Morganklubbens höstmöte i Olofström.

Tre Morgans blev bara två - 2022-09-09

Vi träffades, som vanligt, vid Q-starmacken i Borgeby. Tillsammans med Ola, Anita, Louise och Gert skulle vi, på lite omvägar, köra våra Morgans till Olofström.

                                            Färdledaren Gert fick köra först i sin Volvo.

Nu blev det istället två Morgans och en Volvo. När paret Lövgren startade sin resa från hemmet i Bjärred hände det som inte ska få hända. Deras +8 stannade nämligen tre gånger under de första kilometrarna . Den gick förvisso att starta igen varje gång, men med ett sådant s k intermitent fel känns det ganska riskfyllt att fortsätta till ett avlägset mål.

                                                Premiär för mig på detta etablissemang.

Vi hade bestämt att vi skulle stanna för lunch någonstans på vägen. Gerts och Louise vägval var helt perfekt och på kurviga, asfalterade vägar parkerade vi, efter en dryg timme, utanför Brösarps Gästgiveri.

                        Vi hade nog ändå haft lite tur, då vi hörde att en del kört i regn hela vägen.

Efter att ha avnjutit en bamselunch lämnade vi mätta och stinna Brösarp för vidare färd åt nordost. Dagarna innan vår avresa hade jag, med jämna mellanrum, kollat väderutsikterna. Varje gång var prognosen att det skulle regna både fredag och lördag. Men Eva, som alltid är positiv, påstod att regnet var framför oss och skulle så förbli hela resan. Så redan från start körde vi öppet, medan Ola och Anita var mer försiktiga och hade suffletten uppfälld. Och, Eva hade rätt, nästan i varje fall. Från Brösarp och fram till fem kilometer före Olofström hade vi nämligen antingen sol eller växlande molnighet. Sedan började det duggregna lite lätt, som inte kräver att man tar och fäller upp suffletten. Men helt plötsligt öppnade sig himlen och regnet vräkte ner och vi hade inget annat val än att köra till sidan och fälla upp våra tak.

                                            Den nya versionen av modellen Plus Four...

                                           ...har följande utrustning och kostar därefter.

Den nye generalagenten för Morgan i Sverige är sedan ett år tillbaka British Auto i Lerum. Självklart ville de vara på plats och träffa alla de femtio medlemmarna och deras respektive på årets höstmöte. De kom fullastade med både en Morganbil och massor med kläder och tillbehör. I mina, och många andras, ögon har nu priserna på nya Morgans verkligen nått smärtgränsen. Inte nog med det, varför det finns automatlåda och även air condition i en sportvagn, förstår jag inte alls. I bruksbilen är dessa bekvämligheter dock nästan ett måste idag, men i en Morgan, NEJ. Men, med dessa priser vänder man sig numera till andra målgrupper än tidigare, folk som kanske uppskattar eller kanske till och med kräver sådana här faciliteter.

                                                Att den är 55 år gammal är svårt att förstå.

En av de äldst bilarna på mötet, var Lars och Ollys Morgan 4/4 från 1967. Som framgår ser den i princip exakt likadan ut som den nye plus four under tältet på bilden ovan. Skillnaden är emellertid att när denna gula bil hämtades av kunden någonstans i England, så kostade den omkring 16000 kronor. Men, så saknas emellertid både automatlåda och air condition.

                        Förare och passagerare från de 48 deltagande bilarna låter sig väl smaka.

Eva och jag hade anmält oss till den här träffen ganska sent och därför blivit tilldelat ett rum med lite enklare standard. Det var inte dåligt på något vis, men när vi såg sängen blev vi lite konfunderade om vi skulle kunna sova bra i den. Vi är vana vid en dubbelsäng som är två meter bred och den i vårt rum var på sin höjd 160 cm. Men, än var det inte dags att gå till sängs för först skulle vi nu kasta oss över en grillbuffé i restaurangen. Buffé är inte alltid någon höjdare, men den som serverades här var väldig fin. Efter middagen så var det dags för kvällen quiz, som de kallade Noll till Hundra. Vår förträfflige distriktsekreterare Thomas Svensson och hans hustru Irene, grillade församlingen med frågor där alla svaren var en siffra och där denna skulle vara mellan noll och hundra. Visste du till exempel att antalet stenar vid Stonhenge i England uppgår till 59? Inte vi heller då vi svarade 15.

