Madeiraresa med diverse trassel.

Vi nådde inte ända fram - 2019-02-14
En behaglig, men i mina ögon lite för lång flygtur på cirka fem timmar, skulle äntligen nå vår destination, Madeira. Här skulle vi i första hand spela fem golfrundor, men kanske också försöka turista och se lite av ön.

En liten ö med lång start- och landningsbana.

En halv timme föra landning meddelar emellertid flygkaptenen i högtalarna att det är landningsförbud på Madeira, på grund av hårda vindar. Som alternativ nämner han först Teneriffa, men återkommer strax efter och meddelar att han fått klartecken att landa på en liten ö som heter Porto Santos.
Det var inte bara vårt plan som tvingats landa här utan även ytterligare fyra stycken. Då vårt plan landade sist fick vi sitta i vårt plan, ytterligare en och en halv timme, för att den lilla flygplatsen skulle klara av att ta emot närmare sju, åtta hundra resenärer, som invaderade den lilla terminalbyggnaden.

Alla ska fram först!

På Porto Santos lever och verkar endast 5000 individer. Trots detta, så lyckades man där fixa fram ett stort antal bussar och även hotellrum till alla resenärerna. Detta måste ha skett inom loppet av endast någon timme. Imponerande!

Rörigt är inte ordet.

Det blev dock lite kaosartat, både vid embarkeringen av bussarna och sedan också när alla människor, med väskor, golfbagar och ryggsäckar, skulle koma in i receptionen på hotellet för att checka in.
I sådana situationer är det lätt att bli irriterad. Och, det blev, inte bara jag, utan flera andra, på de som trängde sig förbi kön på mer eller mindre brutala sätt.

En av hotellets elbilar.
På dekalen stod det att man strävade efter att få en fossilfri ö.

Någon hade pyntat sin trädgård med en röd cykel. Kreativt!

När vi slutligen, efter någon timme, kommit in på våra rum kändes det snabbt mycket bättre. Det återstod bara någon timme innan vi skulle äta middag i matsalen, så det enda vi hann med var att ta en kort promenad i närområdet. Efter middagen vid 21-tiden var alla dästa och trötta efter dagens vedermödor, så det blev tidigt sänggående för de flesta.

Hamnen, där färjan går till Madeira.

Landningsbanan, som delar ön i två halvor. Den är mellan tre och fyra kilometer lång,
vilket beror på att det tidigare varit en militär flygförläggning på ön.

För att fördriva tiden dagen efter beslöt vi att åka på en guidad busstur, för att ta del av sevärdheterna på den lilla ön. Den kvinnliga guiden talade begriplig engelska, även om hon med all säkerhet inte doktorerat i ämnet. Under åkturen passerade vi bl a en golfbana, som designats av Seve Ballesteros och där europatouren spelade en tävling år 2009. Vid ett antal stopp, på de högsta punkterna på ön hade man en vidunderlig utsikt.

Under dagen skulle alla åka färja till Madeira. Den fylldes snabbt med folk, varför den avgång vi skulle följa med på inte gick förrän vid 22-tiden på kvällen. Avståndet till Madeira var 75 km och överfarten beräknades till 2,5 timmar. Timmarna på färjan var nog något de flesta kunnat betala massor av pengar för att slippa. Det var blåsigt och hög sjö och en stor del av passagerarna blev sjösjuka och fick kasta upp var som helst, i papperskorgar, tvättställ och på toaletterna.

Väl framme vid ettiden på natten var det nog jobbigt för många att försöka hitta sina väskor och golfbagar i mörkret, på de vagnar där allt bagage hade lastats. Vid framkomsten till hotellet var det bara en sak att göra, att kasta sig direkt i sängen.

Äntligen dags för golf.

Eva och Evelyn från Kalmar ser laddade ut.

Golf Plaisirs golfvärd på Madeira heter Frank. Han hade fått jobba hårt för att att hitta nya starttider på golfbanan, som normalt är vid 9:30-tiden på förmiddagen. Att vi skulle spela så tidigt var inte att tänka på, så Frank hade fixat nya tider strax efter lunch.

Mats verkade inte gilla sin öl :-)

Klubben vi spelade på heter Clube de Golf Santo de Serra och har tre niohålsslingor. Vårt första varv på banan var dock ingen höjdare. Det var hård vind och ganska kyligt, så mitt val att bära shorts var inte så begåvat. Det blir heller inte varmare av att åka golfbil, vilket nästan är ett måste när vi ska spela flera dager i följd på kuperade banor. Efter halva rundan är det OK att ta en fikapaus, vilket var skönt när vi hittade en plats i lä, där solen kunde värma upp våra stela kroppar.

Eva myser med en bok och ett glas vin på balkongen...

...medan vårt resesällskap, paret Kvant, sitter nere vid poolen.

Efter golfen kom det shuttelbussar och hämtade oss för vidare färd till hotellet, som låg någon mil från golfbanan. Efter en dusch och ombyte till mer representabla kläder var det skönt att kunna ta det lugnt en stund före middagen vid 20-tiden.

Det första vi stötte på i Funchal, var en staty av öns store hjälte Cristiano Ronaldo.

