Morgan maintenance 2.

Running boards - 2015-12-16
När jag inte upptäckte några spår i bulthuvudena under gummilisten så trodde jag att de var helt upprostade. Men mina farhågor om att bultarna skulle snurra runt när jag lossade muttrarna på undersidan kom på skam. Det gick nämligen hur lätt som helst.

Lite suddig vagnbult.

Så ser det ut i aluminiumlisten.

Anledningen var att bultarna är så kallade vagnbultar, som under huvudet har en fyrkant i metallen, som i sin tur ska ner i ett fyrkantshål i aluminiumlisten. Av förståliga skäl så har jag naturligtvis aldrig hört talas om denna benämning på bultar, men är nu glad att de finns.

Ingen korrosion i hålen.

När jag tagit av båda running boards på vänsterskärmen så fanns det en del smuts under. Detta tvättade jag av med avfettningsmedel och polerade därefter skärmen med Meguiars Ultimate Compound. Under aluminiumlisten fanns inte tillstymmelse till rost eller andra skador.

Min tanke var nu att köpa en ny uppsättning bultar, brickor och muttrar. Visserligen lite over-kill, men endast det bästa är gott nog för Mr Brum. Jag ringde därför upp till Classics & Sportscarcentre i Vetlanda (www.classic-cars.se), som är generalagent för Morgan i Sverige. På reservdelssidan arbetar det en trevlig kille, som heter Anton, som lovade hjälpa mig och återkomma med ett besked. Men det visade sig att ett sådant kit inte gick att köpa då det bara ingick om jag köpte kompletta nya running boards. Och, det behövde jag ju inte.

Före och efter avslipning.

Men, man tager vad man haver. Jag lade alla bultar, skruvar och muttrar i en glasburk med avfett-ningsmedel, där de fick ligga något dygn. När allt torkat så slipade jag av alla bultskallarna med en roterande stålborste.

Gör väl alltid någon nytta.

Här ligger de på parad.

Efter ett tips från Anders, en annan bilkompis, målade jag sedan alla bultskallarna med Turtle Wax Roststopp. Nu ska jag först vaxa hela bilen innan jag försöker mig på att montera tillbaka alla running boards igen. Att peta ner gummilisten i aluminiumlisten verkar vara det krångligaste, men en engelsman som gjort samma procedur tipsade om att ett gammalt kreditkort underlättade arbetet.

Vi får se hur det går!

I halv storm på Öresunds GK

Ingen trängsel på banan - 2015-12-10
Att spela golf i mitten av december känns lite kaxigt. Inte bara för att det är december utan också för att vinden uppgick till 15 sekundmeter och att det var jämngrått på himmlen. Inget regn dock och då är det faktiskt bara bekvämligheten som hindrar för golfspel.

En frusen Jörgen före start.

Visst var det ruggigt när vi lämnade värmen i bilarna, men Jörgen och jag har varit överens om att spela en gång,  helst varje vecka, för att inte bli ringrostiga. När Jörgen skulle betala greenfeen i klubbhuset passade vi därför på att ta med oss var sin kopp kaffe innan vi slog ut på första tee.
Efter två förvånansvärt bra utslag i den hårda motvinden, så var vi igång.

Det tredje hålet ligger längs motorvägen.

Redan efter några hål hade vi fått upp värmen och det kändes inte alls lika ruggigt som vi förväntat oss. Detta är bara ett bevis på att när man väl kommer ut så är det riktigt kul oavsett väder.
Vinden var rakt västlig och så fort bollen kom upp i luften så tog vinden den. Ibland fick vi sikta ut över vattenhinder för att låta vinden föra in bollarna mot fairway.

Sportig typ med cigg i munnen. Lär bara vara han och John Daly som har detta gemensamt.

Båda två var vi förvånade över våra utslag. De gick både långt och rakt. Jörgen påpekade också att så här bra brukar vi inte ens slå på sommaren.
Efterhand som vi spelade verkade vinden att öka ytterligare. På det sjätte hålet, som spelas rakt in i vinden, hade jag 85 meter kvar till mitten av green på tredje slaget. Jag slog en perfekt järnåtta, som naturligtvis blev väldigt hög, och fann att jag hade ytterligare 15 meter kvar till flaggan.
Då blåser det hårt!

Varmt och gott i restaurangen.

