Från kust till kust.

Var det här säsongens sista outing? - 2018-10-13
Brittsommar i Skåne hela helgen! Sådana "extradagar" måste utnyttjas på bästa sätt! Och vad kan vara bättre än en lite längre utflykt i en Morgan? Så fick det bli. Efter att de flesta av våra Morganutflykter lett oss till Kullahalvön eller Bjärehalvön, bland annat för att vår dotter med familj bor i Viken, tyckte vi nu att det var dags att dra oss österut, mot Österlen.

Så smalt och pittoreskt som möjligt.

Tillsammans med Anita och Ola i sin orangefärgade Roadster och med var sin termos kaffe i bagaget, letade vi oss på småvägar fram mot Sjöbo, som lär utgöra porten till Österlen.

Hur kör vi vidare?

När våra kunskaper om småvägarna tar slut tvingas vi till ett kortare stopp för att gemensamt, med hjälp av detaljerade kartor, hitta nya. Under sådana här outings har vi absolut ingen brådska. Desto längre tid det tar att komma fram till de tänkta målen, desto bättre. När vi färdas i en Morgan är det resan och inte slutdestinationen, som är det viktiga.

Ola passade på att kolla efter svamp.

Vid lite längre bilturer så händer det att man blir varse att det är dags att hitta ett lite undanskymt ställe för en kortare promenad. Ola hade vi vårt förra stopp önskemål om att vi skulle stanna, när vi hittade någon plats som verkade lämplig för hans trängande behov. Längs den lilla vägen hittade vi strax ett bra ställe för ytterligare en liten paus, innan vi i lagom takt kunde fortsätta vår färd i riktning mot Sjöbo.

Köpstopp!

I Sjöbo var vi tvungna att köra genom hela samhället för att komma vidare på de vägar vi valt. Det passade väldigt bra eftersom vi också letade efter ett café. I bagaget fanns endast kaffe och för en fika längre fram krävdes även lite att sätta tänderna i. Vid utfarten av byn hittade vi det vi sökte. Vi skickade iväg damerna för att köpa kaffebröd, medan Ola och jag betraktade folklivet från parkeringsplatsen. När vi stod där kom det helt plötsligt en liten företagsbil in på parkeringen. Föraren klev ur och berömde våra fordon, som vi naturligtvis fick berätta en hel del om. Kul när folk är intresserade, även om en del trot att våra bilar är MG:s, vilket dock inte personen i fråga gjorde.

Som gjort för vidare granskning.

Våra codrivers återkom efter en stund med några påsar från caféet och vår färd kunde fortsätta. Det är otroligt så många små byar med konstiga namn det finns ute på landet. En av dem heter Lövestad, där vi bestämde oss för att stanna en stund. Framförallt berodde detta på att vi upptäckte något som väckte vårt intresse. Här upptäckte vi nämligen något som heter Spiken i kistan. Det visade sig vara ett mycket spännande ställe.

Alla tre husen ägs av Emil Ibjer, ägaren till Spiken i Kistan. Bostaden är det röda huset.

Jag associerade direkt till Salvage Hunters, ett program jag brukar titta på på Discovery Channel. Det är en antikhandlare i Wales, som heter Drew Pritchard, som är ute och besöker slott och herrgårdar, nedlagda fabriker och andra antikhandlare, där han köper upp en mängd olika saker. Han säljer sedan, bland annat via sin hemsida, till designers, restauranger, samlare, butiker m fl över hela världen.
Här fanns mycket att titta på.

Intressant och trevlig person.

En del av butiken verkade vara från en gammal järnhandel. Det fanns flera kaminer, från 65000 kronor och neråt. Radioapparater, radiorör, lampor, speglar och you name it på flera våningar.
Ägaren som väl var i cirka femtioårsåldern startade verksamheten för 18 år sedan. Han levde verkligen sin dröm och berättade att hela hans bostad endast innehöll möbler och annat från 40- 50-talet. Sin TV hade han slängt ut för tolv år sedan. Dock, beklagade han sig, var han tvungen att ha en dator och en mobiltelefon, för att kunna sköta sina affärer.
Detta är ett ställe som definitivt värt ett besök! Hemsidan heter www.spikenikistan.com

Utefika i den varma höstsolen.

