Vad finns bakom garagedörren?

Ett garage i vintervila - 2015-01-31

Varje gång jag råkar passera en stängd garagedörr så undrar jag alltid vad som finns där bakom. Oftast är det förmodligen, som i de flesta garage, att det finns en massa grejer som egentligen inte borde finnas i ett sådant utrymme,. Men det kan också finnas spännande innehåll.

Någon enstaka dörr berättar om innehållet redan på utsidan.

De allra flesta garageportar är väldigt anonyma, men ibland kan det finnas en liten skylt som berättar att det finns gastuber eller annat där inne och då blir garaget helt plötsligt mer intressant. Nu på vintern är de flesta dörrar stängda så det är svårt att få en glimt om vad som döljs bakom dem.

Jo, det finns något där inne.

Men vid hembesök så går det att få en titt även på vintern. Även om garaget är i vinterdvala så berättar innehållet en hel del om ägaren och hans intressen.

En bild säger mer än tusen ord.

Genom att betrakta miljön på hyllor och väggar kan man få en rätt god uppfattning om vilka böjelser innehavaren har när det gäller fordon. Detta även om fordonen är iklädda sin vinterpyjamas. Ser du till exempel vad det är för bilemblem som sitter på affischen på dörren?
På väggen hänger en brandsläckare, som kan tyda på att personen i fråga är en händig man, som själv skruvar och vid behov svetsar på sina fordon. Vidare finns det några rallyskyltar som innebär att ägaren gillar social samvaro tillsammans med likasinnade. Batteriladdaren på motorhuven visar att bilen i fråga kanske nyligen fått lite motion, men nu istället kommer att få batteriet motionerat med hjälp av en underhållsladdare tills vårens ankomst gör att det finns anledning till att ta av pyjamasen för den här vintern.

Här finns mycket info.

Vad det är för fordon som döljer sig under överdragen kan man ta reda på genom att ytterligare studera vad som finns i garaget. Bilen med det blå överdraget verkar vara tvåsitsig och är förmodligen någon typ av sportbil. Den som söker hittar också en lampa i form av en oktagon med initialerna MG. Den som inte förstår något nu heller är förmodligen inte intresserad av garage eller dess innehåll överhuvudtaget. Vad finns mer att berätta? Jo uppe i taket ser vi ett antal registreringsskyltar där två av dem inte är svenska. Detta talar för att en eller flera av bilarna har engelsk härkomst, vilket i sin tur, med stor sannolikhet innebär att en eller flera är högerstyrda. Mitt i bilden skymtar ett trumset som avslöjar att denna bilentusiast också har andra strängar på sin lyra.

Vid en närmare granskning så förstår även den oinvigde, icke bilentusiasten, att det handlar om MG-bilar. MG är egentligen en förkortning av Morris Garages (med s på slutet!) som företaget, som tillverkade bilarna hette. Grillen ovan kommer förmodligen från en MG 1100 eller MG 1300. Dessa var inte sportvagnar utan en något större version av dåtidens hundkojor. Men grillen är fin och har fått bilda ram till ett antal car badges, som nog varit för många för att få plats på sportvagnsgrillen.

Som entusiast brukar det också innebära att man flitigt studerar litteratur i ämnet och naturligtvis också är medlem i och prenumererar på alla de klubbtidningar som förekommer för märket i fråga.
Ett exempel är Safety Fast som är namnet på den klubbtidning som ingick i medlemskapet för en av de MG-klubbar som finns i UK.

Bilden, som tecknats av Gustav Ruberg, fick garageägaren som julkort förra året.

Att besöka andras garage är både trevligt, intressant och lärorikt. Håller man som jag på med bilhobbyn och har mycket begränsade kunskaper om det mesta, så får jag i regel en massa goda tips och idéer vid sådana besök. Plus naturligtvis den ack så viktiga sociala samvaron.
Att det är fler än jag som är intresserade av garage framgår av bilden ovan.

Får nog ta en sväng ut i garaget!

Dags att jaga DX igen!

KP1 - Navassa är på gång - 2015-01-23
Av flera olika anledningar har mitt intresse för amatörradio varit väldigt lågt de senast åren. Även nu, under den tid jag i princip varit tyst på banden, så har jag dock riggen igång och lyssnar lite förstrött, nästan varje dag. Men, som med precis allting annat så går intresset upp och ner och de senaste åren har det mest handlat om golf och Morganåkande.

QSL-kort ligger också inom mitt samlarintresse.

Mitt huvudintresse inom radion är att samla, på DX-entities, på öar, på counties i USA, you name it. Skälet till detta är att just KÖRA radio är det enda jag är ganska bra på. Det tekniska, som att bygga slutsteg och annat, har alltid varit ett helt obegripligt område för mig.

Mitt Versatower i trädgården.

