När man har en Morgan...

...finns det alltid något småfel att fixa till - 2020-02-18

Det mesta gjort, återstår bara lite småfix.

Det årliga vinterunderhållet av vår Morgan brukar jag i sakta mak inleda i början av november. De olika momenten består av tvätt, polering, vaxning, rengöring och infettning av läderinredningen samt, det som är jobbigast, tvättning, polering och försegling av ekerfälgarna.

När man håller på att pyssla om sin klenod vid så många tillfällen, som jag gör, så upptäcker jag alltid
lite smågrejer som måste fixas till. Nu i vinter upptäckte jag till exempel att den kraftiga gummilisten, som finns på suffletten och som ska ligga an mot bakdelen på bilen, hade lossnat i båda hörnen.
Problemet är ju egentligen inte speciellt stort, men för en opraktiskt individ som jag är fordrar det trots allt en del eftertanke beträffande förfaringssättet. Att det skulle limmas, behöver jag dock inte vara Einstein för att begripa. Genom att använda kontaktlim, som blev mitt val, måste lim appliceras på både gummilisten och sufflettramen. När jag började vända på gummilisten märkte jag att det fanns en tendens att den skulle kunna lossna ännu mer från suffletten, varför jag måste komma på något som jag kunde fästa listen på båda sidor om där den lossnat innan jag började pensla på lim.

Cirka 25:- styck för skruvtvingarna samt 50:- för limmet på Clas Ohlson.

Trots att mitt garage och min intilliggande lilla "verkstad" är full med prylar så hittade jag inte något lämpligt verktyg för detta ändamål. Men vid ett besök på Biltema i Helsingborg upptäckte jag att de hade lite mindre och lättare skruvtvingar, som jag ansåg borde vara lämpliga för ändamålet.

Perfekt lösning på mitt lilla problem.

Utrustad med dessa nyinköpta prylar skred jag till verket. Nu kunde jag spänna fast gummilisten och med en liten pensel lägga på lim både på gummit och på suffletten utan att riskera att gummilisten skulle fortsätt att lossna på en ännu längre sträcka.

Nu sitter listen perfekt på båda sidor.

En annan sak, som jag först upplevde skulle kunna bli svårt, (jag ser många gånger problem i stället för lösningar), var att få gummilisten att bli kvar på rätt plats efter limningen eftersom jag var tvungen att töja den för att få den på rätt ställe. Det hade jag emellertid inte behövt bekymra mig för, eftersom när jag låtit limmet torka i femton minuter (visste faktiskt inte att det skulle torka så länge, men det stod så på förpackningen), så behövde jag bara trycka fast listen ett antal sekunder så satt den som ett smäck.

Som humanist är jag ganska hopplös att hitta kreativa lösningar när det handlar om praktiska saker, så därför blir jag glad och kanske till och med lite stolt när jag kan fixa till saker på ett bra sätt utan att förstöra någotistället, vilket inte är ovanligt när det gäller mig.

Snart dags att ta av pyjamasen.

Nu är i princip allting av det årliga underhållet på vår Morgan klart, förutom att jag måste montera på hjulen innan jag, i början på april, ska köra till bilbesiktningen samt till English Car Care för den vartannanårsservice jag brukar göra där.

Nu får det bli vår när som helst!

Ytterligare en bostad till våra bevingade vänner.

Färglös holk gjordes lite gladare - 2020-01- 29

Nu kommer är det snart dags för våra småfåglar att leta både partner och någonstans att bo.

Båda dessa var upptagna under förra året.

Vi har visserligen redan två fågelholkar, men Eva tyckte att vi borde ha minst en till, så att alla hugade hyresgäster skulle kunna erbjudas plats. Och, när hon tycker något så brukar det bli så under förutsättning att jag inte lägger in mitt veto. Det gjorde jag inte i det här fallet, då jag tycker det är kul att kolla på fåglarna när de föder upp sina ungar. Förmodligen är detta intresse i någon mån åldersbetingat, för vem, förutom ornitologer, ägnade sig åt dylika saker när man var yngre?

Ser lite trist och färglös ut, eller hur?

