Sex rundor golf i Portugal

Vintern verkade aldrig ta slut och när Peter frågade om vi skulle åka på en golfsemester så tackade jag och Jörgen snabbt ja. Vi ville naturligtvis gärna komma till ett ställe där temperaturen var någorlunda hyfsad, så vi beslöt oss för att satsa på Algarvekusten. Allt var hastigt påkommet och det var lite struligt att hitta någon resa där det fanns platser kvar. Efter lite botaniserande på nätet fick vi kontakt med Qualitours, som bokade in oss på en resa till Tavira i Portugal. Det enda kruxet, eftersom vi var sent ute, var att vi var tvungna att mellanlanda i Bryssel, både på dit- och hemvägen.

Revelj klockan 0330 - 2011-03-22
De flesta avgångar ligger ofta väldigt tidigt på morgonen och för att hinna lasta av, parkera och checka in på Kastrup, så var vi tvungna att stiga upp i svinottan.



Mina två sömniga medresenärer, Peter och Jörgen.

Vi hämtade Peter klockan 0400 och drog sedan iväg över bron till Kastrup. Det är nog ett ställe som aldrig sover, för där var folk överallt. Det mesta var öppet och hungriga som vi var passade vi på att ta en fika, som alltid är väldigt dyr på sådana här ställen. Men, nöden har ingen lag!
Det tog inte lång tid innan jag somnade efter starten till Bryssel. Sova är det bästa man kan göra på flygplan. Det kunde jag sällan göra förr i världen på grund av flygrädsla, som grundades i samband med ett antal obehagliga flygresor jag var med om, när jag, under en period, pendlade mellan Stockholm och Malmö.
I Bryssel skulle vi vänta i två och en halv timme innan planet till Faro i Portugal skulle lyfta. När man inte reser i affärer kan det vara ganska intressant att knalla omkring på en flygplats och betrakta alla stressade individer.



Här stod jag länge.

Det finns också en hel mängd butiker där det går att fördriva väntetiden. Alla kända märken som Boss, Gant med flera finns representerade på de flesta flygplatser och det är alltid kul att titta på, även om det är dyrt.



Eldriven Toyota. Framtidens melodi?

Det fanns också ett antal bilar uppställda inne i avgångshallen. Bland andra Toyota, Mercedes och Audi.



En häftig Audi A7 á 750.000

Utöver lite drycker för veckans behov, tog vi även här varsin Capuccini (stavas det så?).
Så var det slutligen dags för departure. Resan till Faro skulle ta två och en halv timme, så efter lite läsande i min medtagna bok, "Jag är Ozzy", så slocknade jag än en gång.

Äntligen framme - 2011-03-22
Det enda som oroade oss, när vi steg av planet, var om vårt bagage hade kommit med samma plan. Det händer ofta konstiga saker när man har en transfer någonstans. Men, vi hade tur, alla väskor och bagar kom fram i oskadat skick. Och tacka för det, varje tur med bagen fick vi betala 35 Euro för. Hade vi inte visat upp våra golfplastkort eller handicapkort hade det kostat 40 Euro.



Blå himmel och sol var vi inte alls vana vid.

Vi möttes av ett strålande väder. Vädret är ju inte alltid säkert ens i dessa trakter, att vädret är fint i mars. Solen sken från en klarblå himmel och temperaturen låg på drygt 20C.
I resan ingick hyrbil och vi fick snabbt tag i vår SEAT av svårtolkad modell. Det var en diesel och hade rullat drygt 5000 mil och såg lite halvrisig ut. Men, killen som lämnade ut den till oss berättade att fanns det inga stora bubblor på karossen när vi lämnade tillbaka den, så var det lugnt.

Vårt hotell.

Vi skulle bo på ett hotell som heter Porta Nova i en liten stad som heter Tavira. Det var ett fyrstjärnigt hotell som väl var OK, men där städningen inte var något att skriva hem om.



Utsikt från mina medresenärers rum.

Vi kom fram vid lunchtid och kollade in vad som fanns på hotellet. Det fanns bland annat ett gym, som vi dock var alltför trötta att besöka efter våra äventyr på golfbanorna. Däremot utnyttjade vi deras bastuar, en vanlig och en ångbastu samt deras bubbelpool, vid något tillfälle. Att köpa badmössa, som man tvingades ha i bubbelpoolen, kostade tre Euro.
Det fanns också två pooler på hoellet, men det var inget vi utnyttade. Temperaturen var 18C i vattnet, vilket var betydligt lägre än i bubbelpoolen, som höll cirka 30C.

