Hälsningsregler sportbilsägare emellan

Från en artikel i Miscellany - Längesedan
När jag köpte min Morgan +4 1959 i England på 80-talet så passade jag också på att bli medlem i den engelska Morganklubben, MSCC (http://www.mscc.uk.com/). Klubbtidningen heter Miscellany och var på den tiden en publikation i A5-format med svartvita bilder och texter.
Här fanns mycket nyttigt och även roligt att läsa för en nybliven Morganägare, bland annat nedanstående artikel, som jag fritt översatt till svenska (det blir i regel dock trevligare att läsa på engelska).
Som förmodligen framgår av ironin på och mellan raderna är artikeln, med stor sannolikhet, författad av en Morganägare. Så, även om ni nu inte råkar vara ägare av en Morgan, utan något annat annat fordon av ädel härkomst, så hoppas jag ni inte tar illa upp.

Att hälsa när en sportbil möter en annan på vägen är en sed som med åren blivit allt mindre aktningsvärd. Det har till och med gått så långt att den nuförtiden är praktiskt taget okänd.
Trots detta innebar hälsandet, en gång i tiden, ett viktigt inslag i sportbilsåkandet och förmedlade en anda av kamratskap och samhörighet mellan likasinnade, vilket skapade positiva vibrationer hos människorna i de inblandade bilarna.
Detta förutsatt att man hälsade enligt de oskrivna reglerna.




När två Morgan möts så brukar de inte nöja sig med att bara hälsa.
En liten pratstund brukar höra till dessa unika tillfällen.

De tidiga "trendsettarna", som införde detta hälsande, insåg förmodligen aldrig vilken strikt formalisering som skulle bli följden av deras agerande. Många av de nyare ägarna till "British Leyland sportscars" undrar säkert varför ibland helt främmande människor hälsar igenkännande på dem. Av den anledningen följer här en allmän beskrivning om när du ska hälsa och när du inte ska hälsa. Vetgiriga läsare ska dock ha i minnet att detta bara är tumregler. Ingenting är ju någonsin svart eller vitt, d v s undantag från reglerna finns alltid. För att undvika "etikettsbrott" i det här sammanhanget, måste du därför lära dig att snabbt bedöma situationen och vid behov kunna improvisera.

För det första: att hälsa på natten är meningslöst. Dels kan ingen se att du hälsar, utom på väl upplysta gator. Dels ser du inte att det är en sportbil du möter förrän det är för sent.

Generellt sett kan sportbilar grovt delas in i olika grupper beroende på förarnas beteende. Dessa beteenden är i sin tur avhängiga av vilka bilar de kör. Därför ska vi direkt börja med att titta på
olika biltyper.




En TC kräver, i kraft av sin ålder, att övriga
sportbilsförare hälsar först.

En viktig faktor, beträffande bilarna, är bilens status vad gäller hur "inne" den är, när och var den är tillverkad, priset, etc. Till exempel så hälsar ägare till MG TC och gamla Morgan +4 aldrig först. Om de har sufletten nere och du har din uppe så hälsar de överhuvudtaget inte alls.
Om det regnar och de har passagerare i bilen och du har sufletten uppe, föreligger risk för att de pekar finger och fnissar. Den enda klena trösten för dig, i denna penibla situation, är att du är varm och torr.

Sprites, Spitfires, Healeys, TRs och MGAs måste hälsa på alla. Och inte nog med det, de måste hälsa först.
Inom denna grupp, till exempel när en Healey möter en TR, gäller regeln om sufletten. Om din är uppe och deras är nere ska du hälsa först och tvärtom.
Om du befinner dig i denna grupp och någon av de "häftigare" bilarna inte vinkar alls, ska du inte ta detta alltför hårt. Det är trots allt din bil som är otvättad.

Corvetteägare hälsar nästan aldrig. För det första så är de inga sanna sportbilsentusiaster. För det andra är de alltför upptagna med att dels hålla koll på bensinmätaren och dels koll i bacckspegeln efter eventuella poliser.