Rakt över gatan hittade vi några bord och bänkar, där vi kunde intaga vår fika. Tjejerna hade köpt både frallor och chokladbollar. Här kunde vi också ta fram kartan för att bestämma hur och vart den fortsatta resen skulle gå. Nästa mål på resan beslutades bli Kivik.
Naturligtvis var vi intresserade av att ta en titt på den jättelika äppeltavlan. Men, då vi inte visste var den fanns, trots att det stått i dagstidningarna, så följde vi skyltarna mot Kiviks Musteri. Här hittade vi ingen äppeltavla utan istället en butik som verkade vara en miniversion av Border Shop. Dock med den skillnaden att den starkaste dryck man kunde hitta här var cider med en alkoholstyrka av 1,3%.
Trots detta inhandlades det en hel del äpplemust, som också fanns i en glutenfri variant till vårt barnbarn Elias.

Motivet på äppeltavlan var Stenshuvud.

Men självklart skulle vi ta en titt på äppeltavlan innan vi åter drog västerut. Vi fick oss berättat att den fanns i hamnen varför vi styrde kosan åt det hållet. Här var det liv och rörelse och parkeringsplatserna var i det närmaste fulla av bilar. Det fanns en massa stånd där man kunde få sig till livs både det ena och andra, men huvudsakligen handlade det om äpple i någon form.

Lincoln Continental. Tror jag då det stod Continental på sidan.

Mercedes Coupé i all sin glans.

Med tanke på det fina vädret tyckte vi det var underligt att vi inte mött en enda sportbil på hela vår resa från kust till kust. På parkeringsplatsen i Hamnen och vid sidan av ett av stånden upptäckte vi dock några andra fina bilar, dock inte med engelska rötter.

På hemvägen stannade vi, som brukligt är, vid Nostalgimacken i Harlösa.

När vi strosat omkring i hamnen en stund, dock utan att falla för frestelsen av korvar och ålmackor,
tyckte vi att det var lämpligt att återvända västerut. Solen stod lågt och den skulle vi ha mitt i ansiktet under hela återresan. Båda våra Morgans är utrustade med ett option i form av solskydd. Det är sällan de kommit till användning, men idag gjorde de verkligen stor nytta.

På hemvägen fick Anita och Ola välja vägar.

På de vägar vi valt var trafiken mycket måttlig och vi kunde cruisa fram i runt 70 km i timmen hela vägen. En lagom och behaglig takt när man vill att resan ska vara så länge som möjligt.

En alldeles ypperlig dag!

En ovanlig sportbil på besök i Råga Hörstad

UBCC inbjöds till TVR-klubbens årsträff - 2018-09-23
TVR är en engelsk sportbil. En del av bilarna i Sverige är förmodligen sålda av Calle Puur, ägare till Artlane Sportscars & Classics i Råga Hörstad utanför Landskrona.

Olika varianter och årsmodeller av TVR.

Under flera år har TVR-klubben haft sitt årsmöte hos Calle och hans hustru Linda. I år hade även klubbarna i UBCC (United British Car Clubs) bjudits in. Ett trevligt och uppskattat initiativ tyckte vi, som representerade flera klubbar, när vi kom till träffen i våra engelska bilar.

Swallow Doretti

På uppställningsytorna fanns det uppskattningsvis ett fyrtiotal fordon. Och, ibland ser man inte skogen för bara träd. Men jag upptäckte faktiskt ganska snabbt en ljusblå, öppen sportvagn av en modell som jag inte sett tidigare. Och jag har sett många!

Identiska mätare som i Triumph TR2/3 även om placeringen är annorlunda.

När jag började granska bilen lite närmare upplevde jag ett starkt släktskap med min tidigare Triumph TR2. Instrument och reglage på instrumentpanelen var identiska med de som fanns i min Triumph. Från sidan påminde Dorettin en del om en Big Healey medan dörrarna och bakdelen liknade de som finns på MGA, som jag också en gång varit ägare till.

Ser lite rått ut med lackerade ekerfälgar.

För att få veta mer så antastade jag naturligtvis ägaren. Han berättade att bilen mycket riktigt byggde på komponenter från Triumph. Bilen tillverkades endast under åren 1954-55 och var huvudsakligen avsedd för den amerikanska marknaden. Enligt Wikipedia byggdes det endast 276 bilar, som idag naturligtvis är mycket eftertraktade av både samlare och entusiaster. På auktioner världen över har jag kunnat konstatera att priserna som uppnåtts varierat från ca 45000 pund i UK och i USA till 95000 US Dollar.

Hungriga besökare flockades kring korvgrillen.

