Vardagslunk

November är en månad när mörkret blir allt mer påtagligt. För mig, som ofta blir lite halvdeprimerad av mörker är detta inget vidare. Så länge det varit snöfritt har jag kunnat spela golf vilket bidragit till att jag fått ta del av det lilla, men oj så viktiga, dagsljuset. Det positiva med ickegolfperioden, om det nu finns något sådant, är att besöken på gymet ökar i omfattning. Även detta bidrar i hög grad till att humöret kan hållas ovanför depressionsnivån.



Som golfare uppskattar jag inte den syn som möter mig
när jag tittar ut från fönstret i mitt radioshack

Men, som nybliven fritidsforskare så gäller det att aktivera sig och inte förfalla till att bli en soffpotatis. Så, varje dag står det något på programmet.

Nertagning av antenner och mast - 2010-11-09
Som jag berättat tidigare avled vår gamle radiokompis Leif, SM7PGH, i augusti. Som alla radioamatörer som blir SK (silent key) efterlämnade han massor av amatörradiorelaterade grejer. Ett mycket vanligt fenomen inom denna grupp, då allt som har med radio att göra kan vara bra att ha, någon gång. Leifs kvinna, Lotta, som visserligen hjälp Leffe väldigt mycket med antennupsättningar, hade dock ingen aning om vad alla hans prylar var för något eller om de kunde ha något värde. Vi var därför tre personer hemma hos Lotta för att hjälpa henne ta ner antenner och gå igenom alla Leffes grejer. Förutom jag själv var det Enock, SM7BHH, gammal god vän till Lotta och Leffe och Ewe, SM7BHM, som också var väl bekant med Leffe.



Det är aldrig roligt att ta ner master, det är mycket trevligare att sätta upp dem!

Första åtgärden var att veva ner hans hembyggda mast. Det är en före detta lyktstolpe som varit monterad i ett kraftigt flaggstångsfäste. Det är en billig och bra konstruktion som även jag använt mig av fram till vintern 1999 då den blåste ner under stormen Gudrun.



Enock försöker få bort all den isoleringstape, som Leffe hade sådan förkärlek för.

I toppen på masten hade Leffe haft monterat en vertikalantenn, som vi med gemensamma krafter plockade ner. Eftersom det tidigare hade funnits yagiantenner av olika slag i masten, fanns det också en rotor som vi skulle plocka av.



Ewe har lyckats montera bort rotorn från rotorplattan.

När utearbetet var gjort begav vi oss till Leffes radioshack. Eftersom Leif varit aktiv på alla tänkbara trafiksätt så fanns det också mycket utrustning som behövde sorteras upp. En av Leifs passioner har också varit att lyssna på Broadcaststationer över hela jordklotet och för detta ändamålet hade han ett flertal speciella radiomottagare.



Aluminiumrör från "slaktade" antenner kan vara mycket värdefulla vid antennprojekt.

Att bygga antenner var ett av Leffes huvudintressen inom radiohobbyn. Det är nog ingen som vet hur många olika konstruktioner han provat. Detta fick till följd att Leffe mycket väl kunde skrota en beam, för att komma åt lämpliga rörbitar som han behövde till ett nytt projekt. I shacket hittade vi också flera A4-pärmar fulla med antennbeskrivningar, både andras och egna konstruktioner, som Leif testat.


När vi nästan var klara med jobbet bjöd Lotta på en vrålfika
och var förmodligen glad att bli av med lite prylar.

Utöver antennmaterial och antenner hade Leif också flera riggar, instrument och datorprogram som han använt i sin radiohobby. Allt detta ska nu säljas varför Ewe tog det mesta med sig för att saluföra det på amatörradiositen DX-Radio och/eller på olika specialmarknader som arrangeras av amatörradioklubbar.

Mats renoverar sitt shack - 2010-11-11
Mats, det är alltså SM7DXQ i Malmö, har under flera år samlat på sig en hel del grejer med avsikten att bygga om sitt radiorum. Bland annat har han fått samma idé, som han och jag diskuterade när jag renoverade mitt shack för några år sedan. Det handlar om att sätta hjul på skrivborden där alla radioapparater, slutsteg och annat finns, för att lättare komma åt bakom apparaterna, vilket behövs ganska ofta.



Som framgår hade Mats ett fint shack redan tidigare.