                                                                    On the road again.

Nattens sömn blev riktigt angenäm. Trots mina farhågor sov både Eva och jag mycket bättre än förväntat. När vi vaknade utvilade så skulle vi efter den rejäla frukosten, ge oss ut på dagens tiomilarunda i förskingringen. Vi startade i grupper om fem bilar, med två minuters mellanrum, för att undvika köbildningar.

                                                            Jodå, alla fick plats till slut...

                            ...men tveksam om någon Morganägare är sugen på en sådan här.

Under den här rundan var det inplanerat ett antal stopp. Det första var vid ett besök hos Jocar (www.jocar.se) som faktiskt är sveriges tredje största biltillverkare, efter Volvo och Koenigsegg. De gör nämligen Hot Rods, både färdiga bilar och karosser, framförallt i plåt och säljer sina produkter över hela världen. Kvaliteten på karosserna var väldigt hög, med en passform som ingen kunde klaga på.

                                        Villa Solbacken, grosshandlarvillan som åkt båt.

Efter ytterligare några stopp för fika och/eller lunch kom vi fram till det mest spektakulära under dagens utflykt, nämligen "grosshandlarvillan" i Hällevik. Det här huset, som kommunen i Sundsvall skulle riva, upptäckte Jette Hillevig i ett tidningsreportage. Det var ett sådant hus som hon alltid drömt om och fick köpa det för 210.000 kronor. Huset är på 330 kvadratmeter och innehåller femton rum. Jette hade inga planer på att flytta till Sundsvall utan istället flytta huset till sin tomt i Hällevik. Det löste sig genom att frakta huset via en sjötransport och sedan på väg fram till tomten. Detta var 2020 och huset håller fortfarande på att renoveras. Jette, som driver en egen revisionsbyrå, planerar att starta både ett café och sedan ett Bed and Breakfast. Historien om grosshandlarvillan har också medverkat i TV-programmet Husdrömmar.

                                                                Mingel vid sittande bord.

När vi tittat färdigt och pratat med Jette utanför Grosshandlarvillan drog vi vidare efter den väldigt fina och detaljerade roadbooken, som framtagits av vår medlem BG Welander. På vägen tillbaka till Olofström passerade vi Nogersund, Hörvik och Krokås Hamn, alla väldigt pittoreska platser. Vid ankomsten till hotellet passade jag på att ekipera mig lite från det rika utbudet av varor från British Auto, som fanns upplagda i receptionen, innan det var dags för en fika på hotellets uteservering.

                                                    Riktigt fint med frågesport längs vägen.

Efter ha suttit i bilen hela dagen och samtidigt göra plats för kvällens trerättersmiddag, så tog vi en promenad längs med ån utanför hotellet. Utan att ha något minne av att ha besökt Olofström tidigare så hade jag dock en uppfattning att det skulle vara ett trist ställe. Hur det är egentligen, vet jag inte, men omgivningarna i centrum var trevliga, kanske tack vara närheten till ån som slingrar sig genom staden.

                                                                Bra väder igen på söndagen.

Morgondagen betydde hemresa, men innan dess ytterligare ett stopp med anknytning till bilar. De som ville, vilket var nästan alla, skulle få göra ett besök på Brocenter Bil- och fordonsmuseum i Olofström. Men innan vi drog iväg dit, vid niotiden på morgonen, åt vi återigen en rejäl frukost, packade våra väskor i bilen och checkade ut från hotellet.

                                                                        PV 654 från 1934.

                                                            PV och Amazoner i mängd.