Golf - 2011-03-23
I resan vi beställt ingick spel på sex olika banor. Kanske lite dumt, eftersom varje bana var ny för oss och att vi därmed inte kunde dra några erfarenheter för spel en andra gång. Men, nya skalper under bältet är också roligt.



Peter på väg mot klubbhuset på Benamor GC.

Den första banan vi skulle spela, på onsdagen, heter Benamor Golf. Den mätte blygsamma 5200 meter, men  vad hjälpte det när jag hade 40 puttar. Till yttermera visso var alla greener hålade, vilket inte gjorde det lättare. Det var helt fullt på banan och startern hade fullt sjå att få ut alla bollarna. Det spankulerade också ett stort antal fula ankor, som såg ut att ha acne, och tiggde mat från de som satt på uteserveringen.
Herr Kvant var tydligen taggad, för han lyckades vinna första ronden på 27 poäng. Våra övriga resultat är faktiskt inte värda att nämna, även om både Peter och jag kämpade väl.

Castro Marim Golfe - 2011-03-24
Den här banan, som också låg cirka fem kilometer från hotellet, precis som de övriga, hade tre niohålsslingor. Peter och jag, som är flitiga på gymmet båda två, hade för avsikt att bära vår bag hela tiden. Jörgen däremot hade hyrt vagn första dagen och nu skulle han till och med åka golfbil. Mesigt tycke förstås vi.



Lite trötta grabbar. De väntar på att få slå ut.
Jag slog ut först, som vanligt.

Men Castro Marim var en enormt kuperad bana. Inte nog med det, när vi hade spelat nio hål och kom fram till tians tee så stod det fem golfbilar och fyra fyrbollar före oss. Förmodligen felplanerat av startern. Istället för att spela The Grouse Course de sista nio fick vi istället gå ut på The Atlantic Course. Och, den var om möjligt ännu backigare än de första nio. Peter och jag slet på våra bagar och var helt slutkörda. Det var nog 25C och alla våra krafter tog slut. Resultatet blev därefter och även här vann Kvantasatan. Men, det måste sägas, han hade mycket tur! Vi rekommenderar inte denna banan om man inte hyr bil.

Quinta de Cima - 2011-03-25
Ny bana, ny utmaning!



Här fanns det två banor,
vi skulle även spela den andra några dagar senare.

Det var fortfarande strålande väder, men banan har en längd på 6147 meter, vilket vi uppfattar som ganska långt eftersom våra standardbanor i Sverige många gånger ligger runt 5700 meter. Visa av erfarenheterna från gårdagen hyrde vi alla var sin trolley. Banan var dessutom ganska flack, så det skulle nog fungera.
Här tog jag min första seger, trots mediokra 38 puttar. Var faktiskt lite kaxig i bilen på väg till baka till hotellet. Den här banan gillade vi alla tre och hoppades att Quinta de Ria skulle vara av samma karaktär.

I resan ingick halvpension och "all included" i baren på femte våningen på kvällarna. Frukost och middag blev efterhand lite enahanda. Allt var ganska smaklöst och frukostäggen hade nog kokat i 20 minuter. Men det fanns mycket frukt och goda ostar, glass och kakor, så vi ska väl inte klaga alltför mycket.
Hotellet beboddes huvudsakligen av golfare, mest engelsmän, irländare, svenska och några tyskar. Vi träffade bland andra många svenskar från Kristianstad.
Varje kväll, efter middagen, tog vi hissen upp i baren. Det visade sig emellertid att "all included" endast gällde inhemska spritsorter, så vi drack faktiskt inte annat än kaffe där uppe. Jo, det är sant! Vi skulle ju spela golf dagen efter, för tusan.

Costa Esuri GC i Spanien - 2011-03-26
Den här banan låg längst från hotellet, eftersom vi var tvungna att köra över gränsen till Spanien. Det var dock inte långt, det tog väl omkring 25 minuter att ta oss dit. Peter hade förberett alla färdvägar i sin medbringade GPS, så det var aldrig några problem att hitta.


Det låg ofta flotta hus runt golfbanorna.