Ägare till Alpines kan också sägas tillhöra denna kategori av bilägare, då föraren i dessa bilar upplever att de kör en sportig bil snarare än en sportbil. Ibland vinkar dom, ibland inte. Oavsett vilket, låt dom vinka först.

Förare av Jaguarer, MB 300 SLs, Aston Martin, Ferraris och Maserati hälsar inte särskilt ofta. Då och då kan emellertid ägaren i en DB4 hälsa. Men varför ska dom egentligen anstränga sig? Diamantringar är ju tunga. Besvara dock hälsningen. Det får ju dem att för en kort stund glömma skattemyndigheterna.



Porschar utgör ett undantag.

Förutsatt att du inte råkar känna ägaren väl, så hälsa inte på "saloons" eller "coupes" av något slag, förutom på Porschar. Speciellt gäller denna regel P 1800s och Alfa Romeos. Den senare är visserligen på gränsen  att vara kvalificerad för en hälsning, men dom hälsar aldrig tillbaka. Så för att du ska kunna behålla så mycket som möjligt av din värdighet - glöm det.

Det är min förhoppning att innehållet i denna lilla artikel har gett dig en uppfattning om hur kul det här med hälsning faktiskt är och vilken känsla av samhörighet den skapar.

Ni får testa det här med hälsning nästa gång ni är ute och kör med era klenoder!

Diverse.

Brunch på Lucys - 2011-10-14
Efter att ha lämnat min Triumph TR2:a för vidare leverans till Italien var det lunchdags. Ofta, när jag inte lunchar med någon kompis eller är på golfbanan, så upplever jag ibland lunchen som en stressfaktor. I regel är jag inte speciellt hungrig vid lunchtid, samtidigt som jag vet att om jag inte får i mig något så mår jag inte bra på eftermiddagen. Blodsockerhalten sjunker ju och man känner sig trött.



En halv Cheva Coupé på väggen.

I somras öppnade ett ställe, här i Löddeköpinge, som heter Lucys. Det är en USA-inspirerad rsetaurang som är inredd precis som landsvägsfiken, är eller var, längs vägarna i Amerika. Lucys är ett vattenhål för bil- och MC-intresserade när de gör sina utflykter på sommarkvällarna.


Mustangfront som menydekoration.

Jag hade noterat deras meny i tidningen och på listan fanns en brunch bestående av stekt potatis, bacon, korv och ägg. Precis sådant käk som jag uppskattar. Potatisen visade sig vara stekt klyftpotatis, som väl kanske är typiskt amerikanskt och korven var väldigt stark, men maten var annars helt OK. Det finns också annat på menyn, allt typiskt amerikainspirerat typ hamburgare i olika storlekar och former. Stället är trevligt och väl värt ett besök när du är ute och kör utan mål.

Gåsatävling på Vasatorps TC-bana - 2011-10-16
I oktober kan vädret vara riktigt grymt att spela golf i, men denna söndag var det perfekt. Klarblå himmel och sol var inbjudande, men temperaturen var endast omkring 10C och blåsten påfrestande.
Tävlingsformen var foursome poängbogey och vi var tre tvåbollar som gick ut tillsammans.



Vi spelade i ett väldigt trevligt gäng och hade trots
bedrövligt spel väldigt kul, vilket är det viktigaste.