Bilmuseet är inte längre öppet för allmänheten, men Morganklubben var trots detta välkommen på ett besök. I museet finner man ett 70-tal fordon varav huvuddelen är Volvobilar. Här finns bl a tre av de första Volvo Jakob från 1927. De byggdes på en ram av ask- och bokträ täckt med plåt. Under en resa i mellanöstern 1934, besökte dåvarande kronprins Gustav VI tillsammans med Prins Bertil och flera ur kungahuset flera länder i mellanöstern i Volvos lyxversion PV 654.

                                                Vet inte vad de gör, men jag vill fika nu.

Vi var nog några av de sista som lämnade museet, men kom till slut i väg. Vi kunde köra öppet hela vägen hem och det enda stoppet vi gjorde var på Ekerödsrasten utanför Hörby, där vi försåg oss med kaffe och diverse bakverk.

Det var kul att träffa alla Morgankompisar igen!

Abbekås, here we come!

Sexton mil i Morgan i strålande sol - 2022-08-10

Anita och Ola var nellade att köra Morgan. Och, i en öppen Morgan var nog det behagligaste stället vi kunde befinna oss i när temperaturen pendlade runt 30C. Naturligtvis var Eva och jag med på noterna.

                                Stora fingrar, smalt utrymme och liten lampa innebär problem.

Innan de kom hit för att vi skulle börja färden från Löddeköpinge, hade Ola gjort en liten "åtgärd före körning" och upptäckt att en av lamporna i positionsljusen var sönder. I mitt ganska omfattande förråd av lampor letade vi fram en som verkade passa. Efter flera försök, både av tjejerna och Ola, lyckades de till slut få in glödlampan i fästet. Jodå, den lyste, men ynkligt svagt. Ola, som är elektriker konstaterade att det var en trewattare och inte den femwattare, som hade behövts för att det skulle lysa ordentligt. Han får väl kontakta någon av sina leverantörer, så fixar dom det säkert.

                                        Så här ska det se ut när vi är ute  våra Morgans.

Efter att ha varit inne och snurrat runt i utkanterna i Lund, kom vi så småningom ut på den typen av vägar som vi föredrar att färdas på. På vägar med mycket trafik bör man, även om man inte är tvungen, men för att visa hänsyn, hålla den hastighet som gäller för den vägen, för att inte orsaka köbildning. Och, visst är det kul att gasa lite, men behagligast är det att cruisa i cirka 70 km i timmen.

                                                Undrar vad det var han ville titta på där?

Eftersom det är resan som är målet och inte själva slutmålet, så tar vi vanligtvis inte den närmaste vägen på våra utflykter. På slingrande smala vägar och ofta också omvägar, så får vi se platser, som vi inte sett tidigare. Vid vår färd söderut hade vi också turen att se flygande storkar, vilket nog berodde på att vi var i närheten av det välkända storkhägnet. När vi passerade genom skogsområden så gjorde vi ibland ett kort stopp då Ola ville titta lite närmare på skogen.

                                        Två fortskaffningsmedel för intresserade att betrakta.

                                                    Äntligen skulle vi få något i magen.

Nu var klockan omkring halv två på eftermiddagen och hungern gjorde sig påmind hos oss alla fyra. Så småningom anlände vi i alla fall till slutdestinationen, Abbekås. Här skulle det, enligt Anita och Ola, finnas ett etablissemang som serverade bra mat. Vi parkerade i hamnen, som nu när semestern var slut för många, inte var så överbefolkad, som vi befarat. Etablissemanget, Anita och Ola, talat om visade sig vara Bongska Huset. Det har säkert en historia, men som jag glömde att ta reda på.

                                                Till och med too much köttbullar för mig.

Restaurangen visade sig ha gott om plats både ute och inne. Med tanke på vädret var det ganska självklart att vi skulle inta vår måltid på uteserveringen. Som allmänt känt föredrar jag enkla rätter, typ husmanskost. Det enda i den vägen, som fanns på menyn, var barnportion med köttbullar. Lite försynt frågade jag därför servitören om det gick att få motsvarande rätt för en vuxen, vilket visade sig gå alldeles utmärkt. För de övriga i sällskapet föll valet på räkmacka (Ola) medan damerna valde var sin mycket god fiskgratäng.

