Några dagar i London

En stad med hög puls - 2019-06-05/08
Vår dotter och hennes familj tyckte att en lämplig födelsedagspresent till Eva kunde vara några dags besök i London. Vi har visserligen varit där några gånger tidigare, men då bara på genomresa eller, som i mitt fall, med anledning av mitt arbete. Den här gången skulle vi bara turista och försöka se så mycket av den enorma staden som möjligt.

Fart och fläkt!

Vi landade på Heathrow klockan 1930 engelsk tid. Novotel, hotellet vi skulle bo på under tre nätter, låg i centrum av London, dit vi tog oss med den slitna men väl fungerande tunnelbanan. När vi kom upp från underjorden vid Tower Bridge station, så hamnade vi mitt i folkvimlet. Efter tio minuters promenad var vi framme vid vårt hotell där vi snabbt checkade in.
Det var ganska sent, så vi åt bara något lätt nere i hotellets bar innan vi gick till sängs alla sex. Vi kunde också konstatera, redan på kvällen, att en frukost på hotellet skulle kosta drygt tvåhundra kronor. Och, det ansåg vi det inte vara värt för några skivor toast, youghurt och te eller kaffe.

Intensiv förmiddagstrafik.

På torsdagsmorgonen bestämde vi oss därför att börja vårt turistande till fots för att vid vår vandring hitta något frukost- eller fikaställe ute på stan. Vi gav oss ut i folkvimlet vid niotiden på morgonen, en tid då många var på väg till jobbet. Att utan mål, flanera omkring i city och betrakta alla dessa tusentals och åter tusentals människor av olika färg och form och som, med undantag för vårt lilla sällskap på sex personer, alla var på väg mot bestämda mål, var mycket intressant.

Soligt och varmt på torsdagen.

Under vår promenad passerade vi ett flertal ställen där vi möjligen hade kunnat få oss lite frukost till livs, men nästan alla var överfyllda av människor, som satt, stod eller var på väg med sin kaffemugg och ev en sandwich i händerna. Tills slut hittade vi ett ställe där det även fanns plats för oss, även om vi fick sitta utomhus.

Glömt namnet på denna skapelse.

Tate Modern Gallery.

Även om ingen direkt noterade oss, på vår färd genom Londons huvudgator, så såg vi nog ut som lantisar, när vi storögda förundrades över alla de fantastiska byggnader som finns lite överallt. Och, lantisar var nog ett relevant begrepp med tanke på var vi befann oss.

Här är det, säger Jessika.

Vi hade inga direkta mål under vår promenad, det fanns så mycket att se överallt, men det fanns dock några sevärdheter som vi hade planerat att titta på. Och när vi hade gått någon timme kom Olof och Jessika på att Covent Garden låg i närheten. Det är en stadsdel i centrala London där bland annat Royal Opera House och Covent Garden Market är belägna.

Undrar hur han gjort om det regnat.

Här fanns mycket att både titta och lyssna på. Inne på ett café i en stor sal stod nämligen en kvinnlig operasångerska och sjöng för cafégästerna. När hon var klar gick hon runt och samlade in pengar i en liten kopp. Vi tre killar, Olof, Max och jag, lämnade tjejerna för en stund så att de kunde titta på vad de ville. Olof visste nämligen att precis en liten bit därifrån så fanns det en pub, som han tyckte vi kunde slinka in på och ta var sin öl. Puben, som låg en trappa upp hade en balkong ut mot ett stort torg. Här framfördes olika uppträdanden i princip hela dagen. När vi satt med våra öl och tittade, så framträdde en person i kostym, som både verkade vara ståuppare och jonglör. När hans nummer var slut gick han runt bland åskådarna och samlade in pengar i sin hatt. Tror du han missade oss på balkongen? Icke, efter en stund så kom han upp med sin hatt och "krävde", på ett käckt och trevligt sätt, ett bidrag. Ja, det tyckte vi han var värd varför vi lade var sin fempundsedel i hatten, vilket han tackade artigt för.

London skyline, med St Pauls Cathedral till vänster.