Här var det inte mycket folk. Klubbhuset ansågs likna en rysk järnvägsstation på 30-talet. Men banan var det inget fel på, inte alls. Men, den var lång, hela 6286 meter från gul tee. När vi upptäckte det så beslöt alla enhälligt att vi skulle hyra golfbilar. Vi var ju alla ganska "sletna" efter veckans tre andra rundor. Och, varmt var det även här. Det visade sig också att vi kunde pruta lita och kunde därför hyra två golfbilar för 60 Euro. Här märkte vi verkligen av finanskrisen. Nästan alla av de flotta husen runt banan var obebodda och trädgårdarna såg bedrövliga ut. Ett stort, halvfärdigt hotellbygge, intill banan, hade stått stått stilla under de senaste fem åren.
Här tog låghandicapparen Peter, med sina 29 poäng, sin första seger under veckan. Glad och stolt var han för detta.

Quinta de Ria - 2011-03-27



Här satt banskisserna på marmorplattor.

Nu skulle vi tillbaka till Quinta de Ria, en bana vi hade stora förhoppningar om, eftersom den borde likna Quinta de Cima. Idag hyrde vi golfbilar igen, Peter hade fått smak på det.



Efter allt bärande av bagen var det underbart med bil.
Men, det är egentligen ingen riktig sport att åka bil, tycker jag.

Här spelade jag också min bästa runda för veckan, precis som Peter, så vi delade på 32 poäng, men Peter vann i kraft av lägre handicap. Vi spelade faktiskt hyfsat alla tre, men denna gången blev Herr Kvant,



Jörgen pekar uppfordrande på sin boll.
Han är så naiv så att han tror att vi skänker putten.

bokhandlarsonen från Nyköping, faktiskt sist på sina 29 poäng. Han måste ju bli sist någon gång! Denna bana påminde en hel del om systerbanan, var mycket trevlig, men något kortare än da Cima.

Golfbilar överallt.

Det kändes inte på något sätt skämmigt att åka bil eftersom huvuddelen av de som spelade på de banor vi besökte, faktiskt använde golfbil. Hade vi spelat varannan dag hade det varit en annan sak, men när man spelar sex rundor i sträck så märker man efter några dagar att man faktiskt blir ganska trött av att bära sina klubbor.



Mumsigt!

Eftersom det hade gått förhållandevis bra med golfen samtidigt som jag hade hittat något i restaurangen, som påminde om en bakelse (jag älskar bakelser och denna hade ett konstigt namn som både Peter och Jörgen kände till) så festade jag och Jörgen till med en Capuccini och detta bakverk. Peter var däremot avhållsam och satt bara och suktade när vi klämde i oss vårt godis. Starkt gjort!

Lite turistande 2011-03-27
Vi hade faktiskt bara sett en skymt av Tavira under en kort promenad vi gjorde någon dag. Imorgon, på måndagen, hade vi emellertid inte starttid förrän klockan 1230 så vi tyckte vi borde göra något. Alla frågar alltid när man kommer hem från en resa "Vad har ni sett för något?" Oftast så ser vi lika frågande ut allihop och undrar vad dom menar. "Golfbanor förstås."

The bridge to the old town.

På kvällen, efter sedvanlig dusch och drink på min balkong, gick vi därför nerför backen från hotellet och över bron till den gamla delen av staden Tavira. Peter hade fått för sig att han ville köpa en hatt, men hittade ingen han tyckte passade.



Typisk gata i Tavira.

Vi knallade runt på smågatorna och tittade lite i butiker.Vi gick till och med uppför en väldig massa trappsteg för att komma upp på den gamla försvarsmuren, där vi hade en fantastisk utsikt, för att göra något kulturellt.



Så här drar man telefonledningar i Tavira, Portugal.

Maten på hotellet hade vi tröttnat ganska mycket på, så vi uppsökte ett ställe, vid namn Imperial, där vi intog kvällens middag. Peter fick in ett berg med musslor, som han sköljde ner med vitt vin. Vad Jörgen och jag åt har jag faktiskt glömt, men det var ganska gott, minns jag.

Monte Rei - 2011-03-28
Det fanns som sagt många svenskar på hotellet. Några hade tillbringat två veckor där och spelat alla de banor vi också skulle spela. När vi, vid frukosten, berättade att vi idag skulle spela Monte Rei, så sade de att den banan var något alldeles extra. Bara greenfeen, som gudskelov ingick i vårt paket, uppgick till 180 Euro.



Vaktkuren vid infarten till Monte Rei.