Att riva ett radioshack är inget man gör med en klackspark. De flesta av oss har nämligen en hel mängd apparater som riggar, power-supply, rotorer, datorer, datorskärmar, avstämningsenheter, slutsteg, antennomkopplare, cw-manipulator och you name it. Bakom skrivborden ser det därför inte så kul ut med massor av sladdar som alla slutar någonstans i någon apparat.
Att plocka ner allt är väl OK, men när det ska monteras ihop igen, kanske på nya platser i shacket, konstaterar man ofta att vissa kablar är för korta och måste förlängas. Inte nog med det, har man inte märkt upp varje kabel, (det måste jag, för jag förstår ju egentligen inte alls hur något fungerar) så kan det vara svårt att komma ihåg i vilket av alla tillgängliga hål de ska sitta. Och, en felkoppling kan få förödande konsekvenser, då mycket kan bli förstört.


Ja, så här ser Mats radiorum ut just nu, men vänta bara!

Men, Mats har bestämt sig för att organisera om sina grejer. Ett sådant beslut växer fram efterhand när man märker att ergonomin eller något annat kanske inte är så bra. Så är till exempel bara det här med hjul på borden en enorm hjälp varje gång du måste bakom apparaterna för att göra nya kopplingar.
När jag var och hämtade en ny bunt QSL-kort häromdagen så var Mats i full gång med arbetet och det ska bli intressant att följa framväxten av hans nya shack. Och, det är väl ungefär som att renovera en bil - när det väl vänder så börjar det roliga med att bygga upp det igen.


Vinterdäck och en gammal VW - 2010-11-24
Som vanligt var jag ute i sista minuten, men nu är både min och min hustrus bil försedda med vinterdäck.
Även om jag har en stor verkstadsdomkraft i garaget har jag slutat med att byta däck själv. Istället åker jag upp till en däckfirma som fixar bytet inom loppet av tio minuter. Dessutom lagrar de våra däck så att jag slipper att gå och reta mig på dem i garaget. Att rekommendera!



Nästan 40 år gammal, men fälgarna är inte tidsenliga.

Vid mitt besök på däckfirman igår träffade jag den nye ägaren. Vi började prata bilar, bland annat för att han själv höll på med dragracing. När jag berättade om mina gamla britter så tog han med mig utanför verkstaden och visade stolt upp sitt senaste fynd. Det var en VW Pick-up från 1971. Av en slump han han träffat någon vars 88-årige pappa hade den här bilen stående mellan två garage på tomten.



Den såg helt OK ut även invändigt.

Den hade inte använts på 15 år och nu ville man bli av med den. De erbjöd honom därför bilen helt gratis, bara han tog den därifrån. Han var inte nödbedd och med hjälp av lite startgas så small motorn igång. Den har nu varit på Svensk Bilprovning och blivit godkänd med endast några mindre påpekanden.
Visst är det kul med gamla bilar!

När jag inte kan spela själv får jag titta på golf istället - 2010-11-15
Idag började slutspelet i Race to Dubai, där de 60 golfare, som hittills spelat in mest pengar under året, ska göra upp om ytterligare stora pengar denna veckan. Första priset i denna årets sista tävling, uppgår till 910.000 Euro. Inte nog med det, när tävlingen är avgjord så får de 15 främsta dela på en bonus, som totalt uppgår till 7 miljoner US Dollar. Det är obegripligt mycket pengar för oss vanliga dödliga och väcker nog anstöt hos en del. Oavsett vilket så ska det bli otroligt spännande att följa spelet på Viasat Golf de återstående tre dagarna.
Fem svenska finns med för att kämpa om segern - Robert Karlsson, Henrik Stenson, Johan Edfors, Fredrik Andersson-Hed och Peter Hanson. Efter dagens runda leder Robban på sju under par med Stenson på minus tre. Tyvärr hade vår skånske Peter H. en mindre lyckad dag och slutade på fyra över par. Men det handlar om fyra rundor och mycket kan hända. Själv håller jag tummarna mest för Peter!

Min andra sportbil - en MGA blev en Triumph TR2 1954

Vi skriver år 1974
När jag med sorg i hjärtat sålde min MGA redan 1968, så var tanken att detta varken var min första eller sista engelska sportbil. Åren gick och ytterligare ett barn, vår dotter Jessica, kom till världen. Arbetet, med många resor och ständig bortvaro samt kvällsstudier på universitetet tog all tillgänglig tid i anspråk. Eftersom jag på den tiden arbetade i Malmö beslöt vi oss för att flytta från Viken. Valet föll på Löddeköpinge där det fanns mycket god kommunal service med både skolor och fritidsanläggningar. Det var också närma till både Malmö och Helsingborg. Huset vi bestämde oss för var försett med en tvåbils carport och tankarna på ett nytt bilköp började dyka upp i huvudet på mig.
Eftersom jag var mitt uppe i karriären och under flera år reste väldigt mycket, så dröjde det ett antal år innan jag började förbereda för ett nytt bilköp. Den första åtgärden var att förvandla carporten till ett dubbelgarage, vilket var ett måste om jag skulle skaffa en öppen engelsman. Av ekonomiska skäl fick det också bli asfalt på golvet, vilket jag kanske nu i efterhand ångrar. Många biltidningar, både svenska och engelska, studerades noggrannt under mina ensamma kvällar på hotellrummen där Classic Motor naturligtvis var huvudbibeln.