Efter de första nio hålen gick vi in i klubbhuset för att äta lunch. Rotmos med fläsklägg är en av mina favoriter och serveras inte så ofta. Detta var inget Jörgen gillade. Uppväxt som bokhandlarson, i ett finare hem i Nyköping, menade han att det var sådan mat som personalen åt. Han valde i stället grönkålsoppa och ägghalvor.

Jag hade marginalerna på min sida på det 13:e.

Att gå ut igen efter lunchen kändes lika obehagligt som när vi gick ut på ettan. Vi fortsatte dock att bli positivt förvånade över att vi, under rådande omständigheter, spelade så pass bra.
På hål nummer 13, som är det korta men ökända ö-hålet, kom vi båda på green. Jag hade slagit ut först och Jörgen såg hur min boll drev ut mot vattnet på högersidan, men stannade några decimeter från kanten. Han siktade därför mycket till vänster om flaggan och fann sig själv ha en putt på någon dryg meter för birdie. Efter en fin chip från mig och en missad birdieputt från Jörgen kunde vi gå därifrån med var sitt par.

Ett bevis på att blåsten var hård.

På några hål fanns det fågelskrämmor i form att drakar som liknade rovfåglar. Varför vet jag inte.

Även om vi tyckte att vi spelade ovanligt bra båda två så blev scorerna inget att skriva hem om. Men att känna att slagen finns där är många gånger viktigare än själva scoren. Man vet att man kan och att en dålig score oftast bortförklaras med otur.

Ganska stolta över att ha gått en golfrunda under tuffast möjliga omständigheter bestämde vi att spela igen så snart det blev en ny dag utan regn.

Ska bli fint väder igen på tisdag! 

Morgan maintenance

Vinterjobbet i garaget inlett - 2015-12-02
Det är i stort sett samma saker som ska göras varje säsong. Även om listan på vad som ska göras är ganska lång, så låter jag arbetet ta lite längre tid än vad som hade behövts om jag snabbat på lite.
Att tillbringa tid i garaget är nämligen ingen uppoffring för mig. Eftersom Eva ändå är på jobbet kan jag aktivera mig i garaget, ett alternativ som definitivt är mycket trevligare än att dammsuga.

I januari nästa år har vi haft en relation i fyra år, Mr Brum och jag. Han hämtades i England i mitten av januari och har fungerat klanderfritt sedan dess, precis som en Morgan förväntas göra. Som tack för sin insats får han också den omvårdnad, som han är värd, inte minst under vinterhalvåret.

Det räckte med gummiklubban i år.

Den sista åtgärden innan vinterstilleståndet är att tvätta bilen ordentligt varefter den kan förpassas in i garaget för en välbehövlig semester. För bilen kan det nästan vara som att komma till ett Spa, med tanke på all den tillsyn och omsorg jag skämmer bort den med.
Väl i garaget är nästa punkt på listan att lossa vingmuttrarna på alla fyra hjulen. Någon gång, när jag varit extra disträ, har jag hissat upp bilen på pallbockar innan jag lossat vingmuttrarna. Detta har lett till en viss irritation, trots att jag normalt är en ganska saktmodig människa.

Stadig på fyra pallbockar.

Det gäller att hissa upp bilen så högt som möjligt, vilket innebär ett tvåstegsarbete med domkraften. Det är nämligen så att om jag lyfter för högt där framme så kommer jag inte under med domkraften där bak och tvärtom.

Så ska det se ut om man är rädd om sin bil.

Anledningen till att jag vill ha någorlunda hög höjd på bilen är att det ska bli lättare för mig att glida under den på min montörsvagn. Att kunna komma under är viktigt för att jag ska kunna känna på alla bultar och muttrar som är på undersidan. Vissa har nämligen en tendens att lossna.
För att skona ramen så gott det går lägger jag en bit av ett dörrfoder mellan pallbocken och rambalkarna.

Prisvärda fiberdukar.

Nu kan jag plocka av alla ekerhjulen för sedvanlig behandling och gå igång med höstens arbete i form av att laga ev stenskott, polera och vaxa bilen samt rengöra och behandla läderinredningen med adekvata kemiska medel.
Jag har kunnat konstatera att ICA:s fiberdukar är perfekta för avtorkning av polish och vax. De säljs i tvåpack och kan tvättas vid behov efter användning.

Tydliga upphöjningar.