Att spela foursome är faktiskt ganska svårt. Du hamnar ofta i lägen där du inte brukar ligga med din boll. Efter som tee 57 var stängd så spelade herrarna från tee 60, vilket på vissa hål var ganska tufft. Ta till exempel fyran, ett korthål som från tee 57 är 172 meter, men som idag från tee 60 mätte 197 meter. Och, inte nog med det, det blåste även 12 sekundmeter rakt i ansiktet på oss.
Jag spelade med min kära hustru Eva, som brukar ha bra krut i bössan. De första nio hålen innebar emellertid mer eller mindre en katastrof för oss. Vi spelade båda riktigt dåligt samtidigt som vi hade en enorm otur. Inte nog med att vi slog dåliga slag, bollarna hamnade också i nästan omöjliga lägen bakom träd, i en håla eller på andra konstiga ställen. Men ofta är det så att spelar du dåligt så har du också otur, även om något sådant som otur inte finns enligt Zacke.
Efter de första nio hålen hade Eva och jag skrapat ihop FEM poäng! Sådant ska man egentligen inte berätta för omvärlden, men min mor har alltid präntat i mig att vara ärlig, även om det känns obekvämt. Och det gör verkligen FEM poäng.
Även om Eva var ganska moloken så brukar hon säga att tur och otur jämnar ut sig. Efter en macka med två stekta ägg och en kopp kaffe så inledde vi spelet på de sista nio hålen. Och nu var det precis som om allt började fungera igen. Eva slog långa raka drives och jag slog inte längre några sockets (hemskt ord), toppar eller duffar. Vi spelade mycket stabilt och vann inrundan över de andra paren med våra 16 poäng.
En tröst för ett tigerhjärta!

Ett positivt mail från Italien - 2011-10-17
"Triumphen har kommit fram i ett perfekt skick", så löd mailet. Det är inte utan att jag var lite bekymrad när jag skickade ner vår Trajja till Italien i ett vanligt trailerfordon, alltså ingen biltransportbil. Så när mailet från köparna mottogs på måndagen föll en sten från mitt hjärta.



Den kom fram i samma skick.

Transporten hade gått bra och det enda mottagarna ville ha var "dokument" på bilen. Jag förstod inte riktigt vad de menade och berättade att de naturligtvis kunde få besiktningsinstrumentet, men att detta ju är på svenska språket. Jag har inte fått någon kommentar från dem sedan dess så vi får se vad de vill ha för papper.
För att nu bli avregistrerad som ägare så måste jag ha någon form av transportsedel från åkeriet, som bevisar att bilen är utförd permanent ur landet. När jag fått detta så kan jag skicka in båda registreringsplåtarna tillsammans med en blankett med uppgifter om köpare och säljare och sedan ska det vara klart.
Det är viktigt att man blir avregistrerad som ägare när man säljer en bil till utlandet, ja även i Sverige förstås, annars kan det bli strul av olika slag
Det har jag läst någonstans!.

Morganjakt - 2011-10-17 och framåt
Genom försäljningen av Triumphen har jag nu halva insatsen till en ny drömbil. Våra intentioner, Evas och mina, är att hitta en så sen Morgan +8 som möjligt alternativt en Morgan Roadster, som är efterföljaren till +8:an, som slutade tillverkas 2004. Ljudet från en V8 är väl en sak som lockar med +8:an medan Roadstern, som är bestyckad med en V6:a på 225 hk, lär ha ännu bättre prestanda med en acceleration från 0 till 100 på 4,9 sekunder.  Å andra sidan, när har jag nytta av det eftersom jag inte har några planer på att köra banracing.
Även om vägen är lång till en nyare Morgan, jag måste första sälja min Morgan +4 för att få ihop resten av kapitalet inför ett köp, så har jag redan börjat att kolla annonser. Personligen tror jag att det mest ekonomiskt förmånliga är att köpa en bil i UK. Dels är utbudet hyfsat stort och dels är pundet förhållandevis billigt i nuläget. En bil därifrån är visserligen högerstyrd, men det är ju även den Morgan vi har idag och är inget som bekymrar mig. Fundamentalister inom Morganklubben anser också att "the wheel should be on the right side".
På Morganklubbens hemsida ( www.mogsweden.nu/ ) finns länkar till Morganklubbar och Morgandealers över hela världen. För att kolla intresset för min bil har jag mailat till ett antal dealers i UK och bifogat en del bilder på Morganen. En högerstyrd +4 från 1959 borde ju vara ganska intressant för riktiga freaks däröver.
Vidare har jag också kontaktat några privatpersoner, som har bilar till salu på den engelska Morganklubbens hemsida.



