Mitt möte med amatörradion

Signalunderofficer på P6 - 1967
När han öppnade dörren på vindsvåningen på 2:a kompaniet, så blev jag helt fascinerad. I rummet fanns massor av apparater som alla var utrustade med otaliga rattar och knappar. Han förklarade för mig att vi var i ett rum som han kallade shack, vad nu det var för något.
Han som öppnade dörren var SM5DJZ, som på den tiden var SM7DJZ.
Platsen var på P6 i Kristianstad.

Pionjär????
När jag mönstrade blev jag uttagen till underofficersutbildning, vilket de flesta studenter råkade ut för vid den tiden. Det innebar 15 månader i kronans tjänst varav jag skulle avverka de första tre vid P7 i Revingehed.

Efter denna grundutbildning skulle sedan gänget från Revinge spridas över hela landet, beroende på vilken inriktning deras fortsatta karriär skulle få. Av någon outgrundlig anledning ansågs jag vara lämplig för en utbildning till pionjär. Det var sådant folk som skulle bygga eller spränga broar och vägar och syssla med annan tekniskt orienterad verksamhet. Inte nog med det, utbildningen var förlagd till något regemente i mellansverige. Som humanist och dessutom nykär var detta ett mycket oattraktivt alternativ för mig. Detta var något jag var tvungen att försöka ändra på. Jag tog därför kontakt med mina överordnade och förklarade det orimliga i att jag, som kanske var den mest otekniske personen i södra Sverige, skulle syssla med sprängmedel och annat konstigt. Militärmakten skulle i värsta fall kunna få stå till svars för fatala olyckor om de satte in mig i denna typ av tjänst. Min uppfattning, som jag lade fram på ett diplomatiskt sätt och i all välmening, för att inte orsaka olyckor, togs på stort allvar. Beskedet från mina överordnade blev att jag och ett antal andra skulle få genomgå ett test, för att utröna huruvida eventuell lämplighet fanns för en utbildning till signalist.



Vårt band The Madison där
förebilderna var The Shadows





Vi fick ofta kompa lite halvkända artister. Här är vi med Ray Adams som låg på topplistorna med
Violetta och Little Rose-Marie



Med ett förflutet som elbasist i ett rockband var jag begåvad med ett mycket bra rytmsinne, vilket var en förutsättning för att jag skulle kunna lära mig morsetelegrafering. Testet gick strålande, åtminstone för mig. Min bäste kompis, som också var nykär och som jag och min tjej umgicks flitigt med, hade inte samma tur. Det kunde jag nästan sagt på förhand, för han var passgångare redan från början, när vi fick lära oss marschera. Det blev därför han som fick bli pionjär (han var ju dessutom kemiingenjör) och jag fick förmånen att tillbringa mina tolv månader på P6 i Kristianstad med närhet till min tjej i Helsingborg. Ibland kan även militärmakten göra kloka val!

Signalist
Vår plutonchef på signalkompaniet hette Boris Göransson. Han var förvaltare och hade tillbringat en hel del tid som FN-soldat i olika länder. Han var väldigt korrekt, strikt och formell med ett begränsat sinne för humor.



Här är det träning i telefoni. Femställiga bokstavsgrupper
var det vanliga kodsystemet

Det blev, under hans ledning, otaliga timmar i telegrafisalen. Fyra bokstäver eller tecken i stöten var inlärningsmetoden. Dessa tecken blandades sedan i femställiga grupper. När dessa satt ordentligt så fick vi lära oss ytterligare fyra och så vidare. Det var också under min utbildning till signalist som jag fick lära mig att skriva ner alla meddelanden med versaler, något som jag fortsatt med hela livet, vad jag än skrivit.


Jag till vänster och så Janne, som är lite omilitärisk i sin outfit.

Det var här jag lärde känna Jan Hallenberg, som jag sedan dess betraktat som min ELMER. Han kände redan Boris eftersom båda var radioamatörer. Janne hade då signalen SM7DJZ och Boris, som var en känd DX-are, hade signalen SM7TV (numera SK).Trots att jag tidigare hade lyssnat ganska mycket på BC-stationer och skickat lyssnarrapporter, enligt SINPO-metoden, inte minst till Kina och Ryssland, så hade jag ingen aning om vad amatörradio var för något. Det vore fel att påstå att Boris var någon ambassadör för amatörradion på den tiden, eftersom han aldrig talade om denna fantastiska hobby med oss signalister, till skillnad från Hugo SM7VG, som då var rustmästare på 2:a kompaniet, signalkompaniet. Hugo var det mest omilitäriska befälet på P6, talade sig varm för amatörradion och var mycket omtyckt av rekryterna.