1977
Någon gång 1977 började jag lite mer fokuserat leta efter ett lämpligt fordon. Av nostalgiska skäl var det en MGA jag var på jakt efter. Allt var, mer eller mindre, sanktionerat av min hustru, som oxo följde med mig på nästan alla resor när jag åkte för att titta på lämpliga objekt. Vid mina besök hos säljarna hade jag alltid en liten magnet med mig i fickan för att kunna kolla om det var mycket plast bakom lacken på karossen. På alla de MGA jag tittade på så fick jag inget fäste med magneten överallt och blev därför misstänksam och bad att få överväga ett eventuellt köp. Vid ett tillfälle var jag och tittade på en MGA utanför Ängelholm. I vanlig ordning tog jag upp min magnet och började testa runt bilen. När jag inte fick fäste på dörrarna så sade jag till ägaren "här verkar det finnas ganska mycket plast under lacken". "Nej", svarade han, "men på MGA är dörrar och huv (tror jag att det var) gjorda i aluminium". Ridå! Jag blev naturligtvis lite röd om kinderna, men ägaren tog inte illa upp. Den här killen hade emellertid inte bara en MGA till salu utan också en Triumph TR2. Den var i mina ögon lite fräckare, med sina nedskurna dörrar. Den var dock försedd med en plastfront typ TR3A, vilket var en vanlig åtgärd, på den tiden,  för att få bilen att se ut att vara av senare årsmodell. Eftersom jag var väldig originalfixerad, så ville jag definitivt inte ha någon plastfront på min bil, i synnerhet som en TR2:a inte skulle se ut på det sättet. Däremot så var mitt intresse för TR2 väckt. Den såg "hårigare" ut än MGA:n, hade större motor och bättre fartresurser. Efter detta började mitt bilsökande därför mer inrikta sig på en Triumph TR 2", eller 3 eller 3A.

1982
Åren gick, mitt resande fortsatte samtidigt som jag studerade företagekonomi, statistik, informationsbehandling, sociologi och lite juridik på halvtid vid Lunds Universitet. Jag skulle ju bli direktör i något storföretag, var planerna, gubevars. (Nu blev jag dock aldrig direktör, förrän jag startade mitt eget AB 1990, med en person anställd, mig själv, men det är en annan historia). Men hösten 1982 hittade jag en annons, där någon i Gislaved hade en TR2:a till salu. Det var en 1954 års long-door med chassinummer TS 674 L, en tidig bil tillverkad i februari 1954. Long-door var ganska ovanlig eftersom endast cirka 3000 bilar var utrustade på detta sättet. Att man gick över till short-door, med kortare dörr och en utvändig tröskel under dörren, berodde på att många klagade på att dörrarna tog i trottoarkanten när man öppnade dörren på en long-door.
Det finns förklaringar till allt!



Försäljningsbroschyren, från tiden, hittade jag på en marknad

När jag anlände till Gislaved visade det sig att bilen ägdes av en far och hans son. Förmodligen har väl farsan pröjsat bilen och sonen kört den. Nu skulle den i alla fall säljas. Den var vinröd till färgen, alltså ingen originalfärg. Inte bra! (Det visade sig i mina senare efterforskningar att originalfärgen hade varit Bright Pink - grisrosa.) Dessutom hade de klätt om hjulhus och golvmattor med någon form av nålfiltmatta. Det var visserligen snyggt gjort, men inte i närheten av original. Ratten var inte original, några instrument var hämtade från en TR4 samtidigt som reglagen, knappar och kontakter, inte heller var original. Men bilen såg hyfsad ut och fungerade bra maskinellt, när jag provkörde den. Och färgen betydde inte så mycket eftersom jag ändå skulle totalrenovera bilen. Naturligtvis fungerade inte synkroniseringen mellan trean och tvåan, så jag fick dubbeltrampa vid nerväxling, men detta fungerar nästan aldrig på engelska bilar med några år på nacken, om de inte renoverats.



Triumphköpet i december blev en rolig julklapp

Hustrun hade gett mig en limit på 25000 vilket var en hel del pengar på den tiden, när vi hade två barn, som skulle ha cyklar och annat som barn måste ha. Men, det blev köp till slut och efter nerprutning till 22.500 körde jag hem bilen till garaget i Löddeköpinge, i mitten av december 1982.