Utöver själva Londonresan så hade Jessika och Olof ytterligare en överraskning i bagaget till Eva, ja även till mig eftersom jag var medbjuden. De hade inte avslöjat vad det var tidigare, men på väg tillbaka tillhotellet, sent på eftermiddagen, berättade de att vi skulle titta på musicalen Mama Mia på kvällen. Efter några timmars slappande på hotellrummet och ombyte av kläder gav vi oss av till fots till West End. 

Tydligen ett populärt ställe.

Vårt hotell låg i närheten av Themsen, som vi gick längs med hela vägen bort till Waterloo Bridge, som i sin tur ledde upp till West End och teaterkvarteren. Längs hela floden fanns det massor av stånd där man kunde köpa snabbmat från världens alla hörn, men också restauranger, som var fulla av folk. Utanför National Theater, ett enormt betongkomplex, fanns en restaurang som var full med folk, både på vägen till teatern och när vi gick tillbaka samma väg ett antal timmar senare.

Nästan som en julskyltningsöndag i Sverige.

I West End ligger det många teatrar och andra nöjesställen. Det märktes inte minst på den trängsel av både människor och bilar på trottoarer och gator, som verkligen blev påtaglig när vi närmade oss vår teater. De här teatrarna är i regel fullbokade långa tider i förväg, så Olof hade fixat biljetter så snart han fått klartecken av oss att följa med till London. När vi skulle gå in på teatern så fanns det vakter som gjorde säkerhetskontroller, inte riktigt som på en flygplats, men de tittade i alla väskor som de i publiken hade med sig. Om jag har rätt uppgift så har musicalen Mama Mia visats här under tjugo år, så ensemblen lär nog ha bytts ut ett antal gånger under åren. Själva musicalen var fantastisk att både se och höra och en fin upplevelse för oss allihop.

Tanken var att vi skulle ta en taxi tillbaka till hotellet, men när vi kom ut från teatern var det ännu mer folk och bilar i rörelse än när vi kom, så vi insåg att det var chanslöst att få tag i någon bil. Det var en varm kväll så vi tog samma väg tillbaka längs Themsen, där det promenerade lika mycket människor som tidigare på kvällen.

Det blev ganska sent innan vi kom i säng. Dagen efter skulle vi emellertid upp i hyfsad tid igen för att hinna uppleva ytterligare kända platser i London. 

Jeans, med slitna hål på "rätt" ställe.

En tröja, visserligen utan hål, men cirka 9000 SEK?

Max är väldigt intresserad av exklusiva märkeskläder, som skor, jackor, skärp etc. Han kan t ex köpa märkesskor, som kommit ut i en begränsad upplaga och sedan sälja dem med vinst till någon lika- sinnad. Av bland annat den anledningen ledde en av våra promenader till det kända varuhuset Selfridges. Här öppnades entrédörrarna av två välklädda personer hög hatt, medan personal på första våningen gick klädda i frack. Då får man en hint om att det nog kostar kulor att handla här.

Verkligen smaklöst, eller hur?

Det är väldigt intressant att gå runt och titta på de olika varorna och inte minst på kunderna. Själv gillar jag klockor och den dyraste jag hittade kostade 87000 pund. Det måste finnas många människor med gott om pengar, annars hade ju aldrig ett sådant här varuhus kunnat överleva.

Här fanns det många fordon av bl a märket Bentley parkerade utanför t ex Dior,

När jag ändå är inne på det här med exklusiva märkeskläder så hamnade vi, faktiskt, av en slump, lite senare på den berömda Bond Street. Här har alla de stora, världskända varumärkena sina butiker. Naturligtvis fanns det också en butik som sålde produkter från Valentino, ett av Max absoluta favoritmärken. Max och Olof gick in i butiken. Herrkläderna fanns på andra våningen och för att gå upp dit var man tvungen att ledsagas av en av de butiksanställda. De fick dock reda på att det skulle dröja en stund, då alla expediter var upptagna med att betjäna ett stort antal ryska besökare. Se valde därför att gå ut igen.

Här hade det krävts stort tålamod.