                                                        En del verkade vara ute på sjön...

                               ...medan andra satt och filosoferade i lugnet utanför fiskeboden.

Maten var till belåtenhet, även om min vuxenportion av köttbullar var i största laget. Mor lärde mig vid späd ålder att det inte var fint att lämna mat kvar på tallriken, men det fick jag faktiskt göra den här gången. När vi nu var här för första gången, åtminstone för Eva och mig, så tog vi en liten runda i hamnen och kollade på båtarna och det sömniga folklivet.

                                                    Det var vackert i denna skogen också!

Det blev varmt i solen när vi gick omkring i hamnen och vi bestämde oss att sätta oss i bilarna, där vi kunde svalka oss i fartvinden och vända kosan hemåt. Vid hemfärden försökte vi välja andra vägar än på vägen ner till Abbekås. Även här passerade vi skogsområden, som vi var tvungna att betrakta lite närmare.

                                                            Märkligt ställe för flygplan.

Längs en väg passerade vi en gård, där fältet vid sidan av gården var full av flygplan. Vem som äger dem och varför de fanns mitt ute på en åker förtäljer inte historien, men det finns säkert någon som kan berätta.

                                                                    Tack för denna gången.

Dagens utflykt närmade sig sitt slut och när vi närmade oss Borgeby Slott, i närheten av Löddeköpinge, stannade vi till. Idag var det tomt på bilar och MC runt slottet, men varje tisdag från klockan fyra på eftermiddagen och fram till åttatiden på kvällen, är här en bilträff dit det vallfärdar tusentals bilar och MC från hela Skåne och till och med från Danmark. Vi tyckte det var ett lämpligt ställe att ta avsked av varandra nu när Anita och Ola skulle köra hem till Bjärred och vi vidare till Löddeköpinge.

Fortfarande mätt skippade jag kvällsmaten!

Med Morgan till nytt fikaställe.

 Besök hos Kullabygdens bakgård - 2022-07-11

Det var våra kompisar i Viken som lockade oss dit.  De kör nästan dagligen på utflykter och utforskar både närområdet och ibland lite mer avlägsna trakter. Och, i princip varje gång har de hittat ett nytt litet smultronställe som kan vara värt en omväg.

                                               Vi parkerade vid sidan av en annan cabriolet...

                                    ...för att sedan följa anvisningen in till etablissemanget.

Denna gången föreslogs det att vi skulle möta upp med dem på ett ställe på landet, en bit innan Jonstorp. Det var en sådan där varm sommardag, varför det var naturligt för Eva och mig att färdas dit, med taket nere i vår Morgan.

                                                        Utbudet var inget att klaga på.

Vid ingången till själva butiken fnns en skylt som uppgav att endast ett sällskap fick träda in gemensamt. Det fanns en lite kö utanför och en del besökare kom ut med en liten låda, som jag undrade vad den innehöll.  Det visade sig att de här människorna, de med lådorna alltså, inte avsåg att fika utan istället varit och köpt bröd eller annat för att ta med sig hem.  Vi skulle dock fika och när vi äntligen kom in för att beställa, så försåg vi oss med både mackor och bakelser.

                                                                        Stallet.

                        Här sitter vi i saktmod och njuter vår fika, omgiven av andra pensionärer.

Det fanns plats både ute i trädgården och inne i stallet, där vi föresten själv fick hämta våra kaffekoppar, fat och skedar, men vi satte oss vid ett bord i skuggan i trädgården. Som vanligt avhandlade vi veckans händelser och drömde lite om att kunna göra en resa någonstans till hösten. Vi får se hur de blir med det? 

                                                Bakom mig är kön till glasskiosken lång.

Efter någon timme tyck vi att det var färdigfikat, men ändå att det var för tidigt att skiljas. Så, vi beslöt oss för att köra vidare till Vikens Hamn, där vi skulle unna oss en glass.