Naturligvis beställde jag oxo ett ursprungsbevis på min bil från British Heritage

Den första åtgärden, några dagar efter hemkomsten från Gislaved, var att köra upp och visa bilen för Sven utanför Hässleholm. Han hade lovat att hjälpa mig med svetsningsarbeten och lite tips och råd inför min framtida renovering. Det var mellan jul och nyår 1982 jag körde dit och vädret var därefter. När jag kom fram var naturligvis bilen enormt skitig, men en liten okulärbesiktning kunde han ändå göra.



Min bil, till höger, såg inte vacker ut, men Sven tyckte,
när han granskat den,  att jag gjort ett bra köp

En säsongs körning sedan tre års renovering
Eftersom jag hade och har många kompisar inom bileriet fick jag rådet att inte börja riva direkt utan köra en säsong, lära mig bilen och komma underfund med vad som behövde göras.
Säsongen 1983, under körperioden, så köpte jag böcker, åkte på flera rallyn och träffar, kontaktade andra TR-ägare och undersökte vilka källor det fanns i England när det gällde reservdelar. På den tiden var det alls inte lika lätt att hitta reservdelar till äldre TR-modeller, som det är idag.
I mitt sökande hittade jag alla de stora leverantörerna av TR-delar, som TR-Bitz, TR Improvement och många andra.



David Gleed vid sin TR2, som han ofta deltog med i Concourseutställningar

En kontakt jag hittade var David Gleed. Han var själv ägare till en fin TR2 och hade också arbetat på fabriken i Coventry, men blivit permitterad. Han hade naturligvis många källor att hitta delar hos och hade efter sin permittering börjat sälja reservdelar till tidiga Triumph. David och hans hustru Margaret var mycket trevliga människor och jag och min far övernattade hos dem flera gånger vid våra inköpsresor i England.
En annan kille, Bill Piggot, som skrivit många böcker om TR2, 3 och TR3A, var också en viktig länk till många rara grejer till min bil. Det blev många resor till England, under flera år. Dels är jag, som jag tidigare nämnt, lite av en anglofil, dels finns det många fina golfbanor där samtidigt som jag hade en hel del bekanta som bodde i England, både svenskar och engelsmän. Vid varje resa besökte jag ett antal handlare och hade oftast bilen full med reservdelar när familjen återvände till Sverige.



Min bibel när jag skruvade ner och ihop min TR2

Hösten 1983 började jag att riva bilen eftersom den skulle totalrenoveras. Hela bilen plockades ner i minsta beståndsdel, där varje bult och mutter lades i plastpåsar och katalogiserades. På Margie Bookshop i Stockholm, som jag ofta besökte när jag reste i arbetet, fanns mycket intressant litteratur om TR-bilar. Den viktigaste var en Workshop Manual för TR2, 3 och 3A. Här fanns beskrivningar på demonering, renovering och återmontering av komponenter, som var begriplig till och med för en teknisk idiot som jag.

Tre år, 400 öl, men ingen skilsmässa
Varje kväll jag var hemma och inte på resande fot samt varje helg tillbringade jag i garaget. Det blev många timmar i min tänkarstol, där jag studerade verkstadshandboken. Lite blev dock gjort vid varje tillfälle och när jag inte förstod så ringde jag Heine, en bilkompis några kvarter bort, som renoverade en Frogeye. Han är ingenjör och kan otroligt mycket mer än vad jag kan. Det blev många pilsner i garaget, men ingen skilsmässa, som många talat om i samband med sina renoveringar.
Varje gång jag var i garaget så dokumenterade jag vad jag gjort i en form av dagbok samt skrev ner hur många timmar jag arbetat.



Det ser ganska trist ut i det här skedet av renoveringsprocessen

Att demontera hela bilen var en riktigt skitig och arbetsam process. Många bultar var omöjliga att lossa, eller så förstörde jag dem i mina brutala försök att få av dem. Många nya verktyg införskaffades under resans gång som avdragare, "grisapitt", ett sortiment av fasta tumnycklar och inte minst ett rejält skruvstäd i härdat stål. Det senare var till en enorm hjälp i många sammanhang under arbetet.


Att få bort all underredsmassa var ett smutsigt och tidskrävande arbete

När ramen var helt rensad på komponenter var det inte bara att lämna den till blästring. Föregående ägare hade försett den med underredsbehandling, som jag var tvungen att ta bort först. Detta var ingen rolig sysselsättning. Med gasolbrännare och spackel, därefter med tandborste och fotogen fick jag göra ramen helt ren ute i trädgården.