När vi pratat färdigt drog vi oss mot den stora "ladan", utanför vilken två av familjens vuxna barn var behjälpliga med att servera besökarna tjocka grillade med bröd.
När Eva och jag är ute och åker i vår Morgan passerar vi ofta paret Puurs gård, på vår väg till något av våra utflyktsmål. Jag träffade Puurs första gången för ganska många år sedan, när de drev sin reklambyrå i Glumslöv, och jag var i samma bransch. Vi har också setts på många bilträffar under åren. Jag kan dock inte säga att vi känner varandra närmre, varför det hade känts lite konstigt att bara göra ett spontanbesök när vi passerade, även om vi funderat på det.

Linda visar Eva runt i parken.

Ett antal skulpturer är ett trevligt inslag i parken.

Gården i Råga Hörstad har de haft i nio år och lagt ner ett enormt arbete på att få den i det fantastiska skick som den nu är i. Med en trädgård, eller snarare en park, på 38000 kvadratmeter, så lär det alltid finnas något att pyssla med.

Jaguar XK 120 eller 140 under renovering.

Jaguar E-type, som snart verkar bli klar.

Medan en del av damerna strövade omkring i parken så koncentrerade sig den manliga majoriteten på att granska alla bilar som fanns, inte bara ute utan också inne i Calle Puurs väll tilltagna garage, eller snarare bilhallar. Ja, håller man på med bilar som hobby, så krävs det rejäla utrymmen, både för fordonen och reservdelarna.

Vissa tog t o m TVÅ gånger! Dock inte hon serverar alltså.

Som om det inte var nog med grillad korv och bröd så blev vi också trakterade med kaffe och hemmagjord äppelkaka med vaniljsås, inne i ett av garagen. Kaffe och kaka kunde vi avnjuta på olika platser bland alla fordon, där vi fortsatte att mingla och diskutera alla bilarna som fanns där.
På träffen var de flesta av besökarna nya bekantskaper för oss, men det fanns förstås andra, både från Morganklubben och Triumphklubben, som vi kände sedan länge.

Två bröder i var sin klassisk engelsman lämnar mötet tillsammans.

Efter några timmar i en mycket trevlig miljö skulle TVR-klubben avhålla sitt årsmöte. Vi tyckte då att det var lämpligt att tacka för oss och ta plats i vår Morgan och köra den relativt korta vägen tillbaka till Löddeköpinge. Till ett betydlig mindre garage, som trots allt har gott om utrymme för vår Morgan.

En bättre söndagseftermiddag får man leta efter!

En dag på golfbanan.

Så plötsligt händer det - 2018-09-20
De dagar Eva inte blir tillfrågad om hon kan komma upp till skolan och jobba, något hon sällan eller aldrig säger nej till, så vill hon gärna spela golf. Så var det också den här torsdagen.

Har hon slagit i vattnet? Igen?

Det märktes att det var höst i luften. Himlen var blygrå och temperaturen cirka 14 C, men lugnt och ganska behagligt för övrigt. Egentligen perfekt väder för en  golfrunda. Vi hade visserligen bokat in oss i en annan tvåboll, där spelarna hade ungefär samma handicap som vi har, men när vi skulle slå ut så fanns ingen där. Det gjorde inget för det är faktiskt ganska skönt att bara vara två ibland och spelet går också snabbare.
Efter att ha spelat de två första hålen var det dags för det tredje. Det är ett kort par fyrahål med vatten till vänster, ett vatten jag haft för vana att hamnat i efter en kvickhook med min spoon. Av den anledningen har jag på senare tid fegat och slagit ut med en järnsexa istället. Längden på utslaget på det här hålet spelar egentligen ingen roll eftersom man ändå når green på andraslaget.

Här hamnar man alltid förr eller senare, men på två slag!!!

Allt nog och emedan samt även, den här dagen valde jag dock att utmana ödet och slog ut med min spoon, den hade fungerat nästan felfritt en längre tid. Bollen flög spikrakt ut på fairway och hamnade lite förbi bunkern på högersidan. Det var DÅ det hände! Jag slog ett perfekt, högt slag med en av mina wedgar och såg bollen studsa, som jag trodde, förbi hålet. Jag lade ner wedgen i bagen och gick vidare, då Eva ropade "den gick i". Det syntes ingen boll, mer än Evas, på greenen och när jag kom fram såg jag att bollen låg i hålet. Jag hade gjort en EAGLE, den första under min drygt 40 år långa golfkarriär. Det är stort, åtminstone för en medelmåttig golfspelare som jag är.