                                                    Och, den innehåller bara EN kula!

Här sålde man Ottos glass, ett varumärke jag inte hört talas om tidigare. Men, det var tydligen bara jag för de övriga kände väl till det. Det var verkligen inte några miniglassar utan rejäla grejer. Jag var glad att jag inte valde två eller tre kulor, men sylt och grädde ville jag absolut ha.

                                            Sådana här är eftersökta idag och kostar en hel del.

Ja, så gick vi där med vår glassar, runt i hamnen och betraktade alla båtar och människor. Och, rätt som det var upptäckte jag en mycket fin, förmodligen nyrenoverad, "flaka" eller flakmoped, som det egentligen heter.

                                                                        Stor och liten.

När vi slutligen ätit, tittat och pratat färdigt och skulle köra tillbaka till Lödde upptäckte vi att ännu en cabbe hade parkerat vid sidan av vår Morgan. En viss skillnad i storlek och stor skillnad i härkomst. 

                                                            Tyst, försiktig och allvarlig!

Plötsligt kommer några människor, varav några barn, och börjar fråga om vår bil. Den lille pojken, som var sju år gammal, var enligt farföräldrarna extremt intresserad av alla med en ratt. Han var väldigt allvarlig, när vi tillät honom att sätta sig i bilen och torrköra. Han sade inte ett ljud utan satt bara där andäktigt, med händerna på ratten. När han efter en stund tittat sig mätt på bilen och han och hans familj lämnade oss, tog vi adjö av våra kompisar och åkte hem.

God fika, fint väder, trevligt sällskap och mysig Morgantur!

Ännu en tura med Handelsgänget.

 Och så blev vi bara åtta - 2022-06-20

Men, vi skulle egentligen blivit tio denna gången eftersom någon i gänget hade lockat med två kvinnliga klasskamrater, som aldrig varit med tidigare. Tyvärr fick båda två lämna återbud med kortvarsel, men lovade att följa med nästa år. Vid samma tid och samma plats, som vanligt.

                                    Helsingborgs skyline har förändrats de senaste åren.

När den lille sundsbussen lämnade hamnen fick vi en bättre bild över de stora förändringar, som skett i den gamla oceanhamnen de senaste åren. När jag läser inläggen om detta på Helsingborgssidorna på facebook, så råder det stark oenighet om det är förskönande eller förfulande av staden.

                                                   Det är väl den som smakar bäst hver gang.

Som brukligt är, så började en del med att beställa öl och kanske en lille en, redan på färden till Helsingör. Vi, bara jag och en till, fick nöja oss med att delta i minglet, eftersom vi hade färdats till Helsingborg i bil.

                                                    Nästan framme och fortfarande torra.

Mörka moln tornade upp sig över Danmark och ingen av oss var försedda med pararply. För vem hade kommit ihåg att ta med sig en paraply tillbaka efter en eftermiddag på Gästis på Axeltorvet?

           Svårt att få med alla på bild, men här är hälften - Göran, Göran, Thomas och Rolf.

Vid var och en av de här återträffarna har jag hittills alltid beställt en så kallad Platte, när vi beställt mat på Gästis. Denna gången valde jag och en som heter Ronny att endast ta en spättafile med remouladesås. Så här i efterhand måste jag nog erkänna att jag ångrade mig. Visst är spättafile gott, men den består ju till minst 50% av panering, så direkt mätt blir man inte. Kyparen var visserligen dansk, men talade flytande svenska, så när gossarna fått sina öl och drinkar i händerna blev konversationen livlig och högljudd.

                                   Thomas, Göran, Ronny, Rolf, Ragnar, Christer och Göran.

                                Återigen, här beställde alla utom två, var sin Irish Coffee.

Efter ett par timmar hade vi både ätit och pratat färdigt, så när vi gjort rätt för oss i kassan lämnade vi Gästis för den här gången. Vi upptäckte emellertid ganska snart att nästa färja inte skulle avgå förrän om en timme. Jaha, hur skulle vi fördriva den tiden? Det verkade inte vara så svårt, för i nästa kvarter upptäcktes ett litet ställe, som tydligen väckte en del trevliga minnen hos vissa, där vi alla slog oss ner. Lite dessert på maten var tydligen de flesta överens om och Irish Coffee kan väl betraktas som en sådan.