Några andra sevärdheter vi bestämt oss för att titta på den här fredagen, som var sista dagen innan hemfärden, var Churchills War Museum samt Buckingham Palace. Båda ställen ligger ganska nära varandra, men när vi närmade oss Churchills museum upptäckte vi en väldigt lång kö av människor, som var på väg in. Vi fick veta att väntetiden uppgick till cirka fyra timmar, vilket ingen av oss upplevde att det var värt att vänta.

Det ligger inte precis rofyllt!

Istället valde vi att fortsätta vår vandring till Drottning Elisabeths enkla boning för att kanske bli inbjuden på en kopp te. Vi kom faktiskt ända från Sverige, vilket borde uppskattas tyckte vi.
Det är konstigt att allting ofta ser helt annorlunda ut i verkligheten än när man ser bilder från olika kända ställen. Själv har jag aldrig varit här tidigare, men ofta sett bilder på slottet på TV. Att trafiken brusar tät runt omkring slottet hade jag faktiskt ingen aning om.

Det började bli sen eftermiddag, men innan vi kunde ta oss tillbaka till hotellet hade vi ett viktigt ärende att göra. Ett av våra barnbarn, Elias, har vid snart nio års ålder snöat in på fossiler. Jo, det är sant! Bakgrunden är att han läst och tittat i böcker som handlar om dinosaurier och fått sig berättat att det vid arkeologiska utgrävningar gjorts många fynd av bl a tänder från dessa urtida varelser. Något han tycker är oerhört spännande och intressant. Elias mamma Anne, vår svärdotter, hade uppmärksammat oss på att det fanns en butik i London som helt specialiserat sig på fossiler och kristaller. Den var vi naturligtvis tvungna att besöka för att inhandla presenter till Elias förestående nioårsdag. Den heter London Fossils and Crystals och ägs av ett trevligt par i 60-årsåldern. Här fanns stenar och fossiler från några pund upp till flera tusen pund.

Inte lätt att gissa diametern på hjulet.

Våra inköp, presenter till Elias köpte både vi och Olof, så Elias samling kommer att växa en hel del. Nu hade vi ganska långt tillbaka till hotellet och jag föreslog att vi skulle åka buss. Inte för att jag var trött utan då det skulle vara kul att ha åkt buss i London. Busstation fanns precis utanför butiken, men när vi talade med en busschaufför så skulle "vår" buss inte komma förrän om tjugo minuter. Vi valde därför apostlahästarna, precis som vi gjort hela dagen innan. På vägen tillbaka till hotellet tog vi åter en tur längs Themsen där vi också fick en bra bild över London Eye, det enorma pariserhjulet som finns vid stranden på Themsen. När man tittar på det så ser det ut som om det står stilla, men i verkligheten rör det sig så sakta att hjulet inte behöver stanna när besökarna kliver på eller av korgarna. Vi diskuterade hur stor diametern kunde tänkas vara och alla hade vi olika förslag. När vi hade kontrollerat på nätet fick vi veta att den var 135 meter. Häftigt! Nej, vi åkte inte med London Eye heller då köerna sades vara nästan lika långa som till Churchills museum.

Några trötta resenärer inför hemresan.

Vårt turistande var slut för den här gången och det som stod på agendan nu var att äta middag och sedan försöka komma i säng så fort som möjligt. Flyget hem skulle avgå klockan 0630 på lördagen. Vi hade beställt en taxi som skulle hämta oss 0415, vilket fungerade bra. Färden till Heathrow tog cirka tre kvart och kostade runt 90 pund, lite mer än dubbelt jämfört med tunnelbanan.
Eftersom Olof flyger mycket kunde han fixa in fyra av oss till Lufthansas lounge efter incheckningen. Här kunde vi, Eva, Jessika, Max och jag vräka i oss ägg, bacon, toast, juice och kaffe, så mycket vi orkade. Olof och Malva valde ädelt nog låta oss få denna förmån och fick själva äta sin frukost i en restaurang ute i terminalen.

Under den tvåtimmar korta flygresan, var det nästan helt tyst i kabinen. Nästan alla tog en tupplur!

London var fint. Åker gärna dit igen!

Öland, here we come!

Tre dagar med Morganentusiaster - 2019-05-24/26

Glad över att ha fixat nytt batteri till vår Roadster i tid inför resan, så fanns det inga problem i vägen inför vår färd till Morganklubbens årsmöte på Öland.