Allt nog, häromdagen kom Eva hem efter ett besök på Granngården och visade nöjd upp sitt senaste fynd, en fågelholk som krävde vissa åtgärder för att bli lite mer attraktiv för hugade hyresgäster.
Nu överlämnades holken till mig för att jag skulle sätta lite färg på tillvaron. Men, innan dess gjorde jag lite research. Ska man egentligen måla fågelholkar? Vilka kulörer ska man i så fall prioritera respektive undvika? Genom att använda Google Crome kan man få svar på nästan alla frågor man kan tänkas ha. Som vanligt gick åsikterna isär och erfarenheterna från fågelholksintresserade var i högsta grad blandade. Dock fick jag i alla fall ett tips och det var att inte måla holken gul. Någon som gjort så berättade nämligen att istället för fåglar så hade holken fyllts med bin.

Ganska fin, om jag får säga det själv.

Handlingskraftig som jag kan vara ibland satte jag igång och lät kreativiteten flöda. Med en massa färgburkar, som Eva inhandlat på Panduro till sina egna projekt, när hon målar stenar, hade jag ett överflöd av färger att välja mellan. Och, så efter några timmar, där de olika kulörerna fick torka innan jag började på ny färg, så hade jag fullbordat fasadmålningen.

Snart ett helt litet villasamhälle!

Efter godkännande från Eva var det dags att sätta upp holken på en plats, som anvisats av Eva. Själva uppsättningen är ju något som mannen i huset bör göra för att säkerställa att rätt utrustning d v s verktyg används. Har nämligen, vid flera tillfällen kunnat notera att min kära hustru ofta använder det som ligger närmast till hands, istället för att använda ett relevant verktyg.

Nu väntar vi på bara på hyresgäster!

Datorstrul

Utan dator är vardagslivet svårare - 2020-01-22

Det började med att det dök upp en icon längst upp till höger på skärmen. I den stod det ungefär "rensa din hårddisk". Och, eftersom det var evigheter sedan jag gjorde en rensning så öppnade jag programmet.  Jodå, en rensning genomfördes vilken visade att det fanns en hel del skräp som kunde tas bort. Och det var ju bra. Det kom även upp en hel del rader text med obegripligt innehåll, som jag struntade i. Nåväl, när rensningen väl var gjord så stängde jag ner programmet.

När inte ens dator funkar så är man nästan utestängd från världen.

När jag satte mig vid datorn dagen efter började problemen. Den tidigare nämnda iconen, följd av ytterligare några andra, dök upp på skärmen och innehöll en uppmaning om att jag skulle prenumerera på det aktuella "städningsprogrammet", vilket jag ignorerade.
Den här, min vägran, att köpa prenumerationen tror jag var anledningen till de problem som sedan följde. Min Mac blev helt plötsligt seg vid uppstart och när jag väl fick igång den så kunde jag arbeta fem till tio minuter innan en rund symbol började rotera, något som betyder på att den väntar på att få access till något. Visst, det gick fortfarande hjälpligt att utföra vissa saker, som t ex att betala räkningar. Men om det då handlade om en hel hög (vilket ju tyvärr ofta är alltför vanligt när det gäller räkningar) så kunde den här roterande symbolen dyka upp mitt under pågående betalningar. Då var det bara för mig att göra den segdragna omstarten på datorn igen och börja om på nytt.
Även om jag med åren, åtminstone i mina egna ögon, anser att jag fått ett bättre tålamod än tidigare, så finns det dock en gräns även för mig. Så här kunde jag inte fortsätta att ha det! Under jul- och nyårshelgerna blev det därför två vändor upp till Janssondata i Helsingborg, som till slut kunde hjälpa mig med att få min iMac att fungera lika felfritt som den alltid gjort ända sedan jag köpte den 2007.
Jo, den är gammal, men så länge den fungerar som den gör, så är det helt tillräckligt för mina behov.

Tack för all hjälp Janssondata!

Årets sista runda på TC...

...innan banan stänger i övermorgon - 2019-11-14
Det gäller att ta alla tillfällen i akt och när väderutsikterna för denna torsdag var mycket golfvänliga så beslöt jag och Jörgen att utmana banan.

Lugnt och stilla överallt.

