Vi orkade inte vänta på våren...

...så vi drog iväg till Spanien - 2017-03-26 - 04-05
Vi hade pratat om detta länge, Jörgen och jag, men av olika skäl kunde vi inte komma till skott förrän nu. Bara några dagar före avresan bokade vi flyg, boende, sex golfbanor samt hyrbil. Det gick ganska snabbt varför vi också , senare, kunde konstatera vissa misstag vi gjort.

Ganska tomt i SAS-terminalen klockan fyra på morgonen.

Ska man kunna flyga billigt får man nappa på de dagar och tider som finns tillgängliga. Att stiga upp klockan 02:30 är ingen höjdare, men väl uppe och efter en snabb kopp kaffe, så har ju äventyret börjat. Strulet började redan på Kastrup. Jag hade fått för mig att ett kolli på 23 kg alltid ingick när man åker med SAS och hade därför bara betalat för två resväskor á 290 kronor styck. Men tydligen hade jag beställt en biljettvariant som kallas för SAS Go, där inget bagage utöver handbagage ingår i priset. OK, bara att bita i det sura äpplet. Vars 290 kronor ytterligare var väl inte hela världen. Men, icke sa Nicke, att betala vid incheckningen kostar nämligen dubbelt så mycket jämfört med att boka hemma via datorn. Så istället för 590 kronor blev det istället omkring elvahundra. Trist men sant, men så går det när man gör fort och fel.

Lååångt till hyrbilen.

Det positiva med att komma iväg nästan mitt i natten, är att man landar tidigt och har en hel tom dag framför sig. SAS landade redan några minuter efter tio i Malaga och redan en halvtimme senare hade vi fått vårt bagage och gav oss iväg på jakt efter vår hyrbil. Det är nu andra gången vi hyr bil av Brunos Hyrbilar och enda nackdelen med detta företag är att de har sina bilar på tredje våningen i ett garage, som ligger väldigt långt från ankomstterminalen. Men fördelarna överväger eftersom det inte är något tjafs om extraförsäkringar eller hur många förare som ska köra bilen. Allting ingår.
"Tanken är halvfull så kan ni lämna tillbaka bilen med halvfull tank är det bra" sade den trevlige spanjoren. som hjälpte oss att lägga in bagaget i bilen.

Toast med diverse pålägg samt kaffe smakade bra.

Vi hade bokat en lägenhet på Valle Romano, strax utanför Estepona. Dit var det omkring åtta, nio mil och när vi kom ungefär halvvägs, till Marbella, valde vi att köra in i stan för att få oss något till livs.
Trots att vi hade Jörgens GPS med oss var det svårt att hitta Valle Romano. När vi slog in gatuadressen så fanns den inte. Det blev en hel del letande och frågande innan vi till slut hittade en liten avtagsväg där skylten mot Villa Romano fanns efter att vi hade svängt in på vägen.

Efter några kilometer på en väldigt dålig väg kom vi äntligen fram till anläggningen, som bestod av en hel rad hyreshusliknande byggnader. Längst upp på gatan fanns golfklubben med samma namn.

Ingen facilitet som vi använde oss av.

I receptionen, där vi hämtade nycklarna, fanns bland andra en lite nonchalant yngre man, som hade svårt att hitta våra namn och nycklar. På en liten karta över området ritade han lite slarvigt in var vår lägenhet låg. Eftersom alla husen såg likadana ut, tog det lite tid för oss att hitta inte bara rätt hus utan också rätt lägenhet. När vi väl hittade rätt, stod dörren öppen då lägenheten precis hade städats.
Omgivningarna runt hotellet är fina, men eftersom det låg en bra bit utanför Estepona, så var det bil som gällde om vi ville komma till något café eller restaurang.

Ett riktigt "rälit" par fem hål.

