Vi spelade Herrarnas Dag på Vasatorps GK

Ambitionen var att vinna, men vi slutade sist - 2016-09-24

Jörgen Kvant och jag skulle spela tillsammans under tävlingen. Redan på torsdagen hade vi, tillsammans med golfkompisen Håkan, varit ute och provspelat Tornament Course från tee 47, den tee vi skulle använda vid tävlingen. Eftersom vi normalt spelar TC från tee 57, så skulle det bli spännande att se vad vi kunde prestera från en främre utlagsplats. Tävlingsformen var bästboll slagspel och när vi kom in efter träningsvarvet kunde vi konstatera att vi hade gått banan på 69 slag netto. Ett resultat som förmodligen inte hade räckt till någon vinst, men var ganska hyfsat ändå.

En fin höstmorgon på Vasatorps GK.

Nu var det lördag och självförtroendet var ganska bra då vi både tyckte att vi var i hyfsad form.
För egen del så har säsongens resultat varit ganska nedslående, med endast ett fåtal rundor i närheten av 30 poäng. Detta har till viss del berott på att jag haft en fruktansvärd  s k yips, som resulterat i treputtar även från en meter. Men de senaste sex rundorna har jag både gjort en och annan birdie och lyckats få mellan 30 och 36 poäng varje gång.

Jörgen tränar sig i form.

Efter telefonsamtal med Jörgen under fredagskvällen, bestämde vi att vi skulle träffas på klubben vid åttatiden så att vi i lugn och ro kunde värma upp och slå några bollar på rangen. Vi slog väl cirka 50 bollar var och en och Jörgen tyckte det kändes bra med de flesta klubborna.

Penngreppet.

När vi ansåg oss klara på rangen var det dags att slå några chippar och inte minst träna lite puttning.
De fruktansvärda puttproblem jag haft hela säsongen har resulterat i att jag bytt grepp, från klassiskt till numera två olika grepp. De långa puttarna slår jag med vänster hand under den högra och de där korta, som jag hade panik varje gång jag skulle slå dem i hål, har jag börjat testa det s k penngreppet.
Att börja använda denna teknik var mitt sista desperata försök att komma ifrån ryckningarna i händerna vid korta puttar. Det känns visserligen inte alls bekvämt, men det fungerar faktiskt och yipstendenserna är helt borta.

Håkan försöker ingjuta självförtroende hos brorsan.

Alla tävlande skulle starta samtidigt klockan 1000. Det kallas kanonstart och de tävlande får starta från olika hål på banan, för att komma in vid ungefär samma tid till den gemensamma lunchen.
Men innan dess skulle vi äta frukost, något som ingick i tävlingsavgiften. Redan lite efter nio så började det bli allt varmare, varför frukosten kunde intagas utomhus, tillsammans med vår gemensamma golfkompis Håkan och hans bror.

P-O, Bengt och Jörgen ser förhoppningsfulla ut inför det första hålet.

Vi hade turen att starta på hål nummer 17, dit det inte var speciellt långt att gå. Här skulle vi också träffa det par som Jörgen och jag skulle spela tillsammans med. Det visade sig var två trevliga killar vid namn P-O resp. Bengt och som låg på ungefär samma handicapnivå som Jörgen och jag.

Håkan var den ende som hamnade på green.

Även Håkan och hans bror startade på samma hål som vi, varför vi kunde konstatera hur det gick för några av våra konkurrenter redan då. Det sjuttonde hålet är ett par trehål på omkring 125 meter och ett hål som vi sällan, av någon underlig anledning, lyckats få bra resultat på.

Jörgen hamnade inte alltid där det var tänkt.

När det var vår tur så hamnande ingen av oss på green. Men, vi låg i greenkanten och kunde chippa och tvåputta för fyra i. Inte bra, men inte någon katastrof heller. Spelet, de första nio, flöt på ganska bra för Jörgen och mig. Vi höll jämna steg med våra spelkamrater och ibland låg vi något för och ibland de.

Jörgen och P-O kontrollräknar scorerna.

