Några dagar i London

En stad med hög puls - 2019-06-05/08
Vår dotter och hennes familj tyckte att en lämplig födelsedagspresent till Eva kunde vara några dags besök i London. Vi har visserligen varit där några gånger tidigare, men då bara på genomresa eller, som i mitt fall, med anledning av mitt arbete. Den här gången skulle vi bara turista och försöka se så mycket av den enorma staden som möjligt.

Fart och fläkt!

Vi landade på Heathrow klockan 1930 engelsk tid. Novotel, hotellet vi skulle bo på under tre nätter, låg i centrum av London, dit vi tog oss med den slitna men väl fungerande tunnelbanan. När vi kom upp från underjorden vid Tower Bridge station, så hamnade vi mitt i folkvimlet. Efter tio minuters promenad var vi framme vid vårt hotell där vi snabbt checkade in.
Det var ganska sent, så vi åt bara något lätt nere i hotellets bar innan vi gick till sängs alla sex. Vi kunde också konstatera, redan på kvällen, att en frukost på hotellet skulle kosta drygt tvåhundra kronor. Och, det ansåg vi det inte vara värt för några skivor toast, youghurt och te eller kaffe.

Intensiv förmiddagstrafik.

På torsdagsmorgonen bestämde vi oss därför att börja vårt turistande till fots för att vid vår vandring hitta något frukost- eller fikaställe ute på stan. Vi gav oss ut i folkvimlet vid niotiden på morgonen, en tid då många var på väg till jobbet. Att utan mål, flanera omkring i city och betrakta alla dessa tusentals och åter tusentals människor av olika färg och form och som, med undantag för vårt lilla sällskap på sex personer, alla var på väg mot bestämda mål, var mycket intressant.

Soligt och varmt på torsdagen.

Under vår promenad passerade vi ett flertal ställen där vi möjligen hade kunnat få oss lite frukost till livs, men nästan alla var överfyllda av människor, som satt, stod eller var på väg med sin kaffemugg och ev en sandwich i händerna. Tills slut hittade vi ett ställe där det även fanns plats för oss, även om vi fick sitta utomhus.

Glömt namnet på denna skapelse.

Tate Modern Gallery.

Även om ingen direkt noterade oss, på vår färd genom Londons huvudgator, så såg vi nog ut som lantisar, när vi storögda förundrades över alla de fantastiska byggnader som finns lite överallt. Och, lantisar var nog ett relevant begrepp med tanke på var vi befann oss.

Här är det, säger Jessika.

Vi hade inga direkta mål under vår promenad, det fanns så mycket att se överallt, men det fanns dock några sevärdheter som vi hade planerat att titta på. Och när vi hade gått någon timme kom Olof och Jessika på att Covent Garden låg i närheten. Det är en stadsdel i centrala London där bland annat Royal Opera House och Covent Garden Market är belägna.

Undrar hur han gjort om det regnat.

Här fanns mycket att både titta och lyssna på. Inne på ett café i en stor sal stod nämligen en kvinnlig operasångerska och sjöng för cafégästerna. När hon var klar gick hon runt och samlade in pengar i en liten kopp. Vi tre killar, Olof, Max och jag, lämnade tjejerna för en stund så att de kunde titta på vad de ville. Olof visste nämligen att precis en liten bit därifrån så fanns det en pub, som han tyckte vi kunde slinka in på och ta var sin öl. Puben, som låg en trappa upp hade en balkong ut mot ett stort torg. Här framfördes olika uppträdanden i princip hela dagen. När vi satt med våra öl och tittade, så framträdde en person i kostym, som både verkade vara ståuppare och jonglör. När hans nummer var slut gick han runt bland åskådarna och samlade in pengar i sin hatt. Tror du han missade oss på balkongen? Icke, efter en stund så kom han upp med sin hatt och "krävde", på ett käckt och trevligt sätt, ett bidrag. Ja, det tyckte vi han var värd varför vi lade var sin fempundsedel i hatten, vilket han tackade artigt för.

London skyline, med St Pauls Cathedral till vänster.