Under vinterns arbete i garaget finns det emellertid en ny punkt på todo-listan. Det gäller de s k running boards. I en artikel i den engelska klubbtidningen Miscellany läste jag om att det finns anledning att kolla dessa för ev upphöjningar i gummilisten. Om sådana finns tyder det på att skruvhuvudena under gummilisten är korroderade vilket därför bör åtgärdas.

Små, svåråtkomliga rackare eftersom avgassystemet finns rakt under.

Varje runningboard är fäst med nio små bultar med muttrar på undersidan. För att göra det möjligt, eller i bästa fall enklare, att lossa dem slipade jag första av dem så gott jag kunde med en liten stålborste, för att sedan spruta på med 556. Än så länge har jag inte försökt att lossa någon utan låter det stå "och dra" ett tag.

Ser inte så kul ut.

De största problemen kommer nog inte att bli muttrarna på undersidan utan snarare huvuden på översidan. Efter att ha lossat gummilisten i aluminiumskenan kunde jag inte upptäcka något spår eller x i skruvhuvudena. Tänkbart scenario är nu att när jag försöker lossa muttrarna på undersidan så kommer skruven bara att snurra runt. Finns det inga spår alls i huvudet så är min plan därför att försöka hålla fast huvudet med en liten polygriptång. Om inte detta fungerar så är min tekniska kreativitet slut, för att borra ut dem känner jag inte riktigt för. I värsta fall får jag, återigen, avslöja min okunskap för några bilkompisar, som med stor sannolikhet har en lösning på problemet.

Återkommer med förhoppningsvis goda nyheter!

Höstgolf i Viken

Vi trotsade vädret - 2015-11-27
På torsdagen den 26:e var vädret perfekt för golf. Solen sken och för en gångs skull var det i princip vindstilla. Tyvärr så hade jag inte möjlighet att ställa upp på Jörgens förslag till golfspel, trots att jag var sugen.

Väderutsikterna för fredagen var, enligt dmi.dk, kanske inte de bästa. Det skulle börja blåsa igen och i byarna skulle vinden kunna komma upp i femton meter per sekund. Något regn fanns inte med i deras prognos och lite vind är ju bara fostrande. Jörgen och jag beslöt därför, vid torsdagskvällens telefonsamtal, att vi skulle träffas vid Vikens golfbana vid elvatiden på fredagen.

Jörgen med vinterbag på väg i solen på första hålet.

Det fanns flera bilar på parkeringen när jag anlände, så det var inte bara vi som ansåg att golfspel i blåst och fem graders värme var något som hindrade. Jag ska väl erkänna att det var lite kyligt de första hålen, innan jag tinat upp, men jag konstaterade än en gång hur skönt det var att vara ute även om vädret är lite ruggigt.

Trots den senaste tidens ihållande regnande var banan helt torr. Detta är typiskt för en linksbana, som är byggd på ett underlag av sand. För egen del hade jag inte hållit i en klubba på några veckor och blev förvånad över hur bra allt kändes i swingen. Vi inledde båda två med par på första hålet, som spelades rakt in i vinden, som var cirka tre klubbor stark.

Att släppa igenom snabbare spelare uppskattas alltid.

Efter oss hade vi en treboll herrar, som verkade spela i ett rasande tempo. Inte för att Jörgen och jag drog benen efter oss, men gossarna bakom verkade ha bråttom varför vi artigt erbjöd dem att gå igenom vår boll på det fjärde hålet.

Från hål tre till och med hål sex hade vi nu istället vinden i ryggen, vilket gjorde att utslagen ibland blev extra långa. Hål sex är ett, i våra ögon, ganska långt par fyra och det svåraste hålet på banan. Här är vi i regel nöjda med en bogey. Jörgen lyckades dock göra par och med dubbelslag på just det hålet tillgodogjorde han sig fyra poäng.

Fika i all enkelhet.

Med tre par och 17 poäng för oss båda, på första halvan, kändes vi oss nöjda när vi kom till klubb-huset efter att nionde hålet var avklarat. Några faciliteter i form av restaurang finns inte i det 90-åriga klubbhuset. När vi spelar Viken har vi därför alltid hemmagjord fika med oss.

När vi startade på de sista nio hålen, som är de samma som de första nio, hade blåsten om möjligt ökat i styrka. But, so what, vi fortsatte att spela bra golf, nästan över vår förmåga som Jörgen sa.

