Årets andra golfrunda på hemmaplan.

Tournament Course öppnar för säsongen - 2019-03-22

Berra hade varit ute i god tid och bokat en tid på TC första dagen den var öppen för säsongen. Tur att det var en fredag för under helgen lär det ha varit fullbokat och omöjligt att få en starttid.

Två ungdomar med förväntansfulla blickar.

Vi träffades vid lunchtid, Berra, Kvant och jag, för att hinna ta en fika och snacka lite innan vi skulle slå ut klockan 1300. I god tid drog vi oss emellertid upp mot första tee för att hinna med några enkla uppmjukningsrörelser. I det här kyliga och lite blåsiga vädret och med alla kläder (vissa hade till och med ifört sig långkalsonger) så var vi nämligen ungefär lika  mjuka i kroppen som en lyktstolpe.

Ja Kvant, nu är det din tur och både Berra och jag ligger på fairway.

Svårigheterna börjar redan vid det första hålets utslag. Ett hundratal meter längre fram finns det en mur som man måste komma förbi. Ett toppat slag, kommer med stor sannolikhet att träffa muren och studsa tillbaka, vilket är väldigt pinsamt. Att efter ett misslyckat slag också få höra glåpord från sina skadeglada medspelare är inte heller någon tröst. Men, det är bara att ge igen när tillfälle kommer. Och, det gör det!

Kvant har flyt, han sänker sin putt trots att bollen låg utanför green.

Ett större eller mindre antal slag senare, beroende på vem vi talar om, så ligger jag och Berra på green medan Kvants boll ligger i höjd med hålet, men utanför greenen. För att vara så tidigt på säsongen är greenen i väldigt bra skick, men kanske inte lika snabb som på sommaren. Kvant rullar i sin boll direkt och det är absolut ingen slump att han kallas för Turkvant.

Vatten!!!!

Efter det att vi allihopa kom över muren på första hålet och därmed slapp bli förödmjukande, kommer nu utmaning nummer två. Det andra hålet är nämligen ett så kallat korthål, med vatten nästan hela vägen mellan utslaget och greenen. Avståndet till hålet är 140 meter, cirka tio meter längre än det brukar vara. Inte bara det, det är kallt och bollen går kortare plus att det är rak motvind. Men, även under dessa förhållanden lyckades vi alla tre, nöjda gå därifrån med var sin bogey (ett slag över par).

MUA brukar normalt markeras med blå pinnar, dock inte just här.

Den senaste tiden har det regnat väldigt mycket. På vissa delar av fairway var det därför lite sunkigt i marken varför vissa områden hade markerats som "Mark under arbete". Det innebär att man får flytta sin boll, som ligger i detta område, till ett ställe utanför markeringarna, där det är torrt.

Hemskt läge!

På ett av de följande hålen hände det som brukar hända. Jag slog ett dåligt slag och bollen flög, istället för rakt fram, som den brukar göra när jag slår, kraftigt till vänster. Ett dåligt slag kan jag väl ibland acceptera, men att som lök på laxen upptäcka att bollen hamnar i en bunker kan leda till både irritation och ibland även svordomar. Och, inte bara i en bunker, utan på ett extremt dåligt ställe där jag, som högerspelare, hade ett på pappret omöjligt slag. Men, nu var det jag som hade flyt. Jag hade cirka 80 meter till greenen och trots att jag nästan fick ligga på knä när jag skulle slå, så fick jag till ett konstslag som resulterade i att bollen lade sig till rätta bara två meter från hålet. Med rak rygg och ett kaxigt leende stagade jag fram till bollen och missade putten. Så kan det gå!

Trots sin höga ålder var Kvant först framme vid tee på sista hålet.

Bertil däremot, kom lite på efterkälken, trött han också.

Jag ska inte trötta ut eventuella läsare med att i detalj berätta om varje slag på de resterande hålen, men jag ville ta med de mest dramatiska händelserna som utspelade sig under rundan. Det var blåsigt och kallt och temperaturen var cirka sex grader, så när vi kom fram till sista hålet var vi faktiskt ganska nöjda att det snart var över, så att vi kunde ta en fika i det varma klubbhuset.

Ser lite bestämd och kaxig ut, eller hur?

Vi kände oss alla tre ganska slitna efter vår golfrond. De första gångerna på säsongen man spelar 18 hål är lite jobbiga eftersom man inte hunnit få upp konditionen till normal nivå så tidigt.
Hur som helst så blev det till att gratulera Turkvant, som blev dagens vinnare.
Det är honom väl unnat, för det händer inte så ofta.

Några dagar senare vill vi ha revansch!

Strapatsrik promenad på Kullaberg

Jakten på Nimis - 2019-03-17
Vädret såg ganska trist ut när jag vaknade på morgonen. Men, på natten hade jag, av någon anledning, drömt om Lars Vilks skapelse  Nimis. Jag berättade det för Eva, som tyckte att vi trots vädret, skulle göra oss en utflykt till Mölle. För säkerhets skull valde vi att ta med oss våra regnkläder, som vi använder när vi är på golfbanan i dåligt väder. Men, när vi passerat Helsingborg och närmade oss Viken så var molnen försvunna och hela himlen var blå.

När vi kommer upp till T-korset till vägen, som går mellan Jonstorp och Mölle, trodde jag att vi skulle svänga vänster mot Mölle, vilket vi också gjorde. Men, det visade sig vara fel, så istället fick vi köra ett hundratal meter mot Jonstorp och sedan till vänster igen upp i skogen.

Mycket info, men ingenting om Nimis.

