Min gamla läderjacka

Efter 25 år behövdes en uppfräschning - 2012-04-25
När man kör öppet och temperaturen ligger omkring 10C så är det nästan nödvändigt med en rejält varm jacka. När jag för sidådär 25 år sedan köpte min andra öppna sportbil så var jag sugen på en Irwin Flying Jacket. Det såg ut typ som de som flygarna hade i RAF på 40-talet. Men priset var emellertid ganska häftigt, kostade runt 3000 på den tiden, så jag hade helt enkelt inte råd. Men så hittade Eva en likadan, men av märket Petroff, på Engelbrektsboden. Den såg i princip likaden ut som de från Irwin, men kostade bara 600 spänn. Den har jag nu haft i 25 år och aldrig ägnat någon större uppmärksamhet.. Jag har också märkt att den känts väldigt torr i lädret och på något ställe hade det också blivit ett litet hål. Detta lagade Eva genom att klistra över en bit läder. Så häromdagen tänkte jag att jag skulle behandla den med samma typ av läder- medel, som jag använt till lädersätena i vår Morgan. Det heter Autoglym Leather Balm.



Vänstra övre delen behandlad.

Konsistensen på medlet är ungefär som tandkräm och när jag smorde det på jackan med en bomullstrasa, så märkte jag hur lädret riktigt sög till sig krämen. Jag började med ärmarna och fortsatte sedan på framsidan och avslutade med baksidan.



Blev lite mörkare i färgen.

Det var faktiskt ganska arbetskrävande och totalt lade jag nog ner fyra timmar på att få hela jackan insmord med Leather Balm. Och, trots detta så verkar det som om jag skulle behöva göra ytterligare en behandling eftersom lädret fortfarande känns torrt.
Eva har en likadan, av annat märke, men mycket nyare, och nu vill hon att jag ska göra detsamma med hennes.
Ingen rast, ingen ro!

Vårupptakt hos BSCC i Billeberga

Mycket bilfolk hos Jonas och Kalle - 2012-04-21
Det var många gamla bilkompisar som körde in på gården hos British Sports Car Center idag på förmiddagen. Flera hade vi inte träffat på många herrans år, men sina bilar dem hade de kvar. Är man entusiast så är man! Det var också roligt och med en viss stolthet vi kunde visa upp vår nya Morgan. Alla har ju varit vana vid att vi alltid kommit i antingen vår TR2:a eller vår Morgan +4.



Många bilar, huvudsakligen av engelskt ursprung.

När vi kom til BSCC lite efter elva var redan gården full med bilar och folk. Så fort vi klivit ur vår bil kom en kille fram och började prata. Han hade just lämnat in en TR2 för lackering och undrade vad färgen på vår Morgan hette.
Det var nämligen just den färgen, Royal Ivory, som han hade tänkt sig ha på sin bil. Nu hade han valt Old English White, som är lite vitare i färgen, vilket han ångrade.



Kanske inget dumt alternativ, men vi vill ju köra öppet!

Han blev också väldigt begeistrad i Moggen och sade på skämt "kan du inte ta min E-type så kör jag hem i din Morgan?". Jag har visserligen alltid varit svag för E-types, men nej en Morgan är en Morgan. Förhoppningsvis har jag kanske lyckats frälsa ytterligare en bilentusiast att inom kort införskaffa en Mogge. "Men det ska vara just den här färgen" sade han. Vi talades vid en lång stund och det visade sig att även hans hustru var en entusiast som ofta körde sportvagn till jobbet.



Eva minglar med Conny och Ronnie.

Det var många gamla kompisar jag ville prata med och samtalen blev allt längre. Gamla minnen skulle återupplevas. Vi kom till exempel fram till att det måste vara 25 år sedan Conny och Ronnie med sina respektive samt ett helt gäng andra var hemma i vår trädgård i Lödde och grillade.



Tommy med sin Midget.

En ganska ny bekantskap för mig är Tommy. Det är en stockholmare, som tagit sitt förnuft till fånga och flyttat till Skåne. Han är inte bara MG-ägare utan också radioamatör, precis som jag.



MGA i en annorlunda färg.



Hela bilen var i ett otroligt fint skick.

Många fina bilar stod uppställda på gårdsplanen. Det rullade in en väldigt vacker MGA och jag blev nostalgisk igen. En sådan köpte jag 1966. Det var min första sportbil (se min tidigare blogg "Min första sportbil en MGA"). Den var Old English White, årsmodellen var 1962 och jag ägde den under tre år.