Tvättad, fulltankad och färdigpackad.

Tillsammans med Anita och Ola från Bjärred, skulle vi spendera en stor del av fredagen på vägarna.
Vi kom överens om att dra iväg vid tiotiden och att första etappen skulle gå via ganska tråkiga E22 fram till Kristianstad. Några mil senare hade vi bestämt att åka på något mindre vägar inne i skogen
vidare mot Kalmar.

Dags för en bensträckare.

Vi gjorde några stopp på vägen för att röra på benen och för att lätta på trycket bakom något träd. Därav valet av skogsvägar. I Karlshamn finns det en golfklubb, som Eva och jag med varierande framgång, besökt ett antal gånger. Eftersom de också har en bra restaurang så gjorde vi en liten detour för att äta lunch där.

Lite bakgrundsinfo.

Efter en händelselös färd i fint vårväder kom vi så fram till Kalmar. Ola, som är kulturellt intresserad, hade upplyst oss om att det fanns en utställning om regalskeppet Kronan någonstans i Kalmar. Då vi inte hade några direkta tider att passa letade vi därför upp det pampiga Kalmar Museeum där denna permanentutställning fanns att beskåda.

Så här såg Kronan ut.

Det var inte många som överlevde.

På museet hade man vänligt nog speciella priser för pensionärer. Och, trots att jag fick visa mitt körkort för att de skulle tro på mig :-), så kom även jag in för 80 kronor. Utställningen påminde mycket om den om Titanic, som visades i Malmö för några år sedan. Utställningen var mycket intressant och personalen fick nästan kasta ut oss klockan 1600 när museet stängde.

Bättre utsikt är svår att hitta.

Nåväl, det var ändå dags för oss att köra över den vackra bron till Öland och sedan till Borgholm, där vi skulle inkvarteras på Strand Hotell. Jag hade bokat ett rum som vette mot havet. När vi kånkat upp vår stora, snygga, men mycket tunga läderväska, som fungerar som koffert på bagageräcket, kunde vi packa upp våra grejer. Det var strax tid för mingel och grillbuffé nere i en av restaurangerna, varför en drink på rummet var på sin plats. Vårt rum låg på fjärde våningen där vi hade bästa utsikten över nästan alla de 107 Morganbilarna som deltog på träffen.

Före.

Efter.

När vi intog kvällens buffé satt vi tillsammans med ett par som var ganska nya medlemmar, Boel och Nils från Uppsala. De var också ägare till en Morgan Roadster MK1 och jag visade Nils vilka förändringar jag hade gjort i sittbrunnen och på instrumentbrädan. Han gillade vad han såg och har, enligt ett mail till mig, redan talat med Mattias Kauffelt som driver MK Holztechnik i Tyskland. Det är nämligen därifrån grejerna till min instrumentpanel kommer ifrån.

Att närmare granska några "möllor" kan vara intressant.

Efter en lång dag på vägarna stannade vi inte uppe speciellt länge. Lördagen är alltid den stora dagen på träffen, då årsmötet nu skulle avhållas. Vid mötets slut delades det ut pick-nickkorg som deltagarna kunde ta med sig på sin utfärder på Öland. Det var fri åkning som gällde, då det skulle vara väldigt tungrott med något gemensamt organiserat rally med så många bilar.
Vi körde rakt över ön till den östra sidan, bland annat för att ett par, som en gång var våra grannar i Löddeköpinge, för si så där fyrtio år sedan, nu bor i en by som heter Gårdby.
På vägen dit tog vi en paus vid några av Ölands många kvarnar. På en skylt stod det berättat att det en gång funnits cirka 2000 kvarnar på ön medan det idag endast återstår 400 stycken. Kan kanske tyckas vara lite redundant information, men att utöka sitt vetande är aldrig fel.

Värt en omväg!