Här är det TR2:ans front som får samma behandling som ramen

Efter blästringen kunde vi konstatera att ramen var i ganska bra skick. Den består av tjocka balkar och det enda som behövde åtgärdas var att byta ut eller förstärka några av karosserifästena. När ramen var lämnad till blästring och svetsning så började samma procedur om med karossen. Även denna skulle blästras och det fungerar inte om underredsmassan sitter kvar.


Karossen färdig för blästring och därefter svetsning

Det blev många timmar i trädgården med spackel och tandborste, men till slut var även karossen befriad från all svart underredsmassa och kunde lämnas till blästring. Att blästra en ram kan nog vilken klant som helst, men med karosser måste man vara mer försiktig så att man inte "blåser" hål i plåten. Företag som skulle blästra valdes därför med omsorg. Många företag som sysslar med blästring vill egentligen inte göra sådana här jobb, men har man kontakter så fixar de det på sin lediga tid och får betalt i form av ett rejält bidrag till kaffekassan.
Efter blästring och grundmålning kördes kaross och ram upp till min kompis Sven, utanför Hässleholm. Han är en känd TR-kille, som själv har tre äldre TR i sin samling. Han har, på sin fritid, jobbat med TR-bilar i många år och vet hur man hanterar olika typer av svetsaggregat.



Här hämtar jag en rostlagad kaross hos Sven



Det blev en hel del svetsningsjobb på karossen, bl a nya golv och batterilåda

När Sven blev klar med sitt jobb så togs ramen hem i garaget medan karossen lämnades till lackering. Den färg som jag valde var Signal Red. Det var visserligen inte ursprungsfärgen Germanium, men den färgen gillade jag inte alls. Lackering och uppspackling med tenn utfördes av Lennarts billack i Hässleholm. Att jag valde just honom berodde dels på att Sven brukade anlita honom, dels på att han fått förtroendet att lackera Porschar som byggts av, på den tiden välkände, Zirkelbach.



Min TR-kaross fraktas i täckt vagn till Hässleholm med hjälp av en annan bilkompis, David

Dög det åt honom så dög det säkert åt mig. Under tiden som karossen var på lackering, vilket tog sin tid, började ett roligt arbete, nämligen att det vänt och att jag kunde börja bygga upp bilen igen. Det är en stor dag i en bilrenoverares liv när återuppbyggnaden av bilen börjar.
När hela bilen var borta från garaget, för blästring och lackering, ägnade jag mig åt motor och motordelar. Efter att ha rensat hela motorn så lades blocket i kaustiksoda, för att få bort all sot, gammal olja och annan skit, varefter det målades med svart oljebeständig färg. Motor med svänghjul, topp, vev, kamaxel, nya foder i överdimension samt nya Power Max-kolvar från England, lämnades sedan till Motorrenova i Helsingborg för slipning, renovering och balansering. Samma företag anlitades oxo för glasblästring av diverse aluminiumdelar som förgasarhus och annat.


Bjarne, en hedersman, har hjälp många renoverare genom åren.

För att få förgasarna i funktionellt nyskick vände jag mig till min tandläkare Bjarne Bergengren i Laröd, utanför Helsingborg. Mitt val av tandläkare berodde på min rädsla för för dylika besök. Och, eftersom jag direkt, vid mina besök på hans klinik, började snacka bilar, inbillade jag mig att jag kunde distrahera honom lite så att han inte skulle börja prata om borttagandet av mina sneda visdomständer, vilket han alltid brukade göra. Bjarne, som renoverat ett stort antal MG TC och kunde allt om gamla engelsmän, bytte alla packningar, nålar och nålventiler i förgasarna, så efter detta var de som nya.



Nyrenoverade förgasare och insugningsgrenrör var kul att montera.

Nu hade jag en massa nya eller nyrenoverade grejer att börja montera på bilen. Allt var rent och fint och det var ett nöje att jobba i garaget varje gång jag hade tid för detta. Vid monteringen av alla nya och nymålade komponenter ville jag naturligtvis inte använda de gamla bultarna och muttrarna. På den tiden kunde jag, på Verkstadsservice i Helsingborg, köpa rostfri eller försinkad bult, mutter och brickor styckvis i tumdimensioner. Jag vet inte hur många tusenlappar jag lade ner bara på sådana "småsaker" vid mina otaliga besök i Helsingborg.



Nu börjar det likna något!

