Åtta damer, åtta pojkar och åtta Morgans

Denna gången drog vi till Rügen - 2015-05-14/17
Att stiga upp före fem på morgonen är inga problem när jag vet att jag ska ut och köra i vår Morgan. Det är mycket värre när klockan ringer klockan sex och gymet väntar en timme senare.

Samling vid pumpen.

Precis som förra året, när i stort sett samma gäng åkte till Bornholm, så hade vi bestämt att träffa besättningarna i två andra Morgans vid Borgeby Skor utanför Borgeby. Under färden till Trelleborg handlade det inte om myskörning på småvägar. Vi hade fått stränga order om att befinna oss vid färjeläget klockan 0700 vilket innebar att det blev motorvägskörning hela vägen. Inget fel i det i och för sig eftersom vi då fick möjlighet att utnyttja så många ystra hästar i våra bilar som möjligt.

Vid framkomsten stannade vi i en av filerna, ganska långt från färjan, för att där vänta in de övriga som skulle med på resan. Det visade sig emellertid vara mindre begåvat, för det dröjde inte länge innan en sur lastbilschaufför började tuta ilsket på oss för att komma fram.
Vi stod med andra ord i lastbilsfilen.

Blå himmel bådade gott.

Men, som det brukar göra, så löste sig allt till det bästa och efter en stund var det dags att embarkera fartyget. Tyvärr hade vi inte lyckats reservera något bord i restaurangen, och då det verkade bli fullt på färjan så var vi lite bekymrade över om det skulle finnas någon plats där vi kunde inta vår frukost. För hungriga var allihop.

Förmodligen ganska komfortabla.

På färjan fick våra Morgans sällskap av, inte bara massor av motorcyklar, utan också av fem väldigt fina Mercedes 170, varav fyra var cabrioleter och en sedan. Som anglofiler kan vi uppskatta även denna typ av fordon, som endast har det felet att de är tyska.
När Eva och jag ibland flyger till Spanien för att spela golf så tar flygturen tre och en halv timme. Ganska länge tycker jag. Färden till Sassnitz tog fyra timmar, vilket blir ganska segt på slutet.

Orlando och Ola passade på att lapa sol på däck...

...medan Jonas och Lena tydligen besökt shopen.

Visserligen var kön till resturangen vansinnigt lång, så där försvann åtminstone en timme, Men när vi sedan stoppat i oss räkmackor, bullar och en och annan sötsak, så återstod bara shopen. Och att släppa in damerna där, vind för våg och utan tidsbegränsning, kan bli ett dyrt nöje.

Parkering utanför Proraområdet.

Vi rullade av färjan i Sassnitz vid tolvtiden på dagen. Våra rum på hotellet skulle inte bli tillgängliga förrän senare varför vi tog tillfället i akt och betade av den första sevärdheten.
Vart vi än kom så väckte vår karavan av åtta Morgans stor uppmärksamhet. Folk vinkade, log, gjorde tummen upp och fotograferade längs vägen. Kul att ha bilar som leder till detta istället för att de ger en fingret, eller hur?

Nej, pittoreskt är det inte.

Prora är förmodligen den mest kända sevärdheten på hela Rügen. Det var Adolf Hitler som lät uppföra denna enorma semesteranläggning, under åren 1936-39, för att det tyska folket, till rimliga priser, skulle få möjlighet att tillbringa tio dagar vid havet under sommaren. Så kanske fanns det trots allt en liten gnutta humanism någonstans inne i denna man, en av världens mest hatade personer.

Enormt fin strand, men lite för kallt för bad idag.

Den sammanlagda längden av alla husen, i sex våningar, som skulle rymma 10000 rum och där alla hade havsutsikt, uppgick till 4,5 kilometer. Avståndet till stranden är 150 meter. En planerad restaurang, som aldrig blev färdigställd, skulle kunna ta emot 20000 gäster. Nästan i stil med IKEA.
Vissa delar är idag rivna medan andra är under renovering för att kunna inhysa spa, hotell, restauranger och annat turistiskt.

Line-up framför hotellet.