Ser fin ut, åtminstone på bild.

En har redan svarat. Han vill sälja en +8 från 1997. Den har gått 7000 miles eller cirka 1000 svenska mil och han begär 35000 pund för den. Ett pris som säkert är förhandlingsbart. Som framgår av bilden har den PVC-suflett och egentligen skulle jag vilja ha en suflett i "Mohair", som de kallar det, då dessa är både tätare och är mer ljudabsorberande. Å andra sidan ska en sådan här bil köras öppet.



Den är snygg även nercabbad.

Samtidigt är det kanske tryggare att köpa bil från någon erkänt seriös handlare, men då lär förmodligen priset bli något högre. Utbudet hos handlarna är stort och det finns många fina bilar till salu. Bland annat har Melvyn Rutter en Roadster från 2007, som har all den utrustning som jag söker. Den har bara gått ett antal hundra mil och kostar 36000 pund.



Skulle kanske skaffa en sådan här dekal?

Vi får se hur det går. Själva letandet är förmodligen halva nöjet och vi har ingen brådska. Men, spännande är det!

Vår Triumph TR2 på väg mot sydligare nejder.

Idag sade jag adjö till en gammal trotjänare - 2011-10-14
I en av mina tidigare bloggar (My heart belongs to Morgan) har jag skrivit om mina funderingar om att sälja både min TR2 och min Morgan +4 till förmån för en nyare Morgan. Under en månads tid har jag fört förhandlingar med en italienare, som ville ha bilen.



Förberedde min vän inför flytten.

Och, häromdagen blev allt klart. Igår fick jag besked att bilen skulle hämtas som idag, vid tiotiden. Den skulle transporteras i en vanlig styckegodstrailer och för att få in den i trailern var vi tvungna att hitta en lastkaj med ramp, där jag kunde köra upp bilen. Med hjälp av Kalle Borg, en kändis i bil- och Jaguarvärlden och tidigare chef på dåvarande Micro bildelar, fick vi tillåtelse använda lastkajen hos Mekonomen, här i Löddeköpinge.



Visst är hon fin, min kära gamla Trajja.

Nummerplåtarna hade jag plockat av för vidarebefordran till Transportstyrelsen, så jag hoppades att jag inte skulle bli tagen av Lagen på den korta sträckan ner till Mekonomen.



Snart dags för avsked.

Jag var ute i god tid och vid 10:30-tiden anlände en dragbil med trailer. Det visade sig vara en polsk chaufför, som talade knappt hjälplig engelska.



Installerad i trailern.

Jag körde upp min vän på rampen och när trailern backat till så var det bara att köra den rakt in på flaket.
De här killarna är förmodligen inte vana vid den här typen av gods, så det är inte utan att jag är lite bekymrad för vad som kan hända på färden till Italien.



Trajjan redo för avfärd.

Jag lade i ettans växel och drog till handbromsen. Chauffören monterade sedan spännband rund alla fyra hjulen. För att i viss mån skydda bilen mot damm och smuts lade jag över min hustrus sydda garageöverdrag, som egentligen är sytt för att passa bilen när sufletten är nere (jag använder ju aldrig denna bekvämlighet).
Även om jag är lite tveksam till transportsättet, jag hade hellre sett en riktig biltransport, så är det köparen som ansvarar för frakten, vilket känns bra.

Ser ganska snäll och pålitlig ut, eller hur?

Jag bad chauffören ta det varsamt och vara rädd om bilen så gott han kunde. Tyvärr så skulle en annan chaufför ta över när han kom till Tyskland och köra vidare till Italien.



Bye, bye kompis, hoppas du får det bra!