AH 100

En annan fin bil var den här Austin Healeyn. Det är den första medellen av AH som tillverkades och har en stor fyrcylindrig motor på 2,6 liter samt treväxlad växellåda. Min kompis i Lerum, Lars, har en likadan. Den hittade jag och Eva när vi var i England och tipsade Lars om den. Han bodde då utanför London, åkte till Ross-on-Wye och köpte bilen. Det är säkert 25 år sedan och han har den fortfarande kvar.

MGF

Det fanns också några bilar som var till salu. Den första vi såg var en MGF av det modernare snittet. Den såg ut att vara i ett väldigt fint skick, hade rullat drygt 8000 mil och hade en prislapp på 53000:-. Detta är ju faktiskt en bil som även unga, nya i hobbyn, har möjlighet att köpa. Bilar från 50- och 60-talet är ofta för dyra när man är ung och kanske precis startat karriär och familj.
På översta bilden i bloggen syns också en Daimler Sovereign till salu för 14000:-!! samt en 1990 års Bentley för 90000:-.





Inne på "kontoret" fanns denna lilla goding till salu för 130.000:-

AH Sprite "Frogeye" var egentligen den bil som ledde till att jag, som 17-åring, blev biten av engelska sportbilar. En barndomsvän, som fyllde 18 år några månader före mig, kom nämligen hem till mig och min moped med en grön Frogeye. Vi tog en åktur, jag tyckte det var häftigt och jag blev frälst. Det har jag varit ända sedan den dagen.



Bakom disken fanns Kalle Borg och levererade ut
tillbehör och annat till hugade spekulanter.


Under tiden alla stod och snackade på gården så började det naturligtvis regna och alla fick bråttom att sätta upp sufletter eller lägga på sittbrunnskapell. Väl inne träffade vi på Kalle Borg bakom disken. Han sköter all försäljning och kundservice på BSCC.



MGB-ägarna Hans-Evert och Conny fikar och utbyter erfarenheter.

Det var därför lagom att knalla in i lokalerna och fortsätta tittandet och snacket där. Här bjöds det på varm korv, kaffe och god kaka, vilket uppskattades av alla.



En MC hade sökt sig hit. En Triumph, en engelsman den också.

Regnet blev lyckligtvis bara kortvarigt så det var dags att gå ut på gården igen och fortsätta titta på bilar och faktiskt också på en MC.



Jag gillar dessa Jaggor.

Utöver några Jaguar E-types så hade det också kommit ett antal "Kommisarie Morse-bilar" det vill säga Jaguar Mark II. Även denna modell är en av mina favoriter och tankar har funnits på att införskaffa en dylik. Men det var ett tag sedan, nu får det räcka med en "leksaksbil" i garaget.



Förmodligen bortom all räddning.

Ronnie och jag gick runt en av byggnaderna för att gå in och titta i verkstaden när vi upptäckte en MGA Coupé ute på åkern. Det var i ett bedrövligt skick och man önskar verkligen att någon tog sig an den och återställde den i sin ursprungliga glans.



Steve i sin fina Jagga.

Det var dags att åka vidare tillsammans med några andra för att hitta ett ställe att fika på. Precis när vi skulle sticka iväg kommer det in en fin Jaguar på gården. Vem sitter vid ratten om inte Steve Pike, som driver English Car Care. Han ville väl också hälsa på då här fanns kunder både till honom och BSCC, som jag tror han samarbetar lite med.


Mysig miljö för nostalgiker.

Fantasilösa som vi är så hamnade vi än en gång på Flinckmans café i Sireköpinge. Det är ett säkert ställe att åka till eftersom här finns väldigt goda bullar och bakelseaktiga saker att välja på.
Det är otroligt vad en ny invånare i garaget kan påverka intresset för att åka och träffa likasinnade.
Nu har vi snart kört 100 mil.
Tvättning står åter på programmet!

Vår Morgan Roadster heter "BRUM"

Tre goda anledningar till namnet - 2012-04-17
När jag var hos Harpers Morgan i England före jul och provåkte vår blivande bil, så lät den ungefär som min Audi, med andra ord, det hördes ingenting. Det ska det göra om en sportvagn, tycker jag. Jag berättade därför för Roger att om det skulle bli affär så fick han byta avgassystemet till ett Librands Sport System.
Det gjorde han också och nu låter den också BRUM när vi är ute och kör.