Ingen före oss och ingen efter oss, så vi kunde skrida fram över fairways och greener i sakta mak.
Banan, har sedan några veckor spelats baklänges, d v s vi började på de sista nio och avslutade med de första nio. Anledningen är att, vi den här årstiden så spelar många endast nio hål vilket kan medföra stor förslitning på de första nio hålen.

Kvant har som vanligt stora förhoppningar.

Men, det spelade inte oss något roll. När vi till och med kan skönja blå fläckar på himlen och det i princip helt lugnt så leker livet, även om temperaturen endast var omkring 7C. Trots "kylan" och lite fuktigt på vissa ställen så var banan bra, inte minst greenerna.

Äggamacka ingår i fikat.

Vi kunde, som sagt, gå i vår egen takt utan någon som jagade på. Inte för att vi spelar speciellt sakta i vanliga fall, men nu hade vi möjlighet att dryfta saker om samhällstillståndet och livet i allmänhet, på ett intellektuellt, rogivande och käckt och trevligt sätt. Efter våra första nio hål, kunde vi i samband med fikat, där naturligtvis Jörgen inte hade något kaffe med sig, utan fick parasitera på mitt, kunde vi konstatera att vi faktiskt hade spelat riktig bra och golf, varför vi kände oss ganska självbelåtna båda två.

Med tre hål kvar och solen mitt i ögonen.

Också efter vår fikapaus fortsatte vi båda två att spela anständig golf. På en del hål, när vi hade solen mitt i spelriktningen, så hade vi stora problem att hitta bollarna, om de inte hamnade på fairway. Och, det vet ju alla som spelar golf, att det händer ganska ofta att det blir att leta i ruffen istället. Det hände också att vi inte hittade våra bollar överhuvudtaget, men vad gör det när solen lyser och vi fått en underbar promenad och ett spel som vi båda var nöjda med.

Förhoppningsvis blir det ytterligare några fina höstdagar, men då får vi spela på Öresunds GK alternativt Allébanan på Vasatorp.

Det får bli som det blir!

Golf på Öresunds Golfklubb...

...med nya stickor i bagen - 2019-10-29
På tisdagen hade det förutspåtts att det skulle bli ett strålande väder, inte varmt, men i alla fall inte blåsigt. Med andra ord en perfekt dag för golf på Öresunds GK, som när det blåser är ganska svår att hantera.

En kall morgon, men lugn och solen på G.

Eftersom det var snart en hel månad sedan vi spelade golf på vår elvadagarssejour nere i Portugal, så kändes det bra att komma ut en runda igen, innan vintern gör sig påmind. Efter ett telefonsamtal dagen innan fick vi också med oss våra reskamrater till Portugal, Bibi och Thomas.

Bibi och Eva på en böljande fairway.

När vi lämnade Löddeköpinge så var det vitt på gräsmattan i trädgården. Det hade varit frost under natten. På frostbelagda greener spelar man inte, men väderprognosen visade att det skulle bli upp till sju grader varmt och när solen kommer fram så försvinner ev frost på greenerna snabbt.

En annan anledning till att jag var sugen på att spela var att jag skaffat nya järnklubbor sedan vi kom hem från Portugal och ännu inte hunnit testa dem. Mina tidigare järn hade jag haft i drygt tio och år och trivts bra med dem. I min ålder behöver man emellertid all längdhjälp man kan få av klubborna. För egen del har jag aldrig trott att det är klubborna som det är fel på, utan istället den som håller i dem. Men, vid samtal med flera golfare under Portugalsejouren och även några andra som också tränar på mitt gym, så berättade de att de bytte järnklubbor ungefär var fjärde år och att det var stor skillnad, till det bättre, varje gång.

Callaway Rouge.

OK, jag får väl prova tänkte jag. Jag körde upp till Dormy i Helsingborg och testade de senaste modellerna av järnklubbor från olika leverantörer. Det visade sig att när jag jämförde längden och även riktningen mellan min nuvarande järnsjua och en annan från Callaway, så skiljde de mellan fem och tjugo meter i längd, beroende på bollträffen, samtidigt som riktningen på slagen var mer precisa med Callawayklubborna.  Det var det bevis jag behövde för att slå till. Så nu har jag Callaway Rouge från 5 till PW, med grafitskaft i bagen.

Bara ett fåtal hål kvar.