På väggen hänger redan en hel del diplom och plaketter, bland andra 5Bands DXCC och den fina IOTA-plaketten. När det gäller 5 Bands WAZ så saknar jag en hel del länder både på 40 och 80 meter och för att köra dem så hade jag kanske behövt tillgång till "bävrar" vilket det inte finns utrymme för där jag bor. På de lite högre banden är jag emellertid ganska väl rustad med en treelementare för 10, 15 och 20 meter och en vridbar dipol för WARC-banden i mitt Versatower.

Åtråvärd för alla DX-are.

Och, när jag häromdagen konstaterade att KP1, Navassa Island, ska aktiveras så väcktes intresset för radio till liv igen. Navassa är nämligen det sista landet jag behöver för att kunna ansöka om ett av alla DX-ares mål, plaketten DXCC Honor Roll No 1. När man har den på väggen kan man nog anses tillhöra gruppen Big Guns. Några av mina radiokompisar har redan lyckats med detta och jag är naturligtvis angelägen att hänga på dessa.
Att jag inte lyckats få kontakt med Navvasa tidigare beror inte så mycket på mig som på att denna ö inte varit aktiverad på 20 till 30 år. Finns de inte igång är det ju omöjligt att köra dem.
Enligt uppgift skulle de komma igång på banden under andra halvan av januari, men än så länge har de inte dykt upp.

Men jag är laddad när det händer !

Pensionärsterapi i garaget

Jag fick ta till blyklubban - 2014-01-08
Visst, det är några månader kvar, minst, innan det börjar likna vår. Men redan lär dagen ha blivit en dryg kvart längre, så vi går åtminstone mot ljusare tider.
När det varit så enormt trist väder den sista tiden så har jag fått utlopp för mitt prestationsbehov i garaget. Här trivs jag bra och kan umgås med vår Morgan i princip hur länge som helst.

Ganska mysigt tycker jag.

Under de tre åren vi har ägt Mr Brum så har jag varje vinter pysslat om bilen på i stort sett samma sätt. Att det tar lång tid spelar definitivt ingen roll så länge det är varmt, radion är på, det finns tillgång till kaffe och jag kan njuta av en och annan cigarill.

Efter höstens sista outing så har bilen tvättats för att några dagar senare poleras och vaxas.  Medan bilen står på marken är det också viktigt att komma ihåg att lossa på vingmuttrarna så att hjulen går att ta av senare.

Lätt som en plätt med rejäla prylar.

Som jag skrivit tidigare har jag tidigare endast använt en lite tyngre gummiklubba både för att lossa och spänna vingmuttrarna, men att detta inte lyckas i år. Egentligen ville jag inte använda tyngre grejer, för att inte skada de fina vingarna, men efter lite eftertanke så fick det ändå bli blyklubban som fick göra jobbet.
När detta är klart är det dags att placera Morganen på pallbockar så att jag kan komma åt under bilen.
En årlig inspektion av att alla muttrar och bultar sitter fast är viktigt. En mångårig Morganägare berättade, för många år sedan, att alla Morgans borde vara försedda med en uppsamlare då bilen har en viss benägenhet att bli av med saker under färd. Detta stämmer faktiskt till viss del, åtminstone hände det mig några gånger, när jag hade min tidigare Morgan, en +4 från 1959, att en och annan liten del fallit av under bilturen.

Ekerfälgar har egentligen bara en fördel och det är att de är snygga. Priset jag får betala för att behålla dem i detta skick, så länge som möjligt är, om inte högt, så i alla fall lite arbetsamt. Nu är de visserligen rostfria och tål därför en hel del stryk, men de ska trots allt fixas till varje vinter. Åtminstone tycker jag det.

Så det första jag gör när en fälg är avtagen är att torka bort all den kopparpasta, som jag använt på splinesen och vingmuttrarna när jag monterat hjulen igen. Att använda kopparpasta är ett råd jag fått av någon, men när jag bytte till vinterdäck på bruksbilen berättade killen där att kopparpasta, av någon anledning, inte var bra, och rekommenderad mig istället att använda zinkpasta. Man lär så länge man lever, men förmodligen fungerar det lika bra med vanligt molybdenfett.

Ny produkt i år.

Nästa steg är att ta ut hjulet ur garaget och spraya den torra fälgen med ett fälgtvättmedel. Tidigare har jag använt ett medel från Meguiars, men det råkade vara slut hos Mekonomen när jag behövde köpa nytt. Istället blev det Sonax Extreme Fälgrengöring, som också verkar bra. Efter att man sprayat på den torra fälgen på båda sidor ska man, om man har tålamod, vänta cirka fem minuter. Under den här tiden ska ytorna på fälgen börjat bli lila och det är klart för vidare behandling. I mitt fall handlar det om att borsta runt på fälgen med en gammal diskborste och sedan spola av med högt tryck på trädgårdsslangen. Resultatet brukar bli enormt bra.