Vi hade väldigt trevligt i bollen och kunde skämta hur mycket som helst med varandra. Jag menar golf handlar inte bara om att slå på en boll, det sociala inslaget är minst lika viktigt och har lika stor betydelse som resultatet för upplevelsen. Nästan i alla fall!
Med detta sagt så får jag väl försöka förklara varför vi inte lyckades vinna tävlingen, ine bara det vi lyckades komma förödmjukande sist.
De sista nio hålen kompletterade Jörgen och jag inte allas varandra. Gjorde jag ett par, så gjorde han ett par och om jag fick en dubbelbogey så gjorde han detsamma. Oflyt alltså! Samtidigt så gällde det motsatta för våra spelkamrater, som utöver detta, åtminstone i Jörgens och mina ögon, också hade en hel del tur.
Våra spelkamraters resultat blev 68 slag netto medan Jörgen och jag hamnade på 76. Det visade sig också, när vi träffade Håkan att även han och hans bror spelat dåligt och slutat på 72 slag netto, endast två placeringar ovanför oss. En tröst för ett tigerhjärta!

Om någon vecka är det Gåsatävling på Vasatorp, denna gång på Classic Course. Kanske Jörgen och jag gör ett nytt försök. Tävlingsformen denna gång är greensome, vilket innebär att vi slår ut var sin boll från tee, väljer sedan vilken av dessa vi vill spela vidare på och slår därefter vartannat slag på bollen. En sådan spelform gör att det är lätt att bli lite sura på varandra, när någon slår ett slag där bollen hamnar i en bunker eller tjock ruff. Denna risk föreligger också i allra högsta, eller kanske i ännu högre grad, också när du spelar med din hustru.

Ett dåligt resultat, men en mycket trevlig dag!

A perfect day to go away in the Morgan.

Skillinge tur och retur - 24 mil - 2016-09-10
I fredags skickade jag några sms till Morgankompisar och undrade om de kände för en outing under lördagen. Ett snabbt svar kom från Anders i Skillinge, som föreslog att vi skulle göra visit hos honom och Gloria. Ola i Bjärred, som också var intresserad, beklagade att de inte kunde följa med då de var på väg till sin lägenhet i Frankrike.

Weidows hade nog redan varit ute en tur i sin Morgan.

Men, Eva och jag gav oss i väg i solskenet, vid halvelvatiden på förmiddagen och tillbringade omkring 90 minuter på mindre vägar innan vi parkerade vår Roadster på Weidows rymliga uppfart vid deras villa i Skillinge.

Eva och Putte.

När vi kom fram satt Gloria redan och väntade på en stol på uteplatsen. Anders hade hon skickat iväg för att köpa kaffebröd, ett initiativ som vi uppskattade. Under tiden vi väntade på Anders passade Eva på att bekanta sig med familjens franska bulldog Putte. En vänlig själ mot människor, men lär avsky allt som finns inom hundsläktet.

Anders Lambo är förmodligen den nuvarande juvelen i kronan.

Tre av Anders MC som används för tillfället.

Snart hördes ett muller på gatan och Anders gled in i sin relativt nyinförskaffade gula Lambourghini. Anders är nog den mest motorintresserade person jag känner och har under årens lopp byggt upp ett stall med en hel del europeiska bilar och en mängd motorcyklar.

Trevlig liten grupp av fordon.

Nu är Anders inte den ende i Skillinge som är lycklig ägare till en Morgan. Här bor också Jonas Martin och hans fru Lena. Så fort Anders kom tillbaka  från sin köprunda ringde han till Jonas och berättade att Eva och jag hade anlänt. Och, det dröjde inte många minuter innan även Jonas rullade in på uppfarten en röd 4/4:a från 70-talet. Jonas och Lena ingår också i den grupp av Morganägare som under de tre senaste åren gjort en tredagars Morganutflykt varje år.

Perfekt utsmyckning i vardagsrummet.