Visst är det lite ovant med nya klubbor, men redan idag märkte jag att jag fick bra längd vid de tillfällen jag kände att jag hade bra bollträff. Idag var det ganska kyligt och likaså lite fuktigt på fairway vilket tillsammans innebär att bollarna går kortare. Men det kändes kul att märka att det verkligen var ett lyft att byta tull nya klubbor.

Så nu är jag materialspelare!

Från väskdängare till reklambyråchef

Boksläpp i Malmö - 2019-10-21
Med ett förflutet på reklambyrån Liberg & Co så var det självklart att jag skulle närvara vid boksläppet på Galleri Leger i Malmö. Mats Liberg, som efter avhopp från den rikstäckande byrån Ted Bates, öppnade Liberg & Co reklambyrå i Malmö, tillsammans med sex kolleger, hade nu skrivit en bok om sina minnen från sin karriär inom byråvärlden. Delvis åkte jag till Malmö för att förhoppningsvis träffa gamla kolleger, men främst för att träffa Mats och köpa hans bok.
Eftersom jag och två kolleger, även vi kom från Ted Bates, var delaktiga i etableringen av Liberg & Co i Helsingborg, så var jag intresserad om detta var omnämnt i boken.

Nestorn i egen hög person.

I boken får vi inledningsvis följa Mats första stapplande steg och korta karriär som försäljare på fältet för att därefter ta del av hans långa och spännande karriär inom reklambranschen.
Under 60- och 70-talen var nog ett jobb i denna kreativa och ibland bisarra värld något av det häftigaste man kunde ha, kanske kan det idag jämföras med ett arbete inom IT-branschen.
Boken är lättläst och mycket underhållande, med korta kärnfulla kapitel. För oss som var med på den tiden, åtminstone delvis, så är det intressant att läsa om några av dåtidens stora profiler som Leon Nordin, Alf Mork, Per-Henry Richter, Sören Blanking och många många andra, som Mats mötte under åren.

Många för mig okända mediamänniskor.

Trots att det kom omkring sextio personer till boksläppet, så var det till min förvåning ytterst få som jag kände igen eller personer som kände mig. Kan det vara så att alla och även då jag, med ålderns rätt förändrats så mycket att vi inte längre kände igen varandra. Jo, Agne Olsson kände jag ju igen förstås, för han tycks ha sett likadan ut i alla de år jag känt honom. Av de, som tillsammans med Mats, en gång startade Liberg & Co så hade tyvärr både Bruno och Jan redan hunnit till de sälla jaktmarkerna.

Mats har fullt sjå att signera sin bok.

Nu har jag läst klart hela boken, som i mina ögon är en riktig bladvändare. Något större avtryck av Liberg & Co:s öppnande i Helsingborg kunde jag dessvärre inte hitta i boken. För mig, Dundar Unal och Ola Hallberg var detta emellertid ett stort ögonblick. Helsingborg var på den tiden en av de städer i landet där reklambyråtätheten var som störst och att då kunna etablera ytterligare en byrå var faktiskt en prestation. Vi hade visserligen Zoegas med oss från Bates i starten, men det var bara Dundar som jobbade med detta. För egen del så låg mitt intresse mest på B2B-kunder (business to business) och vi arbetade under åren med konton som Boliden Kemi (numera Kemira), Alufluor, Sydkraft, Helsingborgs Dagblad, Supra, Aimpoint, ScanCoin med flera. Det var en roliga och spännande år jag hade tillsammans med Ola och Dundar, innan jag lämnade byrån för att arbete i egen regi.

Avslutningen på Mats bok går tyvärr i moll då Mats långa karriär inom reklambranschen fick ett olyckligt slut, men däremot ett lyckligt slut för huvudpersonen själv.

En i högsta grad läsvärd bok!

Golfsäsongsavslutning i Portugal.

Mitt fjärde besök i Portugal - 2019-09-25 - 2019-10-05
Oktobervädret har ju, så här långt, varit en besvikelse när det gäller golfspel. Det var därför tur att Eva och jag accepterade att följa med Thomas och hans fru Bibi på en golfresa med Eastern Golf, en resa som vi bokade för flera månader sedan.

När väl bagaget är incheckat kan vi slappna av.