Eva på mot tee på det sjätte hålet.

Vi fortsatte att spela med blandat resultat och oavsett hur det skulle gå för mig de följande hålen så hade jag i alla fall gjort en eagle, något jag kommer att minnas länge.

Höstgolf är ganska mysigt.

En eftermiddagstur med Morganen...

...till ett litet café på landet - 2018-09-05
Ola hade tydligen inte fått nog av Morgankörande ens efter vår sextiomilarunda till Småland i helgen. Precis hemkommen från onsdagens träning på gymet ringer Ola. "Det är fint väder, ska vi ta en liten tur?" Och, då jag själv haft tankar på att dra iväg någonstans med Morganen, så blev svaret självklar "gärna det!"

Jag tycker verkligen att den färgen är häftig.

En halv timme senare, när jag var i garaget och gjorde Mr brum redo för avfärd, så anlände Ola, för en gångs skull utan sin stora varma flygarjacka. Det var strax efter lunchtid och varken Ola eller jag hade fått oss något till livs sedan frukosten. Vi kom därför överens om att köra till ett litet ställe, som vi båda besökt tidigare.

Morganväg.

Jag tog täten och försökte komma ihåg så många mindre vägar som möjligt för att ta oss till målet.
Det är inte ofta som Ola botaniserar i de här krokarna, så han upptäckte nog en del trevliga utflyktsvägar på vår fyramilaresa.

Närmaste större ort heter Röstånga

Mysigt, inbjudande och pittoreskt.

Efter en dryg halvtimmes njutbar körning på glestrafikerade vägar kom vi så fram till Gryttinge. Det är en liten by på vägen mellan Eslöv och Röstånga där också Bialitt Cafe´ är beläget. Det är öppet alla dagar i veckan året runt, utom på vinterhalvåret då de har stängt på måndagar.

Inte direkt rock n´roll utan lugnt och fint.

Utbudet är kanske inte så stort, men fullt tillräckligt för en enkel lunch eller fika. Varmrätterna, om man nu kan kalla dem så, består av olika varianter av soppa. En annan varm variant, som både Ola och jag föll, för var en varm macka med ost och skinka samt kaffe. I samma veva beställde vi också var sin våffla med sylt och grädde, som vi ville bli serverade efter intagandet av mackan.

Lite info om SAAB-klubben.

I väntan på att vår enkla måltid skulle serveras så gick vi en liten runda inne i lokalerna. Det är verkligen betydligt större inomhus än man kan ana när man betraktar det utifrån. Inne i ett rum satt ett större sällskap och åt lunch. Det framkom också att SAAB-klubben brukade förlägga sina vecko- eller månadsträffar här året runt. Saabarna har ju tak och kan ju därför användas som hobbybil även under vintern.

Ola myser i solen, mätt och belåten.

Vi blev serverade våra varma mackor, som kan rekommenderas och strax därefter våra våfflor. De verkar ha ett extra stort våffeljärn då våfflan bestod av sex hjärtan istället för de jag är vana vid, som bara har fem. Faktiskt blev jag riktigt mätt efter att ha fått i mig allt.

Ola och jag satt väl kvar en halv timme och drack upp det sista av kaffet, samtidigt som vi funderade på om vi skulle åka en sväng på några dagar i Danmark under senare hälften av september. Förra året var det dock bedrövligt väder både sena september och hela oktober. Men, året innan körde Eva och jag årets sista tur med Morganen den 31:e oktober i perfekt väder.

Vi får vänta och se!

Med Morgans mot Småland.

Trettio Morgans på träff i Kosta - 2018-08-31 - 09-02
Nyservad, nybesiktigad och med full tank var Mr Brum redo för den relativt långa färden upp i det mörkaste Småland. Vårt mål denna dag var Kosta, där Morgan South ska avhålla sitt årliga höstmöte.

Eva redo att embarkera i solhatt och lätt klädsel.

Precis som vid tidigare Morganmöten skulle vi göra sällskap med en annan Roadsterägare och hans kvinna, nämligen Ola och Anita från Bjärred. Vi hade ett antal tänkbara färdvägar att välja på och beslöt slutligen att åka på E22:an. Dagen innan, på torsdagen, hade det regnat en hel del, men idag så var vädret perfekt för att åka öppet.

Regnet höll i sig hela vägen till Kosta.