Efter cirka två år hade renoveringen av min TR2 kommit så långt att jag hade ett så kallat rolling chassis, vilket innebar att det var dags att lyfta på karossen. Då skulle det börja att likna en bil igen.
Under de tre år jag slet med mitt renoveringsarbete fick jag självklart många besök i garaget. Det var bilkompisar, som kom i sina färdigrenoverade MG:s, Porschar, Frogeys, Austin Healeys och andra bilar, som antingen hjälpte mig med råd och dåd, eller bara ville se hur mitt jobb med min TR2 framskred. Vid dessa besök kändes det väldigt avlägset med min egen bil, då alla delar låg i en väldig röra på garagegolvet och jag insåg att det skulle dröja flera år innan min bil blev klar. Skulle jag ha tålamod att fullfölja? Många jag känner har tröttnat när det tagit emot och sålt av sina halvfärdiga projekt. Och, ibland under en treårsprocess, kan det kännas hopplöst, när man stöter på problem som man upplever som olösliga. Jag ville ju oxo ha något att köra med! Vad skulle jag göra?
I min portfölj, om man nu kan kalla det så, fanns det ett antal obligationer. Obligationer kan man inte ha kul med, eller hur? Varför inte sälja dem och köpa ytterligare en bil. En bil som jag kunde använda direkt, under tiden som jag fortsatte arbetet med min TR2. Min drömbil hade under många år varit en Morgan, men av många skäl, bland annat ekonomiska och begränsat utbud, fortsatt att vara en dröm. Men, jag sålde mina obligationer och jag och min far (jag betalade själv) åkte hösten 1983 till UK och köpte en Morgan. Mer om detta kommer jag att beskriva i en ny blogg, med titeln "Min tredje sportbil".


Motor och kaross monterat och det ser prydligt ut, eller hur?

Nåväl, min motivation fanns kvar och efterhand som renoveringen alltmer började likna en bil så kom jag allt närmare slutmålet. Tre år är visserligen en ganska lång tid, många renoverar en bil på ett år, men med tanke på mitt jobb, med mycket resande i kombination med mina bristfälliga kunskaper, så blir tillfredsställesen extra stor när man närmar sig slutmålet.

Och, nu i efterhand känns det väldigt skönt att jag inte gav upp och sålde mitt halvfärdiga renoveringsobjekt!
Det gäller att ha tålamod!

Garageutrustning och Vikengolf

Omsorg om min Morgan och min Triumph - 2010-11-05
Enligt vanligtvis välunderrättade källor bör luftfuktigheten i ett garage ligga på omkring 40-50%. En högre luftfuktighet ökar risken för mögel bland annat på bilarnas läderklädsel och värst av allt att rosten kan få fäste i kaross och ram. Med engelska bilar brukar rost på ramen inte vara något större porblem eftersom dessa fordon oftast lider av lite inkontinens det vill säga läcker lite olja som i regel lägger sig som ett tunt skyddande lager på ramen under bilen.



Det går att ställa in vilken luftfuktighet man vill ha. När den nått rätt nivå stänger den av sig själv precis som när kärlet med det uppsamlade vattnet har blivit fullt.

När jag kontrollerade luftfuktigheten i mitt garage för en tid sedan uppgick den till cirka 80%. Alldeles för högt. Efter samtal med några av mina bilkompisar, som är väl insatta i problematiken, beslöt jag att investera i en luftavfuktare. Den är nu installerad i garaget sedan några dagar tillbaka och har efter lite jobb tagit ner luftfuktigheten till 60%. Men, allt har en baksida. För att apparaten ska fungera effektivt krävs oxo att temperaturen i garaget bör ligga på över 13 grader. Detta har fått till följd att jag tvingats sätta på några element, vilket naturligtvis kommer att påverka vår energikostnad i fel riktning. Men vad gör man inte för att bevara sina klenoder i ett så bra skick som möjligt.

Vikens golfbana, så nära Skottland du kan komma - 2010-11-06
Igår morse ringde Jörgen och undrade om vi hade lust att gå en runda på Vikens golfbana eftersom de kände att de måste träna innan golfsemestern i Egypten nästa vecka. Naturligtvis hade vi lust. Själv hade jag inte rört klubborna på tio dagar, vilket är ett ganska långt uppehåll för mig. Vädret var väl inte perfekt, men det var uppehåll samtidigt som någon solglimt tog sig igenom molntäcket.



Det gäller att vara rätt klädd när det blåser och är lite kyligt

Vi var vid det gamla klubbhuset klockan 11, där vi betalde helggreenfeen på 260 kronor per person. En hel del andra golfare fanns på banan, så under de tre första hålen blev det lite väntande.
Banan i Viken är en av mina favoriter, speciellt höst och vår. Det är en riktig linksbana, kanske den ende i Sverige. Jag har dock aldrig spelat Falsterbo, som också gör anspråk på att vara en bana av linkskaraktär.



På Vikens golfbana finns en genuin atmosfär

På Vikens bana finns alla de ingredienser som karaktäriserar en linksbana som sanddyner, törnebuskar, ljungruffar, lite karg miljö och inte minst att läget vid Öresund gör att vinden spelar en avgörande roll. Banan är förvissa ganska kort, bara 4542 meter från gul tee och har par 68. Trots detta är det ingen bana man "slaktar" hur lätt som helst eftersom du inte får så många extraslag.