Vår elvadagars golfresa startade vi från Löddeköpinge klockan 0300 för att hinna parkera och checka in före klockan fyra på morgonen. När vi var av med bagaget så blev vi i princip rånade när vi tog vår morgonfika, efter säkerhetskontrollen, på Kastrup. Dyrt är inte ordet och det blev inte billigare med tanke på kronans låga värde.

Sesimbra spa och hotell låg precis intill atlantens blåa vatten.

Under den händelselösa flygresan, som inleddes klockan 0600 och som tog drygt 4,5 timmar, lyckades de flesta av passagerarna sova några timmar. Vid ankomsten till Lissabon möttes vi av vår golfvärdinna Yvonne, som snabbt fick in oss och vårt bagage i några minibussar för vidare färd till vårt hotell, som låg tre kvarts bussresa från Lissabon.

Det vimlade av restauranger och alla var välbesökta.

De två första dagarna, onsdag och torsdag, var det inte någon golf på programmet. Vi utnyttjade tiden till att utforska den trevliga lilla stadens alla gränder, restauranger och caféer. Det var människor i byn under alla tider på dygnet. Utöver fisket så var nog turistnäringen det som sysselsatte mest människor.

Vattnet på först hålet bekymrade inte Eva.

Under resten av vistelsen bestod programmet av två dagar golf, en ledig dag, två dagar golf, en ledig dag och sedan ytterligare två dagar golf innan den sista dagen då vi skulle återvända till ett kyligt Sverige. Vår golf skulle spelas på tre olika banor, Quinta do Peru, Aroeira 1 och Aroeira 2. De två sistnämnda banorna hade jag spelat på tidigare, när jag varit på golfresa med några golfkompisar. Eftersom det var cirka en timmes bussresa till alla banorna, så var det uppstigning redan 0645 varje golfdag. Några sovmorgnar handlade det alltså inte om.

Även Thomas hade mindre fördelaktiga läge ibland.

På första dagens golf hade vi ännu inte lärt att känna de övriga åtta deltagarna på resan. Det var därför ganska förödmjukande att jag toppade ner en boll i vattnet redan på första hålet, när alla andra stod och tittade på. Men man blir härdad av sådant också! Att vädret var perfekt hela tiden behöver jag väl inte tillägga, även om jag tyckte att det var i varmaste laget vissa dagar.

Samma ritual varje kväll.

Under golfdagarna handlade det i princip bara om golfspel. Då det tog tid att ta sig både till banorna och tillbaka så fanns det inte så lång tid kvar innan det var dags för middag i hotellets restaurang.
Och, naturligtvis skulle det både duschas och i Evas fall badas, innan vi kunde ta vår välförtjänta fördrink på balkongen.

Två enorma kryssningsfartyg i hamnen bidrog också till folkvimlet i Lissabon.

Den första "lediga" dagen var på söndagen. Då hade vi anmält oss till en resa till Lissabon. Den företogs först med det lokala bussbolaget och därefter med färja över floden in till centrala Lissabon.
Det var lite oturligt att det var just en söndag som vi skulle göra besöket i huvudstaden, då det var massor av folk, både infödingar och turister, i hela staden.

Lite paus i promenerandet.

För att göra en liten grovplanering för de fyra timmarna vi skulle tillbringa här, slog vi oss ner på ett café, där Thomas började ringa in några mål på kartan.

Alla bussar var överfulla.

Utöver allmän sightseeing så hade vi alla två önskemål under vårt besök. Det ena var att åka med en av de öppna tvåvåningsbussarna, där man försedd med hörlurar fick sig berättat på engelska om de sevärdheter som passerades.

Här kommer den och alla vill ha bild på den.

Det andra var att åka med den berömda spårvagn 28, som kämpar sig upp för backarna i de smala gatorna. Jag hade själv åkt med denna för cirka 35 år sedan när jag var i Lissabon i samband med mitt arbete och tyckte det skulle vara trevligt att återuppliva gamla minnen. Men, inte heller detta lyckades vi med.

Allt från smycken och solglasögon till konst.

Köerna vid utgångshållplatsen var långa och väntetiden uppgick till drygt en timme. Vi hade inte så gott om tid varför vi fick ta till apostlahästarna för att ta oss upp för en av de sju kullarna, som staden ar byggd på. Gatubilden var livlig och längs de större stråken erbjöds flanörerna allehanda bijouterier och annat, som ingen kan vara utan.

