.
Vi hann hem i god tid så jag kunde se den enormt spännande avslutning på Wenthworth. Vid hemkomsten fick jag också ett samtal från Lövgrens, som berättade att de kommit hem och klarat den sista biten utan eskort utan missöden. Skönt att höra!

Innan det blir dags nästa träff med bilar, ska vi hinna spela golf i Portugal!

En eftermiddag i Lergökasta´n.

Med hustrun på lunch - 2019-09-10
Det är faktiskt ganska vanligt nu för tiden att Eva och jag drar oss mot Ängelholm, när vi är uttråkade här hemma och vill åka  bort en sväng. Att det blir just Ängelholm beror dels på att det är en lagom liten stad och inte minst på att här också finns Dormys outlet, där Eva nästan aldrig missar att göra fynd.

Beläget i närheten av ån och en liten bit från hembygdsparken.

Som vanligt var vi lite sena i starten och kom inte iväg förrän efter elva på förmiddagen. Samtidigt som vi kom fram till Ängelholm var det ju också tid för lunch. Eva erbjöd sig storsint att betala för denna utsvävning när vi steg in på restaurang Hummerhuset. Detta matställe har vi besökt en gång tidigare tillsammans med några kompisar, som rekommenderat detta etablissemang.
Trots namnet så valde jag faktiskt jag baconlindad köttfärslimpa, då det inte hör till vanligheterna för mig att äta så kraftig mat på lunchen, kvällsätare som jag blivit med åren. Eva däremot valde sin favorit, nämligen hummersoppa, som ju är ett mer relevant val med tanke på krogens namn. Allt var till bådas vår belåtenhet.

Stilla flyter...

En anledning att vi denna dag inte valde att köra Morgan, alternativt tillbringa den på golfbanan, var att väderprognoserna såg väldigt dystra ut. Men, som de flesta av oss lärt sig, så är meteorologernas träffsäkerhet i sina prognoser inte direkt knivskarpa. Det visade sig istället bli en väldigt fin dag som varken bjöd på några hårda vindar eller på nederbörd.

Fint läge och när till allt.

Efter en kraftig lunch blir jag ofta lite däst, så för att piggna till så tog vi oss ner till den närliggande Rönne å. Den flyter sakta fram genom hela Ängelholm och kantas av bostäder med balkonger och altaner ut mot vattnet. Hade mycket väl kunnat tänka mig att bo så här, men problemet hade nog varit att hitta ett garage med plats för tre bilar, en moped, två cyklar och en enorm massa annat.

Pittoreskt, eller hur?

Om man är fiskeintresserad så finns här också många platser där man kan stå eller sitta och fiska längs å-stranden. En lugn och rogivande miljö, åtminstone när vi tog vår promenad, är något jag förknippar med fiske i åar, som också är en lisa för själen.
Trots att det känns som om man är mitt ute i naturen, så ligger centrum av Ängelholm bara några minuters promenad upp från ån. Fortfarande var uteserveringarna öppna längs huvudgatan i centrum, men turistsäsongen sjunger på sista versen, varför det var ganska tomt bland borden.

Eva botaniserar bland buteljerna.

Däremot var det öppet på Systembolaget och när Eva upptäckte detta så kom hon helt plötsligt på att hon behövde något i denna butik. Det måste var intressant för de som dricker vin, då det finns så väldigt mycket att välja bland. För egen del så tål jag inte vin, framförallt inte rött sådant, utan får hålla mig till min dry Martini. Ingredienserna till denna går också snabbare att inhandla, då jag inte behöver fundera på vad jag ska ha. Jag vet det redan innan jag går in!

Sista målet för dagen var Dormy Outlet, tidigare Edins Sport. Här gjorde Eva som vanligt en del fynd och faktiskt för en gångs skull även jag. Jag behövde ekipera mig med lite tröjor och handskar, naturligtvis till nedsatta priser, inför vår kommande golfresa till Portugal. Vi fick faktiskt en hel del prylar för en tusenlapp, som utöver piketröjor och handskar till både Eva och mig även bestod av några kartonger bollar. Det kan ju finnas vatten på banorna!

En bra dag med fri lunch och flera fyndköp!