Det tog en god stund att botanisera runt både i området och på stranden och när vi sett oss mätta embarkerade vi våra fordon och försökte hitta fram till hotellet vi skulle bo på under tre dygn. Det heter Park Hotel Bergen och har fyra stjärnor vilket, enligt välunderrättade källor, innebär att det finns en restaurang.
Kvinnan med stort K, Anita var den som arrangerat resan med alla bokningar av både färja och hotell. Inte nog med detta, hon hade också trollat fram att priset, för två personer inklusive färja och hotell i tre nätter, endast uppgick till 3.800 kronor. Tack Anita!

En pilsner i eftermiddagssolen.

Efter incheckning och uppackning kunde vi konstatera att det inte, trots restaurang, gick att få någon mat på hotellet, då restaurangen var fullbokad. Vi gav oss därför ut på stan för att undersöka övrigt restaurangutbud. Det visade sig inte vara helt lätt att boka bord till sexton personer, men till slut så lyckades vi trots allt.
När jag och Ola åkte tillsamman med Anders till en bilutställning i Bremen för något år sedan, så började Anders, redan innan vi nått Danmark, prata om att vi skulle äta sweinaxel (heter i alla fall nästan så). Men efter att ha lusläst menyerna på alla restauranger vi gick förbi, så hittade vi tyvärr inte denna förträffliga rätt någonstans. Däremot fanns det på något ställe kalvlever, som det visade sig att flera av oss var förtjusta i. Tyvärr kunde vi inte få något bord där för så många personer.

Dam- och herrsida.

Men, vi hade ju redan fixat ett ställe där vi kunde äta, så när vi utforskat staden promenerade vi tillbaka till hotellet för att byta om till mer representabel klädsel samt att ta oss en "stänkare" innan middagen.

Färdiga för natten.

Efter en god middag, man får alltid rejält med mat i Tyskland, så gick vi den lååånga backen ner tillbaka till vårt hotell. Nu var det dags att "natta" vår bilar, vilket innebär att man sätter upp suffletterna, som i princip alltid annars, ska var nerfällda. Luftombyte i kombination med tidig väckning och mycket mat bidrog till att de flesta kroknade tidigt och drog sig tillbaka till sina rum för en behövlig och förhoppningsvis god natts sömn.

Lennart, Katarina och Eva har börjat så smått.

Vi hade kommit överens om att vi behövde en sovmorgon på fredagen och att frukosten därför inte behövde intas förrän vid halvniotiden. Det fanns massor av mat att välja på frukostbuffén, som färska bullar, ägg i alla de former, kallskuret, bacon, wienerbröd och annat onyttigt. Största problemet var att komma fram till godsakerna då en massa tyskar hela tiden var i vägen.

Kanske inte i klass med Morgans, men fina ändå.

När jag tittade ut genom fönstret på morgonen efter frukost, upptäckte jag ett antal veteranbilar, som tydligen stått i hotellets garage under natten. Det visade sig att det var ett veteranbilsrally, som pågick i flera dagar över hela ön. Vi mötte också många veteranbilar under vårt körande på ön, som ledde till ett flitigt blinkande, vinkande och tutande.

Idag skulle vi besöka svenskstaden Stralsund, som faktiskt en gång varit vår huvudstad. Det är förvisso inga större avstånd, var man än ska, men vägarna är delvis bedrövliga. De ser ut som lapptäcken och när man kör Morgan så märks varje lite ojämnhet väldigt mycket i hela bilen. Ja, jag vet att vi själva valt att färdas i en Morgan, men jag vill bara förbereda andra med liknande fordon hur läget är på Rügen, när det gäller vägar.

Alla på plats.

När vi väl kom in i Stralsund så verkade det först nästan omöjligt att hitta någonstans att parkera. Längs alla gator stod det bilar parkerade och eftersom vi var åtta bilar, som ville parkera tillsammans, så började vi misströsta. Men, så tipsades vi om ett parkeringshus, som låg nere i hamnen, där det fanns gott om plats till oss alla åtta.

Trist bank, trist personal och trist resultat.

Av någon underlig anledning så är det inte lika vanligt med kreditkort i Tyskland som det är hos oss. Eva och jag hade inte växlat till oss några Euro, utöver en överbliven tjuga, som jag hade i plånboken sedan tidigare resor. Här hittade vi dock en uttagsautomat, men fick bara ut femtioeurosedlar, som inte alla tycker om att behöva växla när man bara tar en liten fika eller köper en glass. Vi stegade därför in på en bank för att växla till mindre sedlar, men precis som i många banker här hemma så har fanskapet ingen pengahantering.