Med anledning av vår sena ankomst till Madeira var vi tvungna att välja bort en golfdag, för att hinna se något annat än bara golfbanan. Vi valde att åka med hotellets shuttelbuss till Madeiras huvudstad Funchal på söndagen. Öns invånareantal uppgår till cirka 500000 personer varav dryg 100000 bor i Funchal.

Madeira hade också besök av detta enorma kryssningsfartyg.

Bussen släppte av oss i hamnen varifrån vi sedan gick längs strandpromenaden vidare in mot centrum. Det är vinter på Madeira nu och även där tar man tydligen upp sina fritidsbåtar på vintern. Precis som i den lilla stad vi bodde, Santa Cruz, fanns det uteserveringar överallt.

Biskopen verkade vara en folklig typ...

..som såg väldigt glad och trevlig ut.

När vi kom närmare centrum kom vi fram till en stor kyrka. Runt helgedomen fanns det massor av folk, TV-kameror och musikorkestrar som spelade i "munnen" på varandra. Efter att ha frågat vad det var som hände, fick vi berättat att en ny biskop skulle installeras. Här är alla katoliker och många ville ta den nye biskopen i hand eller kyssa hans händer.

Det var lite molnigt och dimmigt den här dagen, så vi valde att inte åka upp i den berömda linbanan,
som annars är en stor attraktion.
Efter lite flanerande i staden och en fika på en uteservering, var det tid för oss att gå tillbaka till busshållplatsen för att återvända med den till hotellet.

I stort sett alla trottoarer är belagd med dessa små svarta stenar, t o m i mönster ibland.
Vi undrade hur man gör, man kan ju inte lägga sten för sten, men fick aldrig veta det.

Efter ytterligare några dagar på golfbanan, nu i bättre väder, så kom dagen då vi skulle flyga tillbaka till Köpen hamn. Planet skulle inte lyfta förrän på eftermiddagen så Eva och jag knallade runt i gränderna i Santa Cruz.

Denna fuling heter Espada och är Madeiras nationalrätt.
Men, som alla vet finns det också en Lamborghini med samma namn.

Nere vid stranden fanns stadens lilla saluhall, som var ganska primitiv, men ändå lite mysig. Här fanns bland annat en fiskhandlare som sålde olika sorters fisk och där espadan tydligen var favoriten.

Bröllop? Nej, de är nog redan gifta.

Jesus och hans lärjungar.

Ett besök i stadens kyrka, som vi passerat flera gånger under våra promenader, var ju ett måste. När man går in i en dylik byggnad så sprider sig ett visst lugn i kroppen.
Efter detta sakrala inslag, i vår alltför korta tillvaro på Madeira, gick vi upp på vårt hotellrum för att slutföra packningen inför hemresan. Min huvudkudde följer mig på alla resor och en gång glömde jag den på en färja från England, så den packar jag nu alltid först i golfbagen så fort jag vaknar sista dagen på hotellet.

Frank blev snabbt omtyckt av både damer och herrar.

Frank, vår golfvärld denna veckan, är 62 år och upplever sitt jobb som en behaglig och annorlunda avslutning på arbetslivet innan pensionen. Han är social och välkomnas spela med i de bollar som saknar en spelare. Han ville gärna ta avsked av oss innan han skulle hämta nya golfare från både Sverige och Danmark, som skulle anlända med samma plan som vi skulle åka hem med.

Till slut kom dom, men 50 minuter försenade.

För många år sedan hade flygplatsen på Madeira ett tvivelaktigt rykte. Den ansågs vara kort, vilket jag funderade över kanske var anledningen till att vi tvingades landa på Porto Santos. Men, den lär ha byggts ut och anses väl idag vara helt riskfri att landa på.
För att övertyga mig själv om detta, så gick vi ut på terassen när vi kom till flygplatsen. Här ville jag kontrollera att det ankommande planet kunde landa utan att utnyttja landningsbanan till bristningsgränsen.
Det visade sig att min ev oro var helt obefogad då vårt flygplan endast behövde halva banan för att stanna.

Nästa resa blir en veckoslutsresa till London med barn och barnbarn!

En natt jag aldrig glömmer.

Nödanrop från Paraguay - 1978-09-06
Det var första året jag som radioamatör hade tillstånd att köra SSB (single side band). Detta innebar att jag, istället för att under ett helt år tidigare varit hänvisad till enbart telegrafi, nu äntligen kunde konversera med radioamatörer över hela världen genom att faktiskt prata med dem i min mikrofon.

En senare version av den transciever jag använde 1978.