I en tidigare blogg har jag berättat att jag kommit i kontakt med båda de tidigare ägarna av bilen. När jag fick mail från den förste ägaren tyckte han att det var trevlig att "BRUM" hade fått ett nytt hem i Sverige.



Det är inte många som får stå med skorna på i mina lädersäten.
Men, Elias han får.

Ett av våra senaste barnbarn, Elias, som nu är snart 20 månader, verkar också ha fått ett tidigt intresse för bilar. Han leker ständig med sina små bilar och säger "bruuum, bruuum, när han kör med dem. Så det var faktiskt ganska givet att vår Morgan skulle få heta just BRUM.
Ett ganska fint namn, eller hur?

A lovely run in our Roadster

Tolv mil på småvägar - 2012-04-14
När jag kollade efter lediga golftider på Vasatorp igår (lite sent - jag vet) så var det knöka fullt på alla banorna. På söndagen var det också någon scrambletävling vilket gjorde att det var ännu mer bokat än någonsin. Både Eva och jag behöver all träning vi kan få, men alternativet att köra Morgan i det fina vädret är inte dåligt det heller.



Nytvättad Mogge redo för avfärd.

Vi drog iväg klockan 1200 och det första målet var Röstånga, där vi tänkte göra ett oannonserat besök hos en annan Morganägare, som nyligen hämtat en splitterny +4 i Vetlanda. Anders och jag hade träffats i samband med någon av de filmkvällar som arrangerats av UBCC och bestämt att vi skulle visa våra bilar för varandra någon gång. Vi hade inte bestämt när, men när jag såg att det skulle bli bra väder idag så mailade jag honom i fredags och berättade att vi skulle ha en outing med Moggen och kanske kom förbi. Nu hann jag inte få något svar på mitt mail, så vi körde dit på chans. Naturligtvis var ingen hemma. De var kanske också ute i sin nya Mogge. Det är alltid trevligt att ha ett mål när man ska ut och köra och Röstånga var det första.
Men om man tänker besöka någon oanmäld så måste man också ha alternativa mål. Vi hade emellertid inga planerade alternativ, men då vi var i närheten av Söderåsens vackra natur så åkte vi vidare förbi Nackarpsdalen mot Stenestad, som är en liten mysig by på uppe på åsen.



Bosses hus och hus- och hundpassaren Svenne.

Här bor också min före detta kollega Bo-Ingvar Svensson i sitt egenritade drömhus. Han är AD, husdesigner och artist inte minst känd för sina blyertsillustrationer av olika MB-modeller. Precis när vi svänger ner på den lilla grusvägen ner till hans lilla gård (inte bra för en Morgan) kom jag på att han var i Stockholm några dagar. Men Svenne var där. Han är en kille som Bosse och jag jobbat mycket tillsammans med under åren och som är en fena på program som Photoshop och InDesign. Han och hans fru var i Stenestad för att passa hus och hund när Bosse och Lena var bortresta.



Inte ofta som jag är med på bild.

Svenne gick flera rundor om bilen ochdreglade faktiskt lite. Han plockade fram sin i-Phone och tog några bilder. Han tog också några bilder med min kamera så att jag, för en gångs skull, fick vara med på en bild, men syns ju inte så bra på grund av sidofönstret.
Det är fina sportvagnsvägar på Söderåsen så efter besöket på Lilla Lökagården styrde vi kosan mot Knutstorp för vidare färd mot Sireköpinge. Eva kom nämligen på den briljanta idén att vi skulle stanna och ta en fika på Flinckmans café. Ni vet han från After Dark.



Bakom det grå huset ligger Flinckmans café.

Precis utanför caféet stod det en del motorcyklar, så där kunde vi inte parkera. Det finns dock en större parkeringsplats ett hundratal meter bort där vi ställde bilen.



Ganska oansenligt, men trevligt, nostalgiskt och med goda mackor och kakor.

Det här caféet är en tillflyktsort för många bil-coh MC-åkare och naturligtvis även "vanliga" människor.
Vi knallade in och beställde kaffe, rågbullar med skinka och ost och Eva valde en morotskaka till dessert. Det gick på 250 spänn. Och, så tog dom inte kort! Vi lyckades skramla ihop 140 spänn cash och resten kunde vi betala via BG, när vi kom hem. Vilket vi gjort.



