Min ICOM 765 fick ett nytt hem.

Ny ägare blev känd amatör i Helsingborg - 2016-07-23
Jag har haft den länge. Den köptes av mig av en radioamatör som är en stor DX-are, SM7DZZ heter han. Innan köpet av 765:an var min dåvarande rig också av märket ICOM, men då en 720. Vid första anblicken av 765:an så föll jag för den direkt. Problemet var förstås att övertala hustrun om nödvändigheten av att byta station, men efter lite lock och pock så gick det bra.

En riktig arbetshäst.

För ett antal år sedan köpte jag en splitter ny ICOM 756 PRO III av Swedish Radio Supply i Karlstad. Varför vet jag egentligen inte, det var väl förmodligen mest för att få något nytt för att hålla intresset för hobbn vid liv. Så här i efterhand vill jag nästan påstå att 765:an egentligen inte saknade någonting för mina behov. Den har stora rejäla reglage och inte en massa menyer att hålla reda på samtidigt som den aldrig lämnade mig i sticket i form av en massa problem. I mina ögon jämför jag den med en Volvo 240, den bara gick och gick och gick.
Men, nu hade den stått på en hylla i shacket i flera år och bara tagit plats. Under några år kollade jag sporadiskt på DX-radio om det ev fanns någon köpesannons rörande en 765:a, men hittade aldrig någon. En som kollar DX-radio nästan dagligen är min kompis SM7BHH, Enock. En dag ringde han och berättade att en radioamatör i Helsingborg, som han kände väl, var på jakt efter just en 765:a. Det skulle enligt Enock vara en rekorderlig person med många år inom hobbyn. Visserligen är merparten inom radioamatörkåren rekorderliga personer, men det finns, som ni vet, alltid några ruttna bär i en full korg.

Stig ritar och berättar.

Jag skickade därför ett mail till Stig, SM7DYZ, och berättade att jag hade en sådan station som han var på jakt efter. Några dagar senare bestämde vi att han skulle kom hit och titta på stationen. Under alla de år jag ägt den, så har jag aldrig någonsin skruvat i den. Jag blir svimfärdig bara jag öppnar locket eftersom som jag, med min humanistiska bakgrund, inte begriper ett dyft om elektronik. Men, det gör Stig! Han har haft flera 765:or och förstår därför att uppskatta vilken fin och pålitlig rig det handlar om.
När två amatörer möts så brukar det bli väldigt mycket snack. Det blev det idag också! Av naturliga skäl har vi massor med gemensamma bekanta och minnen från allt från församlingsjakter och kommunjakter till de nattliga rag-shew QSO:na på 80 meter, där ett helt gäng amatörer deltog för att skryta om vilka nya skalper de tagit på banden under dagen. Jag vet inte om detta förekommer idag, men jag minns den tiden med väldigt mycket glädje.

En glad och nöjd Stig är sugen på att testa sin nye rig.

Vi kom överens om ett pris, Stig och jag, och när han ändå var på gång så köpte han även mitt 30 A powersupply från Svebry.
Efter mycket snack och kaffedrickande packade vi så in prylarna i Stigs bil. Någon test av stationen hade vi inte gjort hos mig utan detta skulle Stig göra när han kom tillbaka till sitt eget shack i Helsingborg. Jag hade ju inte kört med stationen på flera år, så även om den fungerade perfekt när jag satte den åt sidan, så vet man ju inte om något gått sönder, torkat eller på annat sätt tappat stinget när den stått oanvänd.

Men, jag hade inte behövt vara orolig, för dagen efter fick jag ytterligare ett mail av Stig där han berättade att allt var OK. Det enda var ett det interna batteriet var lite svagt, något som han tydligen själv fixade till.

En bra dag för två nöjda radioamatörer!

Morganutflykt med mål.

Helgas Hamnkrog i Ålabodarna - 2016-07-19
Vår Mr Brum hade inte varit ute ur garaget på nästan en hel månad varför det fanns all anledning att låta honom lufta sig i julisolens glans.

Eva redo för en runda i vår Roadster.

Eva har två veckor semester varefter hon direkt där efter går i pension. Så nu lär vi få tid att både spela golf, som Eva ofta prioriterat när helgvädret varit fint, och åka Morgan. Nu hör det till saken att vi ska spela golf både imorgon och på fredag, så någon måtta får det vara och därför blev det en utflykt i en bil utan tak idag.
Normalt sett vet vi aldrig vart vi ska åka, men idag hade faktiskt Eva enväldigt bestämt att vi skulle ta en sväng till Ålabodarna. Men, vi startade med att köra ner till Barsebäcks Hamn, med en svag förhoppning om att få en glimt av Henrik Stenson, som har ett hus där. Det fick vi inte, men som en liten tröst såg vi hans fru Emma, som var ute och promenerade med den yngsta flickan.