Gott om butiker för Eva att besöka.

När Eva och jag kom ut från banken hade alla de övriga gått upp i rök. När vi kom upp till en lång gågata funderade vi på om vi skulle gå till vänster eller till höger. När vi gått en stund utan att finna några kända ansikten så ringde vi upp Anita på mobilen. Naturligtvis hade de gått till höger på gågatan vilket gjorde att vi fick göra ett lappkast.

Åtminstone en del av gänget.

Well, ingen större förlust. Det var en trevlig gata med mycket folk och en del gamla kåkar att titta på.
När vi närmade oss ett torg, som visade sig vara Stralsunds rådhustorg, såg vi våra rymlingar stå och vinka intensivt för att vi skulle se dem.

Blandad klädsel i värmen.

Flera av de som var med på vår resa verkade ständigt vara hungriga och här på torget fanns ett rikt utbud av både caféer och restauranger. För egen del var jag, som vanligt vid lunchtid, sugen på kaffe och en bakelse. En fäbless jag delade med Lena, som också visade sig vara en riktig gottegris. Medan andra halvan av gruppen satt och drack öl på andra sidan torget, slog resten av oss ner på uteserveringen tillhörande ett café intill. Här beställde jag något som jag inte riktig förstod vad det var från menyn, men ordet nougat borgade för att det var något gott. Det skulle visa sig att min beställning innehöll tre tunna hoprullade pannkakor med nougat inuti och vispgrädde vid sidan av. Kan inte klaga en sekund på denna förträffliga anrättning.

Mysig väg.

Men, nu skulle vi vidare. Ett jaktslott någonstans, var nästa mål. Ledarbilen som var utrustad med GPS, tog oss ut på en massa smala vägar, ibland i pittoreska områden. När vi efter lite felkörningar kom dit vår avsikt var att komma, så fanns det visserligen en parkeringsplats, naturligtvis avgiftsbelagd, varifrån man sedan förmodades att åka med en buss, avgiftsbelagd även den, upp till jaktslottet.

Här tar några en förstänkare redan vid ankomsten till hotellet.

Vi lade ner projektet och körde lite hit och dit på måfå, åtminstone upplevde jag det så, för att så småningom återvända till hotellet. På nåder hade vi beviljats att äta i restaurangen, men vi var tvungna att komma redan klockan 1800. Det var därför skönt att vara tillbaka tidigt på hotellet så att vi både hann duscha och få i oss en liten stänkare innan måltiden.

Orlando ser lite vilsen ut på gågatan ner till havet.

Nu är det lördag morgon och vädret var fortfarande hyggligt även om det var lite kyligt i luften. Idag stod Binz och Selin på agendan. Binz är kanske den mest kända orten på ön och vi hade bara passerat igenom den på vår väg till vårt hotell i Bergen.

Uppsittning!

När vi parkerat våra ögonstenar och promenerat ner till "ströget" hittade vi snabbt ett café som såg inbjudande ut vad gällde sortiment av bakelser. Gatan ner till havet var en typisk turistfälla med massor av stånd som sålde tingel-tangel. Längst nere på gatan upptäckte vi ett litet turisttåg, som tydligen körde upp till det jaktslott vi missat dagen före.

Många vackra hus.

Alla kom dock inte med eftersom gruppen hade delat på sig under promenaden i Binz. I tåget, som hade enbart tysktalande speaker, fick vi en riktig sightseeing tur genom stan. När vi passerade vissa områden såg det nästan ut som om vi var i sydstaterna i USA.

Pampigt.

Många djur som fått sätta livet till.

Efter en rundtur på omkring 40 minuter så segade sig tåget slutligen upp för backarna, genom skogen, till Jagtschloss Granitz. Här hade en svensk furste, vid namn Malte, hållit hov för dåtidens berömdheter med storslagna jakter i området. På väggarna i den stora hallen hängde jakttroféer i form av vildsvinshuvuden och horn från hjortar.

Det lilla tåget går mellan Putbus och Göhren, en sträcka av 25 kilometer.

När vi åkte tillbaka ner till slutstationen råkade vi också se Rosender Roland, ett gammalt tåg som går på en smalspårig järnväg. En färd med detta tåg, som även inhyste en restaurang, hade från början funnits med på vår agenda, men prioriterades ner på grund av tidsskäl.