Ja, det var ett nästan tårfyllt ögonblick när trailern drog iväg. Men, jag får tänka så här, att min vän kommer till ett behagligare klimat och att hon, för det är en hon, kanske får vara med om att åka Mille Miglia. Jag tror nämligen att den nye ägaren har planer på detta, då detta rally endast tillåter bilar till och med årsmodell 1957.
Hoppas allt går väl!

Amatörradiosnack med SM7DLK

En regnig dag krävs det lite social kontakt - 2001-10-06



Regnet smattrar mot köksfönstret.

Vi sitter hemma i Görans kök. Det regnar och blåser ute och för att pigga upp oss båda anlände jag med princessbakelser och en lunta QST. När vi sitter där och småpratar ringer en av hans mostrar och pratar lite, bland annat om en morbror till Göran, som är lite över 90 år gammal. Den här gamle mannen har en gång spelat fotboll i Landskrona BOIS, som är Görans favoritlag. Göran, som är välkänd för att aldrig kasta bort någonting, kommer då, med anknytning till sin gamle morbror, på att han måste visa mig något.



Landskrona Boll och Idrottssällskap.

Han går iväg och dyker strax upp med en träningströja, som morbrodern använde när han spelade fotboll.
Tröjan är från 1951 och är alltså 60 år gammal. Kanske en klenod som är värd pengar för samlare?




Flera teknikgenerationer finns i shacket.

Det välutrustade shacket hemma hos SM7DLK tenderar att innehålla allt mer utrustning från Drake. Här finns sändare och mottagare både från B- och C-serien. Han har alltid tyckt att Drake är bra riggar, men inte så bra att de inte kan bli bättre. Göran är en uppfinningsrik och teknisk person, ingenjör även han, som har modifierat sina stationer så att de nu är ännu bättre än de japanska nymodigheterna. Jodå, han har även en modern Yeasumaskin, men föredrar ofta sina Drakar, utom när han blir nostalgisk till sinnes och kör 5W med sin Set 19. För att få bättre prestanda på bland annat hörbarhet och selektivitet har Göran bytt ut en massa komponenter inne i apparaterna. Sådant är av naturliga skäl svårt för mig, som humanist, att förstå. Men han har också gjort andra förändringar, som jag kan förstå bättre.



Så kan det se ut.

Så har han till exempel bytt ut den analoga skalan på en av sina mottagare till en digital. Det enda han inte har löst, när det gäller den digitala skalan är beslysningen. Men i mina ögon borde detta vara en baggis jämfört med konverteringen till digitalavläsning.
En annan sak, som visar prov på Görans uppfinningsrikedom är en gammal Drake, som han köpte för ett tag sedan. Ni som har ägt Drakestationer minns kanske att skalskivorna, som visar frekvensen, blev allt mer svårlästa med åren. På Görans rigg var plastskivan nästan helt gul och därmed oläslig. Han funderade därför länge på hur han skulle lösa detta problemet.



Snyggt och prydligt, eller hur?

Det tog ett tag, med testandet av olika varianter, innan han kom på lösningen. Med hjälp av några CD-skivor och overheadfilm fick han till slut till det så bra att det ser ut som original.

SM7DLK är ju som bekant en Big Gun när det gäller radio och det gäller inte minst på lågbanden, där han har kört massor av länder. Som många av er vet så kan öppningarna på både 80 och 160 meter vara väldigt korta och vad vore värre än om man satt och åt frukost just när öppningen kom.



Trådlöst headset.

Men det finns lösningar även på sådana problem. Göran skaffade ett par trådlösa höralurar från Zenheiser, som nu, på något underligt sätt, är kopplade till hans mottagare. Så i krislägen intager han frukosten med lurarna på huvudet.
Vad nu hustrun Lisbeth anser om detta förtäljer inte historien, men fiffigt är det i alla fall!