                                    Kö ända ut på gatan tyder på stort utbud och hög kvalitet.

De två bilförarna, d v s Ragnar och jag, var ju också sugna på något gott. Vi lämnade därför tillfälligt vår lilla grupp och gav oss iväg för att hitta någonstans där vi kunde köpa var sin glass. Och, bara runt hörnet hittade vi, i en smal gränd, en butik som bara sålde glass. Fyrtio danska kronor för en våffla med två kulor är inte speciellt billigt, men eftersom Ragnar betalade även för mig, så drabbade detta i alla fall ingen fattig.

                                       Ronny, i mitten, visar Rolf och Thomas gamla klassfoton.

På färjan tillbaka till Helsingborg fortsatte vi att prata om gamla minnen och om klasskamrater, som vi inte hört av på massor av år. När alla namn, som diskuterades, dök upp, så hade jag svårt för att minnas både vem det var och hur människan såg ut. Men, Ronny verkar vara en riktig kalenderbitare och brukar ha med sig både bilder och klasslistor på våra träffar. Så även denna gång, vilket bringade klarhet i väckte minnen om händelser som vi aldrig skulle kommit på utan Ronnys forskande.

               Även i Norra Hamnen har bilden av stan förändrats mycket sedan vi gick på Handels.

Allt trevligt har ju ett slut och när vi närmade oss inloppet till hamnen i Helsingborg kom alla överens om att träffas än en gång nästa år. Göran Martelius är den, som alla år har varit sammankallande och lockat nya och gamla kamrater att medverka på våra årliga träffar. Det är vi alla tacksamma för.

Glömde avsluta min parkering på Parkster när jag hämtade bilen!

Funktionär med rätt att köra.

 Annika Invitational på Vasatorps GK - 2022-06-11/17

Annika Sörenstam är sveriges mest framgångsrika golfare genom tiderna. Hon har vunnit 72 gånger på den amerikanska damtouren, LPGA och 18 gånger i Europa. Under flera år har hon arrangerat Annika Invitational i olika delar av världen. Vid varje tävling inbjuds de högst rankade kvinnliga amatörerna som är i åldern 15 till nitton år. De tre bästa i varje tävling får sedan ställa upp i finalspelet i USA året efter. Så i de här olika deltävlingarna har vi möjlighet att beskåda framtidens kvinnliga världsstjärnor. I år var det Vasatorps GK som stod som värd för årets Europatävling, där 78 tjejer från 19 länder deltog.

                            Flaggor från nitton nationer fanns uppställda vid vid entrén till klubben.

För att kunna genomföra en sådan här stor tävling krävs det att många ideella krafter ställer upp och hjälper till. Från vår klubb var det nästan ett hundratal funktionärer som var engagerade på olika sätt. Tillsammans med sju andra klubbmedlemmar var vår uppgift att serva spelarna med transporterna till och från stationer och flygplatser samt från hotellen till och från golfklubben. Våra fordon bestod av åtta VW-bilar av olika modeller, som generöst tillhandahölls av Din Bil i Helsingborg.

                                                      Victoria med sin coach Stanko Maribor.

                                        Sådan här lyx är de nog inte vana vid i Bulgarien.

Mitt första uppdrag var att hämta femtonåriga Victoria Georgieva och hennes coach Stanko Maribor, från Bulgarien, på stationen i Landskrona vid 1030-tiden. De hade flugit från Sofia till Kastrup, där de möttes upp av morgontidiga tjejer fån vår klubb, som sedan slussade dem vidare till Öresundståget. När det aktuella tåget anlände till Landskrona fanns de inte med. Inte på nästa heller. När de väl anlände vid halvfyratiden berättade Stanko att flyget varit försenat och därefter hade de, av en eller annan anledning missat även ett tåg. När vi körde till hotellet i Helsingborg berättade Stanko att Victoria har 0 i hcp. Vidare att det fanns sex golfbanor i Bulgarien, varav de flesta var av ganska dålig kvalitet. Han undrade om träningsmöjligheterna på klubben och blev glad när jag berättade att de var utmärkta. Han och Victoria var också de som i regel var först på klubben på morgnarna och bland de sista som kördes tillbaka till hotellet vid åttatiden på kvällen.