Eva, min hustru, och jag hade spelat Viken någon månad tidigare. Det var den dagen jag spelade årets rond och fick ihop 42 poäng, med tio par och ett löst hål. Mina vibbar var därför positiva idag, trots blåsten, och med en positiv attityd är det mest möjligt. Med ytterligare tre par och en birdie på inrundan fick jag ihop 36 poäng och gick alltså på min hcp, trots att jag sänktes med drygt tre slag efter senaste ronden på Viken. För Jörgens del gick det bra fram till hål fjorton, men sedan tog hans ryggont ut sin rätt vilket gjorde att han kroknade på slutet.

Vi var dock överens om att fortsätta spela höst- och även vintergolf, så länge möjligheterna finns och snön håller sig borta.

Ett bra resultat i tufft väder stärker självförtroendet!

På golfbanan utan klubbor

Lönsam promenad - 2015-11-15
Eva tyckte att vi skulle ta en promenad i det fina höstvädret. Till min förvåning föreslog hon att vi skulle åka till Billesholm och promenera runt på Söderåsens GK.
Många är ute i skogen för att att plocka svamp, kanske inte just nu, men annars, men Eva hade annat i tankarna. Avsikten var nämligen att vi skulle leta efter golfbollar.

Vandringen kan börja.

Att göra det, är lite som en skattjakt. Med tanke på att en ny golfboll kostar upp mot trettio kronor, så känns det faktiskt som att hitta en tia eller tjuga varje gång du hittar en boll.
Vi parkerade vid sjuans green, som ligger längs ner mot Billesholm, för att därifrån försöka avverka hela banan till fots. Eftersom vi under ett tjugotal år själva varit medlemmar i klubben så hade vi en ganska klar uppfattning om var det fanns störst chans att hitta de eftertraktade bollarna.

Eva gjorde både det första...

...och andra fyndet.

En liten nackdel, nu på senhösten, är att det finns massor av löv överallt, under vilka det säkert finns en hel del bollar. Men, dom finns där och alla ligger inte under löven.
En hel del golfare utnyttjade det fina vädret och kanske undrade någon vad vi civilister gjorde där. Hade någon ställt frågan så hade jag bara förklarat att vi var ute och letade efter några av alla de hundratals bollar som vi blivit av med under våra år som medlemmar i klubben. Men, ingen frågade!

Ibland kom vi fram och visade oss.

Att leta bollar innebär inte en helt komfortabel vandring. Du måste in i urskogen med alla grenar, omkullblåsta träd och andra faror som lurar där inne. Vi kämpade dock på framåt även om vi ibland hade några transportsträckor ute på banan, förbi platser där vi visste att det inte var lönt att leta.

Änder i dammen vi hål 13.

Inne i skogen vid det tolfte hålet brukar vara en bra plats, men idag kammade vi noll. Däremot fann vi flera stycken bakom tolvans green, dit spelarna slagit sina inspel för långt och över hela greenen.

Vi fortsatte mot fjortonde hålet. Det är ett s k dogleg och i hörnan, där hålet svänger nästan 90 grader till vänster, finns det en liten svårtillgänglig dunge där det brukar finnas en hel del bollar. Innanför dungen ligger det ett hus, vars tomt nog också omfattar dungen. När jag var där inne och letade kom det fram en man som bodde i huset. Han undrade om vi letade efter bollar. Detta kunde vi inte neka till. "Säljer ni dem", frågade han. "Nej, vi spelar själv och som pensionär har jag inte råd att köpa bollar", svarade jag. Han kom då fram och gav mig två bollar, som han hittat på sin uteplats.
En mycket empatisk person, verkade denne trevlige man vara. Vi förde därefter en längre konversation, där mannen ifråga berättade att de nästan inte vågade vistas på sin uteplats på somrarna. Flera gånger hade golfbollar kommit farande, nästan ner i deras kaffekoppar. Vi beklagade naturligtvis detta och berättade att vi faktiskt var oskyldiga till dessa dåd, eftersom vi var medlem i en annan golfklubb. Efter ytterligare resonemang om inrikespolitiken, vädret och andra viktiga ämnen, skildes våra vägar i all vänskaplighet.

Eva ger sig aldrig.