Det var inte så längesedan vi träffades senast, då det bara var cirka tre veckor sedan vi alla deltog vid den svenska Morganklubbens 50-årsjubileum i Tylösand. Men, trots det hade vi mycket att avhandla.
Vi fortsatte snacket inne hos Weidows, där vi bjöds på kaffe och wienerfläta.
I vardagsrummet stod en glänsande mortorcykel av märket Velocette uppsställd, som ett smycke, vid sidan av den öppna spisen. Det är nog inte många som tillåts av sin äkta hälft, att släpa in ett motorfordon i möblerade rum. Men Gloria verkar faktiskt vara nästan lika fascinerad av bilar och mc, som Anders.

Att bo så här hade jag inte haft något emot.

När vi nu ändå var i Skillinge så propsade Jonas på att vi skulle åka vidare hem till honom och Lena för att gå husesyn och inte minst titta in i hans garage. Paret Martin bor i en alldeles underbar gammal gård med halmtak. Den har renoverats under många år och är i ett fantastiskt skick. Köket, med bjälkar i taket andades brittiskt lång väg och jag kom direkt att tänka på TV-programmet "Ett hus på landet".

Denna målning är underligt nog helt platt.

På en vägg, i anslutning till köket, hängde en tavla, som mer såg ut som en liten installation. I mina ögon ser det nästan ut som om man skulle kunna greppa glaset och ta ut det från den hylla den verkar stå på. Den påminner mig om när vi hade perspektivritning, när jag gick på Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Helsingborg. Vi hade en teckningslärare, som kallades för Masken, som bad oss rita en trappa. Hur jag än gjorde fick jag aldrig till det, medan några andra skolkamrater fixade det ganska lätt. En traumatisk upplevelse för mig på den tiden. Jag ville ju så gärna kunna, jag också.

Ett trevligt par.

Nä, nu var det dags för en kort garagerunda innan vi skulle bjudas på flädersaft och skorpor på altanen.
Jonas har ett fint garage, som är mycket större än vad som framgår av bilden. Här finns också kompisen till hans 4/4 nämligen en +4 av mycket senare datum. Det skymtar också en golfbag med klubbar mellan bilarna, vilket tyder på att Jonas understundom och med blandat resultat, precis som jag själv, plågar sig fram över 18 hål på golfbanan.

Eva gör sig klar för fortsatt färd.

Paret Martin skulle inom kort få gäster, varför Eva, jag och Weidows tyckte det var dags att tacka för oss och dra vidare. Innan vi åkte kunde jag emellertid inte låta bli att ta en bild på vår bil framför den pittoreska byggnad som även innehöll garaget.

I väntan på något att äta.

Konst, i detta fallet i form av fotografier.

Det var egentligen tid för oss att åka hem. När mörkret fallet är risken för att stöta på ett rådjur eller ännu värre ett vildsvin nämligen överhängande. Men, vi var också lite hungriga. Anders och Gloria föreslog därför att de följde oss en bit på vägen hem, för att tillsammans med oss ta något lätt att äta på ett ställe som heter Backagården. Det är verkligen en riktig oas, mitt ute på landet. Vi satt i ett inglasat jätterum där vinrankorna växte ända upp i taket och det fanns konst längs väggarna.

Dags för hemfärd åt var sitt håll.

Allt trevligt har ju som alla vet ett slut, så efter en halv timmes ytterligare bilsnack och lite planer för nästa års vårutflykt, tog vi avsked av varandra. Efter att ha embarkerat våra fordon vände vi nosarna åt var sitt håll och drog iväg.
På vägen hem mötte vi en Morgan i samma färg som vår. Vi vinkade naturligtvis och de i den mötande bilen vinkade ännu livligare. Registreringsnumret började på ENP, men när Eva kollade i matrikeln, som alltid finns i bilen, så fanns det ingen bil som började med dessa bokstäver. Då finns det två förklaringar. Den ena är att ägarna inte var medlemmar i klubben, vilket verkar på gränsen till osannolikt. Den andra, att ägarna nyligen köpt bilen, som då kanske dyker upp i den nya matrikeln.
Kul är det i alla fall att möta en Morgan på vägen, vilket verkligen inte händer ofta när vi är ute och spontankör i ensamt majestät.

Fler Morganturer väntar då väderprognoserna ser positiva ut!