Shacket på SL7AC
Den där kvällen, när Janne drog med mig upp på vindsvåningen på 2:a kompaniet, öppnades en ny värld för mig. Eftersom han redan hade amatörradiolicens, när vi ryckte in i lumpen, fick han också tillstånd att köra radio från regementets amatörradiostation. Det ansågs vara utvecklande för telegrafikunskaperna, vilket det naturligtvis också var. Det fanns ytterligare en möjlighet att få köra radio från detta shack och det var när man uppnått en hastighet av 60-takt d v s 60 tecken per minut i telegrafi. Detta var minst sagt en otroligt viktig sporre till att träna telegrafi ännu flitigare och när jag väl uppnått den magiska gränsen, så tillbringade jag och Janne en stor del av fritiden på vinden på 2:a kompaniet.



Det skickades ut en hel del sådana här kort som signerades av mig

Janne hade A-certifikat och hade fullständiga rättigheter vad gällde frekvenser, trafiksätt och effekt. När han vred på alla kranarna på den Hallicrafter och den Hammarlund som stationen på regementet bestod av, tog mikrofonen i handen och började ropa CQ på 20 meter så blev jag helt tagen. När han fick svar från någon i U.S.A så höll jag på att svimma. Hur var detta möjligt? Här satt vi i Kristianstad och kunde prata med folk över hela världen. För en humanist som jag var det helt osannolikt. Jag lyssnade med stora öron och ögon, när Janne avverkade den ena långväga kontakten (QSO:t) efter den andra och tänkte att det här vill jag också få möjlighet att göra. Själv fick jag sitta och tugga mina CW-kontakter med 50W uteffekt, kväll efter kväll. Eftersom jag var ganska trött på det här med telegrafi, eftersom vi höll på med det varje dag, tänkte jag att när jag väl fått mitt A-cert så skulle jag aldrig mer sitta och tugga CW, jag ville prata.

En härlig tid
Jag trivdes väldigt bra i lumpen, bra kompisar, intressanta arbetsuppgifter och nära hem till flcikvännen.
Men, det är väl så i efterhand att man bara kommer ihåg det som var kul och har förträngt allt som var tråkigt.
Jag glömmer till exempel aldrig Uffe Werners smittande skratt vid ett tillfälle. Vi hade varit ute i skogen under dagen och stod uppställda framför kompaniet, fullt utrustade. Furiren beordrade oss då att vi skulle lägga tillbaka all materiel och sedan gå upp i logementen och byta till helt andra kläder, för att vara uppställda igen, på samma plats, fem minuter senare. Då var det någon i plutonen som frågade: "Får vi lov att komma tidigare?"



Olsson och jag upprättar samband i någon skog utanför Kristianstad

Ja, det var mycket kul som hände, men det bästa med artt vara signalist, förutom att jag fick lära mig telegrafi, var att en stor del av tjänstgöringen skedde i mycket fria former. Det var till exempel vanligt att vi transporterades ut i skogen på morgonen. Utrustade med förstärkt frukost, "trådrullar", telefoner och långa stänger skulle vi sedan dra kabel till en viss position. Där skulle vi sedan upprätta samband med befälen, som förmodligen satt i en varm lokal någonstans. När vi fått OK på detta åt vi vår förstärkta frukost, varefter vi rullade in all tråd igen till utgångspunkten. Där blev vi hämtade och hemkörda till regementet. Så var den dagen slut. Vi avundades inte för en sekund pansarskyttesoldaterna, som varje dag var ute och ålade i "dyngan" och ständigt hade befälen över sig.

