Soppatorsk i Mörarp

Triumphutflykt med Vikendestination - 2011-04-21
Strålande sol, cirka 20 grader, Trajjan var nyvaxad och rundsmord och Eva var ledig.
Vi har använt våra bilar alldeles för lite de senaste åren, framförallt på grund av ett intensivt golfspelande. Så eftersom vi hade tre dagar golf inplanerade under påskhelgen kände vi att det idag var dags att lufta vår TR2 och kolla att allt fungerade som det skulle.
Vårt mål var Viken, där vi skulle hälsa på dottern och hennes familj samt störa några golfkompisar i deras trädgårdsarbete. När vi är ute med "di gamle" åker vi aldrig genom Helsingborg eller andra städer, utan föredrar småvägarna ute på landet. Där är trafiken lugnare och vi kan köra i vår egen takt. Visst är det kul att kört fort ibland, men när man kör öppet så är 70-80 km i timmen väldigt behagligt.
Vår TR2 gick perfekt och det dova ljudet från avgasröret var som skön musik i mina öron.
Som alla med gamla bilar känner till så växlar ofta bensinmätarens visare mellan full och tom tank. Så även på min TR2. Men på vår 54 års modell finns faktiskt också en trippmätare och den visade att vi kört cirka 30 mil sedan senaste tankningen. Eva tyckte emellertid att vi borde tanka, så att vi inte blev stående någonstan, men jag sade till henne att det var lugnt.
Efter några timmar i Viken, där barnbarnen badade i den 10-gradiga poolen samt besöket hos våra golfkompisar så var det dags att återvända hem.
Vi tog samma väg tillbaka via Döshult, Ödåkra, Fleninge och vidare söderut. Vädret var fortfarande perfekt, men det hade blivit lite kyligare då solen gått i moln.
Då händer det! Mitt i Mörarp, mitt emot den NEDLAGDA bensinstationen, så blev det bara stopp.
.

Tur det var fint väder!

"Vad var det jag sa", sa Eva. Jag kunde snabbt konstatera att vi kört soppatorsk. "Det är ingen fara", sa jag, "det finns säkert folk som stannar, när de ser att vi står här vid kanten, eller så får jag gå runt och fråga lokalbefolkningen om de har en reservdunk i sina bilar". Ingen stannade och ingen i den tysta lilla byn hade någon resrvdunk i sina bilar.
Vid en förfrågan i korvkiosken, intill den nedlagda macken, fick jag reda på att närmaste bensinstation fanns i Bjuv. Lite långt att gå
Vad göra? Det fanns inget annat alternativ än att ringa och be någon om hjälp. Den person som bodde närmast var min dotters svärfar, som huserar i Vallåkra. Han kör bensingräsklippare och brukar ha en dunk bensin till hands för detta ändamål. Men där var det ingen som svarade på telefon. Ja, då får vi ringa vår som Jonas. Han råkar just nu vara gräsänkling efterson hans hustru Anne är hemma i Frankrike och besöker sina föräldrar. Men, är någon gräsänkling är de oftast inte kontaktbara. Vår sista chans var att ringa Evas syster Åsa och hennes man Mats, som bor i Helsingborg. Där fick vi svar. Mats hade tagit två påsksnapsar, men Åsa var talbar. Och hon är aldrig den utan lovade att komma så fort de fyllt upp en femlitersdunk med bensin.
Släktingar är bra att ha i närheten!



Eva verkade, av någon anledning, vara ganska uttråkad.

Nu var det bara att vänta. Det var alldeles tyst i den lilla byn, det vara bara en och annan som stannade vid korvkiosken för en korv med bröd. Polisen kom förbi, men stannade inte. De flesta som passerade vår bil bara tittade på oss och bilen och log.
Fem minuter efter att vi kontaktat Åsa och Mats ringer Ingemar i Vallåkra upp och berättar att han har en bensindunk i garaget. Typiskt! Nu var ju redan Åsa och Mats på väg. Han kunde för fan ringt tidigare!
Efter cirka 30 minuter så anlände Åsa, med Mats i släptåg, och kunde ta oss ur vårt lilla dilemma.
På macken i Bjuv, dit vi körde för att tanka, gick det i 54 liter bensin. Det blev drygt 750 spänn som Eva fick betala med sitt kort. Själv hade jag, lämpligt nog glömt plånboken hemma!
Men, Trajjan kan väl inte dra två liter milen!