Madeiraresa med diverse trassel.

Vi nådde inte ända fram - 2019-02-14
En behaglig, men i mina ögon lite för lång flygtur på cirka fem timmar, skulle äntligen nå vår destination, Madeira. Här skulle vi i första hand spela fem golfrundor, men kanske också försöka turista och se lite av ön.

En liten ö med lång start- och landningsbana.

En halv timme föra landning meddelar emellertid flygkaptenen i högtalarna att det är landningsförbud på Madeira, på grund av hårda vindar. Som alternativ nämner han först Teneriffa, men återkommer strax efter och meddelar att han fått klartecken att landa på en liten ö som heter Porto Santos.
Det var inte bara vårt plan som tvingats landa här utan även ytterligare fyra stycken. Då vårt plan landade sist fick vi sitta i vårt plan, ytterligare en och en halv timme, för att den lilla flygplatsen skulle klara av att ta emot närmare sju, åtta hundra resenärer, som invaderade den lilla terminalbyggnaden.

Alla ska fram först!

På Porto Santos lever och verkar endast 5000 individer. Trots detta, så lyckades man där fixa fram ett stort antal bussar och även hotellrum till alla resenärerna. Detta måste ha skett inom loppet av endast någon timme. Imponerande!

Rörigt är inte ordet.

Det blev dock lite kaosartat, både vid embarkeringen av bussarna och sedan också när alla människor, med väskor, golfbagar och ryggsäckar, skulle koma in i receptionen på hotellet för att checka in.
I sådana situationer är det lätt att bli irriterad. Och, det blev, inte bara jag, utan flera andra, på de som trängde sig förbi kön på mer eller mindre brutala sätt.

En av hotellets elbilar.
På dekalen stod det att man strävade efter att få en fossilfri ö.

Någon hade pyntat sin trädgård med en röd cykel. Kreativt!

När vi slutligen, efter någon timme, kommit in på våra rum kändes det snabbt mycket bättre. Det återstod bara någon timme innan vi skulle äta middag i matsalen, så det enda vi hann med var att ta en kort promenad i närområdet. Efter middagen vid 21-tiden var alla dästa och trötta efter dagens vedermödor, så det blev tidigt sänggående för de flesta.

Hamnen, där färjan går till Madeira.

Landningsbanan, som delar ön i två halvor. Den är mellan tre och fyra kilometer lång,
vilket beror på att det tidigare varit en militär flygförläggning på ön.

För att fördriva tiden dagen efter beslöt vi att åka på en guidad busstur, för att ta del av sevärdheterna på den lilla ön. Den kvinnliga guiden talade begriplig engelska, även om hon med all säkerhet inte doktorerat i ämnet. Under åkturen passerade vi bl a en golfbana, som designats av Seve Ballesteros och där europatouren spelade en tävling år 2009. Vid ett antal stopp, på de högsta punkterna på ön hade man en vidunderlig utsikt.

Under dagen skulle alla åka färja till Madeira. Den fylldes snabbt med folk, varför den avgång vi skulle följa med på inte gick förrän vid 22-tiden på kvällen. Avståndet till Madeira var 75 km och överfarten beräknades till 2,5 timmar. Timmarna på färjan var nog något de flesta kunnat betala massor av pengar för att slippa. Det var blåsigt och hög sjö och en stor del av passagerarna blev sjösjuka och fick kasta upp var som helst, i papperskorgar, tvättställ och på toaletterna.

Väl framme vid ettiden på natten var det nog jobbigt för många att försöka hitta sina väskor och golfbagar i mörkret, på de vagnar där allt bagage hade lastats. Vid framkomsten till hotellet var det bara en sak att göra, att kasta sig direkt i sängen.

Äntligen dags för golf.

Eva och Evelyn från Kalmar ser laddade ut.

Golf Plaisirs golfvärd på Madeira heter Frank. Han hade fått jobba hårt för att att hitta nya starttider på golfbanan, som normalt är vid 9:30-tiden på förmiddagen. Att vi skulle spela så tidigt var inte att tänka på, så Frank hade fixat nya tider strax efter lunch.

Mats verkade inte gilla sin öl :-)

Klubben vi spelade på heter Clube de Golf Santo de Serra och har tre niohålsslingor. Vårt första varv på banan var dock ingen höjdare. Det var hård vind och ganska kyligt, så mitt val att bära shorts var inte så begåvat. Det blir heller inte varmare av att åka golfbil, vilket nästan är ett måste när vi ska spela flera dager i följd på kuperade banor. Efter halva rundan är det OK att ta en fikapaus, vilket var skönt när vi hittade en plats i lä, där solen kunde värma upp våra stela kroppar.