Utöver själva Londonresan så hade Jessika och Olof ytterligare en överraskning i bagaget till Eva, ja även till mig eftersom jag var medbjuden. De hade inte avslöjat vad det var tidigare, men på väg tillbaka tillhotellet, sent på eftermiddagen, berättade de att vi skulle titta på musicalen Mama Mia på kvällen. Efter några timmars slappande på hotellrummet och ombyte av kläder gav vi oss av till fots till West End. 

Tydligen ett populärt ställe.

Vårt hotell låg i närheten av Themsen, som vi gick längs med hela vägen bort till Waterloo Bridge, som i sin tur ledde upp till West End och teaterkvarteren. Längs hela floden fanns det massor av stånd där man kunde köpa snabbmat från världens alla hörn, men också restauranger, som var fulla av folk. Utanför National Theater, ett enormt betongkomplex, fanns en restaurang som var full med folk, både på vägen till teatern och när vi gick tillbaka samma väg ett antal timmar senare.

Nästan som en julskyltningsöndag i Sverige.

I West End ligger det många teatrar och andra nöjesställen. Det märktes inte minst på den trängsel av både människor och bilar på trottoarer och gator, som verkligen blev påtaglig när vi närmade oss vår teater. De här teatrarna är i regel fullbokade långa tider i förväg, så Olof hade fixat biljetter så snart han fått klartecken av oss att följa med till London. När vi skulle gå in på teatern så fanns det vakter som gjorde säkerhetskontroller, inte riktigt som på en flygplats, men de tittade i alla väskor som de i publiken hade med sig. Om jag har rätt uppgift så har musicalen Mama Mia visats här under tjugo år, så ensemblen lär nog ha bytts ut ett antal gånger under åren. Själva musicalen var fantastisk att både se och höra och en fin upplevelse för oss allihop.

Tanken var att vi skulle ta en taxi tillbaka till hotellet, men när vi kom ut från teatern var det ännu mer folk och bilar i rörelse än när vi kom, så vi insåg att det var chanslöst att få tag i någon bil. Det var en varm kväll så vi tog samma väg tillbaka längs Themsen, där det promenerade lika mycket människor som tidigare på kvällen.

Det blev ganska sent innan vi kom i säng. Dagen efter skulle vi emellertid upp i hyfsad tid igen för att hinna uppleva ytterligare kända platser i London. 

Jeans, med slitna hål på "rätt" ställe.

En tröja, visserligen utan hål, men cirka 9000 SEK?

Max är väldigt intresserad av exklusiva märkeskläder, som skor, jackor, skärp etc. Han kan t ex köpa märkesskor, som kommit ut i en begränsad upplaga och sedan sälja dem med vinst till någon lika- sinnad. Av bland annat den anledningen ledde en av våra promenader till det kända varuhuset Selfridges. Här öppnades entrédörrarna av två välklädda personer hög hatt, medan personal på första våningen gick klädda i frack. Då får man en hint om att det nog kostar kulor att handla här.

Verkligen smaklöst, eller hur?

Det är väldigt intressant att gå runt och titta på de olika varorna och inte minst på kunderna. Själv gillar jag klockor och den dyraste jag hittade kostade 87000 pund. Det måste finnas många människor med gott om pengar, annars hade ju aldrig ett sådant här varuhus kunnat överleva.

Här fanns det många fordon av bl a märket Bentley parkerade utanför t ex Dior,

När jag ändå är inne på det här med exklusiva märkeskläder så hamnade vi, faktiskt, av en slump, lite senare på den berömda Bond Street. Här har alla de stora, världskända varumärkena sina butiker. Naturligtvis fanns det också en butik som sålde produkter från Valentino, ett av Max absoluta favoritmärken. Max och Olof gick in i butiken. Herrkläderna fanns på andra våningen och för att gå upp dit var man tvungen att ledsagas av en av de butiksanställda. De fick dock reda på att det skulle dröja en stund, då alla expediter var upptagna med att betjäna ett stort antal ryska besökare. Se valde därför att gå ut igen.

Här hade det krävts stort tålamod.

