En natt jag aldrig glömmer.

Nödanrop från Paraguay - 1978-09-06
Det var första året jag som radioamatör hade tillstånd att köra SSB (single side band). Detta innebar att jag, istället för att under ett helt år tidigare varit hänvisad till enbart telegrafi, nu äntligen kunde konversera med radioamatörer över hela världen genom att faktiskt prata med dem i min mikrofon.

En senare version av den transciever jag använde 1978.

Det var mitt i natten här i Sverige, men i andra delar av världen var det mitt på dagen, eller tidig kväll. Jag hade riktat min yagi beamantenn mot USA och Sydamerika och vred sakta på frekvensratten för att se om jag kunde hitta något spännande DX (avlägsen station) någonstans att få kontakt med.
Plötsligt uppfattar jag någon som ropar CQ (betyder på vårt språk "söker dig".) suedois en massa gånger i följd. Varför han använde franska för ordet svensk vet jag inte, för i Paraguay lär de tala spanska. Men artig, som jag blivit uppfostrad till att vara, så svarade jag med min amatörradiosignal på spanska, SM7CQY blir då santa maria siete canad quito yucatan, mest för att han skulle återkomma till mig. Det gjorde han och trodde naturligtvis att jag hade god insikt i det spanska språket och litteraturen. Så var dock inte fallet även om jag kunde förstå enstaka ord. Han verkade desperat och rabblade på i snabb takt och det enda vettiga jag fick ut ur vår konversation, var ordet medical. Jag insåg då att det handlade om allvarliga saker. Under en lång stund fortsatte vår kontakt, men jag förstod inte mycket av det han sade. Men, så fick vi hjälp. En annan radioamatör, också han från Paraguay och som behärskade engelska någorlunda, breakade in och började tala med både Juan (som amatören hette som anropat mig) och mig.

Artikel ur tidningen Min Värld från den 24:e oktober 1978.

Jag fick då reda på att Juans dotter, femåriga Carolina låg för döden  på ett sjukhus i Asuncion, efter ha blivit opererad för en hjärntumör. Vid operationen hade man skadat den livsviktiga hypofysen, som bland många andra funktioner styr njurarnas verksamhet och nu kunde Carolina inte behålla någon vätska i kroppen. Livet bokstavligen rann ifrån henne. Hon utsöndrade omkring 20 liter urin varje dygn och för att klara hennes liv hade läkarna varit tvungna att hela tiden ge henne mängder av vätska så att kroppen inte skulle torka ut.
Med hjälp av den engelsktalande amatören fick jag reda på att flickan behövde en medicin, som enligt dem hette Minirin och som tillverkades av företaget Ferring i Malmö. Detta preparat verkade enligt deras utsago inte finnas på den amerikanska kontinenten, varför de i panik försökt hitta hjälp i Sverige.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Men, jag fick en ide´. Även om det var mitt i natten, så är ofta radioamatörer med intresse för DX-körande, forfarande vakna. Min kompis i Malmö, SM7CRL Sixten, nu salig avsomnad sedan många år, var gift med en kvinna som var sjuksköterska och som kanske kunde få fram fler uppgifter genom att titta i FASS, som är en bok som omfattar alla läkemedel.
Jodå, Sixten var vaken och efter att väckt sin fru kunde de i FASS konstatera att Minirin också hette Ddapv och mycket riktig tillverkades av Ferring i Malmö.
Kvällstidningarna är, som ju är allmänt känt, inte blyga när det gäller en het nyhet, varför Sixten ringde upp Kvällsposten och berättade vad som utspelat sig i radion. Där blev det fart på journalisterna på nattredaktionen. De ringde upp VD:n på Ferring. Hans fru svarade yrvaket och berättade att hela företagsledningen var på konferens i Tyskland.

Fakturan från Ferring som bilades kollit på Kastrup.

Efter ytterligare telefonsamtal lyckades man komma i kontakt med ansvariga chefer och sedan gick det snabbt. Redan dagen efter fanns läkemedlet på plats på Kastrups flygplats, för vidarebefordran till Asunsion via Frankfurt. Naturligtvis fanns Kvällsposten på plats även där för att följa dramatiken.
När planet landade i Frankfurt stod där redan en specialbil och väntade. Det var flygbolagets egen "life-and-death-car", som överförde den dyrbara lasten till Sydamerikaplanet.

En av löpsedlarna under veckan.

Under den här tiden fanns det något som hette 1000-tipset, ett försök från Kvällsposten att få in tips från allmänheten om aktuella händelser, som man inte själv snappat upp. Naturligtvis blev det Sixten som vann veckans tusenlapp, men som han broderligt delade med mig.
Som framgår fick han också "äran" av att ha räddat flickan. Detta eftersom journalisten hellre intervjuade någon i Malmö än körde till Löddeköpinge mitt i natten. För min del spelade detta självklart ingen som helst roll, det viktiga var att vi radioamatörer kunnat bidra till att hjälpa en människa i nöd.
Den dramatiska kapplöpningen med tiden fick ett lyckligt slut. Det var inte för sent! Carolina fick sin första injektion och efter en stund stod det klart att hon skulle överleva. Två veckor senare kunde hon lämna sjukhuset för att åka hem.

Brev från tacksamma föräldrar.

Föräldrarna var naturligtvis oerhört tacksamma och via radion fick jag också frågan hur de kunde ersätta oss för vår insats. Som radioamatörer var det självklart för oss att någon betalning överhuvudtaget inte var aktuellt. Vi hade bara gjort vad vilken normalt funtad människa också skulle ha gjort i samma situation.

Efter detta har jag fått flera brev, både från Carolinas föräldrar och den hjälpande amatören i Paraguay, där de berättat om hur det gått för flickan. Föräldrarnas brev var på spanska, men som tur var hade vi då en granne, som flera år bott i Argentina, som kunde översätta breven till mig.

Idag bör Carolina vara runt 45 år, ungefär i samma ålder som min egen dotter och jag hoppas att hon mår bra och har fått ett bra liv.

Att med sin hobby kunna göra något sådant här känns riktigt bra!