Eva hade emellertid kollat väderutsikterna för Kosta och upptäckt att regnet vi hade igår förmodligen skulle hinna till Småland under helgen. Och, mycket riktigt, när vi passerat någon mil förbi Kristianstad så började det regna. Vi upptäckte en vägkrog, körde in på parkeringen och cabbade upp.
Det var också lagom att ta en en fikapaus och besöka en bekvämlighetsinrättning innan vi fortsatta vår färd upp genom de ständigt förekommande skogarna.

Framme!

Vi anlände till Kosta Lodge i god tid före kvällens buffé, checkade in, fick våra nycklar till stugan och installerade oss. Stugorna låg utspridda längs en konstgjord sjö, vilket kändes riktigt naturnära. Standarden var helt OK med ett litet vardagsrum och kombinerat kök, platt-TV på väggen, som fick vara orörd, tvättmaskin på toaletten och ett sovrum med två enkelsängar. Wifi med stark signal över hela området var imponerande. Varje stuga rymde två lägenheter och utanför dörren fanns en uteplats under tak där man, om man så ville, kunde intaga kvällens drink.

"Vår" stuga.

Här hygger vi oss lite.

Kvällens grillbuffé skulle serveras klockan 1900, men innan dess var det hög tid att ta några drinkar och äta lite nötter och chips inne hos grannarna, Ola och Anita. Resan hade hittills gått utan några som helst missöden, trots regnet, som Ola definitivt inte tycker om.

Det fanns mycket att tala om sedan man träffades senast.

När vi var klara med intagandet av alkohol och nötter promenerade vi upp till huvudbyggnaden där buffén serverades. Hör bjöds det inledningsvis på en fördrink under det att vi minglade med alla de gamla och nya bekantskaperna, som infunnit sig till mötet.

Två par som är lyckliga ägare till var sin Morgan Roadster.

Här upptäckte jag snabbt att det fanns ett par från Höganäs, som vi aldrig träffat tidigare och som också var stolta ägare till en Roadster. Nu visade det sig att jag faktiskt träffat Robert Palmgren från Höganäs tidigare. Det var på Fly n´Drive på Ljungbyheds flygfält för något år sedan. Han hade då en fin Triumph TR3A. Jag hade ju själv ägt en fin TR2 tidigare och frågade om när han, precis som jag gjort, skulle skaffa sig en Morgan. Och, nu hade han gjort det! Otroligt!

Vi skular i väntan på färden till safariparken.

På lördagen, som inleddes med en rejäl frukost, skulle vi inledningsvis köra en runda i den närbelägna safariparken. Fem bilar åt gången körde iväg med tio minuters mellanrum. Naturligtvis så regnade det, idag ännu häftigare än igår. Det var alltså uppcabbat som gällde idag också.

Orädda vildsvin äter utlagt foder.

En vicent skymtar i skogen.

Vägen i safariparken var en grusväg, något som nästan alla Morganägare skyr som pesten. Men eftersom den anbefallna maxhastigheten var 10 km så gick det ganska bra ändå. Rundan i skogen tog cirka 20 minuter och innehöll, förutom vildsvin och vicent också hjortar, som vi inte såg samt en stor get med stora böjda horn, som jag glömt namnet på.

Undrar om Eva kanske hittar något, som hon inte visste att hon behövde.

Flera butiker med kläder, men också ett stort utbud av glas.

Vi skulle, efter utflykten i parken, vara tillbaka på Kosta Lodge för lunch klockan 1300. Men, innan dess han Eva och jag göra ett kort besök på Kosta Outlet. Det ser faktiskt tristare ut utifrån än det gör när man väl kommer in. Här finns en mängd butiker, caféer och restauranger, något som säkert bidrar till att bygden lever upp igen efter det att i stort sett alla glasbruken lagt ner verksamheten.
Hur som helst så lämnade vi stället utan att Eva hade köpt något, inte ens en glass, som hon gillar skarpt.

Matchande gröna färger.

När vi kom till baka för lunch stod många av våra Morgans parkerade utanför huvudbyggnaden. För egen del har inte varit så förtjust i twotonemålade Morgans, men den här kombinationen tyckte jag faktiskt var väldigt snygg.

En mycket engagerad och kunnig tjej berättar om Orrefors bakgrund.