På vår promenad tillbaka till parkeringsplatsen från hamnen upptäckte vi en Lidlbutik. Vi hämtade våra bilar och körde bort till Lidl för att inhandla diverse dryckesvaror, som också kompletterades med våtservetter för spädbarn av Orlando. Han påstår att de är helt fantastiska hjälpmedel för att göra rent fälgarna på hans Morgan. Kanske ett tips att lägga på minnet.

Solstolarna till höger påminner om en engelsk badort förr i världen.

Det var nu visserligen ganska långt ut på eftermiddagen, men mer återstod att göra innan dagens turistande var till ända. Nästa mål var en badort som heter Selin där det finns två intressanta saker att göra. Dels finns det en udde med vandringsleder som går på stigar uppbyggda av trä, dels den berömda Selinbryggan med restaurang och dykarklocka.

Det fick plats ganska många á åtta euro per man.

Att vi skulle gå på vandringsleden var inte aktuellt, då vi redan var lite sena, men ut på den långa bryggan skulle vi. Här finns en dykarklocka som man, mot avgift naturligtvis, kan åka ner i och studera vad som finns under vattnet. I broschyren kunde man i fönstren se både sälar och fiskar.
Ungefär halva gänget åkte ner, en resa som skulle ta 40 minuter, inklusive långsamma ner- och uppstigningar. Vi övriga åkte hem till hotellet för sedvanlig omklädsel och stänkare före middagen som intogs på samma restaurang som i torsdags.

Huvudsakligen ryska och östtyska fordon.

På söndagsmorgonen intog vi vår frukost lite tidigare. Färjan till Trelleborg skulle avgå klockan 1300 och vi ville gärna göra någonting på förmiddagen innan avgång. Här blev det återigen så att tre bilar åkte till ett teknikmuseum medan de övriga fem bilarna åkte runt och botaniserade i områden som vi inte hunnit besöka.

Till och med en Volvo PV fanns i muséet.

Inträdet till bilmuséet kostade tio euro. Precis som på många andra ställen kunde vi inte betala med kort, så här försvann den sista eurosedeln vi hade kvar. Utöver alla bilar fanns en hel mängd lok, varav några hade enorma dimensioner samt ganska många brandbilar.
Vid en fika på ett café alldeles intill färjeläget fick vi skrapa ihop alla våra återstående småslantar för att kunna köpa var sin kopp kaffe. Någon bakelse blev det tyvärr inte råd till.

Efter ett snabbt besök på Bordershop, där det fanns Gin av rätt märke, så ställde vi oss i en av köerna till färjan. Precis som vi utresan hade vi sällskap av både de fem Mercedesbilarna och stora mängder motorcyklar.

Orlando och Anders diskuterar Honda 750.

Färjeturen är, som jag nämnt tidigare, hela fyra timmar lång. Denna gången var köerna till restaurangen betydligt kortare så när vi ätit det vi skulle fick vi ägna tiden åt att socialisera. Anders som förutom bilar är en nörd även när det gäller motorcyklar hade med sig mc-litteratur som nattlektyr. Även Orlando delar detta intresse för motorcyklar vilket gladde Anders mycket, då han kan prata om motorer i princip hur länge som helst.
Under överfarten blåste det rejält och vi undrade om det skulle bli något regn när vi kom fram. Vi tog alla avsked på färjan eftersom vi stod på olika platser på båten. Alla Morgans hade suffletterna uppe när vi körde av från färjan utom Åkes, Lennart och vår. Har man möjlighet att äga en bil med sufflett så ska den endast vara uppfälld i garaget under vintern. Om man är fundamentalist alltså!

Jag visste väl det!

Självklart fick Eva och jag lida för vår kaxighet när vi kom en bit norr om Trelleborg. Då kom det en riktigt häftig skur som varade cirka tio minuter. Att stanna var det inte tal om, mitt på motorvägen, och det hade inte hjälp heller. Istället gasade jag lite extra och det enda som blev vått var insidan på vindrutan.
Vid sextiden var vi åter hemma i Löddeköpinge och kunde packa upp våra grejer. Men snart är det dags igen, då gäller det Morganklubbens årsmöte på Ronnebybrunn. Då kommer inte bara våra åtta bilar utan ytterligare 140.

Det är kul med Morgan!