Smått och gott den senaste tiden

Japan Int. DX Contest - för ett bra tag sedan
En förmodligen gråmulen helg, för flera månader sedan, upptäckte jag att det var en CW-test, där syftet var att köra japaner. Eftersom jag gillar CW så tänkte jag att jag kunde ägna några timmar åt testkörande. Det blev väl inte kört så där enormt många QSO:n, men när jag fick svar varje gång på mina CQJA, så var det svårt att lämna shacket.



Ingen större merit, men ändå.

Döm om min förvåning, när det några månader senare damp ner ett diplom i min postbox. Jag hade blivit ETTA i Sverige i klassen 14 MHz low power och femma i Europa. Det är inte ofta jag hedras på detta sätt. Nu är det emellertid säkert så att antalet deltagare från Sverige inte var så stort, men det visar i alla fall att det kan löna sig att köra några QSO:n i tester, när tiden tillåter.
Varje gång jag hämtar QSL hos klubbens QSL-sorterare och tillika DL7, SM7DXQ Mats, så finns det alltid QSL-kort från dessa japaner, som är väldigt duktiga på att skicka QSL.
Och, att få QSL-kort är alltid lika kul.

En gammal Husqvarna moped - 2011-09-17
I samband med MOG South:s höstträff i Valhall Park, utanför Ängelholm (se tidigare blogg "My heart belongs to Morgan") fick vi en guidad tur på Flygmuseet. Här fanns det inte bara gamla flygplan att beskåda, utan också en massa annat med anknyning till flyget, från tidernas begynnelse till nutid. Som exempel kan nämnas uniformernas utveckling och hur det kunde se ut på officersmässen när det begav sig.
Som signalist på P6, under min militärtjänstgöring, och numera aktiv radioamatör, tittade jag länge i de montrar som innehöll signal- och radioutrustning från 50- och 60-talen. Det är inte utan att jag blev lite nostalgisk när jag såg en del grejer som jag hade förmånen att använda när jag gjorde lumpen.



Remdriven moppe som skänkts av en civilist,
som kanske köpt den på Överskottslagret en gång i tiden.

Det fanns också några tvåhjuliga fordon på museet. Bland andra fastnade jag för en gmmal moped av märket Husqvarna. Den hade förmodligen använts internt på regementsområdet när någon malaj körde omkring och delade ut internposten.
Det var tider det!

Spöade Håkan på Öresunds GK - 2011-09-23
En av mina golfkompisar på Vasatorp Håkan, eller Vasatorps egen John Daly, ringde kvällen innan och ville spela golf. Eftersom det var startförbud på "Torpet" så föreslog jag att vi skulle spela på Öresunds GK:s välansade golfbana. Jo, det gick bra, inte minst när jag berättade att Peter (ingenjören) också skulle delta. Det innebar nämligen att Håkan kunde spela till en starkt reducerad greenfee eftersom han gick med en fullvärdig klubbmedlem (jag är bara vardagsmedlem).



Håkan letar efter sin boll i vattnet på 15:e
medan Peter slår in sitt andraslag på green.

Håkan, som spelat väldigt steady golf de senaste ronderna, var segerviss, samtidigt som han visste att min form varit starkt i dalande. Han stoltserade i sin Loud-Mouth byxor, gick ut hårt, spelade stabil golf och efter nio hål var vi ganska lika alla tre.



Wow vilken propp, säger Peter,
när Håkan stänker iväg en spoon från fairway.

Men, när vi kom ut på sista halvan började Håkans nerver att ställa till det. Han toppade utslaget på tian och för att kompensera för detta skitslag försökte han sig på att slå en drive från fairway. Det gick naturligtvis åt helvete.
Både Peter och jag spelade bra golf och inhöstade vars sina 36 poäng, något inte Håkan var i närheten. av.
Skönt att få bita tillbaka nån gång ibland!