Det dröjde nio år innan jag tog min licens
När värnplikten var avslutad började allvaret. Giftermål, två barn i snabb följd, universitetsstudier, husköp och ett arbete som innebar väldigt mycket resor gjorde att det här med att ta licens fanns väldigt långt ner på agendan. Det var dock inte så att jag hade släppt tanken. Jag SKULLE ta min icens, så snart tillfälle gavs.
Så slumpade det sig så att konsultföretaget jag var anställd hos fick ett stort uppdrag för Södra Skogsägarna (idag SÖDRA) på deras huvudkontor uppe i Växjö. Det blev min uppgift att hålla i det här uppdraget och jag fick därför tillbringa 13 månader i sträck i staden. Inte speciellt kul med två småbarn och en snygg fru därhemma.
Kvällarna var ganska trista, även om jag bodde på ett fint hotell och inte hade några restriktioner vad gällde mat och sådant. Det blev ofta kalvfilét Oscar med bearnaisesås, stekt potatis och lingon (lingon har jag till nästan all varm mat förutom till soppa) på kvällarna. Därefter blev det hotellrummet med Expressen och lite godis. En ganska enahanda tillvaro.
Det var då tanken på amatörradion dök upp igen. Nu hade vi ju villa varför det inte längre fanns något hinder för att sätta upp antenner. Jag var ju en bit på väg till licensen i och med jag hade avlagt telegrafiprovet under lumpartiden, något de flesta, som ska ta licens, tycker är det svåraste. För mig, som humanist, var det tvärtom. Jag fasade för de teknikkunskaper jag måste tillgodogöra mig för att kunna avlägga de teoretiska proven. Fysik hade jag inte läst sedan realskolan och fick nog aldrig bättre än B i betyg i det ämnet.
Men licens skulle jag ha!
En kväll på hotellrummet ringde jag upp någon, jag tror det var Janne, som berättade för mig att det i Växjö fanns en amatörradioförening som hette SK7HW, som var en väldigt aktiv klubb med ett fint och välutrustat klubbhus, någonstans i stan. På något sätt fick jag reda på att ordföranden i klubben hette Göran Almemo, så jag ringde upp honom.
Vi kom överens om att träffas en kväll i SK7HW:s klubbhus för vidare resonemang. I klubbhuset var det en väldig aktivitet, när jag kom dit. Det snickrades och målades och ett stort antal medlemmar var involverade i arbetet. Göran visade mig runt och jag imponerades stort av shacket som innehöll massor av utrustning bland annat en gammal Creed RTTY-maskin.

Efter detta möte med Göran så tillbringade jag var och varannan kväll, antingen på SK7HW eller hemma hos Göran. På den tiden var han ogift, hade villa och en hög antennmast i trädgården samt ett välutrustat shack. Det blev åtskilliga kvällar med grillad kyckling, mjölk!!! och snack om amatörradio.

SM7BUR, numera VE3OBU, Göran i sitt shack i villan i Växjö, för drygt 30 år sedan.
På den tiden körde han med Heathkit. Den ersattes senare med en
Collins-Line, som ansågs vara amatörradions Rolls-Royce på den tiden

Han lärde mig mycket om hobbyn och tipsade mig om lämplig litteratur och om de tidigare tekniska prov som man avlagt för att kunna ta licens, som kunde rekvireras någonstans ifrån.

SM7CQY från 1977
Efter detta satte jag igång att hårdplugga allt om teknik och säkerhet och 1977 fick jag äntligen min B-licens. Den innebar att jag var hänvisad till CW-operation under tolv månader innan jag fick börja använda telefoni.
Jag fick alltså fortsätta att "tugga" CW, men när året gått och jag fått mitt A-cert (80-takt i telegrafi hade jag klarat av under senare delen av militärtjänsten) så blev det SBB för hela slanten under flera år.
På den tiden tror jag inte att jag kände till att det fanns ett diplom som hette DXCC. Mitt stora intresse var endast inriktat på att få kontakt med radioamatörer långt borta. Därför kunde jag, kväll efter kväll, prata i timmavis (rag-shewing) framförallt med jänkare men också med japaner och andra "exotiska" stationer.
Trots mina numera något uppfräschade tekniska kunskaper, så förstod jag ändå egentligen inte varför och att det överhuvudtaget gick att prata med människor så långt borta. Det var väl därför som detta var så spännande för mig.

DX, Diplom, Plaketter och alltmer CW
När jag efterhand blev mer erfaren och träffade amatörer som hade en massa papper och plaketter på väggarna så kom jag underfund med det här att jaga länder. Tävlingsinriktad som jag är, så var detta något som föll mig på läppen. Det fanns massor av diplom att sträva efter som DXCC, WAS, WAZ och på senare tid även IOTA.

Min senaste trofé

Så därefter blev min huvudinriktning att jaga DX och efterhand också öar. Det blev många sena kvällar och nätter i shacket för att kunna skrapa ihop de första 100 länderna på 80 och 160 meter.
På grund av mina, fortfarande mycket begränsade tekniska kunskaper, så har DX-jagande och en del contestkörning blivit det jag huvudsakligen har ägnat mig åt. Däremot har mitt SSB-pratande till allra största delen ersatts av QSO på telegrafi. Jag var ju inte dummare än att jag snabbt lärde mig att det var betydligt lättare att köra svaga, långväga, spännande DX-stationer på detta trafiksätt (mode).

Nu är det bara plaketter som gäller!

Shacket besöker jag, trots 33 år som radioamatör, varje dag. Jag kanske inte kör så många QSO, men jag lyssnar mycket och följer med vad som händer på clustret.
Jag har idag fått konfirmerat alla länder utom två, KP1 Navassa och VP8O South Orkney, vilket jag tycker jag känner mig nöjd med. I många andra radioamatörers ögon är jag emellertid ingen "riktig" radioamatör", utan bara en trycknappsamatör.

Men, det kan jag stå ut med, för jag har kul med det jag gör.