Nej, det fjärde hålet var inget favorithål för Jörgen idag.

Jörgen hade riktig oflyt på det fjärde hålet, ett korthål på 150 meter. Med två toppade bollar rakt in i törnebuskarna var det hålet kört från honom.



På det korta åttonde gäller det att slå rakt, genom gluggen bland träden, annars är det god natt!

Även det åttonde hålet är ett korthål, som endast mäter 97 meter från tee. Det spelas rakt ut mot Öresund och beroende på vinden så kan klubbvalet variera från en wedge till en järnfemma, ja kanske ännu längre klubba vid hård kuling. Efter nio hål var det sedvanlig paus med kaffe och äggamacka. Jörgens Eva tyckte att nio hål räckte och gick hem medan vi andra tre gick ut niohålsslingan ännu en gång.
Min hustru Eva gick, med sina nio par, segrande ur striden och fick 85 slag brutto och 33 poäng, ett resultat hon var väldigt nöjd med. Jag fick nöja mig med fem par, två dropp och 29 poäng. Knappast hyfsat!
Men, en fin golfdag var det!

Rya GK, CQWWSSB och rotmos på PGA i Bara

Vann över grabbarna på Rya GK - 2010-10-28
Det var ett grått, disigt och lite blåsigt Rya, som välkomnade oss i torsdags. Regnet hängde i luften, men temperaturen var väl ganska OK och låg omkring 10C.



Det var en riktigt kulen höstdag på Rya

Vi blev fyra +en, som slutligen ställde upp för spel, Lars, som bokat tiden, Jörgen, Eiert och jag. Den femte var Lars hustru Agneta, som valde att gå ensam, eller köra golfmoppe, i den första bollen. Min seger grundlades redan under de första fyra hålen då jag presterade par, par, bogey och par. Sedan blev allt som vanligt. Men med detta chockerande ryck, även för mig själv, var det ingen som kunde komma ifatt mig.




När han såg att vi var avundsjuka på hans kaffe så bjöd han oss andra

Efter nio hål brukar vi normalt ta en kort fika. Nian på Rya ligger mitt ute på banan och kiosken var naturligtvis stängd vid den här årstiden. Ingen hade termos och kaffe med sig förutom Eiert, som bjöd runt så länge det fanns något kvar. Det var ganska vått på ett antal hål och för att göra saken värre så började det regna på det 13:e. Alla slog upp sina paraplyer utom Agneta, som körde sig och sin golfmoppe tillbaka till klubbhuset.


Korthålet, rakt ut mot Öresund, är lite spektakulärt

Det 16:e hålet på Rya är ett korthål på 150 meter. Utslagsplatsen är högt belägen och greenen, som vaktas av tre bunkrar kan nås med allt från en järnåtta till driver beroende på vinden. Idag var det rak motvind, inte så där väldigt mycket men omkring 8-10 sekundmeter. Jag tog min järnfyra, som antingen blir perfekt eller resulterar i en socket. Denna gången fick jag på ett bra slag, men bollen hamnade tyvärr i höger greenbunker. Men med fyra i på hålet var jag trots allt ganska nöjd. Med 30 poäng och 95 slag brutto kändes det ganska OK med tanke på vädret. Jörgen fick 27, Eiert 24 och stackars Lars, som naturligtvis också färdades med golfmoppe, åstadkom 22 poäng. Han lär få beställa tid också till nästa torsdagsrunda om en månad, men det lär inte bli svårt att få starttid då.

CQWWSSB-Contest - 2010-10-30 och 31
För de radioamatörer som gillar att köra radiotävlingar är CQWW-testerna årets höjdpunkter. Då är hela världen igång och alla ska försöka köra alla. Flera så kallade DX-peditioner var annonserade att deltaga. Det fanns tyskar på Madagscar, finnar på Åland medan andra befann sig i Chile, Vietnam och på öarna runt Karibien.
Denna gången handlade det om SSB, det vill säga att man pratar i mikrofon, till skillnad från CW då man kör morsetelegrafi. För egen del är jag inte så förtjust i SSB då jag endast använder 100W till mina antenner. Jag har även ett slutsteg, en effektförstärkare, men brukar störa mina grannars telefoner, TV-apparater och elorglar, vilket jag inte ville riskera med en högre effekt.


Min Yagiantenn är 30 år gammal, men funkar väldigt bra

Men, även om jag inte kan tävla med de stora grabbarna, så kan jag med min antenn på 19 meters höjd, i min mast, få kontakt med amatörer över hela jordklotet.