Några andra sevärdheter vi bestämt oss för att titta på den här fredagen, som var sista dagen innan hemfärden, var Churchills War Museum samt Buckingham Palace. Båda ställen ligger ganska nära varandra, men när vi närmade oss Churchills museum upptäckte vi en väldigt lång kö av människor, som var på väg in. Vi fick veta att väntetiden uppgick till cirka fyra timmar, vilket ingen av oss upplevde att det var värt att vänta.

Det ligger inte precis rofyllt!

Istället valde vi att fortsätta vår vandring till Drottning Elisabeths enkla boning för att kanske bli inbjuden på en kopp te. Vi kom faktiskt ända från Sverige, vilket borde uppskattas tyckte vi.
Det är konstigt att allting ofta ser helt annorlunda ut i verkligheten än när man ser bilder från olika kända ställen. Själv har jag aldrig varit här tidigare, men ofta sett bilder på slottet på TV. Att trafiken brusar tät runt omkring slottet hade jag faktiskt ingen aning om.

Det började bli sen eftermiddag, men innan vi kunde ta oss tillbaka till hotellet hade vi ett viktigt ärende att göra. Ett av våra barnbarn, Elias, har vid snart nio års ålder snöat in på fossiler. Jo, det är sant! Bakgrunden är att han läst och tittat i böcker som handlar om dinosaurier och fått sig berättat att det vid arkeologiska utgrävningar gjorts många fynd av bl a tänder från dessa urtida varelser. Något han tycker är oerhört spännande och intressant. Elias mamma Anne, vår svärdotter, hade uppmärksammat oss på att det fanns en butik i London som helt specialiserat sig på fossiler och kristaller. Den var vi naturligtvis tvungna att besöka för att inhandla presenter till Elias förestående nioårsdag. Den heter London Fossils and Crystals och ägs av ett trevligt par i 60-årsåldern. Här fanns stenar och fossiler från några pund upp till flera tusen pund.

Inte lätt att gissa diametern på hjulet.

Våra inköp, presenter till Elias köpte både vi och Olof, så Elias samling kommer att växa en hel del. Nu hade vi ganska långt tillbaka till hotellet och jag föreslog att vi skulle åka buss. Inte för att jag var trött utan då det skulle vara kul att ha åkt buss i London. Busstation fanns precis utanför butiken, men när vi talade med en busschaufför så skulle "vår" buss inte komma förrän om tjugo minuter. Vi valde därför apostlahästarna, precis som vi gjort hela dagen innan. På vägen tillbaka till hotellet tog vi åter en tur längs Themsen där vi också fick en bra bild över London Eye, det enorma pariserhjulet som finns vid stranden på Themsen. När man tittar på det så ser det ut som om det står stilla, men i verkligheten rör det sig så sakta att hjulet inte behöver stanna när besökarna kliver på eller av korgarna. Vi diskuterade hur stor diametern kunde tänkas vara och alla hade vi olika förslag. När vi hade kontrollerat på nätet fick vi veta att den var 135 meter. Häftigt! Nej, vi åkte inte med London Eye heller då köerna sades vara nästan lika långa som till Churchills museum.

Några trötta resenärer inför hemresan.

Vårt turistande var slut för den här gången och det som stod på agendan nu var att äta middag och sedan försöka komma i säng så fort som möjligt. Flyget hem skulle avgå klockan 0630 på lördagen. Vi hade beställt en taxi som skulle hämta oss 0415, vilket fungerade bra. Färden till Heathrow tog cirka tre kvart och kostade runt 90 pund, lite mer än dubbelt jämfört med tunnelbanan.
Eftersom Olof flyger mycket kunde han fixa in fyra av oss till Lufthansas lounge efter incheckningen. Här kunde vi, Eva, Jessika, Max och jag vräka i oss ägg, bacon, toast, juice och kaffe, så mycket vi orkade. Olof och Malva valde ädelt nog låta oss få denna förmån och fick själva äta sin frukost i en restaurang ute i terminalen.

Under den tvåtimmar korta flygresan, var det nästan helt tyst i kabinen. Nästan alla tog en tupplur!

London var fint. Åker gärna dit igen!