Efter lunchen var det enligt programmet fria aktiviteter. Det fanns dock förslag på två olika rundor att köra för de som ville se mer av Småland, Utvandrarrundan och Glasbruksrundan.
I samband med lunchen så berättade en av deltagarna, en dam, att hon var bekant med någon som var aktiv på en glashytta i Orrefors. De som så önskade var välkomna dit för en guidad tur i museet, beskåda glasblåsning samt bli bjudna på kaffe och kakor efteråt.

Många vackra skapelser...

...både inomhus och utanför.

Många nappade på detta erbjudande och fick sig till livs en historisk resumé om glastillverkningen i Orrefors. Visste ni förresten varför det fanns så många glasbruk i Småland? Nej, inte vi heller. Men det brodde på att det fanns god tillgång på sand i sjöarna och att mängden skog gjorde att det inte fanns brist på bränsle till ugnarna. Så, nu vet ni det.

Glashyttan.

I anslutning till muséet fanns en glashytta utomhus. Ja, kanske inte helt ute i det fria, då det fanns tak och stora dörrar till hyttan. Allt detta har åstadkommits till stor del med generösa ekonomiska insatser av en person med sitt ursprung i bygden. Han heter Ingemar Andersson och är sveriges största och världens femte största Volvoåterförsäljare.

Tala om hantverk.

I den lilla glashyttan fick vi beskåda hur två glasblåsare skapade ett konstverk i form av en fisk. Mycket intressant! Och, efter att ha sett detta, är det också lättare ett förstå varför en del glaspjäser, som fanns att köpa i butiken, betingade de priser som de gjorde.
I den här glashyttan pågår febril verksamhet varje dag, inte bara som en turistattraktion utan för att produktionen är viktig för att de skapade alstren ska säljas för att finansiera verksamheten.

Eva avnjuter ett glass vin, före avresan till Glashyttan medan jag, som vanligt, dricker vatten.

Efter kaffe och kakor i deras konferenslokal återvände vi i kortege till Kosta Lodge. På kvällen skulle vi trakteras, inte av en trerättersmiddag, som brukligt är i de här sammanhangen, utan med hyttsill och underhållning i Glashyttan. Dit skulle vi åka tåg, ett sådant som barnen åker i parker, där vagnarna dras av en traktor.

Vid ankomsten välkomnades vi av kvällens underhållare.

För att alla skulle få åka med tåget, så var det tvunget att köra fram och tillbaka två gånger. På vägen dit passerade vi också något som kallas för Bruno Mathsonhusen, en radhuslänga som varit bostäder till glasbrukets anställda (googla på Ullevidsdal, Bruno Mathsson.)

En mycket trevlig underhållare höll låda.

När vi slagit oss ner på de rustika bänkarna och grova borden, var det igen dags att ta för oss av den väntande buffén. Den bestod förutom av hyttesill också av isterband och bakad potatis. För att magen skulle klara allt detta erbjöds också fem cl snapsar á 80 riksdaler eller Marieholmsöl á 60 riksdaler. Priserna var nog avsiktligt höga för att gästerna inte skulle få för mycket av det goda.
Underhållaren var inte en utan två, nämligen pappa och dotter. Har glömt namnen igen. De sjöng och spelade mycket bra och mellan låtarna drog pappan skrönor, mer eller mindre sanna, gissar jag.
Han både liknade och spelade låtar som vår egen Hasse Andersson.
Strax efter tio på kvällen var det dags att åka tillbaka med det lilla tåget. Lagom tid för oss i den här åldern, som haft en mycket givande och aktiv dag för övrigt också.

Anders Arvelid.

Vår distriktsekreterare i Morgan South, Anders Arvelid hade tillsammans med Björn Roxlin, Larsgöran Sellgren, Tommy Steen och Janne Svensson verkligen snickrat ihop ett trevlig program för oss deltagare. Jag tror också att BG Welander på något sätt haft ett finger med i spelet, med tanke på valet av plats för träffen, men jag vet inte säkert.

Väskorna packade och lastade. Allt klart för avfärd.

Efter tre fina dagar, inte vädermässigt kanske, var det dags att efter frukosten, ta sats för det 25 milen tillbaka till Skåne och öppna landskap igen. Skillnaden mot tidigare dagar var att solen idag sken från en klarblå himmel. Hemresan skulle därför ske med himlen som tak.

Visst ser det trevligt ut.

Kosta Lodge är faktiskt ett ställe vi skulle kunna besöka igen, antingen i vår Morgan eller med råttsoffan med plats för golfklubborna.

Trots allt är det alltid skönt att komma hem!