                                En morgon möttes vi av en aggressiv kvinnlig parkeringsvakt.

                                                Här i hotellets lobby fick vi sitta och fika.

Det blev många tidiga morgnar med uppstigning från sängen klockan 0500, eftersom vi skulle träffas på Hotell Radisson på söder varje dag 0630. Här fick vårt transportgäng ett eget litet bord, där vi i väntan på på att köra spelare till klubben, kunde förse oss med en kaffe latte och diskutera körordningen.

       I mitten i rött, Chiara Sola från Schweiz, en 17-årig scratchspelare som jag körde flera gånger.

                                         En naturupplevelse under en av mina promenader.

                    Under tävlingsdagarna kunde man följa liveresultaten på en skärm i klubbhuset.

Under speldagarna hade vi på morgonen mest att göra mellan klockan 0630 fram till 1000. Sedan var det ganska lugnt och vi kunde slappa i restaurangen eller, som jag i regel gjorde, gå ut på banan och följa med några av de spelare som jag haft med mig i bilen. De flesta spelare åker sällan till hotellet direkt efter att ha spelat klart sin rond, utan går därefter till rangen och eller puttinggreenen för att träna på det som  gått dåligt under rundan. Detta innebar för oss att köra spelare till hotellet från fyratiden på eftermiddagen fram till åttatiden på kvällen.

                                Peter, Bertil, Anders, Bosse och Thomas avnjuter dagens lunch.

Varje dag klockan 1300 prick åt de flesta ur transportgruppen lunch tillsammans i restaurangen. Peter, som arbetat i restaurang var suverän på att hämta kaffe och kakor till hela gänget. Kunde bära hur mycket som helst utan att spilla!

                            Spelare och publik lyssnar andaktsfullt till Annikas visdomsord.

                                                    Annika och svenskan Nora Sundberg.

På tisdagen, efter det att alla tävlingsbollarna hade kommit i mål, så höll Annika, under cirka en timme, en s k clinic. Här talade hon om vad man bör tänka på, både när man tränar och ute på banan. Hon visade också att hon fortfarande kan slå fina golfslag med stor precision. Hon lät också en av de tävlande, Nora Sundberg från Stockholms GK och med +6,1 i hcp, komma fram och visa sin talang.

                                                                    Lyckliga pristagare!

Det blev en rafflande avslutning på tävlingen. Svenska Nora Sundberg och italienskan Francesca Fiorellini hade legat nära varandra under alla tre rundorna. Efter de tre rundorna hade båda spelarna totalt 214 slag, fem slag under par. För att kunna kora en vinnare krävdes fyra särspelshål, där slutligen den italienska flickan kunde avgå med segern. Tredjeplatsen delades av svenska Matilda Björkman från Kumla GK och Denisa Vodickova från Tjeckien. Det innebär att det blir fyra tjejer som får resa till Florida och spela världsfinalen i januari eller februari nästa år.

                                                            En tålmodig liten rackare.

Avslutningsvis måste jag nämna den här lille killen från Lettland, vars storasyster deltog i tävlingen. När hans mamma var ute på banan och tittade när systern spelade, tillbringade han sin tid i fåtöljen, vid det bord där vi chaufförer tillbringade vår lediga tid. Här satt han tålmodigt med en mobiltelefon och spelade något spel utan att klaga. Från morgon till kväll! Beundransvärt!

En jobbig men givande vecka där jag lärde känna många nya medlemmar i klubben och samtidigt gjorde många bekantskaper bland spelare och deras coacher eller föräldrar!