Trädgården kräver sitt - 2011-09-26
Min mor sade alltid: "Du får inte bara tänka på att ha roligt!" Hennes generation växte upp i den Lutheranska andan, där det roliga nästan ansågs som synd. Men för en annan, som växte upp under flower-power epoken med popmusik, fester och annat roligt, så betraktades livet på ett lite annorlunda sätt.
Men ett uns av hennes "visdomsord" sitter väl kvar i huvudet, så häromdagen bestämde jag mig för att göra något nyttigt. Efter mitt pass på gymet, då jag brukar ha stor energi, knallade jag därför ut i förrådet och plockade fram diverse trädgårdsredskap.



Ganska mysigt när det är snyggt och prydligt.

Jag inledde med att kratta bort alla löv från gräsmattan till de stenlagda gångarna och uteplatsen. Därefter krattade jag ihop alla löven och lade i vår trädgårdstunna, som töms en gång varannan vecka (något jag verkligen rekommenderar, då man slipper skita ner sin bil med trädgårdsavfall).


Eva påstår att det kommer nya blommor varje dag.
Kan det verkligen stämma?

Nästa steg i arbetet var att klippa gräset. Det var långt och förmodligen skulle det komma regn igen, som det gjort hela sommaren. Det gäller att passa på! Slutligen återstod att sopa alla gångar och uteplatsen från allt gräsklipp och annat som låg kvar efter grovrengöringen. Det känns rätt skönt när man är klar eftersom det är lätt att se resultatet av insatsen. Men, på sätt och vis kändes det nästan också lite meningslöst eftersom den gräsmatta som jag krattade ren från löv idag, såg likadan ut dagen efter.
När Eva kom hem från arbetet nämnde hon ingenting om vår fina trädgård, så jag fick påpeka det.
För att få lite beröm!

Porsche 911T- 2011-09-27
Min gamle kollega Bosse och jag hade ett litet arbetsmöte, som vi inledde på Kafferepet vi niotiden på morgonen. Här intogs andrafrukosten samtidigt som vi diskuterade lite marknadsföringsmaterial för en svensk fisknyhet, nämligen Tilapia.
Efter tre timmar, dock utan någon bakelse, som vi normalt alltid gottar oss med i sådana här sammanhang, blev det dags för lunch. Eftersom det serverades bruna bönor och stekt fläsk på Vasatorps GK så beslöt vi att åka dit och vräka i oss av denna populära husmanskost.



En riktig urporsche.

Det är nästan alltid fullt med bilar på parkeringen, så även idag. Men en bil fångade vårt intresse, nämligen en televerksfärgad Porsche 911T, som förmodligen var tillverkad på 60-talet.



En lyrisk Bosse betraktar bilen.

Bosse, som tidigare varit mycket aktiv i den svenska Mercedsklubben och har skrivit flera böcker om bland andra kompressormersorna, är precis som jag väldigt bil- och motorcykelintresserad.



Visst är den snygg.

Han gillar orginalbilar, som inte försetts med skärmbreddare, spoilers och annat påhäng och den här Porschen verkade verkligen vara helt i orginalskick.
Varje dag bjuder på något nytt!

Torsdagsgolf med grabbarna på Viken - 2011-09-29
Fredagsgolfen har blivit torsdagsgolf, som jag skrev i min blogg ("Fredagsgolf med grabbarna") beroende på att deltagarna nu är spridda i flera olika klubbar. Men en gång i månaden är det i alla fall tänkt att vi ska sammanstråla på någon golfbana.
Peter och jag lämnade Löddeköpinge i strålande solsken vid niotiden. Vi skulle träffa resten av deltagarna på Helsingborgs GK i Viken klockan tio. När vi kom några kilometer norr om Helsingborg så var det smådimmigt och helmulet samtidigt som temperaturen föll till 15 grader. Vi trodde att dimtäcket skulle försvinna uppåt dagen, men det visade sig att vädret, men bara i Viken, höll i sig hela golfrundan.
Detta var inget problem i sig, men visst hade det varit trevligare om vädret blivit som DMI utlovat.



