Regn, sol, regn och sol igen.

Engelskt väder på årets Sofiero Classic - 2016-07-03
Det blev att vi körde Audi och inte Morgan, Eva och jag. Vi hade inte anmält oss och det regnade. Men, precis som förra året hade våra kompisar Catarina och Gunnar fixat två fribiljetter, som de generöst erbjöd oss. Kan man som fattigpensionär spara in 320 kronor på inträdet så öppnar det möjlighet för mat på bordet ytterligare några dagar.

Intresset var stort.

Grindarna öppnade klockan tio och vi anlände kanske en halv timme senare, men redan då så var parken full av, bilar naturligtvis, men också av besökare.

Min sonson Elias senaste favoritbilar.

Elias, mitt yngsta barnbarn av det manliga släktet, är vid snart sex års ålder, redan en extrem bilnörd.
Allting har handlat om bilar, ända sedan han var i treårsåldern. I början var han nöjd med i stort sett vilken modell som helst. Och, de modeller som jag köpte var i stort sett alltid av engelskt ursprung. Han, precis som lillasyster Sarah, är också väldigt förtjust i min Morgan, men på senare tid har Elias fått andra böjelser. Nu är det Corvette och Lambourghini som gäller. Min förhoppning är dock att han, i takt med att han mognar, kommer att få en större insikt om charmen med de engelska fordonen.

Tunga artilleriet och...

...hårdföra soldater.

Vårt besök på Sofiero inleddes med att vi tog oss upp på den s k fotbollsplanen. Här fanns en salig blandning av både bilmärken och aktiviteter. Bland annat verkar intresset för det militära, inte minst det amerikanska, vara en växande trend. Här hittade vi entusiaster i såväl amerikanska uniformer och fordon som svenska motsvarigheter. Till exempel var FRO på plats med ett antal radiofordon, som till exempel den Volvo som med militärspråk kallas för en 9033:a. En sådan har jag tillbringat mycket tid i under mina lumparår, som signalist. Något som säkert bidrog till att jag senare blev radioamatör med signalen SM7CQY.

Morris Minors och Woodies.

Här uppe på fotbollsplanen hade Svenska Morris & Wolseleyklubben satt upp ett rejält tält. Mycket lämpligt med tanke på det högst varierande vädret. Här satt Bertil Persson, som producerar klubbtidningen The Morris Post, tillsammans med fru Ströberg och käkade pasta, tror jag att det var.
Framför tältet stod en imponerande samling Morris Minors, ett märke jag känner lite speciellt för. Jag är nästan uppväxt i sådana fordon eftersom mina föräldrar ägde sex sådana efter varandra när jag var barn. Hur många gånger sov jag inte i baksätet, med en filt över mig, när vi var på väg hem till Åstorp efter att ha besökt släktingar i Helsingborg.

Så här prydliga kunde man nog se ut när det begav sig.

Sofiero Classic har med åren blivit lite av en svensk miniversion av den engelska Goodwood Revival, men många människor uppklädda i tidsenliga kläder.

Vanlig syn förr i världen, när telefonerna var svarta och tunga.

Förmodligen återställd till sin forna glans av ett gäng entusiaster.

Här på fotbollsplanen hittade jag också två riktiga pärlor. Båda var renoverade till nyskick. Den ena var en PV Duett Televerksbil, där förmodligen en före detta televerksanställd var mannen bakom renoveringen. Bilen var inte bara i ett extremt fint skick, den innehöll också det mesta av den utrustning, som den gjort under sin aktiva tid.
Den andra var en brandbil från 30-40-talet, som tillhör Kågeröds frivilliga brandkår. Även den var utrustad med det material som behövdes för en utryckning på den tiden.

En lite extra uppklädd MGTD.

Två välkända MG-profiler - Ronnie Palmkvist och Sören Hammer.

Borta vid MG-avdelningen var det, som vanligt, ganska tätt med bilar. Som tidigare medlem i klubben träffade jag naturligtvis också en hel del gamla kompisar och andra bekanta. Att träffa de här människorna, som man delar så många gemensamma minnen med, är minst halva nöjet med att besöka den här typen av träffar.

Hur ofta ser man en sådan här?

Under regnskurarna sökte vi skydd i MG-tältet, där minglandet pågick intensivt. Men, under nästa uppehåll drog Eva och jag oss ner för att titta på allt som försiggick på gräsmattorna framför slottet. Här sprang vi på en bjässe till engelsk bil, en Lea Francis. Det är en stor pampig bil som har alla de engelska attributen som är karakteristiska för dåtidens engelska bilar, nämligen instrumentpanel av ädelträ och läderklädda säten.

Austin Healey 100 från 1954.

Att detta är en riktig kultbil framgår av utropspriset.

Den här dagen skulle det också hållas en bilauktion av auktionsfirman Lauritsen Ett antal både motorcyklar och bilar skulle auktioneras bort till hugade spekulanter med feta plånböcker. Information om ungefärligt förväntat pris fanns, tillsammans med information om fordonet, nerskrivet på anslag i anslutning till fordonen. Vi stannade till en stund och lyssnade när några av dem auktionerades ut och faktiskt verkade bli sålda.

Välklädda damer som säkert deltagit i den annonserade hattparaden.

Nu hade vi sett oss mätta på både bilar och människor och beslöt oss för att dra vidare i vår Audi i riktning mot Löddeköpinge. Det var som vanligt golf på TV och jag ville hinna se upplösningen på den sista rundan. Flera svenskar var ju med.

Vi hemkomsten gick jag in i garaget och umgicks en stund med vår Morgan!