Tacksamt med ett rostfritt system från Librands i England.

Fälgen rullas sedan in i garaget där jag först torkar av den och sedan låter den stå och bli riktigt torr innan det är dags för vidare behandling. Under tiden så tog jag mig tid att torka rent, polera och till och med vaxa den vänstra delen av avgassystemet. Jovisst är det att överarbeta saker och ting ganska mycket, men det kan ju inte göra någon skada och samtidigt ser det rent och snyggt ut.

Fungerar bra för mig.

Nästa steg är polering. Här behandlar jag fälgarna med ett medel som heter Meguiars Metal Polish och som funkar på allt krom och rostfritt. Jag lägger på krämen med trasor från gamla bomullslakan och polerar sedan upp med en fiberduk. Dessa kan köpas i tvåpack till hyfsat pris på ICA Maxi.
Här får pek- och långfinger jobba lite extra mycket för att komma åt mellan och bakom ekrarna längs fälgen. Respektive eker polerar jag inte. Det får finnas gränser!
När båda sidor på fälgen är polerade tar jag ut den i trädgården där jag sprayar båda sidor med Sonax Extreme Fälgförsegling. Det bildas små, små droppar på fälgen som sedan ska smetas ut jämnt med en fiberduk.

Efter en hel säsongs körande.

Allt detta arbete kan tyckas vara en omständlig procedur. Och, det är det kanske också, men som jag skrev i rubriken så handlar det här en hel del om pensionärsterapi för att tillgodose mitt prestations-
behov. Men att det lönar sig bevisas av bilden ovan. Den visar insidan på vänster framhjul, innan jag tvättade av den. Och, framhjulen brukar alltid att bli mest skitiga!

Det kan löna sig att överarbeta saker!

Julklappsboken

Jag gillar biografier - 2014-12-25
Under den här perioden av året läser jag ganska mycket, framförallt i sängen när jag gått och lagt mig. Hittills så har jag läst omkring fyrtio böcker på min iPad, e-böcker som jag lånat gratis på biblioteket. Några av de senaste är:

De tysta av Björn Hellberg.
Svart skugga av Ida Axelsson.
Detta är en deckare som utspelar sig i Helsingborg och var väldigt kul att läsa eftersom jag känner igen alla platser som förekommer i boken. Rekommenderas, inte minst för Helsingborgare.
Sista paret ut av Arne Dahl.
Spännande, men måste nästan sträckläsas eftersom risken annars är stor att man glömmer eller blandar ihop alla de mångtaliga personerna.
Dödslistan av Frederick Forsyth.
VIP-rummet av Jens Lapidus. Mycket bra!
Den man älskar av Marie Ljungstedt.
Zack av Jens Kallentoft.
En mycket spännande bok som utspelar sig i svensk gangstermiljö.
Snabba Cash av Jens Lapidus. Mycket bra!
Att inte vilja se av Jan Guillou.
Denna bok är den fjärde i raden som handlar om de tre fiskarbröderna, som alla utbildade sig till ingenjörer i Tyskland. Rekommenderas verkligen.

En av mina stora idoler.

Det har alltså blivit mycket läst på min iPad, men en jul utan någon riktig bok i julklapp är ingen bra jul. Så det blev två stycken i år. Av min dotter fick jag boken Skelettkusten av Clive Cussler, en bok som jag precis börjat läsa efter att ha läst slut på min sons julklapp en självbiografi av Eric Clapton.
Detta är den tredje biografin av gamla rockstjärnor som jag läst, de andra två har skrivits av Ozzi Ozbourne och Keith Richard.

Vårt band, The Madison.

Eric Clapton är ett år äldre än vad jag är och vi började nog spela ungefär samtidigt. Han nådde dock lite längre i sin karriär än vad jag gjorde.
Eric var och är enormt hängiven blues och när jag läser boken framgår det att det i första hand var musiken, inte pengarna, som var det viktiga. Han till och med hoppade av framgångsrika band som The Yardbirds, när han tyckte att musiken inte levde upp till hans ideal. Att han under sin karriär har tjänat massor med pengar, dels i olika band som till exempel Cream och dels som soloartist, är en annan sak. Han är en dedikerad samlare av olika saker bland annat av gitarrer, bilar, klockor och på senare år även jaktvapen. Fram till fyrtioårsåldern präglades hans liv, utöver av musiken, av alkohol och droger, men i slutet av boken, när han är 62 år gammal, har han varit nykter alkoholist i femton, tjugo år.
För oss som växte upp med rockn´roll på sextiotalet och kanske inte minst för de av oss som själv spelade i någon rockgrupp, så känner vi igen alla de namn från den tiden och framåt vilket gör boken värd värd att läsa.

Ångrar ibland att jag sålde min Fenderbas!