Restaurangen låg nästan mitt i gatan.

När vi äntligen nådde toppen på en av de sju kullarna, så var vi ganska slut allihopa. Det var lunchtid och så snart vi hittade en restaurang med ett ledigt bord slog vi oss ned där. För mig som är uppfödd på falukorv, kålpudding och annan husmanskost, så känns det alltid lite obekvämt att beställa in något jag inte vet vad det är. Men, just på det här stället fanns det faktiskt pizza, något som inte var så vanligt på andra matställen. OK, det fanns naturligtvis även god fisk och Thomas berättade att den inbakade torsken han åt var något av det bästa han ätit.

Full aktivitet i Sesimbras fiskehamn, både morgon och kväll.

Efter vår tripp till Lissabon var det åter dags för två dagars golfspel innan det var dags för ytterligare en "ledig" dag. Denna gången hade vi anmält oss till en guidad bussresa i de närmaste omgivningarna, där det bland annat ingick ett besök på en vingård.

I saluhallen i Sabital...

...handlade det mest om fisk...

...och massor av frukt och grönsaker.

Men vi besökte också en gammal kyrka och kyrkogård, där det på gravstenarna fanns bilder på de avlidna samt gjorde ett besök i staden Sabital, som var ganska stor. Här fanns också ett apotek där jag kunde inhandla smärtstillande tabletter, då jag drabbats av ischias.

Eva räds inte de stora, sugande vågorna!

Utflykten var en liten upplevelse, som till exempel att vingården sålde allt sitt vin direkt från gården. Både privatpersoner och krogägare fyllde sina bilar med vin och även Eva köpte några flaskor, som faktiskt fortfarande är oöppnade.
Vid hemkomsten till hotellet var det igen dags att förbereda oss för kvällens övningar, vilket för mig innebar en dusch på hotellrummet medan Eva ville ta sig ännu ett bad i atlantens vågor.

På väg till kvällens middag.

På kvällen var Eva och jag bjudna på middag av Thomas, som ville att vi tillsammans skulle fira Bibi som fyllde jämnt just denna dag. Han hade redan sett ut en restaurang, som hade ett brett utbud av skaldjur och fisk.

Detta är inge hummer, det är en gratinerd jätteräka.

Den här lilla restaurangen, vars takförsedda uteservering tog halva gränden i anspråk, hade ett enda bord ledigt. Bordet lutade lite och stolarna vippade när man försökte röra sig, men det var vad som fanns om man inte ville sitta inne. Men vem vill det och för den delen var det fullt även där.
Middagen inleddes med heta räkor, följt först av små snäckor och sedan av ett berg av musslor. Huvudrätten för min och Thomas del bestod av en gratinerad jätteräka som såg ut precis som en hummer när den serverades. Trots denna orgie i mat så kändes jag inte så där propp mätt som jag kan göra när jag äter en kraftig kötträtt, eller en pizza för den delen.

Nollåttorna...

...och vi andra.

De elva dagarna led mot sitt slut och avresedagen närmade sig. Under vistelsen hade vi ett antal gemensamma middagar med de övriga golfande gästerna. Under veckan hade vi också deltagit i några mindre tävlingar där prisutdelningen skulle ske före den sista gemensamma middagen på fredagkvällen. När vi väl lärt känna folk visar det sig att till och med nollåttorna är riktigt trevliga.
Hur de upplevde oss dryga skåningar var inget de ville diskutera.

Fina elva dagar var alla överens om!

På avresedagen lämnade nollåttorna hotellet redan klockan 0730 medan vi andra inte skulle flyga hem förrän vid sjutiden på kvällen, Vi hann där med ytterligare ett besök på vårt favoritcafé för att inmundiga våra sista croissanter innan vi åkte hem.

När vi landade på Kastrup var det mitt i natten. Skönt att då ha parkerat på deras "you fly we park", bara hissen ner från terminal tre och sedan 50 meter bort för att hämta bilen. Tur var det för jag hade åkt hem i shorts och ute var det nästan minusgrader!

Borta bra men hemma bäst!