Under vår tio dagar långa vistelse skulle vi spela sex golfrundor på sex olika banor. Banor och starttider hade jag beställt hos Elite Golf Service, som faktiskt har kontor i närheten av Puerto Banus.
Den första banan vi skulle spela heter Alcaidesa Links. Banan har jag spelat tidigare någon gång, men mindes inte mer än några av hålen. Denna bana, precis som de två nästföljande vi spelade, Santa Clara och Marbella G&CC, är extremt kuperade. Resultaten blev inte alls bra på de här banorna. Vi kom fram till, kanske som en litet försök till ursäkt, att sådana här banor måste man nog spela ett antal gånger för att lära sig var man ska sikta eller vilken klubba man ska använda. Med många  s k blinda hål är det omöjligt att veta var hinder och greener är. Det tycker i alla fall vi och det står vi för.
I greenfeen på alla banorna ingick tillgång till golfbil. Att gå de här banorna i den värme, som ibland uppgick till nästan 30 grader i solen, var definitivt inget alternativ.

Med sådana bilar på parkeringen förstår man att prisnivån är hög.

De banor vi valt att spela var alla relativt lyxiga och förhållandevis dyra jämfört med prisbilden i Sverige. Greenfee, utan golfbil, kostade ofta runt 90 Euro. För vår del, som beställt via Elite Golf Service var priset omkring 750 SEK inklusive golfbil.

Strandpromenaden i Fuengirola.

Vi hade beställt våra starttider så att vi spelade golf två dagar, var ledig en, spelade golf två o s v.
Vår första lediga dag bestämde vi oss för att köra till Fuengirola, som väl får betraktas som en av huvudorterna på Costa del Sol. Här finns en nära nog milslång strandpromenad, som är kantad med caféer, restauranger och hotell.

I en parallellgata bakom strandpromenaden är det både lugnare och billigare.

Det är alltid mycket folk överallt. Och, både Jörgen och jag, som har ett stort intresse av att studera andra människors beteende, klädsel och språk, tyckte det var mycket givande att sitta vid ett litet bord i skuggan och inmundiga var sin liten öl.

Äldre människor blir lätt trötta.

Efter vårt långa vandrande på strandpromenaden blev Jörgen lite matt och trött och frågade om vi hade tid så att han fick vila sig mot en palm en stund. Självklart accepterade jag det. Det är viktigt att ta hänsyn till varandras behov och önskemål när man är flera i sällskapet.
När vi skulle köra till de tre första banorna vi skulle spela så tog Jörgens GPS med oss på irrfärder långt ut i ingenstans. Vi kunde inte för vårt liv förstå att det kunde vara så krångligt att hitta till golfbanorna. Ja, jag var nästan förbannad, för flera gånger kom vi nästan för sent till våra starttider.
Jag påpekade för Jörgen att något måste absolut vara fel och att han borde kolla inställningarna.
Vad var det jag sa? GPS-helvetet var inställt så att man skulle undvika stora vägar. Tacka fan för att det tog tid att hitta rätt!
Allt nog och emedan samt även, de resterande tre banorna hittade vi på ett kick. Inte nog med det, dessa banor, Valle Romano, Mijas Los Olivos och San Roque visade sig också vara betydligt mer medgörliga än de tre första vi spelade. Vi spelade stundtals faktiskt riktigt bra. Men bara stundtals.

Mysigt och lite lugnare.

Efter en av dessa rundor åkte vi ner till Hamnen i La Duquesa. Det är en trevlig liten hamn, inte på långa vägar så stor som Puerto Banus, som jag besökt flera gånger tidigare. Bland annat finns här en mycket bra pizzeria som har begåvats med väldigt trevlig personal. Här tar de i hand och hälsar när man kommer. Trevligt och belevat i mina ögon.

Årets klocka.

En annan anledning till att jag gillar just La Duquesa är att det här alltid brukar finnas afrikanska kringvandrande försäljare, som en annan golfkompis, som brukar vara här ofta, men som jag inte vill nämna namnet på, kallar för klocknegrer. Namnet beror på att de säljer armbandsur. Alla klockor de håller i händerna är batteriklockor. Sådana vill inte jag ha. Jag vill ha mekaniska, självuppdragande kopior av kända märken. Dessa har de i sin ryggsäck eftersom de är betydlig dyrare. Denna gången köpte jag min femte klocka och också den billigaste hittills med sina 25 Euro.
Jag kan också konstatera och berätta att även de tidigare köpta klockorna fortfarande fungerar!

Perfekt frukost tycker jag.