Här ser jag vilka länder som är aktiva och på vilken frekvens jag kan hitta dem

När jag kör contest nuförtiden använder jag två datorer. På den ena datorn kan jag se vilka intressanta stationer och länder som är aktiva på vissa frekvenser. Denna information gör att jag lätt kan hitta dem och få kontakt med dem.



Desto fler kontakter och olika länder jag kontaktar, desto högre poängsumma,
6W1RY är till exempel Senegal

På den andra datorn registrerar jag mina kontakter i ett logprogram och kan då följa hur många länder jag kört, hur många poäng jag har och hur många olika zoner i världen jag har haft kontakt med. Det är väldigt spännande att se på skärmen hur mina poäng växer efterhand som jag får kontakt med nya länder.
Nu blev det endast 297 kontakter denna gång. Det var ju golf på TV från Spanien, vilket faktiskt fick gå före amatörradion denna helgen.

Spaning efter nytt köksbord och lunch på PGA National i Bara - 2010-11-02
Sedan vi bytte kök i Maj passar vårt gamla köksbord inte riktigt in i den nya miljön. Det är två meter långt och tar lite onödigt mycket plats, när vi bara är två i hushållet. Nu är vi på jakt efter ett runt bord, som bör vara ca 120 cm i diameter. Men, inte nog med det, det ska också kunna förlängas till cirka 2,5 meter, ett utrymme vi behöver när barn och barnbarn kommer hit på middag. Eftersom Eva kunde sluta redan vid 11-tiden i förmiddags plus att vi ställde in den planderade golfrundan, så drog vi iväg till olika möbelbutiker.


Det blev att gå runt mycket i många butiker

Det blev besök på ILVA och IKEA i Malmö, Sköna Hem i Staffanstorp och slutligen Miljögården i Lund. På det sista stället hittade vi faktiskt ett bord, som med tre iläggsskivor, skulle bli 225 cm långt. Det var dock inte riktigt rätt färg och kostade 12600 kronor. Vi fick dock reda på att det kunde fås i ett antal olika betsvarianter innebärande att priset steg till sexton lakan. Lite häftigt kanske, för ett köksbord, men ingenting på Miljögården är billigt. Samtidigt så köper man ju inte köksbord så väldigt ofta, så slår vi ut kostnaden på ett antal år blir det ju inte så mycket. Något beslut är ännu inte fattat och Eva kollar stadigt på Blocket.
Vi tänkte äte lunch på IKEA, men när vi upptäckte att kön till maten var jättelång beslöt vi att dra iväg mot Sköna Hem i Staffanstorp. Jag föreslog att vi istället skulle intaga lunchen på PGA National i Bara, vi kunde ju passera den på vägen. Så blev det och när vi närmade oss det giganstiska klubbhuset kändes det nästan, som om vi var på väg till Kings Barns i Skottland.



Visst är det ett riktigt pampigt klubbhus

När vi steg ur bilen så var även ett annat par på väg in i klubbhuset. Döm om vår förvåning när vi upptäckte att det var två, före detta, klubbkompisar från Söderåsens GK, nämligen paret Liljeqvist. Kul att få sällskap under lunchen.
PGA är ju inte vilken landsortsklubb som helst, så det var ganska flott överallt. Dagens meny var en positiv överraskning eftersom den bestod av rotmos och fläsklägg, inte rimmad oxbringa, som blir allt vanligare i samband med rotmos. Maten var väldigt vällagad och god, ett ställe att rekommendera om ni har vägarna förbi.

Riktigt genuin brittisk golfmiljö

Efter lunchen intog vi kaffet i loungen utanför restaurangen. Då passerade klubbdirektör Owe Sellberg, som vi snackade lite med, han var ju tidigare på Vasatorp. Han undrade om vi skulle spela. Jag menade då att 900 spänn, en dimmig och regnig dag, var lite häftigt. Han kontrade med att de just nu har vintergreenfee, men nämnde inte något pris.

Det fanns inte många golfare på de två banorna, men Owe påstod att båda banorna var i fint skick. Bengt Liljeqvist, med hcp 4 eller 5, hade spelat Lakes Course frånte 62 och berättade att den även för honom var ganska svår. Hur skulle då jag känna mig, även om jag spelade lite längre fram?

Shopen ser ut som de brukar göra på lite finare klubbar

Naturligtvis gjorde vi också ett kort besök i shopen. Det blev kort på grund av att de hade rea och att släppa loss Eva där kan bli en dyr historia. Detta även om hon, som hon brukar säga, har tjänat si eller så mycket.

Sammantaget blev det en fin dag även om vi inte hittade det perfekta köksbordet.