Eva var hungrig efter en torftig frukost.

Personalen är jättetrevlig och det är dyrt, men du får verkligen vad du betalar för.



Den fina utsikten syns nog inte på bilden, men fin är den!

Sitter man på uteserveringen, som vi gjorde har man en vidunderlig utsikt över Asmundtorp och Landskrona.



Här kan du köpa både det ena och det andra.

På caféet har man tydligen produktutvecklat sig för nu finns det också något som heter Flinckmans affär. Här säljer man bijouterier och en hel del nostalgika till hugade spekulanter.
Nu var klockan närmare tre så vi tyckte att det var dags att köra vidare hemåt. Vi tog inte den närmsta vägen utan tog av vid varje liten asfalterad väg vi kunde hitta. Och, på någon liten väg utanför Svalöv, vad möter vi inte där om inte en annan Morgan. Det blev naturligtvis ett artigt hälsande från båda dessa ädlingar, men att stanna, som brukligt är, när man möter en Morgan, verkade lite svårt då annan trafik var i vägen för ett sådant, oftast exklusivt sammanträffande.



Tillbaka i Lödde och fortfarande är bilen ren.

Vi var båda överens om att vi haft ytterligare en fantastisk dag i vår nyinköpta Morgan, som fungerade utan något som helst problem, även om Eva påstod att hon borde haft en tröja till på sig. En medtagen filt gjorde dock att hon inte frös.
Ser fram mot många sådan här utflykter framöver!

A nice drive to Viken

Kvants bjuder på fika - 2012-04-08
Jag var väldigt angelägen om att komma iväg så fort som möjligt, ifall vädret skulle bli sämre. Då fanns det risk för att Eva ville att vi skulle åka i hennes Mini. Vårt mål var Viken, där vi bodde för cirka 35 år sedan. Vi var bjudna på fika hos några golfkompisar, som just renoverat halva huset efter fuktskador i golvet.
Att köra direkt dit, via motorvägen, var det inte tal om. Jag ville göra vägen dit så lååång som möjligt. När vi kör Morgan är det alltid småvägar som gäller, om vi inte har bråttom vill säga. När vi närmade oss Glumslöv föreslog jag att vi skulle ta en detour ner om det lilla fiskesamhället Ålabodarna. Vilken underbar liten by detta är, med de gamla husen alldeles intill sjökanten. Undrar vad de kostar?
Färden fortsatte mot Råå. Där bor det minst två Morganägare, bland andra Björn Hedlund, som varit ansvarig för det södra distriktet, MOG South. Men det var inte honom vi tänkte göra ett oanmält besök hos. Det var istället hos Anders Bråvall, en tidigare kund till mitt företag och tillika Morganägare. Han har just nu sin Morgan fourseater till salu, vilket ju jag som Morganfreak beklagar. Den har, precis som min tidigare +4, några år på nacken och min tanke var att om han fick prova vår Roadster, så kanske han skulle kunna tänka sig att byta till något modernare. Något som kräver mindre jobb med underhåll.



Utanför Bråvalls i Råå.

Vi hittade deras hus på Luciagatan i Råå, men eftersom vädret var fint så var de förmodligen ute på konstrundan, antingen i Moggen eller i sin tintop, för ingen öppnade när vi ringde på dörren. Han hade visserligen sagt att vi skulle ringa innan om vi hade vägarna förbi, men detta var bara ett spontanbesök, så det var en ren chansning denna gången.
Färden gick vidare mot Viken, men även på vägen dit gjorde vi en detour ner genom Domsten. Här bodde Eva som barn och här finns även en moster till henne, som har en sommarstuga där. Inte heller där var det någon hemma.



I Domstens lilla mysiga hamn.

Vi körde istället ner till Domstens hamn där vi parkerade på hamnplanen i avsikt att köpa en glass. Som vanligt, när vi parkerar på befolkade platser så blev vi "antastade" av intresserade individer. "Hur gammal är den?" "Jaså, tillverkas de ännu!" En Morgan väcker alltid uppmärksamhet, och det är alltid trevligt att berätta om bilens historia och fabriken i Malvern, där dessa bilar fortfarande produceras för hand. Däremot gillar jag inte bilträffar där man parkerar på torg mitt i städer, för att försöka imponera på lokalbefolkningen, vilket är en av anledningarna att jag väljer att köra på småvägar. Det är dessutom något den här typen av fordon är helt anpassad att framföras på.