Det lär ju spännande. Vi satte oss i bilen och körde femton minuter i riktning mot den spanska gränsen. Vid en roundabout vek vi av till vänster och körde sedan ett gott stycke på en ganska smal asfalterad väg.
Det här var en stor, inhängnad resort, med vaktkur och vakt som ständigt bevakde besökarna. Det var en bit att köra till det stora fashionabla klubbhuset och när vi kom fram körde vi in på en innegård. Här stod det en mycket artig man och bad om bilnycklarna. Han hänvisade in oss i klubbhuset, satte sig vår bil och körde den till parkeringen. Vi gick och klädde om varefter vi gick upp i restaurangen, där vi på uteserveringen beställde var sin öl och en sandwich. Då vi var lite sena ordnade Peter så att vi kunde boka om vår starttid till 1300 istället för 1230. Det var inga problem, då det var väldigt lite folk på banan.

Att det inte fanns mycket folk beror säkert på greenfeekostnaden. Klubben hade endast 30 fasta medlemmar, varav bara två var portugiser. De övriga var engelsmän, irländare och amerikaner. En anledning till detta kan ha varit att inträdesavgiften i klubben var 75000 Euro, medan årsavgiften endast uppgick till 6000 Euro. Som hittat!
Efter intagandet av vår lunch gick vi värdigt och med rak rygg ner på klubbens innergård. Här fanns återigen den artige mannen, som hade placerat våra bagar på två golfbilar, försedda med vattenflaskor, handdukar, scorekort och pennor. Nu kände vi oss hemma ! Allt ingick, så vi behövde inte betala en spänn extra för denna lyx.



Till och med bolltvättarna
fanns det anledning att ta ett foto av!

Banan var designad av Jack Nicklaus (vad kostade bara det?) och mätte, från gul tee 6030 meter. Vi diskuterade faktiskt att spela från blå, som ansågs vara för bättre damer och juniorer, men eftersom den inte var slopad för män, så valde vi trots allt gul.


Vilka vyer!

På banan fanns massor av vatten och redan på hål två, där jag var tvungen att carra cirka 100 meter för att komma över vattnet (peanust), slog jag fyra bollar efter varandra ner i vattnet. Topp, topp, topp och topp. Ingen bra start! Nu måste jag dock erkänna eller skylla på att min förkylning, som började redan tredje dagén på vår vistelse, hade brutit ut i full kraft. Kanske ingen ursäkt att tala om, men jag kände mig faktiskt riktigt risig.
Allt nog och emedan samt även, banan var ljuvlig, layouten var fin och skicket var perfekt.



Även om Peter spelade hyfsat,
 så lyckades han ändå hitta de stora bunkrarna.

Peter var väl den som spelade bäst och slutade på 98 slag (ganska mycket för en tolvhandicappare tycker jag) medan Jörgan endast fick ihop 17 poäng.



Jörgen slår ut på ett av de underbara hålen.
Han slår drive så det är säkert ett korthål!

Mitt eget resultat vill jag överhuvudtaget inte kommentera, men det var sämre än Jörgens. Men så var jag ju faktiskt väldigt förkyld!
När vi var klara och körde med våra bilar av artonde green, så stod det en golfbil i vägen. Det visade vara en ung kille, som arbetade på klubben, som ville ge oss var sin present. Han gav oss en klubblogo, eller bagbricka i metall, där våra namn var ingraverade på baksidan. Visserligen blev mitt namn Kennet Wilson, men det kan jag stå ut med.
När vi kom fram och skulle lämna våra golfbilar stod återigen den artige killen och tog emot oss. Han tog hand om bilar och bagar och gav sig in i sitt lilla hus och tvättaede våra klubbor, under tiden som vi bytte om till civila käder. Då talade vi om att vi kan ju inte bara gå härifrån utan att ge dem någonting för den fina sevicen som vi hade fått. Efter vårt ombyte och en öl gav vi dem därför fem Euro per man. De får säker mer av jänkare och engelsmän. Men vi är ju fattiga svenskar.
Ja, det var sista rundan för veckan och en fantastisk upplevelse på Monte Rei. Får ni möjlighet att spela den till ett hyfsat pris, så tveka inte!

Hemresa - 2011-03-29
Resdagar är jobbiga! Vi lämnade hotellet klockan 0900 och kom hem till Lödedeköpinge klockan 2030, så jag var ganska trött vid hemkomsten. Men efter lite kaffe och koll av post och mail var jag på G igen.
Ännu en golfresa var genomförd.
Nästa gång MÅSTE det bli Skottland igen, där trivs jag bäst!