Nu var det dags att vandra vidare ner till bilen vid sjuan, men när vi passerade det elfte hålet råkade Eva se en boll som låg i bäcken. Den skulle naturligtvis hämtas varför Eva, med risk för liv och lem, hittade några stenar som hon kunde kliva på för att komma över till rätt sida av bäcken. Och, med viss ansträngning och med hjälp av en pinne, lyckades hon fiska upp den sista bollen för dagen.
När det gäller att hitta bollar är Eva lika duktig som en tryffelhund som letar tryffel.

Placerade i märkesordning.

Vi åkte hem, tog en fika och jag tvättade av bollarna. Jag uppskattade att vi hittat ett femtontal, men det visade sig att det faktiskt var dubbelt så många. En tredjedel av bollarna var av märket Callaway, medan endast fyra var Titleist, det bollmärke jag helst spelar på om jag får välja. Nästan alla bollarna var i perfekt skick, så dagens promenad hade verkligen varit givande.

Idag förenade vi verkligen nytta med nöje!

Tårtkalas på Öresunds GK

Lunch, 18 hål och tårta - 2015-11-03
Min 87-årige svärfar Olle är inte bara en duktig golfspelare, han är också en överdängare på att baka tårtor. När vi kom överens om att spela en runda på Öresunds GK:s fina bana så berättade han att han skulle överraska personalen, d v s banarbetare och kanslipersonal, med en tårta.

En av Olles specialiteter.

Men, innan dess åt vi först lunch och sedan spelade vi nästan alla de 18 hålen. Att det blev en lite rumphuggen runda berodde på att tårtkalaset skulle inledas klockan 1500, varför vi fick stiga av efter femton hål för att hinna till restaurangen i tid.

Olle säger några berömmande ord och ber alla hugga in på tårtan.

Svärfar Olle inte bara spelar golf själv, han arbetar också som golfdomare. Flera gånger har han varit och dömt bland annat på Öresunds GK, både i samband med klubbtävlingar och inte minst när Handigolfen spelats där. Alltid han blivit väldigt väl bemött av de som arbetar på klubben och tycker då och då att detta ska premieras med en tårta.

Glupska individer, som snabbt glömde vad jag bad dem om.

Olle och jag är nog de i hela vår släkt som är mest förtjusta i tårta. Med anledning av detta så bad jag alla runt bordet att inte ta för stora bitar för i så fall skulle inte jag och Olle kunna "svänga".
Allt gick dock väl och det räckte och blev över. Kanske blev det till och med en bit kvar till morgondagens förmiddagsfika.

Tror säkert att Olle är välkommen tillbaka!

Definitivt årets sista runda med Mr Brum

Nu får han gona sig i garaget - 2015-10-31
Väderutsikterna lovade molnigt, lugnt och tio grader. Golf hade vi spelat på fredagen och faktiskt hade vi också ett ärende. Till Höganäs, här finns nämligen ett gäng outletbutiker, bland andra en som säljer glas nämligen Orrefors Boda.

Lite gråmulet, men perfekt Morganväder.

Men, som vanligt, är det vägen dit och inte målet som är det viktiga. Eva hade till och med gjort mackor och fyllt termosen med kaffe, som hon packade i ryggan för en eventuell spontanfika någonstans.

Smala, kurviga och asfalterade vägar är eftertraktade när vi kör Morgan.

Våra turer norrut startar nästan varje gång med att vi kör längs med havet, förbi Barsebäcks GK och vidare mot Häljarp och Asmundtorp. Väl där, är det svårt att motstå en sväng upp över Rönneberga backar. Här är utsikten oftast vidunderlig, även om det idag var lite si och så.

En Ferrari är alltid en Ferrari.

På våra kringelikrokande omvägar upp till Höganäs passerade vi även idag Glumslövs Golf. Där, på parkeringen, stod det en Ferrari, som jag naturligtvis inte kunde köra förbi utan att ta ett foto.

Ett av dagens delmål.

Vår son med familj ska köra ner till Frankrike och besöka vår svärdotters föräldrar och Eva var på jakt efter en present som de kunde ta med sig. Och, svenskt glas går inte av för hackor, samtidigt som det är välkänt utomlands.

I en sådan här butik kan Eva tillbringa en ganska lång stund.