Eva väntar på att hennes baquet ska bli färdig.

Nu blev det ingen glass. Eva var hungrig, eftersom vi inte ätit någon lunch. Jag hade visserligen lockat med ett besök på något landsortsgästis, typ Tunneberga, men nu hade det inte blivit så. Men kiosken i hamnen hade en lång lista på baquetter, som vi kunde inhandla. För egen del valde jag en med varmrökt makrillfilé medan Eva valde en med laxröra. Vi blev hyfsat mätta båda två och tyckte det var lämpligt att köra vidare till Viken och inta kaffet där.



Ombonat och trivsamt i Kvantarnas trädgård.

Hos Kvants hade det blivit väldigt fint efter missödet med fuktskadorna, med nya golv i nästan hela bottenvåningen. Vi tillbringade dock fikastunden utomhus i solen, där vi snackade om framtida golfresor och annat som inte är intressant för några mer än oss.
Efter några timmar satte vi oss åter i vår Morgan och drog hemåt.
Även nu på småvägar!

Heines Triumph Trophy

Den börjar ta form - 2012-03-31
Den person jag ringer när jag har problem med någon av mina bilar eller min moped är Heine. Han är en riktig motormänniska och har lösningar på de flesta problem som uppkommer. Han har flera sportvagnar och mopeder, men även en motorcykel. Det är en Triumph, som han köpte av sin granne, Peter med mopeden och vedskjulet, för många år sedan, men sedan har den blivit stående i garaget.



Heine i full gång med någonting på arbetsbänken.

Nu verkar det dock, i takt med vårens antågande, som om intresset för den gamla motorcykeln har vaknat till liv på riktigt. Vid mitt besök häromdagen så började faktiskt, den tidigare högen av delar, likna en motorcykel igen.



Visst har den snygga linjer, Trajjan!

Heine är en kunnig person och trots att han kan fixa det mesta själv, så har han letat efter vissa bultar och bland annat, svåra att hitta, fotstöd, till sin hoj. Nu har han hittat det mesta och grejer är på väg till Sverige från olika håll i världen.



Allt ska av igen och poleras ytterligare.

Han monterar ihop det mesta först för att se så att allt passar, sedan plockar han ner det igen för lackering och annan vidare behandling.



En av Heines tre veteranmopeder.

Som jag skrev i en tidigare blogg "Besök på motormässan i Malmö", så går Heine fortfarande på kryckor. Men, det hindrar inte denne entusiast att köra långa sträckor på någon av sina mopeder, med kryckorna på pakethållare.
Det är väl sådana personer man kallar för entusiaster, eller hur?

Tre premiärrundor på golfbanan.

Vasatorp TC - 2012-03-25
Under nästan hela förra året så var jag inte speciellt sugen på golf. Vet faktiskt inte varför. Resultaten blev därefter och det var väl framförallt puttningen som inte fungerade.



Håkan var självklart iklädd sitt Loudmouth-utstyr.

När Eva och jag gick ut på TC tillsammans med Håkan och Maria var jag därför ganska nollställd och undrade hur det skulle kännas. En bra drive på första hålet, sol och ingen vind gjorde att jag fick en liten känning av positiva vibbar. Nu blev det, efter bland annat någon topp och en treputt, dock åtta slag i, men för första gången på länge tyckte jag det var kul att spela igen.



Eva slår ut på det långa tolfte.

Fairways verkar att ha växt till sig något och greenerna var fina, men tröga. I år har jag ambitionen att försöka lära mig att spela mer med de längre järnen. Därför blev det lite järnfemmor och järnfyror både från tee och från fairway. Eftersom jag är väldigt resultatorienterad, tror jag att det har påverkat mig negativt. Kanske beror det på att jag ständigt får bjuda Håkan på kaffe och bakelse, när jag fått stryk av honom. Nu ska jag försöka hitta en annan attityd till spelet, försöka ha kul och glädjas åt de bra slagen istället för att bli förbannad efter ett duffat utslag ner i vattnet. Jag vet att det är lätt att säga och inser att det kan bli svårt, men jag ska verkligen försöka.



Ett enda par blev det, på det 14:e.

På korthålet, det 14:e, slog jag en perfekt liten draw, nästan ut över vattnet, som hamnade pin-high på green. Det slaget resulterade i mitt enda par för dagen. Det är sådana slag, även om de kommer alltför sällan, som gör att det är kul att spela golf.