Det var mitt i natten här i Sverige, men i andra delar av världen var det mitt på dagen, eller tidig kväll. Jag hade riktat min yagi beamantenn mot USA och Sydamerika och vred sakta på frekvensratten för att se om jag kunde hitta något spännande DX (avlägsen station) någonstans att få kontakt med.
Plötsligt uppfattar jag någon som ropar CQ (betyder på vårt språk "söker dig".) suedois en massa gånger i följd. Varför han använde franska för ordet svensk vet jag inte, för i Paraguay lär de tala spanska. Men artig, som jag blivit uppfostrad till att vara, så svarade jag med min amatörradiosignal på spanska, SM7CQY blir då santa maria siete canad quito yucatan, mest för att han skulle återkomma till mig. Det gjorde han och trodde naturligtvis att jag hade god insikt i det spanska språket och litteraturen. Så var dock inte fallet även om jag kunde förstå enstaka ord. Han verkade desperat och rabblade på i snabb takt och det enda vettiga jag fick ut ur vår konversation, var ordet medical. Jag insåg då att det handlade om allvarliga saker. Under en lång stund fortsatte vår kontakt, men jag förstod inte mycket av det han sade. Men, så fick vi hjälp. En annan radioamatör, också han från Paraguay och som behärskade engelska någorlunda, breakade in och började tala med både Juan (som amatören hette som anropat mig) och mig.

Artikel ur tidningen Min Värld från den 24:e oktober 1978.

Jag fick då reda på att Juans dotter, femåriga Carolina låg för döden  på ett sjukhus i Asuncion, efter ha blivit opererad för en hjärntumör. Vid operationen hade man skadat den livsviktiga hypofysen, som bland många andra funktioner styr njurarnas verksamhet och nu kunde Carolina inte behålla någon vätska i kroppen. Livet bokstavligen rann ifrån henne. Hon utsöndrade omkring 20 liter urin varje dygn och för att klara hennes liv hade läkarna varit tvungna att hela tiden ge henne mängder av vätska så att kroppen inte skulle torka ut.
Med hjälp av den engelsktalande amatören fick jag reda på att flickan behövde en medicin, som enligt dem hette Minirin och som tillverkades av företaget Ferring i Malmö. Detta preparat verkade enligt deras utsago inte finnas på den amerikanska kontinenten, varför de i panik försökt hitta hjälp i Sverige.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Men, jag fick en ide´. Även om det var mitt i natten, så är ofta radioamatörer med intresse för DX-körande, forfarande vakna. Min kompis i Malmö, SM7CRL Sixten, nu salig avsomnad sedan många år, var gift med en kvinna som var sjuksköterska och som kanske kunde få fram fler uppgifter genom att titta i FASS, som är en bok som omfattar alla läkemedel.
Jodå, Sixten var vaken och efter att väckt sin fru kunde de i FASS konstatera att Minirin också hette Ddapv och mycket riktig tillverkades av Ferring i Malmö.
Kvällstidningarna är, som ju är allmänt känt, inte blyga när det gäller en het nyhet, varför Sixten ringde upp Kvällsposten och berättade vad som utspelat sig i radion. Där blev det fart på journalisterna på nattredaktionen. De ringde upp VD:n på Ferring. Hans fru svarade yrvaket och berättade att hela företagsledningen var på konferens i Tyskland.

Fakturan från Ferring som bilades kollit på Kastrup.

Efter ytterligare telefonsamtal lyckades man komma i kontakt med ansvariga chefer och sedan gick det snabbt. Redan dagen efter fanns läkemedlet på plats på Kastrups flygplats, för vidarebefordran till Asunsion via Frankfurt. Naturligtvis fanns Kvällsposten på plats även där för att följa dramatiken.
När planet landade i Frankfurt stod där redan en specialbil och väntade. Det var flygbolagets egen "life-and-death-car", som överförde den dyrbara lasten till Sydamerikaplanet.

En av löpsedlarna under veckan.

Under den här tiden fanns det något som hette 1000-tipset, ett försök från Kvällsposten att få in tips från allmänheten om aktuella händelser, som man inte själv snappat upp. Naturligtvis blev det Sixten som vann veckans tusenlapp, men som han broderligt delade med mig.
Som framgår fick han också "äran" av att ha räddat flickan. Detta eftersom journalisten hellre intervjuade någon i Malmö än körde till Löddeköpinge mitt i natten. För min del spelade detta självklart ingen som helst roll, det viktiga var att vi radioamatörer kunnat bidra till att hjälpa en människa i nöd.
Den dramatiska kapplöpningen med tiden fick ett lyckligt slut. Det var inte för sent! Carolina fick sin första injektion och efter en stund stod det klart att hon skulle överleva. Två veckor senare kunde hon lämna sjukhuset för att åka hem.

Brev från tacksamma föräldrar.

Föräldrarna var naturligtvis oerhört tacksamma och via radion fick jag också frågan hur de kunde ersätta oss för vår insats. Som radioamatörer var det självklart för oss att någon betalning överhuvudtaget inte var aktuellt. Vi hade bara gjort vad vilken normalt funtad människa också skulle ha gjort i samma situation.

Efter detta har jag fått flera brev, både från Carolinas föräldrar och den hjälpande amatören i Paraguay, där de berättat om hur det gått för flickan. Föräldrarnas brev var på spanska, men som tur var hade vi då en granne, som flera år bott i Argentina, som kunde översätta breven till mig.

Idag bör Carolina vara runt 45 år, ungefär i samma ålder som min egen dotter och jag hoppas att hon mår bra och har fått ett bra liv.

Att med sin hobby kunna göra något sådant här känns riktigt bra!