Nu är ju inte Eva sådan, som kanske jag är, att hon går in och köper det hon ska ha för att sedan lämna butiken. Som jag säkert nämnt tidigare går hon sällan tomhänt från en butik och risken var därför överhängande att det skulle bli likadant idag. Och, det tog bara en liten stund innan hon hittade vinglas, som hon helt plötsligt kom på att hon behövde, eftersom en del av de nuvarande gått sönder.
Utöver vinglaset så hittade Eva även den present som Eva beslutat att köpa till Jonas svärföräldrar, så nu var uppdraget slutfört. Vi tog dock även en sväng in på den outlet som säljer kläder från bland andra Oscar Jacobsson och Stenströms. Här hittade jag ett par fräcka byxor, som dessvärre inte fanns i min storlek, och jag gick därifrån utan att ha behövt lätta på börsen.

Parkering vid treans green på Helsingborgs GK.

Vi körde åter söderut och när vi kom till Viken åkte vi ner till Helsingborgs Golfklubb. Här tog vi fram vår rygga med mackor och kaffe och satte oss på verandan till det gamla klubbhuset och fikade.
Här satt vi i en riktigt kontemplativ miljö och tittade ut över banan och Öresund. Några golfares inspel på nian kunde vi också bevittna samt växla några uppmuntrande ord med.

Kort besök hos sonen och hans familj.

Det blev en hel del motorväg på vägen tillbaka till Lödde. Normalt gillar jag inte att köra på sådana vägar, när jag kör Morgan, men någon gång kan det vara kul att gasa lite extra. Under en kort stund gav jag därför järnet och det dröjde inte länge innan vi nått 160 km i timmen, något Eva inte uppskattade speciellt mycket. Så, jag fick sakta ner även om det fanns mer kvar under gaspedalen.

Detta är toppen tycker Elias.

När vi närmade oss Saxtorpsrondellen föreslog jag att vi skulle göra ett kort besök Jonas och hans familj, så att jag fick träffa Elias och Sarah innan de åkte till Frankrike. När vi anländer i vår Morgan blir alltid Elias alldeles till sig och det finns ingen chans att åka därifrån innan han fått sig en liten åktur, bilintresserad som han är. Det är grusväg på gatan där de bor, så jag fick av naturliga skäl köra väldigt sakta. Men då ville Elias att jag skulle gasa lite vilket jag kunde göra på en bit asfaltväg på andra sidan kvarteret. Först såg han då lite rädd ut men tyckte snabbt att det var kul. Det blir nog en bilfantast av honom också!

Årets sista tankning.

Efter lite gosande med ungarna vinkade vi av dem och körde vidare hemåt. Ett andra syfte med dagens utflykt var nämligen att jag ville fylla upp bensintanken för att slippa kondens. Precis där vi bor har vi en Shellmack. Det är en av få märken som erbjuder 98 oktan, som jag normalt skämmer bort Mr Brum med. Sexhundra spänn fattigare var det då dags att ställa in Moggen i garaget, där det under vintern kommer att ske jättemycket i form av underhåll och pyssel.

Säsongen bjöd på 330 mil öppetkörande, men det ska bli mer nästa år!

Gamla hus måste underhållas

Lite då och lite då - 2015-10-23
Den hade legat där drygt trettio år, mattan i trappan till övervåningen. Jag hade påtalat detta för min hustru Eva vid ett antal tillfällen, i syfte att vi skulle komma överens om att vidta åtgärder. Men, som så ofta har vi haft lite olika uppfattningar om vilka åtgärder som vore lämpliga att göra. Eva kom med den goda idén att vi (dvs jag) skulle riva bort mattan och att vi (dvs jag) sedan skulle slipa bort allt gammalt lim, så att trappan blev helt ren. Därefter skulle vi antingen kunna fernissa alternativt måla trappan och DÅ skulle den se ut som ny.

Att jag skulle tillbringa en hel höst med att slippa trappstegen fanns definitivt inte på min karta, varför det under flera år har varit någon form av ställningskrig mellan Eva och mig. Men, så för några månader sedan så kom det åter hantverkare till en av grannarna. På hantverkarbilen stod det "Formtrappan" och jag blev självklart intresserad. Två dagar senare hade de gjort sitt jobb och grannan bjöd stolt in Eva och mig på visning. Jag behövde inte säga så mycket själv, både grannen och hans hustru "sålde in" trappan med hull och hår på Eva.

Bara att t bort mattan verkade vara jobbigt. Tänk då att också slipa bort limmet.