Tillsammans med några andra Morganbilar var det tänkt att vi skulle köra ända ner till Ölands sydspets och titta på Långe Jan. På vägen dit, när vi ändå passerade Gårdby, gjorde vi ett besök hos Ebbe Frankenstein, som driver en chokladbutik i byn. Och, det är inte vilken choklad som helst. Här erbjuds handgjorda chokladpraliner som inte är av denna världen. Ebba har utbildats i detta hantverk  i bland annat Schweiz och kan nu stoltsera med sina leveranser både till hotell Borgholm och Sollidens Slott. Hon kan väl då nästan betraktas som Kunglig Hovleverantör, tycker jag.

Imponerande byggnad, synd att den lutar lite :-)

Efter både provsmakning (choklad är mäktigt så det förslår och jag fick till och med tacka nej till ytterligare smakprov) och inköp fortsatte vi vår färd mot sydspetsen. När vi slutligen kom fram var det blåsigt och ganska kyligt. Men, det finns ett café på platsen, där vi på grund av tidigare besök, vet att det erbjuds väldigt goda räkmackor. Kanske inte till facila priser, men ändå.

Nice line-up.

De cirka åtta milen tillbaka till Borgholm körde vi i avslappnad stil på fina asfalterade vägar.  Den traditionsenliga trerätters galamiddagen skulle serveras vid halvåttatiden, så vi hade god tid att både betitta alla de 107 Morganbilarna, byta om till lite prydligare klädsel, ta en drink och mingla lite.

Roadstersnack med Ola och Lars.

Att gå runt bland bilarna leder ofta till intryck och idéer om hur man kan förbättra eller försköna sin egen bil. Här delas erfarenheter mellan ägarna, till exempel om var man kan hitta tillbehör i Sverige och utomlands, vilka verkstäder som kan serva bilen eller trevliga utflyktsmål. Det senare inte minst bra för mig, som ofta inte vet vart jag ska åka.

Behagligt väder erbjöd till mingel även utomhus.

Före middagen serveras alltid en drink i baren, vilket i regel leder till ökad ljudvolym vid minglandet.
Med 107 bilar handlar det faktiskt om drygt tvåhundra personer, där många av dem aldrig träffats tidigare.

Eva i samspråk med två andra skåningar, Lars och Olli från Eslöv.

När man varit med på dylika möten under flera år så är det klart att man både känner och känner igen många, men vid varje tillfälle gör man också nya bekantskaper, vilket är väldigt kul. Till skillnad från klubbens höstmöte, som arrangeras regionvis, så kommer Morganfolk från hela landet till årsmötena. Den som hade längst väg till Öland kom från Piteå, en sträcka på drygt 130 mil.

Mycket prat med nya och gamla bekantskaper.

Middagen började serveras vid halvniotiden och mellan varje rätt underhölls vi av en ståupp-komiker.
Med så många gäster kan kvaliteten på maten variera. Men, här på Strand Hotell, blev jag faktiskt positivt överraskad, både av maten och servicen. Kul när man får möjlighet att ge beröm, som en av gästerna också gjorde. Han har arbetat i branschen i 35 år och visste hur det kunde vara. Han kallade in all köks- och serveringspersonal till scenen, där alla fick motta gästernas beröm och applåder. Fint!

Klockan närmade sig halv tolv på kvällen och många var trötta efter dagens "vedermödor". De flesta hade också en lång väg framför sig på söndagen, så något ytterligare festande blev det inte för de flesta av oss. Morganägare är ju i regel inte purunga och vet av erfarenhet när det är tid att dra sig
tillbaka för att vara fräsch dagen efter.

Lite stämningsfullt, tycker jag i alla fall.

Väl uppe på vårt rum igen, tog jag ytterligare en titt ut över den av Morganbilar välfyllda gräsmattan och kunde sedan somna efter en liten stund med den senaste bulletin från den engelska Morganklubben.

Så här hade vi det under större delen av resan tillbaka till Skåne.

Väderutsikterna för söndagen var nedslående. Men, när vi drog iväg, efter att först ha tankat bilen, så körde vi naturligtvis nercabbat. Efter någon timme började de regna så smått, men inte värre än att vi kunde fortsätta utan att fälla upp suffletten. Det regnade från och till hela vägen hem, men med värmen igång och vindrutetorkarna aktiverade körde vi faktiskt öppet hela vägen.
Lite kaxigt, eller hur?

Nu återstår åtgärd efter körning!