Första nio avklarade.

Efter nio hål brukar vi ta en fika i restaurangkiosken, men det nyrenoverade klubbhuset hade ännu inte öppnat. Det fick bli termoskaffe och macka på en bänk i solen istället.
Nu lyckads jag emellertid inte komma under 100 slag, vilket jag tycker är pinsamt, men det viktigaste var att jag tyckte det var roligt att spela golf igen.
Hoppas den känslan finns kvar framöver!


Söderåsens GK - 2012-03-29
Det gäng som tidigare spelade varje fredag spelar nu istället en torsdag varje månad. Det beror framförallt på att vi nu alla är med i olika klubbar, vilket komplicerar det hela, inte minst av ekonomiska skäl.



Eiert stoltserade med nyinköpt bil.

Vi blev en fyrboll bestående av Eiert, Sven, Lars och jag. Banan var som vanlig fin, men även här var greenerna, av naturliga skäl, ganska tröga. Men det var trots solsken väldigt kallt och blåsigt.
Lars spelade stor golf och verkade vara i fin form, vi andra tre spelade väl som vanligt, lite si så där. Det kändes fortfarande väldigt roligt att spela, framförallt på 8:an. Här hamnade jag på andraslaget i mask bakom dungen. Det fanns dock en glipa mellan träden och jag tog fram järnfyran och sade till Lars att "nu ska jag försöka slå en låg, drawad järnfyra ner mot green". Och, det var precis vad jag gjorde. Tror nästan Lars blev lite impad av det slaget. När jag sedan slår en perfekt hög järnfyra på det nionde och hamnar tre meter från flaggan och gör par, blev jag på gränsen till kaxig.



Analys av de första nio.

Restaurangen var öppen så vi hämtade kaffe och korv och satte oss i lä i ett hörn utanför klubbhuset.
Jag kunde inte låta bli att föra mitt spektakulära slag på åttan på tal och fick återigen uppmuntrande bifall från grabbarna.
På de tre följande och faktiskt ganska svåra hålen, hade vi rak motvind. Men vind är fostrande, har jag alltid sagt, så det var bara att swinga lugnt och försöka hålla bollen lågt, vilket det väl bara är Lars som behärskar. Men försöka duger!



Sven myser i sin golfbil.

Lars fick nog ihop 35 poäng och för egen del var jag ganska nöjd med mina 27 eftersom jag streckat både, 15, 16 och 17. Det är inte ofta jag känner mig trött efter en golfrunda, trots att jag bär min bag, men marken var ganska mjuk vilket gör att det suger musten ur en att gå. Lars hade förmånen att få åka med Sven, som hade hyrt golfbil, men fick faktiskt gå ibland för att inte frysa.

Tillfälliga Gamla Banan på Vasatorp - 2012-03-31
Gamla banan på Vasatorp är under ombyggnad, varför de första nio hålen inte är spelbara. Så Gamla banan utgörs nu av Allébanan plus de sista nio hålen på Gamla banan.
När vi gick ut, tillsammans med Eiert och Inga-Lis klockan 11:25, var det 4C och blåste, i mitt tycke, minst kuling. Men solen sken och det känns bättre att vara ute än att sitta hemma och dega i soffan.
När vi kom till det femte hålet, ett korthål med ö-green, så hade vi vinden rakt i ansiktet. Här brukar jag normalt slå en sexa eller sjua, men det skulle definitiv inte räcka idag. Funderade ett tag nästan på en drive men valde till slut min "lille", en spoon som egentligen är en träfem enligt Lars på Ättekulla Golf. Träffen var inte speciellt bra men bollen landade precis en halv meter in på green, så där hade jag tur.



Eva i kön i nya restaurangen.

Det var Grand Opening på Vasatorp med invigning av det nya klubbhuset. Här bjöds det både på det ena och det andra plus att restaurangen var öppen för hågade gäster.



Eiert och Eva i lä i solen på uteserveringen.

Vi tog en rejäl paus efter nio hål efter att ha blivit helt urblåsta och frusna ute på Allébanan.
I det här vädret så var spelet väldigt hasardartat men samtidigt kul de gånger jag fick på en rökardrive i medvinden. Resultaten ska vi inte tala högt om, men så mycket kan jag säga att ingen av oss kom upp till 25 poäng.
Känns fortfarande roligt med golf!