Med koncensus i beslutsfrågan så var det bara att beställa tid för åtgärdande av vår egen trappa.
Så för någon vecka sedan dök två personer, som visade sig vara far och son, upp för att förvandla vår trappa, med sin sunkiga gamla nålfiltmatta, till något vi nu inte behöver skämmas för.

Sättstegen kläddes in med färdiga skivor.

Det var ganska jobbigt att bara få bort mattan, som tydligen var klistrad med ett lim som skulle hålla i en livstid. Och, Bosse, som pappan hette, förklarade också för mig och inte minst för Eva, att om vi skulle slipa bort lim från alla stegen så skulle det ta evigheters evigheter, något jag redan visste.

Här kan jag spilla mitt kaffe, som jag i så fall lätt kan torka upp. 

Bosse och hans son arbetade idogt och efter två dagar var jobbet klart. Då hade de limmat på nya steg av ekparkett och samtidigt bytt ut vårt gamla trappräcke i, naturligtvis, matchande ek där också.

När man, som vi, bott i ett hus under fyrtio år, så finns det alltid något som behöver åtgärdas. För fyra år sedan bytte vi kök, några år senare renoverades toaletten (nästan lika dyrt som köket - konstigt!) och nu är trappan åtgärdad. Nästa steg i husunderhållet blir när de gör vårt yttertak lika fint som grannens.

Men man måste pausa mellan varven, allting kostar!

Sista höstturen i vår Morgan?

Det gäller att passa på när himlen är blå - 2015-10-11
Eftersom Eva fått sitt golfbegär tillgodosett redan på lördagen, så var det fritt fram för mig att föreslå en tur, med the top down, i vår Morgan under söndagen.

Man kan riktigt se hur gärna han vill komma ut.

Visserligen var Mr Brum nytvättad och redo för hösten och vinterns ompysslande i garaget, men med klart och kyligt väder förelåg ingen större risk för att insekter och annat skulle göra att jag behövde tvätta ytterligare en gång.
I vanlig ordning inledde vi vår planlösa färd med att köra längs med havet, förbi Barsebäcks Golf-klubb och vidare mot Häljarp. I T-korsningen i byn valde Eva vänster (hon fick ensam bestämma rutten idag) och därefter direkt till höger mot Asmundtorp. Här brukar vi normalt köra upp på Rönneberga backar, men idag fortsatte vi förbi Råga Hörstad och körde mot Säby.
Vi kom snart fram till gamla vägen mellan Landskrona och Helsingborg. Där var trafiken lite intensivare så vi fick gasa på lite tills vi kom fram till Glumslöv.

På Glumslövs backar är utsikten fin.

Vägen ner mot Ålabodarna.

Precis i början på samhället går det en väg ner till vänster när man kört en bit på denna så går det en smal fin väg ner till det gamla pittoreska fiskesamhället Ålabodarna. Här hade vi inte varit på många år och beslöt därför att köra ner och titta.

Fin vy.

En så fin höstsöndag som det var idag så fanns det många som promenerade längs bygatan eller satt på bänkarna nere vid hamnen. Jag trodde kanske att vi skulle kunna parkera någonstans, men det var fullt på alla de plättar där det fanns plats för bilar.

Inte en alltför vanlig bil.

I hamnen var det också fullt på parkeringen och många höll på att fixa med sina båtar inför upptagningen av dem på land. När vi passerade hamnen så upptäckte jag en relativt ovanlig bil på parkeringsplatsen, en Citroen (Padda) kombi.

Vi parkerade för att kolla om det fanns fikamöjlighet...

...och det fanns det.

Vi fortsatte genom byn och uppför den långa backen mot Glumslöv igen. På andra sidan motorvägen ligger Glumslöv Golf. Vi ser bananan varje gång vi kör upp till Vasatorp, men har aldrig gjort något besök där. Här finns det en artonhåls korthålsbana och en niohåls fullängdsbana, där vem som helst får spela, utan att vara med i någon golfklubb. I det lilla klubbhuset fanns en trevlig dam som erbjöd både kaffe och hembakta kanelsnäckor och toscakakor. Det serverades också varm mat av olika slag.

Nu kör vi hem!

Vi gick en sväng för att titta lite närmare på banan, men efter en stund tyckte Eva att det började bli kallt och ansåg att vi kanske borde åka tillbaka hem. Och som en förstående make gjorde jag henne naturligtvis till viljes.

Kanske ingen långtur, men bättre än inget!