En morgon, när vi inte hade lust att laga frukost själv (det är i regel jag som steker bacon och ägg på morgonen medan Jörgen tar hand om grovdisken) så bestämde vi att åka ner till hamnen i Estepona. Där hade vi upptäckt en irländsk restaurang som serverade full irish breakfast för åtta Euro. Det visade sig dock att de hade stängt. Men, längre bort låg ett lite mer oansenligt ställe, som serverade english breakfast till det facila priset av fyra och en halv Euro. Dom hade öppet!

Stor båt, men det fanns större.

När man är i de här trakterna så är ett besök i Puerto Banus ett måste. I den hamnen finns massor av boutiquer som säljer väldigt dyra varor, både juveler, klockor och kläder. I hamnen kryllar det också av båtar som inte är så vanliga i Sverige. Här gick vi omkring i lugn och ro efter att ha parkerat i ett parkeringshus. Vi tog oss också tid att äta en enkel lunch i form av en pizza som vi delade.

Lennart välkomnar oss.

Någonstans här i närheten, i Nueva Andalusia, har också en gammal kunsultkollega och vapendragare skaffat sig ett litet hus. Jag visste att han skulle vara här nere just nu och tog chansen att ringa upp honom. Ingen svarade, men en stund senare ringde han upp mig och sade att han skulle komma och hämta oss.

Kaffe och vatten, precis vad som behövs i värmen.

Lennart och Jörgen har båda växt upp i Nyköping, men har inte umgåtts. Däremot har Jörgens pappa, bokhandlare Kvant och Lennarts pappa som var läkare, spelat golf ihop. De hade naturligtvis mycket att tala om från sin uppväxt i Nyköping, varför jag nöjde mig med att lyssna och någon gång lågmält göra ett litet inlägg. Lennart och hans Lisbeth visade oss runt i deras nyrenoverade casa och bjöd på förfriskningar på uteplatsen, innan det var dags för Jörgen och mig att hämta vår bil i garaget. Här fick vi nästa käftsmäll när vi konstaterade att vi parkerat i tre timmar för totalt 27 Euro!
Men som Jörgen säger, det är ju bara pengar och det är det ju faktiskt också.

Utsikt från golfklubben - i husen, bakom träden längst ner till höger, fanns vår lägenhet.

Det enda ställe man kunde få mat på på kvällstid och som låg på gångavstånd (även om Jörgen tyckte det var långt) var på Valle Romero Golfklubb. En kväll försökte jag övertala Jörgen, som till och med börjat på gym i Höganäs, att promenera med mig upp till klubbens restaurang. Efter lite ojande och gnäll gav han med sig, varefter vi kunde inta en enkel men inte översvallande god, men ok, måltid.

Alltid folk att studera.

Flyget hem från Malaga skulle avgå redan 0645. För att vara säkra på att inte missa flyget beslöt vi att tillbringa sista natten i Fuengirola. Att bo där innebar att vi bara hade max en halv timmes körtid till Malaga Airport, varför vi kunde få någon lite längre natt än om vi skulle kört från Estepona. Kvällens måltid, som egentligen för min del skulle vara steak and kidney pie, blev istället pizza respektive pasta.

Här är jag.

Jodå, jag var också med i Spanien, vilket bevisas av bilden Jörgen tog på mig med Gibraltar i bakgrunden.

Kaffe och en liten bulle för sex Euro blev dagens frukost.

Vi hade checkat ut på hotellet redan kvällen innan vi åkte. Ville inte strula med betalning klockan fyra på morgonen. Kvällen innan hade vi rekat var vi skulle lämna tillbaka bilen. Det var nog tur för det var inte så lätt att hitta i nattmörkret när vi kom till flygplatsen.
Någon frukost hade vi naturligtvis inte fått i oss så det blev till att hugga vid första bästa café, som var öppet vid den tiden på morgonen.

Hemresan med Ryan Air var händelselös och innebar någon timmes sömn i obekväm ställning samt en bok jag han läsa till hälften. Vid ankomsten till Kastrup fanns min kära hustru Eva på plats och återbördade oss till hemmets lugna vrå.

Nu ska jag sätta på hjulen på vår Morgan!