Eva myser med en bok och ett glas vin på balkongen...

...medan vårt resesällskap, paret Kvant, sitter nere vid poolen.

Efter golfen kom det shuttelbussar och hämtade oss för vidare färd till hotellet, som låg någon mil från golfbanan. Efter en dusch och ombyte till mer representabla kläder var det skönt att kunna ta det lugnt en stund före middagen vid 20-tiden.

Det första vi stötte på i Funchal, var en staty av öns store hjälte Cristiano Ronaldo.

Med anledning av vår sena ankomst till Madeira var vi tvungna att välja bort en golfdag, för att hinna se något annat än bara golfbanan. Vi valde att åka med hotellets shuttelbuss till Madeiras huvudstad Funchal på söndagen. Öns invånareantal uppgår till cirka 500000 personer varav dryg 100000 bor i Funchal.

Madeira hade också besök av detta enorma kryssningsfartyg.

Bussen släppte av oss i hamnen varifrån vi sedan gick längs strandpromenaden vidare in mot centrum. Det är vinter på Madeira nu och även där tar man tydligen upp sina fritidsbåtar på vintern. Precis som i den lilla stad vi bodde, Santa Cruz, fanns det uteserveringar överallt.

Biskopen verkade vara en folklig typ...

..som såg väldigt glad och trevlig ut.

När vi kom närmare centrum kom vi fram till en stor kyrka. Runt helgedomen fanns det massor av folk, TV-kameror och musikorkestrar som spelade i "munnen" på varandra. Efter att ha frågat vad det var som hände, fick vi berättat att en ny biskop skulle installeras. Här är alla katoliker och många ville ta den nye biskopen i hand eller kyssa hans händer.

Det var lite molnigt och dimmigt den här dagen, så vi valde att inte åka upp i den berömda linbanan,
som annars är en stor attraktion.
Efter lite flanerande i staden och en fika på en uteservering, var det tid för oss att gå tillbaka till busshållplatsen för att återvända med den till hotellet.

I stort sett alla trottoarer är belagd med dessa små svarta stenar, t o m i mönster ibland.
Vi undrade hur man gör, man kan ju inte lägga sten för sten, men fick aldrig veta det.

Efter ytterligare några dagar på golfbanan, nu i bättre väder, så kom dagen då vi skulle flyga tillbaka till Köpen hamn. Planet skulle inte lyfta förrän på eftermiddagen så Eva och jag knallade runt i gränderna i Santa Cruz.

Denna fuling heter Espada och är Madeiras nationalrätt.
Men, som alla vet finns det också en Lamborghini med samma namn.

Nere vid stranden fanns stadens lilla saluhall, som var ganska primitiv, men ändå lite mysig. Här fanns bland annat en fiskhandlare som sålde olika sorters fisk och där espadan tydligen var favoriten.

Bröllop? Nej, de är nog redan gifta.

Jesus och hans lärjungar.

Ett besök i stadens kyrka, som vi passerat flera gånger under våra promenader, var ju ett måste. När man går in i en dylik byggnad så sprider sig ett visst lugn i kroppen.
Efter detta sakrala inslag, i vår alltför korta tillvaro på Madeira, gick vi upp på vårt hotellrum för att slutföra packningen inför hemresan. Min huvudkudde följer mig på alla resor och en gång glömde jag den på en färja från England, så den packar jag nu alltid först i golfbagen så fort jag vaknar sista dagen på hotellet.

Frank blev snabbt omtyckt av både damer och herrar.

Frank, vår golfvärld denna veckan, är 62 år och upplever sitt jobb som en behaglig och annorlunda avslutning på arbetslivet innan pensionen. Han är social och välkomnas spela med i de bollar som saknar en spelare. Han ville gärna ta avsked av oss innan han skulle hämta nya golfare från både Sverige och Danmark, som skulle anlända med samma plan som vi skulle åka hem med.

Till slut kom dom, men 50 minuter försenade.

För många år sedan hade flygplatsen på Madeira ett tvivelaktigt rykte. Den ansågs vara kort, vilket jag funderade över kanske var anledningen till att vi tvingades landa på Porto Santos. Men, den lär ha byggts ut och anses väl idag vara helt riskfri att landa på.
För att övertyga mig själv om detta, så gick vi ut på terassen när vi kom till flygplatsen. Här ville jag kontrollera att det ankommande planet kunde landa utan att utnyttja landningsbanan till bristningsgränsen.
Det visade sig att min ev oro var helt obefogad då vårt flygplan endast behövde halva banan för att stanna.

Nästa resa blir en veckoslutsresa till London med barn och barnbarn!