Här lämnade vi Mr Brum.

Vi vände tillbaka och körde längs med havet och förbi Barsebäcks Golfklubb och vidare mot Häljarp. På lite småvägar fortsatte vi sedan vår färd mot Glumslöv och Ålabodarna. När vi kom ner i Sundvik så smalnar vägen, vidare fram genom Ålabodarna, av väldigt mycket och vid ett möte fick vi faktiskt backa för att en bred, fet SUV som inte var artig nog att lämna plats för en sofistikerad engelsman. Att hitta en parkeringsplats verkade också omöjligt, men till slut ställde vi oss mellan ett par andra fordon, vars förare nog också förfallit till civil olydnad.
Vi har kört igenom den lilla fiskarbyn vid ett flertal tillfällen, men aldrig hittat någonstans att ställa bilen, varför vi fått nöja oss med att insupa atmosfären av byn.

Ser ut som en servering?

Men idag tog vi en promenad. Eva var ganska säker på att det skulle finnas en glasskiosk här, vilket det också gjorde. Vad hon däremot inte visste, eller åtminstone inte nämnt för mig, var att det även fanns ett etablissemang vid namn Helgas Hamnkrog.

Här kunde man beställa mat.

När vi gick där mellan de gamla fiskebodarna upptäckte jag plötsligt något som såg ut som en servering. Inledningsvis var jag helt inställd på en glass, men eftersom klockan var mer än en timme över lunchtid så började det att kurra i magen efter något rejälare.

Enkelt men funktionellt

Menyn innehöll rätter från 50 kronor upp till 200, så det fanns något för varje plånbok. Som fattigpensionär beställde jag fish and ships, modell större, för 70 riksdaler med Eva slog till på en fisksoppa.

Mycket mindre än t ex Mölle, men också betydligt lugnare.

Men det var glass vi faktiskt hade åkt hit för, så det fick det bli till dessert. En Magnum har jag inte ätit på långa tider, så det fick bli en sådan för min del. Här satt vi, Eva och jag, på pirkanten, med var sin glasspinne och drömde oss bort över havet. Det enda som skymde utsikten mot Danmark var ön Ven, som ligger rakt utanför Ålabodarna.

Livskvalitet!

Själv blev jag lite drömsk när jag upptäckte en lokal fiskare i sin lilla båt. Han var helt ensam och höll, lugnt och metodiskt och utan stress, på att sätta något nät utanför hamnen. Det såg så väldigt rofyllt och avkopplande ut.

Kör oss tillbaka hem!

Vi hade kunnat sitta där en lång stund och titta på den ensamma mannen i sin båt och filosofera vidare över livet. Men, vi tyckte att det fick vara nog med drömmar och bestämde oss för att åka tillbaka till verkligheten i Löddeköpinge, där jag lovat gräva upp ytterligare några av våra egenodlade potatis.

En fin dag tillsammans alla tre, Eva, jag och Mr Brum!

Regn, sol, regn och sol igen.

Engelskt väder på årets Sofiero Classic - 2016-07-03
Det blev att vi körde Audi och inte Morgan, Eva och jag. Vi hade inte anmält oss och det regnade. Men, precis som förra året hade våra kompisar Catarina och Gunnar fixat två fribiljetter, som de generöst erbjöd oss. Kan man som fattigpensionär spara in 320 kronor på inträdet så öppnar det möjlighet för mat på bordet ytterligare några dagar.

Intresset var stort.

Grindarna öppnade klockan tio och vi anlände kanske en halv timme senare, men redan då så var parken full av, bilar naturligtvis, men också av besökare.

Min sonson Elias senaste favoritbilar.

Elias, mitt yngsta barnbarn av det manliga släktet, är vid snart sex års ålder, redan en extrem bilnörd.
Allting har handlat om bilar, ända sedan han var i treårsåldern. I början var han nöjd med i stort sett vilken modell som helst. Och, de modeller som jag köpte var i stort sett alltid av engelskt ursprung. Han, precis som lillasyster Sarah, är också väldigt förtjust i min Morgan, men på senare tid har Elias fått andra böjelser. Nu är det Corvette och Lambourghini som gäller. Min förhoppning är dock att han, i takt med att han mognar, kommer att få en större insikt om charmen med de engelska fordonen.