Klubbhuset andas atmosfär.

Vi samlades vid det gamla anrika klubbhuset, där vi löste greefee och hängde våra plastkassar med mackor och kaffe.



Arne, Peter och Jörgen bekantar sig med varandra.

Idag blev vi sex deltagare, varav en inbjuden gäst, Arne Ström från Rya. Han var med hcp 7, den högst rankade i gänget, följd av Peter med hcp 13 och så vi övriga som ligger mellan 17 och 20.
En sällsynt gäst, Hasse, som bara spelat fyra runder tidigare i år, är utsedd till gängets ständige bollkastare. Alla lämnar en boll till Hasse, som sedan kastar upp den i luften. De bollar som ligger närmast varandra bildar sedan en boll. Eftersom vi var sex personer delades vi upp i två trebollar.



Arne slår ut på det 97 meter korta åttonde hålet
och lägger sig snyggt på green.
Precis som Jurgen och jag gjorde.

Idag fick jag spela med Jurgen (inte Jörgen) och Arne. Trots att Vikens bana inte är speciellt lång så är det inte en bana man leker med. Det finns en hel del ljung, varifrån det är svårt att slå ett vettigt slag. När man spelar Viken känns det som om man är på en linksbana i Skottland, vilket gläder en anglofil som mig.



Peter, Hasse och Jörgen gick ut först och var i
full gång med fikat när vi andra puttade ut på nian.

Dagens hödpunkt, utöver golfen, är när vi efter de nio första hålen sätter oss på klubbhusets verande för att stoppa i oss mackor med stekt ägg eller annat gott och en kopp kaffe. På Viken är det ingen stress och fikan är ett viktigt socialt inslag under golfrundan.



Hasse slår ut på tian.

Efter en kvart var det dags att gå de nio hålen ytterligare en gång. Spelet flöt fint och vi behövde inte vänta och ingen tryckte på bakifrån. Dagens segrare blev hemmaspelaren Jörgen Kvant med 33 poäng som följdes av Peter på 30 och sedan resten av oss på lite sämre poäng.
Ännu en fin dag, även om molnen låg kvar!

In i dimman på Vasatorp TC - 2011-10-02
Som vanligt var Eva spelsugen och bad mig boka en tid i helgen. När jag tittade på bokningsläget på Vasatorp så fanns det ingen ledig tid före klockan 14:30, vilket är i senaste laget. På torsdagen kollade jag igen och fann då att det fanns plats i en tvåboll. Men, starttiden var 08:25. Ville Eva gå upp så tidigt? Jodå, det var inga problem om jag satte väckarklockan på 06:30 och gick upp och förberedde frukosten.
Golfgrejerna packade jag in i bilen på lördagskvällen, för att vinna lite tid. Vid uppstigningen på söndagen var sikten maximalt 50 meter, så tät låg dimman.



Eva övningsputtar innan start.

Men vi körde trots det iväg och kunde konstatera att dimman låg lika tät i Helsingborg. Skulle vi verkligen bli utsläppta på banan? Vi talade med en av klubbens starters, som sade att det kanske blev lite försenat, men att de skulle fungera som forecaddies på det första hålet.



Så här såg det ut i stort sett hela dagen.

Vi skulle gå med ett par pensionärer, som verkade vara ännu mer golfnördar än jag och Eva. De spelade minst fyra gånger i veckan och hade handicap 18 respektive 20. Det visade sig var två mycket trevliga människor, som ju de flesta golfare är. Vi bokar ofta in oss i en tvåboll, när det är svårt att få tid. På så sätt lär vi känna lite fler medlemmar, på denna stora klubb, men än så länge har vi aldrig råkat ut för några "surdegar".
Hur det gick? Jo, Eva vann då jag fallit tillbaka till normal standard.