Själv har jag aldrig varit och tittat på Nimis, men Eva berättade att hon hade varit där med Lärareförbundet för flera år sedan, så hon skulle nog hitta dit. Vägen upp på serpentinvägar i skogen slutade vid en parkeringsplats där det också fanns en informationstavla. Här fick vi veta mycket om olika vandringsleder samt platser runt hela Kullahalvön, som var utmärkta på kartorna. Dock fanns det inte en enda uppgift om Nimis, eller Arx, som ligger strax intill.

Här var det lätt att ta sig fram, men vänta bara.

I alla fall så lämnade vi bilen, utan regnkläder, och började följa en grusväg upp genom skogen. Eva med ryggsäck och jag utan. Efter några hundra meter upptäckte vi flera stigar som gick åt olika håll
och naturligtvis, visade det sig senare, hade vi valt fel väg.

Stättor fick vi klättra över flera stycken under vår vandring.

Helt plötsligt kom vi ut på ett stort öppet fält, som vi passerade rakt över. Marken var fuktig efter allt regnande och värre skulle de bli, när vi återigen klev över en stätta för att åter komma in i skogen. På marken låg drivor av löv och det var mycket halt och lätt att halka.

Uppåt, uppåt, uppåt! Tar det aldrig slut?
(Det var faktiskt mycket brantare än vad som framgår av bilden, så det så.)

Det var väl inte så farligt för två vältränade individer, som är flitiga på gymet, men för att komma till Nimis måste vi dock först ta oss över hela berget. Nimis ligger nämligen ända nere vid vattnet på andra sidan från där vi parkerat. Det blev med andra ord väldigt mycket vandrande uppåt. Och, det var jobbigare än minst fyra gympass!

Ett litet grönt fartyg låg för ankar en bit ut i vattnet.

När vi nått så högt vi kunde komma, så fanns det ingen stig att följa vidare. Vi konstaterade saktmodigt att vi hade gått fel. Den enda ljusningen var att vi nu kunde se vattnet på den sida av berget där Nimis fanns och att resten av vägen borde gå nerför.

Här började framkomligheten bli sämre.

Efter lite irrande hit och dit, på olika stigar, i en allt oländigare terräng, fick vi dock en liten fingervisning om att vi, med all säkerhet, nu var på rätt väg. Ett N och en pil, var målat på en sten.

Där nere, till vänster i bild - Nimis.

Efter ytterligare en halvtimmes klättrande, nu neråt på hala, mossbelagda stenat och massor av löv, så kom vi äntligen fram, eller nästan i alla fall.

"Trappan" ser ganska osäker ut, eller hur?

Vi var nästan där, men att gå ända ner till stranden, kände jag inte för just då. Det fanns visserligen en form av trappa, som förmodligen Lars Vilks gått upp och nedför hundratals gånger, men med tanke på de hala så kallade trappstegen, så beslöt jag mig för att låta bli.
Nu var vi värda en paus. Eva tog av sin ryggsäck och plockade fram var sin flaska juice och ett kexchoklad, som vi båda avnjöt i tysthet.

Så här såg det ut en ganska lång stund.

Efter lite vila och återhämtning var det dags att gå tillbaka igen, eller närmare bestämt klättra. Nu gällde samma sak, som i början på vår vandring, nämligen uppåt, uppåt och uppåt. Men, vi kunde emellertid konstatera, Eva och jag, att det faktiskt var lättare att ta sig upp igen än det varit att ta sig nerför tidigare.
Men, jag undrar verkligen hur Lars Vilks har kunnat ta med sig verktyg och grenar till bygget, till denna remote plats, under den tid han byggde upp Nimis. Även om det mesta av bygget tydligen är gjort av drivved, så har han ju varit tvungen att ta sig dit, dag ut och dag in under lång tid.
Vilks har också utropat området, som Nimix och även Arx står på, som den självständiga staten Ladonien.

Intressant är att Nimis 1984 såldes till den tyske konstnären Joseph Beuys. Det står dock inget om köpeskillingen :-). Efter Beuys död såldes det vidare till konstnärsparet Jeanne-Claude och Christo 1986.

Scenic view!

När Eva och jag slutligen, trötta och med mjölksyra i benen, kom tillbaka till vår bil på parkeringsplatsen, ansåg vi det vara befogat med en fika inne i Mölle. Det finns ett cafe nere i byn, men det verkade vara fullt. Vi fortsatte upp mot Grand Hotell, som brukar erbjuda afternoon tea på söndagarna. Att det var så förstod vi då parkeringsplatsen var full och det stod bilar på alla de närliggande gatorna.
Vi körde istället lite längre upp mot fyren för att ta del av den betagande utsikten över Mölle och hamnen, innan vi körde vidare mot Höganäs.

Lön för mödan!

För fika skulle vi ha. På outletområdet, vid Keramik Center, finns det ett café, som vi tidigare besökt och då inmundigat våfflor. Det var öppet, men några våfflor fanns inte på menyn idag. Det var två år sedan man slutade med detta, upplystes vi om. Men det fanns ju annat, både frallor och kakor, vilket vi tryckte i oss med välbehag, till det facila priset av 204 kronor. Tänk vad allt blivit dyrt!

När vi gick därifrån, för att åka hem, förelåg en stor risk att Eva ville "ta en titt" i en eller flera av outletbutikerna. Det kunde ju finnas något i någon av dem, som hon inte visste att hon behövde.
Men nej, jag lyckades på olika sätt distrahera henne till den grad att hon inte ens skänkte butikerna
en blick.

En intressant och nyttig dag, både för kropp och själ!