Tunga artilleriet och...

...hårdföra soldater.

Vårt besök på Sofiero inleddes med att vi tog oss upp på den s k fotbollsplanen. Här fanns en salig blandning av både bilmärken och aktiviteter. Bland annat verkar intresset för det militära, inte minst det amerikanska, vara en växande trend. Här hittade vi entusiaster i såväl amerikanska uniformer och fordon som svenska motsvarigheter. Till exempel var FRO på plats med ett antal radiofordon, som till exempel den Volvo som med militärspråk kallas för en 9033:a. En sådan har jag tillbringat mycket tid i under mina lumparår, som signalist. Något som säkert bidrog till att jag senare blev radioamatör med signalen SM7CQY.

Morris Minors och Woodies.

Här uppe på fotbollsplanen hade Svenska Morris & Wolseleyklubben satt upp ett rejält tält. Mycket lämpligt med tanke på det högst varierande vädret. Här satt Bertil Persson, som producerar klubbtidningen The Morris Post, tillsammans med fru Ströberg och käkade pasta, tror jag att det var.
Framför tältet stod en imponerande samling Morris Minors, ett märke jag känner lite speciellt för. Jag är nästan uppväxt i sådana fordon eftersom mina föräldrar ägde sex sådana efter varandra när jag var barn. Hur många gånger sov jag inte i baksätet, med en filt över mig, när vi var på väg hem till Åstorp efter att ha besökt släktingar i Helsingborg.

Så här prydliga kunde man nog se ut när det begav sig.

Sofiero Classic har med åren blivit lite av en svensk miniversion av den engelska Goodwood Revival, men många människor uppklädda i tidsenliga kläder.

Vanlig syn förr i världen, när telefonerna var svarta och tunga.

Förmodligen återställd till sin forna glans av ett gäng entusiaster.

Här på fotbollsplanen hittade jag också två riktiga pärlor. Båda var renoverade till nyskick. Den ena var en PV Duett Televerksbil, där förmodligen en före detta televerksanställd var mannen bakom renoveringen. Bilen var inte bara i ett extremt fint skick, den innehöll också det mesta av den utrustning, som den gjort under sin aktiva tid.
Den andra var en brandbil från 30-40-talet, som tillhör Kågeröds frivilliga brandkår. Även den var utrustad med det material som behövdes för en utryckning på den tiden.

En lite extra uppklädd MGTD.

Två välkända MG-profiler - Ronnie Palmkvist och Sören Hammer.

Borta vid MG-avdelningen var det, som vanligt, ganska tätt med bilar. Som tidigare medlem i klubben träffade jag naturligtvis också en hel del gamla kompisar och andra bekanta. Att träffa de här människorna, som man delar så många gemensamma minnen med, är minst halva nöjet med att besöka den här typen av träffar.

Hur ofta ser man en sådan här?

Under regnskurarna sökte vi skydd i MG-tältet, där minglandet pågick intensivt. Men, under nästa uppehåll drog Eva och jag oss ner för att titta på allt som försiggick på gräsmattorna framför slottet. Här sprang vi på en bjässe till engelsk bil, en Lea Francis. Det är en stor pampig bil som har alla de engelska attributen som är karakteristiska för dåtidens engelska bilar, nämligen instrumentpanel av ädelträ och läderklädda säten.

Austin Healey 100 från 1954.

Att detta är en riktig kultbil framgår av utropspriset.

Den här dagen skulle det också hållas en bilauktion av auktionsfirman Lauritsen Ett antal både motorcyklar och bilar skulle auktioneras bort till hugade spekulanter med feta plånböcker. Information om ungefärligt förväntat pris fanns, tillsammans med information om fordonet, nerskrivet på anslag i anslutning till fordonen. Vi stannade till en stund och lyssnade när några av dem auktionerades ut och faktiskt verkade bli sålda.

Välklädda damer som säkert deltagit i den annonserade hattparaden.

Nu hade vi sett oss mätta på både bilar och människor och beslöt oss för att dra vidare i vår Audi i riktning mot Löddeköpinge. Det var som vanligt golf på TV och jag ville hinna se upplösningen på den sista rundan. Flera svenskar var ju med.

Vi hemkomsten gick jag in i garaget och umgicks en stund med vår Morgan!